Jag känner mig nästan inte ens värd den här intervjun, så icke-aktiv jag varit sen dess jag fick vikariatet som musiklärare, men i morgon hade jag tänkt dra fram min favorit Canon A-1 och äntligen få göra det jag tycker så mycket om igen. Och till Köpenhamn ska jag släpa med samma lilla jäkel, samt rollein och isolyn. Kanske Minoltan också. Hasselbladen vågar jag nog inte ta med.

Här hittar ni alltså en till intervju med mig om fotografi. Den här tror jag dessutom att ni som bor utomlands också kan lyssna på (inte helt säker dock).

Ps. Har ni hört att det har öppnat ett mega-loppis i det vackra Wikeström&Krogius-huset i korsningen av skolgatan och slottsgatan här i Åbo? Det ska jag kolla in idag!

A v okänd anledning exploderade en kryddburk i glas i min hand idag, det var bisarrt. Nu blöder jag mellan fingrarna...

______________________


Brorsan fick statistjobb i Les Miserables på Åbo Svensk Teater, fan vad stolt jag är!

______________________

Snart har vi flyttat ut allt från Fredsgatan 13. Känns bra. Vad som känns mindre bra är att jag inte har ett hem längre, men det löser sig väl med tiden. Just nu spanar jag in en lägenhet på högsta våningen i byggnaden på Universitetsgatan var jag redan spenderat 11 år av mitt liv. Bästa byggnaden i världen! Nära ån, kort väg till hunddagiset (mina föräldrar), nära pikkolo som håller öppet till 23, nära Åbos bästa antikaffär, nära frälssis, i samma hus som det nyöppnade Café Voltaire. Det bor dessutom nästan bara gamlingar och familjer i huset = INGA SÖMNLÖSA NÄTTER PGA HÄNSYNSLÖSA GRANNJÄVLAR LÄNGRE :D

...okej, fast jag vet ju inte om jag får den ännu.

_____________________

Jag hade en hemsk klass i högstadiet idag, men även en snäll klass. Och en som var mitt emellan ( jag har kanske inte skrivit i bloggen att jag fick 12 dagars arbete som musiklärararvikarie för en vecka sen ) .

_____________________

En vecka och en dag kvar, sedan får jag äntligen lämna landet för daenskefaen!

Jag blir så paff när jag tänker på hur människan påverkas och förändras.

Tidigare följde jag mode, satt och kollade på modevisningar vid datorn, läste modebloggar och modetidningar. Jag tyckte helt enkelt att mode var det mest spännande som fanns. En ständigt kreativ värld var allt handlar om estetik, idéer och inspiration.

Jag tyckte inte om att jag hade de där breda höfterna som alla heroin-chica förebilder saknade, äcklades av korvarna på magen som syntes när jag satt ner, tyckte 171 cm var för lite och jag var så arg på att mina bröst hade fel form. Det här var inte något stort problem, men något som ändå gnagade i mig varje gång jag provade kläder.

Jag påverkades av det jag såg och det trots att jag var medveten om att modellerna är mycket smalare och mer långbenta än genomsnittsmänniskan, något som jag dessutom var mån om att kritisera ibland. But still - mode var ju min största hobby och hela den rika bildvärld som mode bjuder på påverkade mig ändå. Inklusive den kroppstyp som modeskaparna exklusivt har valt att använda sig av, inbakat i ett estetiskt tilltalande paket.

Det fanns alltså ett dilemma i den modevärld jag en gång avgudade så. Mode kommer och går, men kroppsidealet, det består.

Den dagen jag kommer att kalla Miuccial Prada, Karl Lagerfeld eller någon annan modeskapare/fotograf/stylist genialisk är den dagen jag inte ser en enda kroppstyp kraftigt överrepresenterad i deras arbete. Just nu är det bara tråkigt, oansvarigt och helt enkelt blasé. Jag är så trött på mode, så jävla, jävla trött.

Nuförtiden kan jag säga att jag är intresserad av stil, men hela den här elitistiska skiten som ordet mode innebär gör att jag inte vill inkludera ordet i min intresserepertoar längre, för det får mig att bli arg.

