OM MIG         PORTFOLIO          HEMSIDA             ARKIV           KONTAKT

 

19:20

 

 

Jag kommer på mig själv att åtminstone ett par tio gånger per dag fundera på olika saker jag måste planera ihop i höst. Det är intressant hur hjärnan inte tar ledigt trots att man själv bestämt att det nu är okej att lapa sol, äta stekt abborre och läsa böcker (och ta webcambilder av sig själv på sängen såklart). Samtidigt har jag typ dåligt samvete för att jag inte kollar jobbmejlen varje dag och jag har ont i magen över att jag borde betala elräkningarna min underhyresgäst skickat mig. 

Det slår mig att många av mina senaste blogginlägg innehåller bilder av mig själv och då börjar jag febrilt söka efter något annat att lägga upp än just en bild av mig själv.

 Då tänker jag att nej. Nu slutar jag tänka. Nu går jag ut i den sista kvällssolen istället.

 

Publicerad 25.07.2016 kl. 18:54

Ett brev till Nanó, 18 år.

 

 

Bästa Nanó,

Jag vet att du undrar vad som får dig att skapa och skriva så mycket och så ofta. Nu jag 25 och därmed sju år äldre än du. Och jag tror mig ha ett svar.

Du skapar för att det känns.

Det känns för mycket.

Oftast känns det ensamt.

Du skriver för att du inte alltid vågar tala. När rösten sviker dig är det skrivna ordet din ledstjärna. Du skriver för att komma till olika insikter, för att få utlopp för en hel värld inom dig som fräser, bubblar och pyser, en värld som behöver komma ut ut ut och få andas in och fyllas ut. Men du vågar inte visa den världen åt någon. Det är just den världen som gör så himla ont i dig, som får det att kännas. Den världen får dig att skämmas när dina kompisar tycker du är "too much" och får dig att känna att de inte accepterar dig som du är. Den världen som får dig att isolera dig socialt för att du inte vågar lita på någon längre. Den världen som gjorde att du tvingades ta sjukledigt hela sista veckan från skolan när du gick i nian för att du inte kunde sluta gråta.

Sju år senare kan jag meddela att det fortfarande känns.

Det känns.

Men det känns annorlunda.

Jag skriver för att det känns när jag träffar nya människor som accepterar mig från första stund. För att det känns när någon tänder på mitt intellekt. För att det känns när jag älskar med någon. För att det känns när jag får mitt hjärta krossat. För att det känns när en kompis säger att hon älskar mig. För att det känns när mamma och pappa blir mer förstående med åren. För att det känns när världen brinner. För att det känns när jag äntligen får utlopp för den värld inom mig jag aktivt förtryckt för att jag en gång ville passa in.

 

Det sista jag vill säga innan jag ska gå och innan du fortsätter skriva på dina ansökningsbrev är följande fyra punkter:

 

1. Bo själv så mycket du kan. Jag vet att du ofta är kär och jag vet hur tryggt det är att bo med någon som får dig att känna dig meningsfull, men vem du än är kär i kommer det att hindra dig från att göra det du drömmer om. Ett par killar senare kommer du märka att kärleken dessvärre inte kommer ge dig något annat än en emotionellt säkrare framtid men inte nödvändigtvis det liv du vill leva.

 

2. Fake it until you make it. För visst drömmer du om att få ett bättre självförtroende? Det enda som hjälper är att låtsas vara självsäker tills du en vacker dag börjar tro på det själv. Låtsas att du vet exakt vad du pratar om när den där läraren börjar ifrågasätta konceptet för din konst, det är så alla killar gör. Så länge du inte ger vika kommer de att tro på dig oberoende om du hade rätt eller inte. För vet du vad? Världen är ändå inte svartvit, det finns inget som är rätt och fel, bara en grå massa som skiftar beroende på situation.

 

3. Ursäkta inte dig själv när du tar plats och för att du visar känslor. Jag vet att du blivit lärd av omvärlden att du ska vara tyst och att det också känns trivsamt att vara tyst i en finsk kultur osv men goddammit du kommer behöva våga ta plats om du någonsin ska synas! Skäms inte när du märker att du blir lika högljudd som din mamma kan bli, var glad att du blivit så fantastisk. Skäms inte när du öppet visar att du är arg, skäms inte när du gråter, skäms inte när du skrattar högt. Du kommer behöva detta när du flyttar utomlands för resten av världen fungerar inte som Finland.

 

4. Andra människor är inte lika farliga som du tror. Du har bara inte hittat rätt människor än. Tro mig, dom kommer. Och du kommer att älska dem.

 

Ps. Angående dina ansökningsbrev ska du inte bli ledsen när du inte blir antagen till Konstindustriella Högskolan i Helsingfors. Du kommer hitta en mycket friare konstutbildning utomlands. Och du vill egentligen inte bo i Helsingfors, det är en fasansfullt kall stad.

 

Publicerad 21.07.2016 kl. 21:15

Tisdag

 

 

Att batteriet på ens laptop tar slut är kanske ett tecken på att man ska ta en paus från jobbet på datorn.

