OM MIG         PORTFOLIO          HEMSIDA             ARKIV           KONTAKT

 

♥ Princess Nokia ♥

 

 

I’m a champion of making what is ugly or what is unwanted into something that is very beautfiul, or something that is special. And i think, that as a woman who owns that, it takes a lot of balls not to be pretty and to forcefully be ugly first, and then allow my beauty to shine through my ugliness. I think that is something that I'm commenting in my work, i like things that are unconventional. I think all forms of femininity are beautiful.

 

Var på Princess Nokia i Het Bos i fredags. Alltid lika märkligt att se en stor idol live. Funderar förresten på om hon ens hunnit bli populär i Sverige eller Finland ännu? Om ni inte lyssnat på Tomboy än, LYSSNA! Finns tyvärr inte på spottan men kommer förhoppningsvis dit snart med. Hata att varken Beyoncés Lemonade eller Princess Nokias 1992 finns där :(((

 

 

 

Publicerad 16.06.2017 kl. 01:05

7 grejer om min mens

 

Passligt nog fick jag min mens inatt, nu när både Menskligt har lanserat en mensblogglista och radio X3M har mensvecka på gång under hashtaggen #X3MENS. Såklart ska vi sprida lite mensglädje och menssorg på min blogg! Här är sju random personliga fakta om vad som gör just min mens unik.

 

1. Ifall jag får mensen mitt i natten vaknar jag alltid sekunderna innan den kommer. Jag har alltså aldrig vaknat upp i en blodpöl för min kropp väcker mig automatiskt varje gång det är dags. Mycket praktiskt. Har aldrig hört om någon annan med samma sak. Detta är definitivt min intressantaste mens-feature.

2. Min mens kommer alltid extra tidigt ifall jag går igenom något emotionellt. Jag har alltid haft väldigt regebunden mens men de senaste åren har den kommit typ 6-10 dagar för tidigt ifall jag gått igenom någonting jobbigt samtidigt.

3. Jag trodde alltid att det hörde till att ens mamma typ skulle bli stolt när man fick min första mens. Jag hade fascinerat läst en läsarhistoria i kamratposten om en mamma som hade lyst upp i ett leende och tagit sin dotter på en peppig mensshoppingtur när hon fick sin första mens. Blev rätt besviken när jag märkte att det inte togs någon större notis i min familj om att jag hade gått och blivit kvinna när jag väl berättade om min stora nyhet. Ifall jag får en dotter i framtiden kommer jag sååå ordna menskalas!

4. "Måste naturen straffa mig för att jag inte blev gravid heller denna månad?"Detta är mitt nyaste sätt att se på mensen. Är ibland rätt bitter på naturen över att jag högst ofrivilligt tilldelas menstruation varje månad och att den endast försvinner ett tag om man fortplantar sig. Och jag har inga direkta planer på fortplantning liksom.

5. Jag har mens samtidigt som många av mina vänner. Det här är ett vanligt fenomen och jag tycker det är supercharmigt. Menssystrar <3

6. Senaste jag blödde igenom mina kläder var när jag precis kommit fram till ett 35-gradigt, soligt Breda för en månad sedan och jag trodde jag skulle dö av mensvärk + värmeslag. Hittade inte mitt hotell och gick omkring och kände mig svettig och nerblodad. Hade ljusa shorts på mig till råga på allt.

7. En gång när jag glömde ta värkmedicin svimmade jag nästan under skoldagens första lektion när jag gick i gymnasiet. Läraren såg som tur att jag mådde riktigt uselt och jag fick gå hem och vila istälet. Har fortfarande ruskigt ont av mensvärk men som tur svimmar jag iaf inte längre.

