OM MIG         PORTFOLIO          HEMSIDA             ARKIV           KONTAKT

 

Straffa inte kvinnor som lärt sig att hata sitt utseende

 

Nanó 11 år.

 

Det gör ont i mig när min kompis säger att hennes arm ser fet ut på bilden vi precis tog ihop. Det gör ont när jag säger åt henne att hon ser fucking perfekt ut men jag vet att mina ord inte når fram. Det gör ont när jag ser min kompis fasta och sedan hetsäta för att hungern är outhärdig. Det gör ont när jag tänker på hur många timmar, dagar, veckor, månader, kanske år min väninna hade kunnat tänka på andra, mycket viktigare saker än på sitt kaloriintag.

Jag lärde mig mycket tidigt att det inte var okej att ha fett på min kropp. Om och om fick jag höra det. Jävla fläskberg. Som den där killen som sa åt mig att jag borde köpa ett fat-burning belt från TV shop. Eller som när han som skulle föreställa min bästa vän bestämde sig för att klättra i klassens hierarki och drog undan stolen under mig och skrek "Titta på fläskberget, hon hålls ju inte ens på sin stol!" medan hela klassen skrattade. Som när killen jag gillade pekade på min bak, grimaserade och viskade till tjejen bredvid när jag gick för att hämta en ordbok längst bak i klassen. Under tonåren kom ätstörningarna som ett brev på posten men idag kan jag äntligen förstå och analysera strukturerna, prata om dem och skriva om dem. 

Ibland när jag pratar om något utseenderelaterat, t.ex. något simpelt som vilket nagellack jag ska ta på mig eller något så tungt som min krokiga väg till att lära mig acceptera min egen kropp får jag höra de mest obehagliga kommentarer som i grund och botten går ut på samma sak;"Har du inget intelligentare att prata om?"

Detta gör mig så innerligt förbannad.

Skuldbelägg aldrig någonsin kvinnor för att de bryr sig om hur de ser ut. Det vi måste göra är att reflektera, diskutera, och prata om varifrån fixeringen kommer - men aldrig skuldbelägga.

Jag uppfattar utseendehetsen som ett inlärt beteende från omgivningen. I ett samhälle där barn tycker det är okej att utseendemobba sina klasskompisar finns det nämligen mer än bara elaka barn. Det finns en könsmaktsordning, det finns reklam, det finns ideal, vithetsnorm, transförtryck, homofobi och det finns barbie för tjejer och action man för killar. Det finns tajta tjejkläder och lösa killkläder. Det finns killar som visslar åt mig på gatan och det finns oändliga mängder av komplimanger som fokuserar på hur jag ser ut och inte på vad jag gör. Herregud, det finns så många exempel att det är omöjligt att ens räkna upp.

Straffa inte kvinnor som lärt sig att hata sitt utseende.

Vidrigare dubbelbestraffning får man leta efter.

 

Publicerad 01.02.2016 kl. 20:27

Kontur

 

 

Klicka på bilden för att komma till tidskriften Konturs nya hemsida - Svenskfinlands snyggaste onlinetidskrift som dessutom färgmatchar mina bilder väldigt bra. I sommarens nummer medverkar jag med en reflektion kring kläder, kön, klass och tid.

 

Publicerad 08.07.2015 kl. 00:27

Finskhetens dag

 

Igår var det finskhetens dag! För att fira detta tänkte jag att vi kunde titta närmare på de som representerar Finland i riksdagen. För vad är finskhet egentligen - representerar riksdagen verkligen Finland? Jag hoppas inte det.

 

Regeringspartier:

Centern: 35 män14 kvinnor

Sannfinländarna: 26 män12 kvinnor

Samlingspartiet: 21 män, 16 kvinnor

 

Sammanlagt: 82 män, 42 kvinnor

 

Svenska folkpartiet: 7 män, 3 kvinnor

Kristdemokraterna: 3 kvinnor, 2 män

De gröna: 8 män7 kvinnor

Socialdemokraterna: 21 kvinnor, 13 män

Vänsterförbundet: 6 kvinnor, 5 män

 

Det är inte någon nyhet att Finlands nya regeringspartier har en tung övervikt av män. Det blev dock ännu mer uppenbart när jag bläddrade i nyaste Suomen kuvalehti och såg allas ansikten. Endast 30% är kvinnor. En annan sak jag märkte var att partierna till vänster har en aningen fler kvinnor än män. Naturligtvis börjar jag fundera på vad det säger om traditionella könsroller samt politiken som dessa partier står för. Det har inte ens gått en vecka och jag är redan så trött på den nya regeringen att jag helst vill gömma mig under en sten någonstans.

 

Publicerad 12.05.2015 kl. 18:28

Ta rosa tillbaka!

