OM MIG         PORTFOLIO          HEMSIDA             ARKIV           KONTAKT

 

Del tio

 

det är inte som det var i Antwerpen
jag vill knappt ta i dig
bara när jag är full?!
jag vet inte
det är jobbigt
jag måste hinna jobba
jag känner skuld
jag känner dig inte

 

Du sover inte den natten.

 

 

Publicerad 09.02.2017 kl. 15:27

Del nio

 

 

 

Varje morgon och varje kväll börjar på min balkong medan vi blickar ut mot sportplanen nedanför. Röken från dina vietnamesiska importcigaretter tar gradvis över doften av varmt väder.

Jag saknar doften av varmt väder.

 

 

Publicerad 08.02.2017 kl. 23:48

Del åtta

 

 

 

Du ser mig först, genom fönsterglaset mellan securityn och ankomsthallen.

Vi tar en taxi trots att den kostar trettio gånger så mycket som metrobiljetten, du insisterar. I baksätet tittar jag mer på din nacke än in i dina ögon, minns inte hur den doftade. Du pratar om den sista linan din kompis drog på toaletten på flygplatsen. Egentligen orkar jag inte lyssna.

Hur var det din nacke doftade nu igen?

 

Publicerad 06.02.2017 kl. 12:46

14 grader

 

Det är kanske första gången i mitt liv jag accepterat faktumet att jag inte har en jävla aning om vart jag är på väg. Det enda jag vet är att jag gillar 14 grader den andra februari och att jag ogillar att jag inte vet vad det ska bli av den här bloggen eftersom det verkar som att jag aldrig kommer igång.

 

Publicerad 03.02.2017 kl. 12:53

En låtsasvärld

 

 

 

Publicerad 09.01.2017 kl. 12:26

Välkommen hem

 

 

 

Det är andra gången jag äter lunch ensam sedan jag kom hem till Berchem för en vecka sedan.

När jag tar ut de sönderbrända potatisklyftorna, brysselkålshalvorna och palsternacksstavarna ur ugnen tänker jag på vad han brukade säga när han tuggade i sig de svarta kanterna på maten.

Everyone gets cancer anyway.

Då brukade jag flina, sucka ironiskt och svara But it's better to prevent it as long as you can, no?

Jag flinar inte när jag står där, lätt böjd över min gasugn med en illaluktande plåt sönderbränd mat. Istället börjar jag tänka att han kanske hade rätt.

Bit efter bit knaprar jag i mig mörka palsternacksstavar medan jag tittar ut över de snöiga hustaken.

 

Publicerad 09.01.2017 kl. 12:17

Who needs prozac when you've got this

 

 

 

Hej hej bloggen. Jag är tillbaka i Antwerpen och livet börjar sakta men säkert rulla på här borta igen.

Idag sökte jag äntligen jobb inne i stan efter att ha hållit mig i mina egna kvarter i Berchem i några dagar. Råkade gå förbi en Iittala-affär när jag fönstershoppade med Vivian och kvinnan jag gav mitt cv åt sprang efter mig ut på gatan för att fråga när jag kunde börja. Är lite väl hoppfull angående det jobbet just nu eftersom hon reagerade så positivt, men vi får se.

Annars har jag sovit alla nätter utom en tätt intill andras varma kroppar, tröstat ledsna vänner som inte vet vart de ska ta vägen längre, firat nyår i gott sällskap, panikgråtit på gatorna över hätska meddelanden från ett tidigare liv och jobbat i mitt hemmakontor från morgon till kväll.

Jag har känt mig varm varje gång han smekt min nacke. Har känt mig upplyft varje gång en vän tagit min hand. Har känt mig lyckligt lottad för alla normala, vänligt sinnade människor jag har i mitt liv.

Ibland har jag känt mig bräcklig, som om jag var gjord av glas, och vilken oförsiktig buffel som helst kan ha sönder mig utan att ens förstå vad den tar sönder.

Även om allting från stund till stund känns ledsamt flyktigt försöker jag lära mig att uppskatta det vackra i att ingenting någonsin är för evigt.

Det är nog den största sorgen jag burit på de senaste månaderna.

Ingenting kommer någonsin vara för evigt.

Livet är så himla, himla skört och människor förändras från natt till dag. 

