OM MIG         PORTFOLIO          HEMSIDA             ARKIV           KONTAKT

 

#AxillaryApril

Det är nu några månader sedan jag och koltrast slog våra kloka huvuden ihop och bestämde oss för att starta en hashtag för april på Instagram, nämligen #AxillaryApril. Medan andra odlar påskgräs odlar vi hår i armhålorna denna månad. Vi vill uppmana kvinnor att lära känna sina kroppar genom att låta armhålehåret vara i april. När månaden är slut kan man ju göra hur man vill, såklart. Det intressanta är ju ens relation och syn på armhålan som kroppsdel och hur den förändras när man slutar med någonting som är en del av kvinnoidealet i vårt västerländska samhälle.

Jag började själv raka bort armhålehåret eftersom alla andra tjejer i klassen gjorde det. Ville inte sticka ut mer än någon annan vilket var dödssynden nr.1 under min skoltid. Under tonåren började jag experimentera med att låta det växa men det var inte förrän våren 2013 som jag började låta det vara helt. Ibland har jag rakat, ibland inte, beroende på humör och hur mycket blickar jag är beredd att ta.

I början upplevde jag att jag luktade mer med hår under armarna men jag tror mycket av det sitter i huvudet. Alla killar jag någonsin varit intim med har ju armhålehår och dom doftade alla skitgott. Doften av en person är ju det hetaste som finns. Väldigt mycket av vad vi upplever som snyggt/icke-snyggt och äckligt/icke-äckligt kan modifieras om vi börjar analysera och ifrågasätta (i alla fall är det så med mig). Det fanns ju en tid då jag själv tyckte det var sunkigt för att man lärt sig att det är äckligt men idag tycker jag det är sjukt tändande med armhålehår hos tjejer. Hår på kroppen får man ju för att man blir vuxen. Är rätt trött på att tjejer jämt ska modifiera sina kroppar mot något slags ungdoms/barnideal. Jag vill inte känna mig tvungen applicera detta barnideal på mig liksom bara för att resten av det västerländska samhället gör det. Jag går hellre min egen väg.

 

Publicerad 02.04.2016 kl. 15:50

Mvh petigPKtjej_90

 

Jag slutar nog aldrig förvånas över hur klumpigt flamländska journalister behandlar temat jämställdhet.

Igår råkade jag bläddra igenom morgontidningen De Morgen när jag såg att ett antal kända flamländska kvinnor hade skrivit reflektioner kring sexism, bland annat vad gällande arbetslivet. T.ex. kommenterar författaren Saskia de Coster faktumet att den stora majoriteten av pristagarna till diverse flamländska litteraturpris är män.

Men hur börjar artikelserien egentligen? Hur introducerar journalisten problematiken? Jo, så här:

"Man en vrouw zijn gelijkwaardig - wie dat nog durft te betwijfelen kan een enkeltje naar Raqqa krijgen. Toch blijft er een grote genderkloof gapen op de werkvloer. Hoe komt dat toch?"

(fri översättning - "Män och kvinnor är jämlikar - de som fortfarande vågar betvivla den saken kan ta en enkelbiljett till Raqqa. Ändå finns det en stor könsskillnad i arbetslivet. Hur kommer det sig?")

Är det bara jag som kan komma på minst 20 mer konstruktiva sätt att introducera en artikelserie kring könsdiskriminering i arbetslivet i Flandern? Varför drar man in Raqqa när man ska prata om arbetsmarknaden i Flandern? Visst, det är verkligen inte jämställt i IS-belägrade Raqqa, men själva poängen med artikelserien är ju att påvisa diskrimineringen just i Flandern. När journalisten dessutom drar in ett helt annat land som jämförelse blir man och fundera på om han med den första meningen indirekt menar att Belgien är ett särskilt jämställt land. Sen vill jag inte ens tänka på hur många det är som tänker "typiskt muslimer" när de läser ordet Raqqa istället för att förstå att journalisten refererar till IS (som fortfarande inte har någonting med flamländsk arbetsmarknad att göra).

Måhända att jag är en petig skribent men det är bara så irrelevant och klumpigt och jag ser  liknande saker gång på gång. Inte minst varje gång man utan desto större analys ger Femen galet mycket utrymme i dagspressen och helt okritiskt refererar till dem som feminister. Och sen ska vi inte ens börja tala om könsrepresentationen i De Morgens bildmaterial, vem dom väljer att intervjua samt deras egna kolumnister. Har till och med skrivit ett läsarbrev till dem för två år sedan med kommentarer kring hur stereotypa sammanhangen är när det gäller manliga och kvinnliga ansikten i deras nättidning men fick inget svar.

