OM MIG         PORTFOLIO          HEMSIDA             ARKIV           KONTAKT

 

Jag vill bara kunna läsa igen

 

När jag började gå i kbt för ett halvår sedan frågade min terapeut vad jag vill få ut av terapin. Efter en stunds tänkande började jag, oförmögen att hålla någon form av röd tråd, svamla om minst tio olika saker samtidigt. Min enda konkreta tanke minns jag dock med klarhet.

Jag vill bara kunna läsa en bok igen.

Sedan hösten hade jag inte klarat av att läsa. Jag hade inte tillräckligt med ro för att sätta mig ner och ge mig själv tid, eller rättare sagt, fritid. Allt jag tänkte på var att jobba mig framåt, att jag måste vidare i livet, men min koncentration var lika med noll. Min hjärna var slutkörd.

Att läsa en bok är ingen effektiv syssla. Att läsa en bok är något man gör när man har tid, när man är ledig.

Jag var aldrig ledig. Jag hade blivit den typen som inte var ledig. Jag måste göra. Genom att göra fanns jag. Genom att producera fanns jag. Jag var inte värd någon fritid.

Det är inte första gången jag haft problem med det snabba tempot och de höga kraven jag brukar utsätta mig själv för. Detta var dock första gången det gått så långt att det kändes som att jag var som en guldfisk i ett akvarium fyllt av trögflytande vatten. Liksom tidigare började jag glömma bort siffror och koder, men nu var även ljud och röster svåra att lyssna på. Jag kunde inte alltid fokusera blicken. Det hade blivit svårt att läsa, svårt att ta in information. Mina texter hade plötsligt fler stavfel än förut. Destruktiva beteenden hos mig uppenbarade sig. Mina ätstörningar gjorde en comeback.

Jag skulle inte säga att jag direkt var utbränd men min hjärna hade bara antagligen väldigt svårt att bearbeta alla förändringar, alla människor som kommit och gått, alla projekt som avlöst varandra. 

Nu är det i alla fall dags att börja om, tänka om, göra om.

Det låter som ett riktigt bra mål med terapin, Nanó. Ska vi boka in en ny tid till nästa vecka?

Än är det inte dags att börja läsa böcker igen men en dag vet jag att jag kommer vara där. 

 

Publicerad 10.07.2017 kl. 17:19

Om att tänka framåt

 

 

 

Hej ni. Ville bara ge ett personligt tack till alla er som var så stöttande och fina i mitt senaste blogginlägg. Jag har nog inte ännu riktigt insett vad som hänt. Vet inte ens hur jag ska kunna berätta nyheten för min familj.

Jag försöker tänka framåt.

Jag törstar efter alla nya förälskelser jag kommer att få vara med om men samtidigt vet jag att någonting alltid kommer vara förändrat inom mig. Kommer jag någonsin att tro på evighetslång kärlek igen?

Jag vet inte.

Jag tänker också att det kanske inte spelar någon roll.

Just nu väljer jag att tro på stunden utan att definiera vad jag egentligen letar efter. Jag väljer att tänka på mina vänner. Mina vänner som skickar oroliga meddelanden, som är glada för min skull, som whatsapp-ringer mig medan jag diskar, som håller om mig om natten och pussar på min panna. Mina vänner som jag kan snacka om snubbar med flera timmar i sträck, som gör små små flätor i mitt hår på en fest, som vill se världen med mig, som vill jobba med mig.

Jag väljer att tro på flyktiga nätter, samtal på min säng fram till klockan tre på morgonen, hans isblåa ögon, starka övrekropp och svarta hår.

Jag väljer att tro på att jag är driven, genial och värd allting och lite till.

Jag väljer att tro på att jag inte alltid behöver veta vad som ska hända.

För det bästa kanske hände igår, kanske händer imorgon, kanske händer precis just nu.

 

Publicerad 23.10.2016 kl. 18:37

Om att göra slut

 

Det är alltid svårt att veta ifall man ska skriva om någonting i bloggen eller inte. Men ikväll känner jag för att skriva.

 

 

I tisdags flög jag till Åbo med en känsla i magen som sade att någonting var fel. Jag hade skjutit på att beställa biljetten till kvällen innan, var inte redo att lämna Antwerpen, hade inte haft aptit på veckor och allting kändes märkligt i allmänhet. Min tidigare enorma iver över att åka till Guangzhou var som bortblåst. Allt jag kunde tänka på var vad han skulle säga när jag skulle se honom på flygplatsen.

Jag fick varken en kram eller en kyss. Han bar min reseväska till bussen och när vi steg på förstod jag att jag nog aldrig kommer att bo i Åbo igen.

