När inspirationen tryter låter jag någon annan skriva.

text av Jeroen


En idyllisk plats gömd någonstans i ett finskt hav. Långt ifrån den moderna civilisationen, nås bara med båt och även då endast med rätt styrmanskonst. De finska somrarna är mycket annorlunda än vad jag hade föreställt mig, Min idé var att det skulle vara som här [i Belgien], men kallare och kanske blötare. Till min förvåning var det inte riktigt så. Det var soligt och varmt, otroligt varmt. Ett tropiskt paradis. Fast inte i tropikerna, men i Norden.







Miljön är märkvärdig. Det var som att ha landat på en annan planet, en sinnligare, vackrare och mycket renare planet än den jag efter knappt 2 timmars flygresa lämnat. Naturen är hård och rå, och det är ju så det var där borta, men samtidigt inte alls. Tallar och granar på stenig mark låter kanske allt annat än angenämt, men det är det. Solen värmer den steniga stranden och när det klunkande vattnet sprider sig över mina utmattade fötter känns det friskt och kyligt. När ljuset reflekteras via det himmelsblåa vattnet blir det nästan för hett. För hett, efter Nanó då.







Jag längtar efter de kalla skogarna där man kan hitta de mest utsökta delikatesser, spänningen i att akta sig för att bli biten av ormar som slingrar runt ön och jag saknar vårt hem, vår alldeles egna plats var det oftast blir för varmt för att vara, men varifrån utsikten är så fantastisk. Jag saknar det besvärliga i att vara tvungen att gå utomhus för att utföra den nattliga ritualen samtidigt som man blir uppäten av myggor och tecknen de lämnar efter sig som visar var de har ätit. Och jag saknar stormarna, och den eviga frågan: "Har vi har en åskledare på taket?"

DECEMBER. I december träffade vi katten på kyrkogården som tog oss med storm. Vi kom överens om att skaffa en hund och en katt, hunden ska heta кошка och katten собака och nästan ingen annan än vi två kommer att förstå varför det är roligt. Vi träffade även hästarna puss och kram som är två alldeles fantastiska personligheter och vi återvände till dem flera gånger om och gav dem morötter och bröd.

Min första jul utomlands upplevdes även i år och jag älskade varje sekund.

OKTOBER & NOVEMBER. Jag jobbade hårt i skolan, blev officiellt inskriven i Belgien, fick belgiskt id-kort och beundrade ett höstigt, varmt Flandern. Efter allhelgona var det smockfullt av blommor på gravgårdarna i närheten och jag gick även nattliga turer i parken jag bor vid i jakt på att fotografera kojor. Mamma var på besök och kort därefter åt vi upp två av våra tuppar. Schatje började dricka kaffe till min stora förvåning och i slutet av månaden fyllde jag 21 och vi firade med raclette!

SEPTEMBER. Inträdesproven till akademin började exakt den första september och det var i och med en inträdesuppgift jag knäppte bild nummer ett. Bild nummer två var den första uppgiften jag gjorde som inskriven vid akademin och bild nummer tre är från de blindteckningar jag producerade i September.

LONDON. Vi bodde i Greenwich och bara vandrade omkring, var sjukt hett och jag var nervös över att inte veta vad jag skulle göra nästa läsår.





Jag och min man!





Jag besökte konstakademin jag kom in till i September och idag trivs jag jättebra där.





Sedan blåste vi bort i strandstaden Oostende och åt spaghetti i Mechelen.

Bilderna får tala för sig själva.

"...nar jag aterigen steg in huset sag jag mitt ansikte, min kropp, min skepnad och handelser i mitt liv representerade at vilket hall jag an tittade.
Jag sag mig sjalv pa hans vaggar, pa anslagstavlan, pa hyllorna och pa skrivbordet. Tavlan han malade av mig sist jag var har hanger nu pa hans vagg. Bredvid den hanger en annan tavla, den han tvingade mig att mala for att han ville se hur bra jag hanterade akrylfarg. Pa hans anslagstavla ser jag det forsta vykortet jag nagonsin skickat honom, fran Paris, november 2010." ... "Den resan jag bara grat och ville do eftersom jag trodde att mitt liv var slut. Det var inte allt - pa hans anslagstavla hanger aven ett par brev han inte hunnit skicka mig an, en sketch av hans ansikte jag skickat honom, papper med noteringar om vilken tid mitt flyg anlander, datum for vilken tid vi tillsammans lamnar Belgien och nar vi kommer tillbaka. Pa hans skrivbord och i hans tak hanger rosor som han torkar at mig. Pa hans hylla ser jag ett av mina fotografier fran sommaren 2010, tva foton av mig och annu fler vykort som jag skickat honom. Kortet jag skickade honom i julas, kortet jag skickade honom fran Italien i vintras, kortet jag skickade honom fran Budapest i varas och ett sista kort som jag bara skickat honom pa skoj. Runt hans buddhastaty hanger halsbandet med tro, hopp och karlek som jag skickade honom pa alla hjartans dag. Och precis som forra gangen jag var har sa ar jag bakgrunden pa hans ipod, hans dator och hans mobil."