 

[Disclaimer] Observera att jag än en gång pratar om ordet flicka som en socio-kulturell skapelse.

 

Jag äger bara ett rosa plagg - en långärmad t-shirt som är av det mjukaste materialet jag någonsin känt på. När jag såg den på ett lopptorg var jag dock tveksam till den på grund av färgen. Sedan började jag tänka på hur dumt det vore att inte köpa ett mjukt och annars fint klädesplagg bara på grund av jag är rädd för en färg. Det var ju faktiskt ett par nygamla t-shirts som jag ändå var på jakt efter. Vad var det egentligen som gjorde att jag skruvade på mig vid tanken av att bära något rosa?

”Den allmänna regeln är rosa för pojkar och blått för flickor. Anledningen är att rosa är en tydligare och starkare färg, som lämpar sig bättre för pojkar, medan blått är mera känslig och prydlig, och är sötare på flickor." står det i den Amerikanska handelstidningen Earnshaw’s Infants Department från 1918. (källa)

Detta är inget häpnadsväckande - många feministiskt intresserade har hört att innebörden bakom blått & rosa har varit omvända en gång i tiden. I västvärlden associeras idag färgen rosa med det kvinnliga könet.

Det känns också som att rosa, särskilt chockrosa, har blivit stämplad som en vulgär färg som berättar mer än övriga färger. Jag gissar på att flera har en specifik åsikt om chockrosa än om exempelvis blått, grönt eller brunt. Rosa är helt enkelt en laddad färg. Fundera själv en stund - i vilka sammanhang ser du oftast färgen rosa? Av vilka orsaker väljer du att bära/inte bära färgen? Resonerar du likadant när det gäller t.ex. blått eller brunt?

När jag frågar mig själv dessa frågor kommer jag snabbt fram till att jag associerar rosa med yngre flickor, vilket gör att jag kommer att tänka på föräldrar som väljer att klä sina döttrar enbart i rosa och sina söner enbart i blått. Naturligtvis handlar en genusmedveten uppfostran om mycket, mycket mer än bara färgen på kläder - men tanken gör ändå att jag automatiskt inte identifierar mig med färgen. Samhället läser färgen som stereotyp för flickor och jag känner inte att jag passar in i mallen "stereotyp flicka" och vill heller inte associeras med detta (den tankegången berättar också mycket om hurudan uppfattning jag personligen har av ordet flicka i vår kultur, alltså något ganska passiviserat). 

Jag vill reclaima färgen rosa. Normalisera, ladda ur och borsta av den - göra den till en lika naturlig del av min garderob som vilken annan färg som helst. Jag vill kunna bära den med stolthet men också som en protest mot det patriarkat som reducerat den till drag som passivitet, naivitet och vulgaritet.

 

 

 

Boktips om temat: Rosa: den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson. Har hört mycket gott om boken, men har inte hunnit läsa den än!

 

*Och när vi nu ändå håller på så skulle det vara helt awesome att även ge ordet flicka helt nya associationer som inte kändes lika begränsande som nu.

Publicerad 30.04.2015 kl. 14:34

Klänningar och klass

 

Min farmors konfirmationsfoto

 

*Observera att jag ser ordet flicka som en social konstruktion när jag skriver om flickor & flickskap. Ordet flicka är ett ytterst mångfacetterat begrepp som ej bör reduceras till vissa inre och yttre attribut. Samtidigt är det otroligt associationsrikt och beroende på socio-kulturell kontext finns det vissa återkommande element inom flickskap, t.ex. fokus på utseende, vissa lekar, intressen och beteenden.
** För eventuella släktingar som läser detta vill jag påpeka att jag älskar min mormor, farmor & mor precis lika mycket, men att det måste få vara tillåtet att prata om klassskillnader, uppfostran och analysera hur det påverkar människors beteenden.

För att spinna vidare på flickskap, klasskillnader och generationer av flickor blev jag jätteinspirerad av att analysera min farmors och mormors klassbakgrunder till min slutuppgift. Något jag upplever som tätt sammankopplat med flickskap är kläder. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så kommer min mormor och farmor från väldigt olika hem. Min farmor växte upp på landsbygden, arbetade sig genom hela barndomen, utbildade sig inte akademiskt och blev ensamstående förälder. Mormor däremot växte upp i ett överklasshem och under hennes ungdom avlöste studentbalerna och festerna varandra.

Jag tänkte citera min mormor angående klänningar:

"På balen var jag klädd i en helt ny aftonklänning i cyklamenfärgad chiffong. Jag tyckte själv att jag såg ut som prinsessan Törnrosa. Den var ganska vid och hade en eller två rader volanger som höll ut vidden i fållen. Upptill hade den små korta puffärmar och en kokett som var finplisserad och dessutom omgiven av en smal yvig volang. Jag blir lyrisk ännu när jag tänker på den."