Varför göra någonting slarvigt och totalt utan analys när man kan göra det vettigt och modernt? Det är min fråga.

 

Publicerad 18.02.2016 kl. 13:03

Straffa inte kvinnor som lärt sig att hata sitt utseende

 

Nanó 11 år.

 

Det gör ont i mig när min kompis säger att hennes arm ser fet ut på bilden vi precis tog ihop. Det gör ont när jag säger åt henne att hon ser fucking perfekt ut men jag vet att mina ord inte når fram. Det gör ont när jag ser min kompis fasta och sedan hetsäta för att hungern är outhärdig. Det gör ont när jag tänker på hur många timmar, dagar, veckor, månader, kanske år min väninna hade kunnat tänka på andra, mycket viktigare saker än på sitt kaloriintag.

Jag lärde mig mycket tidigt att det inte var okej att ha fett på min kropp. Om och om fick jag höra det. Jävla fläskberg. Som den där killen som sa åt mig att jag borde köpa ett fat-burning belt från TV shop. Eller som när han som skulle föreställa min bästa vän bestämde sig för att klättra i klassens hierarki och drog undan stolen under mig och skrek "Titta på fläskberget, hon hålls ju inte ens på sin stol!" medan hela klassen skrattade. Som när killen jag gillade pekade på min bak, grimaserade och viskade till tjejen bredvid när jag gick för att hämta en ordbok längst bak i klassen. Under tonåren kom ätstörningarna som ett brev på posten men idag kan jag äntligen förstå och analysera strukturerna, prata om dem och skriva om dem. 

Ibland när jag pratar om något utseenderelaterat, t.ex. något simpelt som vilket nagellack jag ska ta på mig eller något så tungt som min krokiga väg till att lära mig acceptera min egen kropp får jag höra de mest obehagliga kommentarer som i grund och botten går ut på samma sak;"Har du inget intelligentare att prata om?"

Detta gör mig så innerligt förbannad.

Skuldbelägg aldrig någonsin kvinnor för att de bryr sig om hur de ser ut. Det vi måste göra är att reflektera, diskutera, och prata om varifrån fixeringen kommer - men aldrig skuldbelägga.

Jag uppfattar utseendehetsen som ett inlärt beteende från omgivningen. I ett samhälle där barn tycker det är okej att utseendemobba sina klasskompisar finns det nämligen mer än bara elaka barn. Det finns en könsmaktsordning, det finns reklam, det finns ideal, vithetsnorm, transförtryck, homofobi och det finns barbie för tjejer och action man för killar. Det finns tajta tjejkläder och lösa killkläder. Det finns killar som visslar åt mig på gatan och det finns oändliga mängder av komplimanger som fokuserar på hur jag ser ut och inte på vad jag gör. Herregud, det finns så många exempel att det är omöjligt att ens räkna upp.

Straffa inte kvinnor som lärt sig att hata sitt utseende.

Vidrigare dubbelbestraffning får man leta efter.

 

Publicerad 01.02.2016 kl. 20:27

Expressen

I morgon är min sista dag i Finland och veckan börjar även lida mot sitt slut. Slutet på min vistelse blev väl en aning annorlunda än vad jag hade tänkt när både Metro, Sydsvenskan och Expressen tog kontakt med mig. Tycker Magda som ringde mig från Expressen satte en bra vinkling på saken som matchade min ursprungliga idé med inlägget så det resulterade i en liten artikel som ni kan kolla in här. Inser dock nu att det låter som att jag blev feminist för två år sedan då jag egentligen kallat mig feminist sedan högstadiet men aja what to do. Det viktigaste för mig var att få andra att känna sig mindre ensamma om att inte passa in i bröstnormen.

 

Publicerad 27.01.2016 kl. 23:54

These boobs were made for loving

 

Jag hade egentligen inte ens läst de femtioelva bloggåsikterna om bröst som tydligen cirkulerade i den Österbottniska bloggalaxen då jag igår kom att tänka på hur det kändes att vara 12 och hata sin kropp efter att ha sett Smoukahontas youtubevideo om hennes bröstförstoring. Vill förtydliga att jag är tämligen åsiktslös i denna debatt (kan man ens kalla det debatt?) då jag tycker det är rätt uppenbart hur samhällsstrukturerna fungerar och påverkar människor att göra förändringar med sina kroppar. Det är bara dumt att skuldbelägga kvinnor om att de önskar förändra sina bröst när samhällsekonomin delvis lever på att hjärntvätta människor att uppnå vissa ideal genom konsumtion. Hur människor uppfattar sig själva är samhällets förtjänst och vårt samhälle går ut på att förtjäna pengar på precis allting, inklusive människors dåliga självförtroenden. Hej reklamer liksom.