När vi kom hem till honom doftade det annorlunda. Han doftade annorlunda. Han var annorlunda. Sänglakanen var bytta. Han sa att jag också doftade annorlunda. Han hade rätt.

 

 

Vi hade samtalet vi båda hade bävat för i månader.

Sedan tog jag mina saker och åkte hem till Julia.

Nu funderar jag mest på vad som händer när man lämnar sitt livs största kärlek bakom sig.

Om någonting någonsin kan bli lika stort som det som en gång var det största.

Om någonting någonsin kan bli lika himlastormande vackert. 

 

 

En dag blir han någon annans du.

Någon annans ögongodis en söndagsmorgon då solljuset träffar hans ansikte där han ligger i sin spritluktande säng i en etta någonstans i Studentbyn.

Någon annans långa, gängliga drasut med sitt flirtiga leende, stadens stiligaste näsa, trygga ögon och ett långt, vågigt hår, tjockare än en hästman.

Någon annans eviga tuggmotstånd - envis som en åsna och stolt som ett fullblod.

Någon annans cigarettändare som kanske blir ett hett engångsligg. Flergångsligg om hon har tur.

Kanske till och med hennes orsak till att en dag skriva om den himlastormande kärleken.

 

Publicerad 21.10.2016 kl. 22:30

September 2010-2015

 

Idag är det den 30 september och jag tänkte att vi kunde ta en titt på hur mitt liv såg ut i september under tidigare bloggår. Först tänkte jag inte alls publicera detta eftersom det kändes så konstigt att jag verkligen ändrats så mycket, men å andra sidan vet jag inte vad det tjänar till att skämmas över den jag varit tidigare och jag har mått dåligt väldigt länge. Alla kan inte jämt må bra. Och ifall jag inte skulle ha mått dåligt tidigare år skulle jag inte må bra idag!

Vi börjar från min Ratatabloggs äldsta septemberinlägg, nämligen det från 2010.

 

September 2010

 

 

"Flera bra dagar resulterar ofta i ett par hemska dagar, så även denna gång. Jag önskar jag kunde vara balanserad men det är jag inte."

September 2010 spenderades delvis i Köpenhamn med min pappa. När jag kom hem hände dock en massa jobbiga saker och jag gick in i en depression och lämnade knappt mitt rum på två månader. Sämsta året i mitt liv.

 

September 2011

 

 

"Jag har inte riktigt fattat det ännu... men det här är min nya skola. Koninklijke academie voor schone kunsten i Antwerpen. Jag har fått studieplats i fotografi, kandidatprogrammet!!! Jag fattar det inte, det är så bisarrt bra, kan inte smälta det. Jag kom in!!!"

September 2011 bosatte jag mig på riktigt i Belgien efter att ha kommit in på min drömskola. Det var en av mina lyckligaste höstar i mitt liv trots att det var svårt för mig att vänja mig vid allt nytt.

 

September 2012

 

 

"Jag vill inte riktigt bo inne i Antwerpen eftersom jag sover dåligt när det är mycket oljud, så istället skaffade vi oss en sekelskiftslägenhet i mormorsförorten Mortsel. Passar mig som hand i handsken, ju. Idag besökte jag dessutom en vän inne i Antwerpen - hennes trappuppgång luktade fränt av urin och dom borrade för fullt i gatan utanför. Nattetid festas det dessutom redlöst inne i Antwerpen. Näe, Mortsel känns fint!"

Alltså, jag förstår knappt att jag är samma person som september 2012. Idag behöver jag typ oljud (fast borrande grannar gillar jag inte) för att kunna somna, jag har vant mig vid urinluktande trappuppgångar och jag festar själv nätterna långa. Idag skulle jag aldrig flytta tillbaka till Mortsel.

 

September 2013

 

 

"Jag har en egen toalett, en dusch och en vattenkokare. Jag har ännu inte blivit matförgiftad. Jag är mitt i en bra bok av Nina Björk. Jag har lärt känna Valentina som är en jäkla tuff brud."

September 2013 hade jag precis flyttat till Guangzhou och lärt känna min kollega Valentina. Det där med toalett, dusch, vattenkokare och matförgitning var mycket viktigt att poängtera då eftersom jag hade återkommande panikattacker av att inte veta var närmaste toalett fanns, att svettas, hetta, smutsig mat och att inte ha rent dricksvatten. Alltså gud. Jag var verkligen ett vrak när jag åkte till Kina. Att utmana mig själv och bara åka var det bästa och jobbigaste jag gjort och jag kom hem tusen gånger starkare.