 

Publicerad 19.07.2016 kl. 13:51

Hösten och framtiden

 

Typ så här proffsig kan jag se ut ibland.

 

Just nu funderar jag mycket på framtiden. Kanske inte särskilt märkvärdigt med tanke på att jag precis tagit magisterexamen.

En av mina största farhågor angående beslutet att stanna i Antwerpen ett tag till var att jag skulle gå runt sysslolös med ett tråkigt deltidsjobb (för att finansiera mina första projekt) utan att bli uppmärksammad för det jag egentligen gör. Det låter kanske egoistiskt att säga rakt ut att man vill synas, men uppmärksamhet leder till att det är lättare att hitta finansiering och att folk inom branschen tar kontakt med en och vill samarbeta på olika sätt. Om man syns tillräckligt kan man alltså i slutändan dumpa det där servitrisjobbet och jobba med konsten på heltid. Jag och min kollega brukar skämta ganska rått om våra totalt värdelösa magisterpapper. Ingen anställer en konstnär för att skapa konst - det är ju tur att restaurangerna anställer oss som servitriser i alla fall.

Sedan finns det ju hela det där kapitlet med stipendier, men ibland funderar jag på vem dessa människor egentligen är som beviljar pengar till vissa men inte till andra. Det hela känns lite för gåtfullt för att jag ska känna mig helt bekväm med att ett sådant system ska finansiera framtidens konstnärer. Känner dessutom ett omedelbart behov av frihet när jag inser att jag måste anpassa mig efter vissa ramar och planera varenda liten detalj i förväg när jag läser vad fonderna önskar veta om vad jag vill göra.

I alla fall - det gick snabbare än vad jag trodde att fylla hösten helt utan krångliga stipendieansökningar. I september pendlar jag till Nederländerna för att jobba med fotofestivalen i Breda. I oktober planerar jag ett boksläpp och en gemensam utställning med min kollega. I början av november ska jag bygga en utställning med en del av mitt magisterprojekt i Mayer van den Bergh-muséet och sedan ska jag åka till Guangzhou Academy of Fine Arts (samma universitet där jag var på utbyte för några år sedan) för vara lärare i fem veckor! Att dra en kurs vid GAFA i Kina är någonting som jag och min kollega tillsammans har försökt förverkliga i snart två år. Just idag fick jag faktiskt äntligen beskedet om att vi får finansiering. Jag har inte riktigt smält det ännu men känner ett fantastiskt pirr i magen! December månad hade jag tänkt spendera i Guangzhou för att förverkliga ett eget projekt men vi får se hur det blir, skulle gärna fira jul hemma i Europa.

Dessutom smider jag och Oona planer på att fortsätta samarbeta som en duo med henne som illustratör/grafisk designer och jag som författare. Ps ni MÅSTE kolla hennes nyuppdaterade tumblr, hon är SÅ bra!

Vill tillägga att jag känner mig äckligt effektiv och prestationsprinsessig när jag läser igenom detta blogginlägg. Samtidigt är jag så himla glad att jag faktiskt kommit till en punkt där jag inte längre är rädd för mig själv eller rädd för framtiden. För några år sedan låg jag på min säng i föräldrarnas lägenhet i Åbo och fyllde i ansökningsblanketter helt fel* till olika konsthögskolor och förstod inte hur jag någonsin skulle komma någon vart utan kontakter och ifall jag någonsin skulle våga flytta utomlands helt själv. Idag har jag skapat mitt eget kontaktnät och jag tar tag i saker och tror alltid på mig själv.

Det kan faktiskt till och med vara den bästa känslan jag vet.

 

*hur man fyller i en ansökan till en konsthögskola fel? Jo, man läser inte igenom instruktionerna alls utan skickar bara in en inträdesuppgift när de egentligen ville ha fem...

 

Publicerad 17.07.2016 kl. 17:14

Update

Som bäst befinner jag mig i Åbolands skärgård var jag ska sommarjobba med att bygga trädgårdsmöbler för min famljs nystartade snickeriföretag.

Jag kan ännu inte sätta fingret på varför, men det känns lite ångestfullt att vara tillbaka i Finland, även om det bara är för ett litet tag. Antar att det tar tid att vänja sig. Btw, i början av september flyttar jag nämligen in till en fin (och billig!) tvåa på översta våningen i ett hus i Berchem = PEPPEN  

 

En lista på saker som slagit mig de två första dagarna i landet:

 

- Både Kimitoön och Åbo har ett digert utbud spelmässigt vad gällande Pokémon Go. Hitis däremot - not so much.

- Jag är väldigt avundsjuk på alla som klarar av att vistas länge i närheten av sin familj, mvh misslyckad dotter

- Att gå in på t.ex. S-market och kolla på matpriserna ger mig panik. Hur har folk råd att köpa mat någon annanstans än Lidl?

- Landsvägarna här är så himla tomma! När jag kör bil mellan olika städer i Belgien är det alltid fullt med bilar på körbanan oberoende tid på dygnet.

- Min hund har fått gråa tassar och min farmors bästa väninna har dessvärre gått bort. Känner mig som en desertör som inte kunnat vara där för de som betyder något. 