På något vänster (d.v.s. internet, haha) lyckades dock min text nå till andra sidan pölen och Jeroens kommentar var "Du är som Pamela Andersson, hon blev också känd för sina bröst". Lustigkurren. Tycker även det är lite märkligt att vissa eventuellt suckar åt att denna bröstdebatt är ett faktum och att alla snackar om det då det uppenbarligen behöver snackas om. Ifall man bara är tyst om saken förändras ingenting. I 25 år har jag hållit tyst om mina bröst. Nu räckte det.

 

Publicerad 27.01.2016 kl. 14:28

Kvinnan som tar barnet till jobbet

 

Licia Ronzulli med sin dotter i EU-parlamentet. Bild - The Guardian

 

Läste nyligen om den spanska parlamentsledamoten Carolina Bescansa som skapade rabalder i Spanien när hon tog med sin bebis till jobbet i Spanska parlamentet. Italienska Licia Ronzulli som redan länge tagit med sitt barn till jobbet i EU-parlamentet tweetade att hon stödde Bescansa. Inte för att detta skulle vara den ultimata lösningen på att många länder har för kort föräldraledighet och att kvinnor inte har samma förutsättningar till att skapa sig en karriär som män men det ger i alla fall uppmärksamhet åt en fråga som är långt ifrån färdigdiskuterad i många länder. Jag tänker ibland på hur det skulle vara ifall jag och Jeroen någon gång skulle få barn i Belgien. Där har mannen rätt till max tio dagar pappaledighet och kvinnan 15 veckors mammaledighet, knappt 4 månader. Pappan får alltså tydligen inte skapa en närmare relation till barnet alls, men det struntar mansrättsaktivisterna i för barn är inte viktigt för män (obs ironi).

Även i Finland tycker jag det är intressant att det inte är 50-50, eller att man ens skulle få välja helt efter egen preferens. Är det verkligen så svårt att lagstifta jämställt? Tänker mig hur våra framtida barnbarn och barnbarnsbarn kommer att skratta åt hur tokigt det var och hur långsamt det gick. Jag har en gång sett med egna ögon när en arbetsgivare valt bort gifta kvinnor utan barn ur högen med arbetsansökningar för att det skulle bli för dyrt ifall den nyanställda skulle bli mamma. Ifall det vore lagstiftat att föräldrarna delade 50-50 på ledigheten skulle detta problem inte finnas. Jag tror att detta fenomen är mer utbrett än vad vi tror, men att ingen pratar om det. Istället vill vi inbilla oss att hela Norden är en enda zon av jämställdhet och att alla som pratar om det borde tänka på hur illa det är för kvinnor i andra världsdelar. Jo, tjena.

 

Publicerad 16.01.2016 kl. 07:50

Dinosaurieväldet i Bryssel

 

De senaste dagarna har jag suttit och filat på min portfolio. Medan jag städat min externa hårddisk i jakt på material har gamla texter dykt upp titt som tätt. Idag tänkte jag publicera en text från 2013 när jag blev ombedd av EBL att skriva om min relation till EU inför EU-parlamentsvalet.

 

____________________________________

 

Det var i slutet av april, 2011. Jag hade precis kommit hem efter en två veckor lång vistelse i Belgien och jag hade fortfarande ont i käkmusklerna efter dessa två veckor fyllda av både djupa samtal, skratt och tårar. Min mamma dukade fram nybakat bröd. Pappa hade kokat te. Familjens hundar låg som vanligt och snusade vid våra fötter under matbordet.

“Mamma, jag vill åka tillbaka” började jag.

Min mamma visste. Hon visste att jag ville tillbaka. Hon såg det när jag kom in genom dörren, hon visste det när hon såg mig le. Innan resan hade jag inte lett på månader. Och visst blev det ju så också. Jag åkte tillbaka. Jag inte bara åkte tillbaka - jag flyttade.