 

September 2014

Jag hade precis flyttat till Finland för ett mellanår och publicerade knappast nåt på bloggen eftersom jag inte kände mig inspirerad. Sökte förtvivlat efter jobb eftersom jag inte hade något studestöd och fick ingenting trots att jag hade erfarenhet av de jobb jag sökte. Det var ett början på ett mellanmjölksår med mycket ekonomisk stress och massor nya bekanskaper och fina vänner. Den enda bilden jag publicerade på bloggen i september 2014 var en bild på min tomma lägenhet i Mortsel som jag lämnade bakom mig i Juli. Det säger kanske något.

 

September 2015

 

 

"Jag har precis flyttat in till en minimal etta mitt i Antwerpen var jag studerar ett sista år. Jag tänkte att det skulle vara mysigt att bo ensam igen då jag för två år sedan bodde ensam i Kina i ett halvår. Men att bo ensam i Antwerpen, en plats där jag är van vid att ha en sambo vid min sida, känns ganska grått just nu. Guangzhou var mer distraherande än Antwerpen. Att vara i Antwerpen känns som att vara hemma, fast ändå inte."

Förra året flyttade jag tillbaka till Belgien för att göra klart min magister och bodde i den där mörka växtdödande ettan vid Paardenmarkt. Trots att fragmentet ovan är lite deppigt var detta början på ett år som blev så fantastiskt att jag beslöt mig för att stanna i Antwerpen!

 

 

Publicerad 30.09.2016 kl. 12:32

Jag ska bli storasyster

 

Hej tonårsangstig 13-åring på en suddig webcambild.

 

Okej, jag ska inte bli storesyster som i att jag ska få en biologisk syster.

Däremot ska jag få lära känna en tonårig tjej med problem i skolan/hemmet/med sig själv och bli hennes storasyster för ett år framåt.

Igår var jag på ett möte med organisationen CAW inne i Antwerpen där jag ska gå en intensivutbildning som leder till ett certifikat som ger mig fler möjligheter att jobba med ungdomar i framtiden. Buddycoach-programmet finns till för att stöda ungdomar med identitetsproblem, problem hemma eller problem i skolan. Det handlar ofta (fast inte alltid) om barn till immigranter eller andra generationens immigranter eftersom de lätt ställs inför situationer där familj och samhälle krockar. Antwerpen är en stad där hundratals olika kulturer möts och att hitta hur man ska förhålla sig till sin omgivning är inte det lättaste!

Min "lillasyster" kommer att matchas ihop med mig efter gemensamma intressen (hoppas så att det blir en tjej som gillar konst, musik eller att skriva!) och i början av nästa år ska jag gå på möten med föräldrarna och skolan. Sedan kommer jag få en budget varje månad som möjliggör att jag och min syrra kan göra något kul ihop en gång i veckan. Min uppgift är liksom att vara en tredje person som varken är förälder eller lärare, utan en slags äldre kompis som kan lyssna på problem, uppmuntra till att sköta skolan och bara finnas där. 

Alltså är det inte toppen att det finns såna här program? Har aldrig hört talas om något liknande i Finland. Jag vet att tjejen på bilden högst upp i mitt inlägg iaf hade varit i stort behov av en person utanför hem och skola som kunde ha lyssnat och gett stöd när det var kaotiskt. Jag vill så gärna ge det jag aldrig själv fick till någon annan. Är superpepp!

 

Publicerad 28.09.2016 kl. 23:36

Anteckningar från min mobil

 

 

Har funderat ett tag på att dela med mig av alla trivialiteter och hemligheter i mina mobilanteckningar. Let's go!

 

Första skrev jag när jag var på klubb med ett gäng kompisar och jag & Vivian ville att dj:en skulle sluta spela techno och spela lite Brittan istället. Var för högt ljud för att prata så då fick mobilanteckningarna agera röst.

Andra är ytterst snurriga anteckningar från en av mina lektioner med Hans Theys. Han pratade om att konststuderanden ofta är dysfunktionella och att man måste bestämma sig för att ta en paus från detta beteende om man någonsin ska orka leva sitt liv typ. Förvirrade anteckningar som verkligen inte makes sense om man inte var där just då.



 

Första är något jag skrivit ner utan att tänka & har ej använt i någon text p.g.a. så förutsägbart skrivet och inte så innovativt.

Den andra är måtten på mina ytor i Antwerp Tower.


 

Den första är också från ett möte angående exhibition space med klasskamrater då jag var ansvarig för hela vår examensutställning.

Nummer två är lite random saker jag skrivit ner i förbifarten. Anteckningar från livet är de bästa anteckningarna.

 

 

Första är från när jag var på en klubb och en kille (som tydligen hette Lukas) dansade med mig höll i mig i dom där små grejerna som håller i bältet vid byxlinningen, ni vet? Var rätt full och fastnade i att jag inte visste rätt ord. Antar att jag googlade när jag kom hem på morgonkvisten och vet fortfarande inte om byxhälla är rätt ord eller inte?

