Jag lever, men har väldigt bråttom. Juryn närmar sig och jag är inte ett dugg klar.
Förra året, samma tidpunkt, samma land var det 25 grader tryckande varmt, sol och löv i alla träden. Idag är det grått, nära noll grader och sorgliga kvistar.
Det är inte bara jag som står still.
Jag hade lovat mig själv att aldrig tycka om Paris igen. Jag var rädd för att åka, jag trodde det skulle vara hemskt.
Jag kommer aldrig glömma den gången vi vandrade kring Châtelet och jag stannade upp och tittade på honom. Det var kväll och jag kände värmen inom mig ända ut i fingerspetsarna. Jag var i en dröm som aldrig skulle slå in. Jag var tyst, knäpptyst. Kände tårarna slåss om rum bakom mina ögonlock. Jag ville ha honom. Jag ville ha honom så jävla mycket.
"Jag hatar när du inte säger någonting, för då vet jag inte vad du tänker på."
Han kommer aldrig att, tänkte jag. Tanken fick mig att vilja falla ner på marken. Då kunde han lika gärna lida lite till. Jag sade ingenting. Alla är vi egoister, inte sant? Bara i olika grad. Egentligen spelade det ingen roll hur egoistisk jag var. Det fanns inget att leva för i alla fall.
Jag var inte särskilt ledsen, bara en liten stund. Jag tog ett andetag och öppnade ögonen. Det var vackert där ute.
Följande natt låg jag vaken och väntade i det sunkigaste hostelrummet jag någonsin varit i. Min bästa vän knackar på. Vi ligger uppe i några timmar och pratar, pratar, pratar.
"There is something true about the saying Like master, like dog. My mum's dog is so confused, just like her. And my dog, he's such a bitch. I could call myself that. But at least I'm not mean to people I don't know. I have to like a person in order to be mean to him or her."
Hon skrattar.
"It's strange, because you have the appearance of a nice person. What were you wearing today again, a long skirt with flowers? You don't dress like a mean person."
Sedan berättar hon om sin barndom. Jag lyssnar. Vi somnar sent och vaknar alldeles för sent, packar ihop snabbt och slarvigt. Nytt sms.
"Honey, we are at Gare de Lyon putting our luggage. come! xx"
Och Paris fanns återigen i mitt hjärta.
Jag fick frågan vad jag kommer att göra i Kina - jag ska göra mitt examensarbete där i ett antal månader. Det är flera från min skola som åker eftersom vi har ett samarbete med konstakademin i Guangzhou. Mitt projekt kommer dock inte nödvändigtvis att handla om just Kina. Vad det blir får vi se senare, men jag har redan mina aningar.
Är det för övrigt någon som känner till en fond som delar ut stipendier för mitt ändamål (eller något åt det hållet)? Jag har kollat med både Kulturfonden, Konstsamfundet och Studiefonden, men jag hittar ingenting passande!
Eftersom jag nyligen fått veta att jag med rätt stor säkerhet flyttar till Kina nästa år så ser jag en anledning att fortsätta blogga. Inte för så mycket annat än för att ha en resedagbok, egentligen. Dessutom, som Vanessa sade i förra inlägget, bloggen är ett arkiv av minnen, händelser. Kanske det får fortsätta så.
Jag har bloggat i 8 år, men det känns inte som att jag tillför så mycket längre. Utvecklar det mig? Jag vet inte. Utvecklar det någon annan? Det vet jag inte heller.
Jag tycker mig se generationer inom bloggvärlden. Den generation jag följde slaviskt och kände mig hemma i är mer eller mindre borta nu. Minns ni Hanna Fridén? Minns ni Annika Marklund? Sofia Dahlén? Johnny Scharonne? Just nu kommer jag inte på flera, men oj vad många bra bloggar det fanns. I de gamla bloggarkiv som fortfarande existerar brukar jag gå in i ibland och vältra mig i nostalgi.
(Jag har en viss känsla av att de några stycken som följer min blogg nu kanske aldrig ens har hört namnen jag nämnde i förra stycket. haha.)
I alla fall. Jag saknar hur det var. Jag får trösta mig med att allt har sin tid. Det liv jag lever nu kommer jag kanske att minnas med samma känslor om ett par år.
När jag var som aktivast i bloggvärlden (2008-2009) och hade ett par tusen läsare varje dag skrev jag om allt mellan himmel och jord. Jag gick i gymnasiet och ville bli journalist eller politiker. Jag hade en ordentlig törst efter vuxenlivet och skrev om lite om feminism, samhälle, mode och andra saker som jag tyckte om. Min identitet fanns mer eller mindre i den där jäkla bloggen - den innehöll mina misstag, mina framgångar, mitt liv. Allt detta ackompanjerat av kommentarer undertecknade med alias jag både kände och inte kände igen.
Nu känner jag mig mer eller mindre som en avdankad veteran som envist hänger kvar trots att den generation jag hörde till är förbi.
Allt är så annorlunda nu.
Är det nu det är dags att säga hejdå?
Här är jag i vår teckningssal förra veckan. Det var rätt länge sedan jag postade någon form av representabel bild av mig själv här.
Våren för med sig friska vindar. Jag bränner ansiktet. Vi pratar om så mycket som vi egentligen vill glömma men måste prata om för att överleva, stundals vill vi slita varandra i stycken av ilska, stundals rivs vi sönder av längtan inuti.
Akte till Gent for nagon vecka sen for att halsa pa Frida som ocksa bor i Belgien. Det ar sa gulligt hur vi traffades. Nar jag var som mest hjartesjuk i min distansrelation sa damp det ner ett e-mail i min inbox - Hej, jag ar ocksa kar i en belgare!
Och nu bor vi bada har, tva ar senare. Jag och min skandinaviska syster! Det ar fint.
Här är bordet vi transporterade på spårvagnen. Jeroen hittade det i en secondhandaffär och tog tag i saken innan någon annan hann göra det. Medan vi gick runt och tittade på andra saker var det två andra som ville köpa vårt bord, så det var ju en väldans tur att vi inte väntade! Stolen är ett tvåeurosfynd, med art nouveau-mönster.
Nu märker jag vilken konstig färg det blev på bildernas ramar, ni får ursäkta det. Bilderna är editerade i Instagram (nanowallenius) så man ser inte så bra. Vi har möblerat om i helgen. Vårt bord står på samma plats var soffan stod tidigare. Eftersom fönstren är original (uselt isolerade) satt vi aldrig i soffan, så den fick byta plats.
Här är min nya fåtölj! Så glad att jag äntligen hittat en passande som inte var dyr. När man inte har så mycket pengar lever man långsamt, helt enkelt.
Målade om en byrå också. Den hade en mindre trevlig färg innan, nu känns det mycket bättre. Använde överbliven väggfärg = gratis! Funderar dock nu om jag ska måla något mönster på den för hand.
Hej! Jag heter Nanó och du har hittat till den lilla plats på nätet var jag lägger upp fragment av mig själv och det jag gör.
Jag studerar konstfotografi vid Koninklijke Acedemie voor Schoone Kunsten i Antwerpen, Belgien.
Alla bilder, texter och grafik pa denna blogg ar mitt eget arbete.
Karin
Hani
Vanessa
Bohemian Maggie
Koltrast
Jeroen
Jud
Elisabethfrida
Lite Skrik
Skinka
Spontana smaker
Christa
Pimples
Catti
Hannas virrvarr
Red
Min flickr!
Karkki
Håtta Låtta