 

Det pratas mycket om att Europas invånare inte känner sig särskilt delaktiga i den Europeiska Unionen. På sätt och vis kan jag förstå det. När jag gick i gymnasiet upplyste en kurs i samhällskunskap oss om hur EU fungerade men det kändes ändå ganska långt borta. Nu har den saken förändrats för min del. Att jag blivit mer mottaglig för en europeisk identitet än gemene finländare går dock i parallell linje med att jag flyttade utomlands för ett par år sedan. I Belgien definieras jag som EU-medborgare, en något bredare identitet än finlandssvensk, och som EU-medborgare är jag jämlik med de andra belgiska studerandena i skolan. Var jag än befinner mig inom EU (förutsatt att landet undertecknat Bolognadeklarationen) är jag dessutom mer eller mindre jämlik med de som har samma utbildning.

Min relation till EU är dock av den mer ambivalenta sorten. Jag har alltid varit för öppna gränser och frihet att välja boplats. EU har i mitt fall betytt rörelsefrihet, utbildning, erfarenhet, större kontaktnät, nya vänner och kärlek. Då måste vi komma ihåg att jag har privilegiet att vara född inom EU -  de som är födda utanför är inte nödvändigtvis alltid lika välkomna. Det är också farligt att glömma bort att det inom EU-parlamentet finns ett demokratiskt problem. Medelåldern i EU-parlamentet är väldigt hög, hela 55 år*. Det är närmare tio år äldre än medelåldern i Sveriges och Finlands riksdag. Även andelen kvinnor är betydligt lägre i EU-parlamentet än på hemmafronten. I EU-kommissionen ser det inte alls yngre ut, bara äldre. Det förekommer med andra ord en sorglig enfald av äldre män som styr och ställer i två överstatliga organ vars beslut väger mer än vårt eget lands lagstiftning.

Jag vill verkligen tro på ett europeiskt samarbete. Men för att samarbetet ska gynna framtiden behöver vi ett yngre och mer jämställt EU-parlament - ett parlament som inte röstar för bakåtsträvande beslut, beslut som sätter storföretagens makt över statens, resulterar i försvagad kemikalielagstiftning och minskat fokus på rättigheten till abort, homosexuellas rättigheter, sexuell hälsa och våld mot kvinnor. Detta är exempel på bara några saker som nyligen varit på tapeten. EU har gynnat mig i rörelsefrihet och i mitt val av utbildning, det tänker jag inte förneka. Jag kan inte heller förneka att jag är en privilegierad, vit, frisk kvinna med ekonomisk möjlighet att resa, född inom EU. Men mitt liv handlar inte bara om mig, mitt liv handlar om så himla mycket mer än så. Det handlar om mina systrars rätt till abort, mina barns rätt till en kemikaliefri framtid, mina homosexuella vänners rätt till kärlek, våra länders rätt att säga stopp när ett företag gör någonting som är fel och varje människas rätt till ett tryggt hem.

Som unga EU-medborgare är det vårt ansvar att lära oss om vad som pågår i Bryssel och framförallt att rösta. Samarbetet länder emellan ska vara någonting utvecklande för Europa, något som vi kan se tillbaka på och tycka “det där beslutet förde våra länder i rätt riktning!”. Frågan är bara ifall det går att ta sådana beslut ifall inte dinosaurierna i EU genomgår en extreme makeover först.

 

* Siffror från det förra parlamentsvalet. I det senaste parlamentsvalet sänktes medelåldern till 51 och andelen kvinnor höjdes till 37%. Vi går åt rätt håll, men alldeles för långsamt.

 

(text publicerad i EBL 5/2013)

 

Publicerad 10.01.2016 kl. 13:49

Det är fitta i dig, min son

 

bild - Nanna Johansson

 

På tal om att jag använder ordet fitta i mitt inlägg om mensskydd o.s.v. - jag är själv av den åsikten att vi bör reclaima alla ord som knyter an till samhällets konstruerade feminitet, ord som i många fall har negativ klang. Jag tänker inte undvika ordet fitta för att patriarkarkatet har bestämt att det är ett skällsord. Nej vet ni vad, jag gillar ordet fitta. Det är varken barnsligt, kliniskt eller fult. Det sitter bra i munnen och går snabbt att säga. Precis som att jag i våras för första gången i vuxen ålder började använda rosa kläder. I den omgivning jag växte upp och den bekantskapskrets jag senare hittade i "semi-intellektuella konstkretsar" (vet inte vad jag ska kalla det, men ni kanske förstår) i Antwerpen är rosa inte en färg man ser i mångas garderober. Och detta är precis det jag jobbar med i skolan just nu - könade ord, färger, kläder och stereotyper. Skulle väldigt gärna vilja visa allting nu nu nu men tänker inte publicera större helheter på nätet innan allting är klart i juni.