 

Publicerad 15.07.2016 kl. 23:56

Bourlaschooltje

 

 

Fler installation shots från Bourlaschooltje finns att se på min hemsida! Var mycket nöjdare med känslan av utrymme här än i Antwerp Tower.

 

Publicerad 07.07.2016 kl. 23:28

absolut ingenting

 

 

Detta är första veckoslutet på ett halvår då jag har absolut ingenting att göra. Jag medger motvilligt att dessa två dagar känns en aningen meningslösa men försöker övertyga mig själv om att man behöver dagar då man inte gör någonting alls trots. Det enda jag planerat göra är att tappa upp ett bad, lägga ansiktsmask och sysselsätta mig med porrengöring. Totalt onödiga saker som ändå känns väldigt nödvändiga en söndag utan sommarväder.

På tisdag har jag min sista jury.

Vad händer sedan?

 

Publicerad 03.07.2016 kl. 16:52

Second hand-utmaningen

 

 

Är sen med att hänga på second hand-utmaningen jag fick av Julia eftersom jag varit alldeles för upptagen de senaste månaderna. Igår när jag byggde inför min sista jury råkade jag dock ha på mig mestadels andrahandskläder. Det får bli mitt bidrag! Hängselbyxor, magkort topp och sneakers med rosa detaljer.

Hängselbyxorna är årets bästa andrahandsfynd! Kommer ha dom hela sommaren. Mycket bekvämare än vanliga jeans och varken skaver eller spänner när min mage sväller upp på grund av mens eller matkoma.

Publicerad 02.07.2016 kl. 17:32

What is home anyway?

 

 

 

Typ hela året har jag gått runt och haft ont i magen över att detta skulle bli mitt sista år i Belgien. Tanken på att åka tillbaka till Finland och börja om där lockar inte alls. Jag vill inte söka jobb jag aldrig kommer att få, vill inte leva med ett språk som min hjärna inte är kompatibel med.

Tycker inte heller att det känns bra att jag skulle flytta tillbaka för min partners skull trots att det är vad folk verkar förvänta sig. Ingendera av oss är intresserade av ett traditionellt vovve, villa & volvo-liv trots att det fanns en tid då vi trodde att det var just det livet vi ville ha. Idag vill vi leva på olika platser och då får det vara så. Just nu är jag lyckligare och allt känns klarare än vad det kanske någonsin gjort och att flytta hem då vore konstigt.

Det hela känns inte så dramatiskt om jag ska vara helt ärlig. Internet gör alla avstånd kortare och jag trivs så himla himla bra här borta. Ni fattar inte vilken tyngd som föll från mina axlar när jag kom fram till att jag inte behöver åka tillbaka bara för att det var min ursprungliga plan.

Njae. Jag blir kvar i Belgien ett tag till. Och det känns väldigt fint!

 

Publicerad 01.07.2016 kl. 19:36

Proklamation + Amsterdam

Idag var jag av och an till Amsterdam med den här bönan.

Två timmar.

Två timmar tog det att åka från Antwerpen till Amsterdam. Typ Åbo-Helsingfors fast mycket billigare biljettpris. Borde helt klart åka till Nederländerna oftare. Varje gång jag är i Amsterdam känns det lite som när man som finländare åker till Stockholm. Folket i Amsterdam är lite längre, lite snyggare och lite gladare än folket hemma i Antwerpen.

Hade proklamationen igår kväll och nu börjar det kännas som att jag faktiskt är färdigstuderad trots att det känns underligt att lämna skolan och börja med nästa kapitel.

I morgon släpper jag en liten nyhet på bloggen. God natt <3

 

Publicerad 01.07.2016 kl. 00:59
 

 

ag är Nanó Wallenius, innehållsansvarig på bloggtjänsten Ratata. I övrigt är jag skribent,
konstnär 
och gravt internetskadad. Lever i princip på avokado och äger för många växter. Denna blogg fungerar som mitt anteckningsblock. Mig kan ni alltid mejla på nano@ratata.fi.

Är nybliven magister i konst från Koninklijke Academie voor Schone Kunsten. Hamnar då och då i Åbo var jag även studerat konstvetenskap, genusvetenskap & kinesiska. Arbetar och bor i Antwerpen. Mer information om vad jag gör finns på min hemsida och i min kreativa portfolio.

 

Follow

 

____________________________________

Arkiv

____________________________________

Favoitinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången

 

____________________________________

Mina bästa 

Astrid

Caroline

Emily

Fia

Hani

Hanna

Jenna

Julia

Karin

Liisa

Linnéa

Maggie

Mikaela

Miilo

Peppe

Riina

Rofa

Sara

Satu

Vanessa

 

____________________________________

RATATAPODDEN #4 - Menssnack, bristfällig utbildning och sexuella trakasserier

Nanó kröner sig själv till Svenskfinlands underlivssvampqueen och berättar om hur det lektes gruppvåldtäkt på skolgården under lågstadietiden, Julia berättar om Kamratpostens roll i sitt liv och Astrid jämför finska polischefers uttalanden om sexuella trakasserier med svenska.

 

____________________________________

© Nanó Wallenius 2016