 

 

Publicerad 04.10.2016 kl. 15:48

Sexismen inom konstvärlden

Alltså visst. Det känns fel att klaga när man fått äran att vara representerad och bo i ett annat land ett par dagar för att jobba och vara representerad här, men jag blir så otroligt störd på att vi är typ 17 kvinnliga konstnärer av över 70 utvalda. Alla kuratorer är män. Att kvinnor uppfostras till att inte ta plats när det är exakt det man är tvungen att göra om man ska komma någon vart inom konst. Att mina manliga kollegor här fokuserar på utseende och sexualitet när de pratar om andra kvinnor när jag är med. Att de automatiskt trodde att jag är lesbisk för att jag är feminist. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta!

Sisters, take after me. Mitt nästa projekt ska vara större än störst. Nu krossar vi det här eländet en gång för alla.

 

Publicerad 16.09.2016 kl. 12:21

#AxillaryApril

Det är nu några månader sedan jag och koltrast slog våra kloka huvuden ihop och bestämde oss för att starta en hashtag för april på Instagram, nämligen #AxillaryApril. Medan andra odlar påskgräs odlar vi hår i armhålorna denna månad. Vi vill uppmana kvinnor att lära känna sina kroppar genom att låta armhålehåret vara i april. När månaden är slut kan man ju göra hur man vill, såklart. Det intressanta är ju ens relation och syn på armhålan som kroppsdel och hur den förändras när man slutar med någonting som är en del av kvinnoidealet i vårt västerländska samhälle.

Jag började själv raka bort armhålehåret eftersom alla andra tjejer i klassen gjorde det. Ville inte sticka ut mer än någon annan vilket var dödssynden nr.1 under min skoltid. Under tonåren började jag experimentera med att låta det växa men det var inte förrän våren 2013 som jag började låta det vara helt. Ibland har jag rakat, ibland inte, beroende på humör och hur mycket blickar jag är beredd att ta.

I början upplevde jag att jag luktade mer med hår under armarna men jag tror mycket av det sitter i huvudet. Alla killar jag någonsin varit intim med har ju armhålehår och dom doftade alla skitgott. Doften av en person är ju det hetaste som finns. Väldigt mycket av vad vi upplever som snyggt/icke-snyggt och äckligt/icke-äckligt kan modifieras om vi börjar analysera och ifrågasätta (i alla fall är det så med mig). Det fanns ju en tid då jag själv tyckte det var sunkigt för att man lärt sig att det är äckligt men idag tycker jag det är sjukt tändande med armhålehår hos tjejer. Hår på kroppen får man ju för att man blir vuxen. Är rätt trött på att tjejer jämt ska modifiera sina kroppar mot något slags ungdoms/barnideal. Jag vill inte känna mig tvungen applicera detta barnideal på mig liksom bara för att resten av det västerländska samhället gör det. Jag går hellre min egen väg.

 

Publicerad 02.04.2016 kl. 15:50

Straffa inte kvinnor som lärt sig att hata sitt utseende

 

Nanó 11 år.

 

Det gör ont i mig när min kompis säger att hennes arm ser fet ut på bilden vi precis tog ihop. Det gör ont när jag säger åt henne att hon ser fucking perfekt ut men jag vet att mina ord inte når fram. Det gör ont när jag ser min kompis fasta och sedan hetsäta för att hungern är outhärdig. Det gör ont när jag tänker på hur många timmar, dagar, veckor, månader, kanske år min väninna hade kunnat tänka på andra, mycket viktigare saker än på sitt kaloriintag.

Jag lärde mig mycket tidigt att det inte var okej att ha fett på min kropp. Om och om fick jag höra det. Jävla fläskberg. Som den där killen som sa åt mig att jag borde köpa ett fat-burning belt från TV shop. Eller som när han som skulle föreställa min bästa vän bestämde sig för att klättra i klassens hierarki och drog undan stolen under mig och skrek "Titta på fläskberget, hon hålls ju inte ens på sin stol!" medan hela klassen skrattade. Som när killen jag gillade pekade på min bak, grimaserade och viskade till tjejen bredvid när jag gick för att hämta en ordbok längst bak i klassen. Under tonåren kom ätstörningarna som ett brev på posten men idag kan jag äntligen förstå och analysera strukturerna, prata om dem och skriva om dem. 