 

Publicerad 07.01.2016 kl. 13:26

Sex saker jag lärde mig för sent om mensskydd och preventivmedel

Ikväll tänkte jag gå in på ett ämne jag faktiskt aldrig tidigare skrivit om, nämligen menstruationsskydd och preventivmedel. Hej hej alla bekanta där ute i cybervärlden som nu kommer få lära sig allt om mina erfarenheter av tamponger, lukter, preventivmedel och vad som är bäst för just MIN fitta, men jag är så jävla trött på allt hyschandet av fitt- och mensprat. På grund av bristande sexualundervisning i skolan samt att min mamma tyckte det var pinsamt att snacka mens (fast hon var såklart bra på andra sätt) fanns det gap i mina kunskaper vilket ledde till att jag lärde mig en hel del om min kropp funkar först efter att jag fyllt tjugo. Är inte det ganska skevt för att vara Norden, 2000-tal?

Man hittar egentligen väldigt få texter här på nätet med temat menstruation med tanke på att de berörda ändå utgör hälften av jordens befolkning. Jag upplever att det snackas alldeles för lite om mensskydd och mens i allmänet. Att prata om preventivmedel och mensskydd är ju inte heller något man direkt börjar snacka om med vem som helst. Jag brukar tänka på det så här - ju snabbare man börjar prata om dessa ämnen med en ny person, desto större är chansen att den personen kommer bli din vän. Så låt oss alla bara dra ner våra sociala barriärer en stund och förenas i lite prat om mens, fittor och andra underbara ting.

 

För att gå tillbaka till de kroppsrelaterade saker jag lärde mig alldeles för sent, here we go:

 

1. Jag luktar egentligen inte under mens. Hela livet har jag gått runt och trott att det är helt normalt att jag luktat illa mellan benen under mensen. När jag började använda menskopp försvann dock lukten helt och hållet. I efterhand har jag kommit fram till att det var tampongerna som drog åt sig all fukt i vaginan och därmed skapade ett dåligt klimat som ledde till lukt. Det leder vidare till upptäckt nummer två:

2. Tamponger torkar ut fittan. Ja, det hade jag inte fattat förrän jag började med menskopp. Menskoppen var en riktig räddare på många sätt - både plånboken, planeten och min slida blev plötsligt mycket gladare platser.

3. Det finns tamponger i både syntet och bomull. De med syntetmaterial är de vanligaste (eller iaf de vanliga jag alltid köpt) och det är här vi kommer in på tampongsjukan, eller toxic shock syndrom (TSS) som det heter. Jag läste om en studie som visade att tampongerna i syntetmaterial är de största bovarna bakom TSS-fallen och att de i 100% bomull är mycket säkrare. Varför lärde vi oss inte detta i skolan?

4. Menskopp är inte så himla konstigt. När jag var yngre pratades det om menskoppen som om det var en produkt endast för hippies. Nej, menskoppen är inte för hippies, den är för dig och mig, den angår oss alla då den både är slidvänlig, miljövänlig och plånboksvänlig. Jag tror inte den nämndes en enda gång i sexualundervisningen i skolan. Idag använder många av mina vänner i Finland menskopp. Här i Belgien känner någon knappt till menskoppen, men fick en belgisk kompis intresserad idag (score!) och jag sprider ordet så gott jag kan!

5. P-piller är inte alltid svaret du letar efter. Jag körde själv med kondom tills jag var 20 då jag fick p-piller utskrivet för första gången. Jag fick dock ganska dåligt med information om biverkningar hos läkaren. Kan dock tillägga att detta skedde i Belgien, kan bra tänka mig att barnmorskor/gynekologer som skriver ut p-piller är bättre på att berätta om vad p-piller kan göra med din kropp och ditt humör. Själv blev jag ett hormonellt känslomonster de första två månaderna, jag gick upp 10kg och min redan jobbiga pms blev ännu värre. Dessutom lär det hålla på att bli ett stort miljöproblem med alla hormoner som kissas ut i våra vattendrag.