Sedan kan vi titta på en av de få saker min farmor har att berätta om klänningar:

“Eftersom det inte fanns några tyger fick vår präst skriva ett speciellt utlåtande för att tyg till konfirmationsklänningar skulle kunna inhandlas. De var gjorda i ett lakantyg - det enda tyget som fanns tillgängligt. Annars så återanvände vi allt vi hade och gjorde nya kläder av av gamla.”

Vi kan avsluta med ett citat från min ungdoms "modeblogg", angående balen i gymnasiet:

“Paljettoppen är i och för sig köpt från en vintageaffär, men idén är ju min design! Kjoldelen sydde jag i all hast igår kväll. Väskan är en jättegammal clutch från Sokos. Söta Kadi sade att jag såg ut som en sjöjungfru med min tonade paljettop. Splash!”

För det första är det intressant att se hur återanvändning av kläder, som tidigare var något man kopplade ihop med fattigdom, nu har blivit en trend. Att köpa nya (billiga) kläder i plastmaterial är snarare något som nu kopplas samman med brist på kunskap och "klass".

När jag var liten var det av relativt stor vikt att jag skulle kläs i kläder som passade min mormors och mors idéer om hur en proper flicka bör klä sig. Jag har flera minnen av klänningar jag själv upplevde som tråkiga och obekväma. När jag sedan blev några år äldre tog min farmor mig med ut på shoppingtur. Kläderna jag bär på bilden undertill är resultatet av shoppingturen - en lila topp i polyester med leopardmönster och ett par lösa jeans med broderade blommor längst ner på byxbenet. Jag minns ännu idag min mors förskräckelse när jag kom hem med dessa "smaklösa" kläder. Själv tyckte jag att jag hade de coolaste kläderna i världen!

Fokuset på kläder, och särskilt klänningar, är alltså tätt sammankopplat med flickor. Detta plagg ter sig dock olika beroende på klassbakgrund och tid. Det är väl precis därför jag också valt att fokusera på klänningen (som motsats till arméklädsel) som en del av mitt magisterprojekt.

 

Publicerad 27.04.2015 kl. 15:21

Tiden går, flickskap består


Jag till vänster, farmor till höger

En av mina kurser i genusvetenskap har deadline på söndag. Sådär passligt dagen innan sätter jag igång med slutuppgiften - en lagom flummig text om klasskillnader och jämförande av flickskap generationer emellan. Min mormor växte upp i ett överklasshem i staden medan min farmor växte upp på landsbygden där hon som ensamt barn arbetade på gården från sex års ålder. Det är synnerligen intressant att tänka på sin egen trygga medelklassiga uppväxt à la 2000-tal och hur mina föräldrar haft möjlighet att säga åt mig att jag kan bli precis vad jag vill. Detta driv formade mig som tonåring och jag valde i slutändan att börja syssla med konst och journalistik.

Sedan jag flyttat utomlands har min liberala lilla finlandssvenska bubbla mer eller mindre spruckit. Ju fler människor jag träffat, desto mer uppenbart har det blivit det att det bara är en viss del av samhället som fått detta tankesätt via modersmjölken. Och det finns en gräns för hur många framgångssagor ett samhälle klarar av - för vem ska sköta alla andra jobb då?

Ett av de bästa podcastavsnitt jag någonsin lyssnat på handlar faktiskt delvis om detta, samt att inte känna igen sig i "finlandssvenskhet". Jag talar om Kristoffer Triumfs Värvet-intervju med briljanta Johanna Koljonen. Det är bland det mest ögonöppnande och tröstande jag lyssnade på år 2012.

 

Publicerad 25.04.2015 kl. 19:19

Balklänningar och militärkängor

 

Mitt magisterprojekt som jag nu tjatat ett par gånger om blev en del av Mi Wegelius kortdokumentär Balklänningar och militärkängor! Den går att lyssna på HÄR och HÄR går det att läsa lite bakgrundsinformation!

 

 

 

 


 

Publicerad 02.01.2015 kl. 23:08

Pinterest

 

 

Hur snedvriden är inte världen på pinterest? Spinkiga flickor bredvid cupcakes, storslagna tårtor, friterad potatis inrullad i prosciutto och annat kaloririkt. Börjar kännas lite tröttsamt.

 

 

Publicerad 18.01.2013 kl. 20:58

 

 

Nanó
// Brabo Babe

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Finland för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 
Kärleksbreven kan ni skicka till
nano@ratata.fi

 

 

Mer information om vad jag gör finns på min hemsida och i min kreativa portfolio.

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången

 

 

Mina bästa 

Astrid

Caroline

Emily

Fia

Hani

Hanna

Julia

Karin

Liisa

Linnéa

Maggie

Mikaela

Milia

Miilo

Peppe

Riina

Rofa

Sara

Satu