( Ps.1 - Det finns säkert också ni som avgudar allt vad mode heter och ändå tycker att ni själva bär upp er drömoutfit lika fint eller finare än en modell. Då har jag bara en sak att säga - grattis till ett självförtroende som inte går av för hackor! )

Jag känner mig något bortskämd nu, men fan vad ledsen jag är över att jag inte har hunnit göra något roligt (fota, måla, skriva, blogga) den senaste tiden, och det svider eftersom jag inte heller kommer att hinna med nåt speciellt de följande två veckorna. Jag har nämligen fått ett vikariat som musiklärare för en halv månad. Vissa timmar är det ett helvete (uppkäftiga klasser var värdehierarkin är så tydlig att man vill spy) och andra timmar är det underbart, som när jag idag lärde ut trummor åt femteklassister, och man ser verkligen hur de försöker sitt bästa för att koordinera händer och fötter. Ibland lyckas det, ibland inte. Och så finns det de där eleverna som lär sig ett nytt trumkomp på några sekunder, medan andra inte förstår hur en rytm fungerar över huvud taget (och kommer troligen aldrig att lära sig heller).

I morgon ska jag bland annat hålla en lektion i musik för 8:or som har valt det som tillval, det ska verkligen bli kick-ass! Funderar på att lära ut lite musikhistoria (läraren gav mig nämligen rätt fria händer). Hmm.

Att höra en inspelning från 80-talet av en till åren kommen Horowitz spelandes Chopins "Oktaver" är så himla sorgligt och vackert. En strålande pianist som tappat så mycket teknik och precision på grund av psykofarmatika, men det gör å andra sidan att etydens stormighet dras till sin yttersta spets.

Sen bjuder jag ännu på lite Rachmaninoff.

Jag lutar åt den sista.

bild från Google Maps (som jag olagligt modifierat, jag erkänner brottet)

För drygt en vecka sedan fick jag fina Elin Willows på besök till Stora Ängesön (den del av Ängesön var jag bor), och hon intervjuade mig om Ängesö och mitt fotograferande här ute. Ett lite längre och mer djupgående inslag om jag som amatörfotograf kommer också att sändas senare i höst. Det första materialet sändes för någon timme sedan på Radio Vega och går att lyssna på här i endast en vecka framåt (fredagen den 13es program ska ni alltså lyssna på, huhu).

Förtydligande innan ni eventuellt lyssnar på klippet (jag är med alldeles i början efter någon låt) - jag snackar om att vi bor vid fladan mitt i ön, dit kommer man via två kanaler från havet som jag markerat på kartan ovan. Det blir alltid snurrigt när man ska förklara.

Sedan vill jag ännu säga att vår mark på Ängesön såklart inte är det enda vackra området här, men när man är lite nervös och har en mikrofon framför sig så kan man kläcka små grodor i stil med "åtminstone tycker jag vår tomt och våra marker är väldigt vackra med mammas trädgård och vår vältrimmade gräsmatta", vilket var ett väldigt banaliserat och lite fräckt uttalande. Det var såklart inte alls meningen att det skulle låta så! En vältrimmad gräsmatta gör inte ett område exceptionellt vackert, det var bara nåt som flög ur mig när jag hade tusen tankar i huvudet men svårt att få dem formulerade på rätt sätt.

bild från mina morföräldrars fotostudio

Höstens första resa är inbokad, och det är något så blygsamt som Köpenhamn.

Har ni tips? Sånt jag INTE är intresserad av - sevärdheter, dyra restauranger, klädaffärer, nattklubbar. Vad som intresserar mig är autentiska områden, vackra & charmiga platser, hamnar, sandstränder och möjligen loppmarknader.

Jag gissar på att mina krav är så höga att jag inte får ett enda tips, men försöka går ju.

----------------------------- E  D  I  T ---------------------------------

Tack för många bra tips! Fortsätt gärna tipsa!

När jag tar ett på tok för djärvt steg på en dåligt skött brygga är det svårt att inte tänka på honom. En sticka skjuts snabbt in i min fot, djupt, djupt. För djupt för att få ut den med fingrarna. Först märker jag inte stickan, men när jag tar nästa steg med min utsatta fot så svider det till. Utan framgång försöker jag få ut stickan. Den sitter kvar.

Efter några dagar är problemet bortglömt. Stickan försvinner av sig själv. Liksom han och de otäcka förnimmelserna han orsakar. Ändå vet man aldrig om det är sista gången man får en sticka i foten, eller sista gången man ser honom.

Skor skyddar mot stickor.

Ingenting skyddar mot honom.

(Jag önskar det vore tvärtom. Detta önsketänkande har lett till en avsevärd mängd skor.)