- från ett mail jag skrev åt en vän i Juli

JUNI.

Vacker manad.

Den borjade kallt men slutade varmt.

Jag kande mig melankolisk och arg. Nu tanker jag skriva det jag sa lange tankt skriva, men aldrig vagat eftersom det fatt mig att kanna mig sa fruktansvart vardelos - jag sokte in till Konstindustriella hogskolan i Juni, fotografi. Over 450 manniskor sokte till fotografi och jag hamnade efter en vecka fylld av jobb, jobb, jobb, tarar och prestationsangest pa tredje reservplats om nu minnet inte sviker mig. De tog in 9 eller 8 elever. Jag fick en komplett lista med allas poang for varje uppgift kompletterat med NAMN. Vi var rangordnade sa att alla kunde se hur illa/bra det gick for varandra. Sant dar vill jag bara spy av. Rangordning ar fan det varsta jag vet. Jag slangde pappershelvetet sa fort jag oppnat kuvertet, rev det i sma sma bitar, spolade ner skiten i toaletten. Men jag skams inte langre over att jag inte kom in. Skams snarare over att jag satt i bilen och tankte intensivt pa hur mycket jag ville kora in i ett trad nar jag precis fatt beskedet. Ni ska inte heller skammas om ni inte kommer in dit. Sok er nagon annanstans, nagonstans dar ni inte blir rangordnade infor alla era medsokandes ogon. Sant dar ska hallas privat, anser jag.

Juni bjod ocksa pa nagot alldeles underbart. Jag fick nyckeln till det nya huset pa Angeso. Flyttade in saker och kande mig hemma. Kunde inte forsta att jag fick bo i ett sant vackert, ljust hus. Det kandes nastan lite smutsigt att jag hade fatt flytta in hit. Tankte pa mina morforaldrar och pa hur mycket jag saknade dem, tankte pa att min mormor lekt i det har huset som liten. Jag raknade dagar tills jag skulle fa se Jeroen igen och ta honom till mitt lugna, blâa, skandinaviska paradis.

MAJ. I Maj flyttade jag till Kimito och borjade jobba pa muséet 6 dagar i veckan. Perfekt satt att distrahera sig, tankte jag. Funkade sadar. Kunde anda inte stanga av hjarnan. Langtan efter min skatt jag hade hittat i Belgien gjorde fysiskt ont och jag började snyfta lite varsomhelst. Nagonstans haremellan fotograferade jag Milia for Heart Magazine (nu ser ni varifran min header ar).

APRIL. Jag vet inte riktigt i vilken ända jag ska börja. Inga ord eller bilder är tillräckliga för beskriva det som skedde i April 2011. Jag berättade nog aldrig heller för er om vad som egentligen hände, men jag kan tänka mig att det var möjligt att läsa mellan raderna.

Det smärtar i mig eftersom jag inte kan skriva något som motsvarar den frigörelse jag gick igenom. Det är inte det att jag inte vill eller vågar dela med mig - det är för att jag är okapabel att göra det. Vanligtvis för jag privata anteckningar över det som händer i mitt liv - men om denna månad skrev jag inte särskilt mycket. Det harmar mig så innerligt i efterhand. Jag är besatt av tanken att dokumentera mitt liv eftersom jag avskyr när någon viktig detalj glöms bort, eller kanske till och med en hel scen. Det är troligen därför jag älskar att fotografera. Men när inte ens fotografierna jag har från den här tiden duger enligt mina egna mått - hur ska då en text någonsin vara tillräckligt bra? Jag skrev nästintill ingenting. Jag var upptagen med att uppleva något som var för stort för att skriva om.

Först av allt är det viktigt att säga att mitt April 2011 spenderades utomlands. Jag besökte Budapest, kom hem för en natt som spenderades hos min bästa Lotta (åh gud vad jag saknar dig fina, när jag kommer hem ska det bli fantastiskt att få filosofera på café Voltaire med dig), sedan var jag tillbaka i ett nytt flygplan med en ny destination - Belgien.

Flygfältet i Bryssel bjöd på leende efter leende. Jag log. Jag log! Alla jag tittade i ögonen log tillbaka, okända människor hälsade på mig som om de visste vad som väntade mig. Jag log för allt i världen - det var som en drog. Jag kom på mig själv att skratta rakt ut ett par gånger. Vilken fantastisk känsla. Än en gång var jag utomlands, borta från allt som jag inte kan beskriva som något annat än förjävligt.

Det var soligt utanför flygplatskomplexet.

Efter ett par tågbyten satt jag på en parkbänk i ett småkyligt Mechelen, en stad mellan Antwerpen och Bryssel. Tio minuter senare hade en gänglig drasut satt sig ner bredvid mig. Han frågade mig om det var okej om han tände en cigarett och jag sade ja. Han hette Jeroen.

Jeroen. Jeroen! Inte Jerunn. Inte Djerånn. Man uttalar det Jöroon. Med o, inte å!

Och sedan uttalade jag hans namn fel i tre månader.







(När jag återvände till Belgien lärde han mig hur jag skulle uttala hans namn och sen bestämde vi oss för att aldrig lämna varandra igen.)