Ibland när jag pratar om något utseenderelaterat, t.ex. något simpelt som vilket nagellack jag ska ta på mig eller något så tungt som min krokiga väg till att lära mig acceptera min egen kropp får jag höra de mest obehagliga kommentarer som i grund och botten går ut på samma sak;"Har du inget intelligentare att prata om?"

Detta gör mig så innerligt förbannad.

Skuldbelägg aldrig någonsin kvinnor för att de bryr sig om hur de ser ut. Det vi måste göra är att reflektera, diskutera, och prata om varifrån fixeringen kommer - men aldrig skuldbelägga.

Jag uppfattar utseendehetsen som ett inlärt beteende från omgivningen. I ett samhälle där barn tycker det är okej att utseendemobba sina klasskompisar finns det nämligen mer än bara elaka barn. Det finns en könsmaktsordning, det finns reklam, det finns ideal, vithetsnorm, transförtryck, homofobi och det finns barbie för tjejer och action man för killar. Det finns tajta tjejkläder och lösa killkläder. Det finns killar som visslar åt mig på gatan och det finns oändliga mängder av komplimanger som fokuserar på hur jag ser ut och inte på vad jag gör. Herregud, det finns så många exempel att det är omöjligt att ens räkna upp.

Straffa inte kvinnor som lärt sig att hata sitt utseende.

Vidrigare dubbelbestraffning får man leta efter.

 

Publicerad 01.02.2016 kl. 20:27

Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag

 

Jag är 12 år gammal och ligger bredvid min bästis en ljus sommarkväll i den gamla dubbelsängen i gästhuset på släktens sommarö. Vi pratar om framtiden, min bästis och jag. I framtiden drömmer hon om att bli smal. Senast hon var i klädbutiken klagade hennes mamma på att magfettet dallrade över byxkanten. Själv drömmer jag om att få runda, fasta bröst. När jag är 18 tänker jag operera mina bröst, säger jag och stirrar intensivt upp i taket.

När jag är 12 har jag redan hatat mina bröst i två år.

I två år har mina bröst över huvud taget existerat.

När jag var tio började de växa. Istället för att växa utåt började de växa neråt. Långsamt kröp de neråt medan vårtgården växte sig allt större. När jag var 12 skulle alla i sjätte klass gå på en hälsokontroll där man skulle vara helt naken inför hälsosystern. Innan hälsokontrollen satt jag i väntrummet och skakade av nervositet. Sedan de började växa hade jag undvikit att visa mig naken, även i skolans omklädningsrum. Inne hos hälsosystern hände inget märkvärdigt. Hon tittade knappt på mina bröst och konstaterade att jag hade växt normalt. Med en stor klump i halsen frågade jag försiktigt om mina bröst var normala, om det var meningen att de skulle växa neråt och vara platta istället för runda. Hon svarade att det inte är något att oroa sig över, att det är genetiskt hur de ser ut och att de såg friska ut.

Friska, tänkte jag. Inte runda. Mina bröst kommer aldrig att bli runda.

Fyra år senare är jag 14 och ligger i en säng bredvid killen jag är ihop med, fast den här gången är vi inte på sommarön, utan i mitt flickrum i staden. Jag och min kille vill ha varandra. Vi vill ha varandra så mycket att vi nästan rivs sönder inuti, men ännu har vi inte gjort det. Upprepade gånger har han hört mig säga att mina bröst ser missbildade ut. Han säger att det inte spelar någon roll, att jag är vacker ändå. Första gången jag visar mina bröst för honom gråter jag. Jag gråter för alla de år jag hatat, gömt, velat förändra, lyfta, operera.

Gråter för alla de år jag har velat rätta till.

För vad fanns det att rätta till?

Låt mig berätta vad det finns att rätta till.