Nu väntar en bil i ett av stadens vackraste kvarter på andra sidan stationen på att jag ska köra den till Gent, var min nya kollega och en negativscanner väntar.

Imorgon börjar en ny arbetsdag.

 

Publicerad 05.01.2017 kl. 20:10

Mars 2016

 

 

 

Enligt mina instagrambilder från mars hade jag nyss upptäckt hur otroligt gott färska fikon var. Sen var det ju det här med självmordsbombarna på Bryssels flygplats:


"För en timme sedan smällde det till på Bryssels flygplats. Hela taket föll ner var jag stod för 16 timmar sedan. Åtminstone elva är döda i nuläget.

Jag såg soldaterna som stod där innan vi kom, tänkte inte på det mera än så."

"För mig står Zaventems ankomsthall för kärlek och återförening. Nu ligger flygplatsens tak nere på golvet på grund av några fega personer vars blod kokat av hat.

Idag är dagen då Zaventem blev en symbol för sorg och förlust."

 

 

Mina kvarter var rätt grådaskiga. Jag skrev en del om utanförskap i och med attacken i Bryssel:

"Är konsten ett sätt att uttrycka utanförskap? Den frågan ställer jag mig efter måndagens föreläsning med Hans Theys, författare och tänkare. Theys är känd för att provocera sina elever och efter att ha konstaterat att en stor del av kursdeltagarna är av utländskt ursprung och att många amerikanska konstnärer är immigranter eller barn till immigranter säger Theys: "You can mix up being different with having a certain descendence. You can also just be a strange guy and not only be "different" because of your descendence". Jag slås av en tanke - är det inte också ett slags utanförskap som präglar de unga som åker iväg och strider för IS? Jag vill inte tro att någon föds ond. Alla söker efter ett sammanhang och vissa av oss hamnar på fel spår. Där vi finner gemenskap mår vi bra, men när man går så långt att man börjar döda för att känna gemenskap och mening måste man ha känt sig väldigt, väldigt ensam och utesluten innan. Det var där samhället eller skola borde ha ryckt in, innan meningslösheten tog över och ett frö av hat började gro."

 

 

Promenerade en del kring Eilandje.

"Ikväll slog det mig för första gången. Det kommer vara så otroligt tomt när jag flyttar härifrån. Inga exhibition openings, inga lektioner, inga galna fester, ingen granne som knackar på för att kolla läget, inget konstnärligt kontaktnät och mina vänner, kommer de ens märka att jag åkt?

Träffade en kille som studerat klart i Antwerpen och nu studerar vid HISK i Gent (Hoger Instituut voor Schone Kunsten) och han underströk att vänner kommer och går och allting är flyktigt och definieras av stunden. Iofs vet jag att vissa vänskaper är för evigt, men resten då? Trots att jag vet att jag kanske inte kommer underhålla alla bekantskaper på avstånd gör det ändå så himla ont när jag tänker på alla människor jag inte kommer träffa längre."

Behöver jag ens kommentera citatet ovan? När jag tittar tillbaka på vad jag skriver är det så självklart att jag direkt bara borde ha bestämt mig för att bli kvar i Antwerpen istället.

 

 

 

Publicerad 05.01.2017 kl. 19:59

Februari 2016

 

Februari var en ganska ljummen månad med en del självreflektion, ännu en kort visit till Finland och synnerligen aktiv bloggning!

I februari funderade jag också kring att jag faktiskt känner mig hundra gånger mer självsäker på engelska, språket jag levt på i snart 6 år.

"Det var också första gången jag insåg att folk som lärt känna mitt engelska jag de senaste åren har en uppfattning av mig som en väldigt självsäker och målmedveten person trots att jag känner mig som raka motsatsen, särskilt på svenska. Ibland önskar jag att jag kunde leva resten av livet på engelska/nederländska. Jag är mycket roligare, mer pratsam och mycket mera ALLT på engelska. Jag blev liksom vuxen på det språket."

 

 

Jag åt alldeles för mycket Bibimbap när jag upptäckte hur gott och enkelt det var att laga en fuskversion själv och resultatet av överdosen är att jag inte har ätit rätten på flera månader. Det här var definitivt min "perusmåltid" när jag bodde vid Paardenmarkt, asiatiskt med min hemmagjorda chiliolja och kokosvatten. Mygod, hur mycket pengar satte jag inte på kokosvatten den våren!