6. Jag kan bli gravid endast några dagar varje månad. Det var först när jag började med Natural Cycles (en app som funkar som en p-dator) som jag förstod hur fertilitetscykeln och menscykeln faktiskt fungerade. Herregud när jag tänker på alla de gånger mitt tonåriga jag gått runt och typ spytt av oro över att bli gravid när jag hade oskyddat sex eller när kondomen gick sönder! Ingen hade någonsin berättat att det endast handlar om ett par dagar per månad och jag i min naivitet trodde alltid att man kunde bli gravid när som helst. (obs obs vill i efterhand tillägga att det här inte är en rekommendation för NC trots att appen fungerat utmärkt för mig med regelbunden mens. Läs alltid på och överväg ev. risker innan du testar en ny preventivmetod!)

 

För tillfället använder jag dock bara kondom då jag inte har sex särskilt ofta (hej distansförhållande). Vad gällande mensskydd använder jag menskopp (och ibland tampong om jag är lat) och är ganska nöjd även om koppen kan läcka när jag lagt in den på fel sätt. Om det är något jag verkligen hatar av hela mitt hjärta är det bindor. De är sunkiga, svettiga och plastiga - bara hat från min sida rakt igenom. Jag blöder rätt mycket i början av mensen och brukar då ha både menskopp och binda nattetid. Snart är dock plastbindans tid förbi, för idag spontanköpte jag tygbindor med en kompis! Bästa spontanköpet någonsin, hoppas jag. Kanske jag återkommer med recension efter en månad eller två.

Är det förresten något viktigt någon annan som läser som lärt sig alldeles för sent när det gäller mensskydd och preventivmedel? Jag kan ju knappast vara den enda! Är genuint nyfiken. Ni kan naturligtvis vara anonyma om ni så önskar.

 

 

Publicerad 05.01.2016 kl. 21:44

Utbildningen tar landet framåt

 
Varje måndag eftermiddag har jag föreläsning med tänkaren och författaren Hans Theys. Många av mina medstuderande har lite svårt för honom på grund av hans sätt att ibland verka "sitta på sanningen", provocera och ibland raljera, men jag finner hans föreläsningar nästintill terapeutiska. Naturligtvis håller jag inte med honom om allt men det ligger något otroligt lugnande i att höra någon säga saker man själv funderat på i all tysthet. Vi pratar mycket om vad som berör oss och varför, och jag citerar honom i mitt anteckningshäfte med glödande penna varje vecka. 
 
The more you know, the more isolated you become. Reading and developing will result in that you might not be able to agree with, for instance, your relatives, anymore.
 
Det må låta simpelt men det var något inom mig som fick ro när han sade ovanstående meningar i en diskussion om teori. Jag kan inte säga att jag har haft direkta problem med familjemedlemmar, men ju äldre jag blivit och ju längre jag studerat och bott i olika länder, desto bättre verktyg har jag utvecklat för att analysera min uppväxt och kritiskt reflektera över allt jag tidigare lärt mig att tro på. Känslan av att vara isolerad har jag visserligen haft hela livet men de senaste åren har känslan vuxit sig extra stark då jag inte ens lyckats hålla fred med nära och kära de få gånger jag åkt hem, vad hem nu ens innebär längre. Dessutom har jag en helt annan syn på landet Finland nu än vad jag hade när jag fortfarande bodde där.
 
För varje år jag bor någon annanstans känns det som att jag tar ett stort kliv framåt och ju mera uppenbart blir det att allting är precis som förut när jag åker hem och hälsar på. Om inte annat känns det nästan som att saker och ting går bakåt om man tittar på Finland som helhet. Det känns extremt vemodigt. Vi har SSS-regeringen och en stadsminister som vill "lära invandrare hur man behandlar kvinnor i Finland", nedskärningar i landets mest värdefulla resurs (utbildningen) och what not.
 
Ironiskt att man skär ner så mycket i just utbildningen, det som ska ta vårt land framåt. Hur ska vi någonsin kunna ta oss framåt om vi inte har råd att utvecklas?
 
Publicerad 08.12.2015 kl. 17:22

 

 

Nanó
// Brabo Babe

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Finland för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 
Kärleksbreven kan ni skicka till
nano@ratata.fi

 

 

Mer information om vad jag gör finns på min hemsida och i min kreativa portfolio.

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången

 

 

Mina bästa 

Astrid

Caroline

Emily

Fia

Hani

Hanna

Julia

Karin

Liisa

Linnéa

Maggie

Mikaela

Milia

Miilo

Peppe

Riina

Rofa

Sara

Satu