Det finns ett utseendefixerat samhälle var bara runda eller nätta bröst får plats på bilder, i filmer, serier, konst - ja, precis överallt. Det finns tidningar som Frida och Solo som jag och min bästis lusläste för att lära oss om vad killar gillade och om hur tjejer borde vara. Det finns porr som endast visade runda, fylliga eller små, fasta tuttar. Det finns ett samhälle där kvinnliga bröst utan undantag sexualiseras och därmed är en extremt viktig del i hur en flicka eller kvinna uppfattar sig själv, sin sexualitet och sitt självförtroende.

Det är vad som borde ha rättats till.

 

 **

 

Jag är tjugofyra och återigen förälskad.

Hur ser dina bröst ut, frågar han.

De ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag.

 

 

Publicerad 26.01.2016 kl. 13:04

De kvinnliga spelkaraktärerna i mitt liv

 

          

 

Igår när jag råkade se min bror kolla in en gameplay-video av datorspelet Oni som jag var besatt av som yngre kom jag att tänka på hur jag (och ibland mina föräldrar) hamstrade spännande kvinnliga karaktärer igenom hela barndomen. Det hela började med spelet No One Lives Forever (som jag spelade online tills jag var 19 och där började chatta med Jeroen när han ville bli medlem i min egen klan, true story). Som 12-åring var jag fastklistrad vid datorn och charmades totalt av huvudkaraktären Agent Cate Archers intelligens, styrka och det humoristiska manuset. När min pappa märkte hur mycket jag gillade NOLF fick jag Oni i julklapp. Det blev en succé hemma. Huvudkaraktären Konoko är polis i en Orwelliansk dystopi var de högre makterna har ett järngrepp om folket och jorden är nästintill obeboelig på grund av föroreningar. Med sin intelligens och styrka får hon tag på objektet "Chrysalis" som kan rädda jorden från att gå under.

 


När jag tänker efter var jag egentligen totalt ointresserad av spel  och tv-program med manliga huvudkaraktärer, vilket jag funderar en del på nu i efterhand. Varför tyckte jag inte de manliga karaktärerna var lika spännande? Jag spelade t.ex. GTA III en hel del som yngre men huvudpersonen var dödstråkig eftersom han inte hade någon historia, som t.ex. Konoko och Cate Archer. Samma sak gällde tv-program för barn. Jag var besatt av Sailor Moon, Totally Spies, Kim Possible med mera men ointresserad av Spiderman, Ash Ketchum i Pokémon (även om jag älskade Pokémon-spelen), Batman och övriga manliga karaktärer. Jag tror att det beror på att karaktärerna saknade djup och handlade för mycket om styrka och att vinna och för lite om övriga personlighetsdrag och livsproblem. Det kändes alltid som att de kvinnliga karaktärerna hade hela personlighetspaketet samt samhället emot sig och männen var "bäst" annars bara (vilket jag tycker säger något om den manliga vinnarrollen i samhället).

Det var dock ett extremt skralt utbud under min barndom när det gällde kvinnliga hjältar i just spel och jag spelade i princip bara de spel jag nämnde tidigare (samt The Sims). Inte så konstigt att jag under mina tidiga tonår vände mig till japansk manga och anime för att hitta fler intressanta kvinnliga karaktärer eftersom det var en sådan brist på dem i västerländsk underhållning för barn och ungdomar. I manga finns det t.ex. en hel genre, nämligen "Shojo manga", som riktar sig till just unga kvinnliga läsare.

Sen har jag ju inte ens nämnt ett ord om de löjliga kläderna som kvinnliga tv- och spelkaraktärer tvingas dras med, men det kan vi kanske snacka om en annan gång.

 

Publicerad 20.01.2016 kl. 10:38

Feministiska lördagstips

 

bild - Marvel // Agent Carter

 

1. 12 filmer som uppmanar till en mer jämställd värld. Bland annat finns där Jeanne Dielman, 23, Quai du Commerce, 1080 Bruxelles av belgiska Chantal Akerman som dog alldeles nyligen, en film som jag ska försöka ta mig an inom kort.

