Min jury är över och jag är snart hemma.

 

Jag tänkte berätta om ett av mina fem arbeten i min jury.

Bokens tema är överdiagnosticeringen av mentala avvikelser (ADHD, diagnoser inom autimspektrumet osv.) i Flandern.

Jag finner psykiatri och psykologi oerhört intressant eftersom vänner och bekanta, och även jag själv, har tampats med diverse problem livet igenom. Jag upplever dock psykiatrin i allmänhet som ett problematiskt kapitel i det västerländska samhället. Enligt mig är vår psykiatri väldigt sårbar eftersom utvecklingen går på tok för snabbt och misstag görs alldeles för lätt på grund av vårt hastiga och kostnadseffektiva samhälle. Man söker hellre kortsiktiga lösningar än långsiktiga, det görs inte tillräckligt mycket forskning och många grundläggande psykologiska aspekter glöms lätt bort.

Det är lätt hänt att ens egen ståndpunkt i en fråga får mycket plats när man forskar om något som man verkligen brinner för - det tänker jag inte förneka. Vad som dock var viktigt för mig var fakta. I månader har jag gjort research - läst böcker om psykiatrin på nederländska (!), läst diagnosticeringsmanualer, grävt fram artiklar, statistik och mycket mer.

Det som beskrivs i boken har hänt på riktigt. Den handlar om en pojke som av olika orsaker mycket tidigt introduceras till den psykiatriska världen. Det görs tester, antaganden, undersökningar och lite flera tester. Det är svårt att hitta en diagnos, men till slut, efter mycket blod, svett och tårar - hittar man en som passar. Mediciner sätts in och pojken växer upp med en sjukdomsidentitet.

Senare i livet upplever han att han egentligen inte alls har någon mental avvikelse.

Boken är ett ihopkok av korta texter, beskrivna scener från pojkens liv, bilder av pojken som barn och porträtt jag fotograferat av honom.

Historien stöds av Paul Verhaeghes (psykoanalytiker, professor, författare och föreläsare) teorier om diagnosställande inom modern psykiatri, samt Stijn Vanheules (professor & psykolog) uttalanden. Dessa går att hitta i bokens epilog tillsammans med lite statistik.

Av respekt för pojkens känslor tänker jag än så länge inte publicera boken öppet på nätet (men kanske i framtiden). Ni kan dock se lite av den i bilden ovan - jag har printat, bundit och limmat den för hand.

Jag lever, men har väldigt bråttom. Juryn närmar sig och jag är inte ett dugg klar.

Vad har du gjort idag?

Fotograferat, åkt flygplan, hånglat.

Jag hade lovat mig själv att aldrig tycka om Paris igen. Jag var rädd för att åka, jag trodde det skulle vara hemskt. 

 

Jag kommer aldrig glömma den gången vi vandrade kring Châtelet och jag stannade upp och tittade på honom. Det var kväll och jag kände värmen inom mig ända ut i fingerspetsarna. Jag var i en dröm som aldrig skulle slå in. Jag var tyst, knäpptyst. Kände tårarna slåss om rum bakom mina ögonlock. Jag ville ha honom. Jag ville ha honom så jävla mycket.

 

"Jag hatar när du inte säger någonting, för då vet jag inte vad du tänker på."

 

Han kommer aldrig att, tänkte jag. Tanken fick mig att vilja falla ner på marken. Då kunde han lika gärna lida lite till. Jag sade ingenting. Alla är vi egoister, inte sant? Bara i olika grad. Egentligen spelade det ingen roll hur egoistisk jag var. Det fanns inget att leva för i alla fall.

 

Jag var inte särskilt ledsen, bara en liten stund. Jag tog ett andetag och öppnade ögonen. Det var vackert där ute.

 

Följande natt låg jag vaken och väntade i det sunkigaste hostelrummet jag någonsin varit i. Min bästa vän knackar på. Vi ligger uppe i några timmar och pratar, pratar, pratar.

 

"There is something true about the saying Like master, like dog. My mum's dog is so confused, just like her. And my dog, he's such a bitch. I could call myself that. But at least I'm not mean to people I don't know. I have to like a person in order to be mean to him or her."

 

Hon skrattar.

 

"It's strange, because you have the appearance of a nice person. What were you wearing today again, a long skirt with flowers? You don't dress like a mean person."

 

Sedan berättar hon om sin barndom. Jag lyssnar. Vi somnar sent och vaknar alldeles för sent, packar ihop snabbt och slarvigt. Nytt sms. 

 

"Honey, we are at Gare de Lyon putting our luggage. come! xx"

 

Och Paris fanns återigen i mitt hjärta.

 

 

Eftersom jag nyligen fått veta att jag med rätt stor säkerhet flyttar till Kina nästa år så ser jag en anledning att fortsätta blogga. Inte för så mycket annat än för att ha en resedagbok, egentligen. Dessutom, som Vanessa sade i förra inlägget, bloggen är ett arkiv av minnen, händelser. Kanske det får fortsätta så.

 

bild av Hilde Lenaerts

 

Här är jag i vår teckningssal förra veckan. Det var rätt länge sedan jag postade någon form av representabel bild av mig själv här.