Skrev också följande om min kollega Valentina. Inget har förändrats och vi åkte äntligen till Kina för att dra kursen vi jobbat på att förverkliga i flera år (!).

"Nu är jag tillbaka och så är även den här bönan och hon är så kick-ass för hon peppar mig till grejer jag egentligen kanske inte annars skulle våga göra. Hon är den som skrattar högst vid bordet när jag säger att min tygbinda feels like having a teddybear in my pussy, hon är tjejen som vill tillbaka till Kina med mig och hon har även tagit hand om mig när jag varit i värsta möjliga skick men också lyft mig när jag vågat stråla."

 

 

Hade mycket snygga kläder i februari eftersom det inte var särskilt kallt.

 

 

Publicerade ett "En dag i Antwerpen"-inlägg. Detta ska jag definitivt göra igen när jag har mer tid! Mina dagar ser en aningen annorlunda ut nu.

 

Publicerad 04.01.2017 kl. 14:07

Januari - Årsresumé 2016

 

 

Dags för årsresumé på bloggen. Förhoppningsvis är det också ett bra sätt att starta om med bloggningen.

 

 

Bild - Sara Nguyen

 

Januari var lite vemodig. Jag var ett tag i Finland och funderade väldigt mycket på hur jag ville leva. När jag läser igenom vad jag bloggade om hittar jag mycket text om förhållandet jag var i och skulden jag kände över att ha bestämt mig för att sätta mig själv i första rummet och frivilligt bo på annan ort. Detta eviga gissel som nu är borta. Det om något är befriande - att äntligen inte känna skuld.

 

"Jag hänger med killen som numera har axellångt, smålockigt hår och jag äter alldeles för mycket eftersom det finns alldeles för få saker jag måste göra. Vi äter ute lite för många gånger, köper ett plagg för mycket på rean bara för att det är från favoritaffären och ser på ett avsnitt för mycket varje natt istället för att lägga oss i tid."

"Både i Guangzhou och nu i Antwerpen är jag gladare och mer produktiv än någonsin. Just nu mår jag bäst och har roligast när jag bor själv. Tror dock att detta är en period som jag är i behov av och inte nödvändigtvis hur jag vill leva resten av livet. Jag tror alla behöver ensamtid i en viss mån."

"Det känns alltid som att det är vår i luften när jag kommer tillbaka till Belgien. Strumplös med ett par tunna tights, sneakers och jacka spatserade jag till mataffären för att inhandla grönsaker, frukt och marinerade tofubitar. Den varma vinden smekte mitt ansikte på ett hemtrevligt sätt och gatorna doftade precis som förr. Jag kan inte sätta fingret på det men något med doften av den här stan gör mig så lugn inombords. Den finska vintern doftar ingenting och luften är kall, torr och hård. Belgiska vintern doftar mustigt och sött, den doftar av tvättmedlet de putsar gatorna med, den doftar nystekta våfflor, gräs från de unga killarna i gatuhörnet och fett från fritöskioskerna.​"

 

 

 

Publicerad 27.12.2016 kl. 12:56
 

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Finland för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.

Är nybliven magister i konst från Koninklijke Academie voor Schone Kunsten. Hamnar då och då i Åbo var jag även studerat konstvetenskap, genusvetenskap & kinesiska. Arbetar och bor i Antwerpen. Mer information om vad jag gör finns på min hemsida och i min kreativa portfolio.

Kärleksbreven kan ni skicka till nano@ratata.fi

 


 

____________________________________

Arkiv

____________________________________

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången

 

____________________________________

Mina bästa 

Astrid

Caroline

Emily

Fia

Hani

Hanna

Jenna

Julia

Karin

Liisa

Linnéa

Maggie

Mikaela

Milia

Miilo

Peppe

Riina

Rofa

Sara

Satu

Vanessa

 

____________________________________

RATATAPODDEN #4 - Menssnack, bristfällig utbildning och sexuella trakasserier

Nanó kröner sig själv till Svenskfinlands underlivssvampqueen och berättar om hur det lektes gruppvåldtäkt på skolgården under lågstadietiden, Julia berättar om Kamratpostens roll i sitt liv och Astrid jämför finska polischefers uttalanden om sexuella trakasserier med svenska.

 

____________________________________

© Nanó 2016