2. Gatupatruller, ni kan inte skydda mig från våldtäkt av Alexandra här på Ratata. Fick ont i magen av att läsa men sprider vidare för att det är så himla viktigt.

3. Tv-serien Agent Carter (i bild). Gillade inte det överdrivna pilotavsnittet och är verkligen inget stort fan av superhjältegrejs, men tyckte ändå om Agent Carter. Jeroen försöker få mig att se på Jessica Jones som också är av Marvel men vill ännu avvakta lite.

 

Började för övrigt se på HTGAWM men det gick inte så jättebra. Det gick alldeles för snabbt, växlingarna från scen till scen gick tokfort och jag blandade jämt ihop skådespelarna då jag aldrig hade sett någon av dem förut. Hängde inte med och kände mig trög och gammal (tänker på dagens barnprogram som går så snabbt att inte ens jag fattar). Är iofs inte någon van tv-tittare och har aldrig ägt en tv. Har någon annan problem med tv-program som går för snabbt?
 

Publicerad 16.01.2016 kl. 17:17

Projektet Menskligt

 

 

Vill tipsa om någonting jag tycker ni ska delta i! Det är ett projekt som heter Menskligt och bakom idén står min gamla pysselkompis Hanna och hennes kollega Jenny. Mensen är ju som vi redan konstaterat ett känsligt ämne som definitivt behöver snackas mera om och Hanna & Jenny samlar in historier om mens med målet att ge ut en bok. Så här skriver tjejerna själva projektet:

"Vi vill lyfta fram berättelser om mens och avdramatisera. Vi vill kunna skratta och gråta åt mensen tillsammans istället för att må dåligt i ensamhet. Vi upplever att den här boken behövs, det finns ett tomrum att fylla. Berättelser som behöver berättas."

Jag tycker detta är jätteviktigt. Tänk hur många berättelser som involverar mens som glömts bort genom historien eftersom det aldrig varit socialt acceptabelt att prata om det! Hur var det att ha mens på 70-talet, 50-talet eller rentav i början av 1900-talet? Det mina vänner är bortprioriterad historia - historier som inte berättats. Och om ni inte har en menshistoria på lager så är det superintressant att surfa runt och läs andras menshistorier på Menskligt. Heja Hanna och Jenny!

 

Publicerad 08.01.2016 kl. 01:09

Det är fitta i dig, min son

 

bild - Nanna Johansson

 

På tal om att jag använder ordet fitta i mitt inlägg om mensskydd o.s.v. - jag är själv av den åsikten att vi bör reclaima alla ord som knyter an till samhällets konstruerade feminitet, ord som i många fall har negativ klang. Jag tänker inte undvika ordet fitta för att patriarkarkatet har bestämt att det är ett skällsord. Nej vet ni vad, jag gillar ordet fitta. Det är varken barnsligt, kliniskt eller fult. Det sitter bra i munnen och går snabbt att säga. Precis som att jag i våras för första gången i vuxen ålder började använda rosa kläder. I den omgivning jag växte upp och den bekantskapskrets jag senare hittade i "semi-intellektuella konstkretsar" (vet inte vad jag ska kalla det, men ni kanske förstår) i Antwerpen är rosa inte en färg man ser i mångas garderober. Och detta är precis det jag jobbar med i skolan just nu - könade ord, färger, kläder och stereotyper. Skulle väldigt gärna vilja visa allting nu nu nu men tänker inte publicera större helheter på nätet innan allting är klart i juni.

 

Publicerad 07.01.2016 kl. 13:26

 

 

Nanó
// Brabo Babe

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Finland för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 
Kärleksbreven kan ni skicka till
nano@ratata.fi

 

 

Mer information om vad jag gör finns på min hemsida och i min kreativa portfolio.

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången

 

 

Mina bästa 

Astrid

Caroline

Emily

Fia

Hani

Hanna

Julia

Karin

Liisa

Linnéa

Maggie

Mikaela

Milia

Miilo

Peppe

Riina

Rofa

Sara

Satu