Den sista är också lite random ord jag skrivit ner men aldrig använt. PLUS länk till en finfin artikel på Huffington Post med rubriken "Why do I poop so much during my period?". Har troligen sparat den för att skicka till någon kompis.

 

Publicerad 29.08.2016 kl. 16:21

"Hatar att jämt ha kaos i mitt huvud. Det är som en storm som aldrig mojnar."

 

 

Eftersom jag i år har bloggat i hela tio år tänkte jag att det kanske skulle vara intressant med en mini-throwback till hur min blogg såg ut för typ åtta år sedan. Jag gick sista året i gymnasiet, köpte kläder för alla pengar jag tjänade och bloggade om dem. Dessutom mådde jag rätt dåligt och visste inte alls vad jag ville göra med mitt liv.

 

"Tre år av tankar som "när tar det här slut?" gör inte gott för själen. Jag längtar till framtiden. Längtar. Otroligt mycket."
 

 

Ett tag hade jag dille på 40- och 50-tal. På den här tiden bodde jag ännu hemma hos mina förlädrar men frilansade för Papper och var ungdomsjournalist på HBL. Det bästa jag visste var second hand och vintage och jag skrev ett antal loppisguider för olika tidningar.

 

 

Utöver 40- och 50-talsfrossan hade jag mot slutet av gymnasiet en väldigt svartvit stil med bucklig silhuett samt någon enstaka annorlunda detalj. När jag tänker efter spenderade jag nog största delen av min fritid på att kolla in modevisningar på nätet, gå runt i klädaffärer och skriva om kläder och stil. Men ju närmare bloggens slut jag kommer, desto mer personlig text dyker upp.

 

"Man vaknar upp på fel sida. Man vill göra en massa saker men orkar inte ta initiativ till någonting. Man börjar oroa sig för en massa saker. Man känner att det inte är någon vits med någonting.
Allt är bara åt helvete.
Vad gör man en sådan dag?"

 

 

"Fantiserar om mitt liv i olika dimensioner. Jag blir liksom helt isolerad i mina egna tankar. Det är lite samma sak när jag läser en bok eller en text. Jag försvinner helt och hållet från denna värld. Och det är så fantastiskt skönt."

 

Det är nästan läskigt att bläddra igenom de sista sidorna på min gamla lösenordsskyddade blogg. Det känns så fult på något vis. Som att jag inkräktar på en tonårings mest privata tankar. När jag läser och bläddrar bakåt förstår jag inte att jag faktiskt skrev så öppet om något som alldeles tydligt var ångest. Ju mera jag tänker på det, desto mer tänker jag på att jag borde ha fått hjälp. Den enda personen som någonsin såg att jag mådde dåligt var min nog grupphandledare. Jag hade som ovana att gråta i tomma klassrum i skolan och efter att han såg mig en gång skickade han mig till skolkuratorn.

 

 

"Jag hatar att jämt ha kaos i mitt huvud. Det är som en storm som aldrig mojnar."

 

"Jag är så rädd att jag inte blir antagen. Så himla rädd. Det är min största ångest just nu om kvällarna. Därför är det ett stort plus att jobba som lärare hela dagarna, jag somnar bättre om kvällarna. Jag är så otroligt slut, i både hjärnan, kroppen och munnen varje dag jag kommer hem. Jag har inte lika mycket tid att tänka på någonting som gör mig ledsen, jag somnar nästan helt utan att tveka, så dödstrött är jag. Jag fattar inte att jag orkar socialisera hela dagarna. Men man tvingar sig själv, axlar lärarrollen, lever sig in. Jag spelar teater."

 

"Tänker på saker jag inte vill tänka på, minns saker jag inte vill minnas, blir irriterad på människor jag inte borde bli irriterad på, är en person jag inte vill vara."
 

 

 

"Feminism är nämligen så jävla, jävla, JÄVLA viktigt. Jag är feminist tills döden skiljer åt mitt intellekt från min kropp, så viktigt tycker jag det är."

 

Det var i början av gymnasiet som jag upptäckte feminismen och såklart skrev jag en del om det också. Minns hur jag försökte berätta åt totalt ointresserade kompisar om hur jag hade slutat raka benen och att jag funderade på att sluta raka mig under armarna också. Under den här perioden av mitt liv saknade jag verkligen någon att prata med om sådant som faktiskt intresserade mig.

 

 
"Detta är förmodligen det sjukaste jag sagt på länge, men Louis Garrel ser ut som en kille som doftar väldigt gott."

 

Samtidigt dryper min gamla blogg av en del gulliga citat blandat med svordomar (helt sjukt hur jag kan ha svurit så mycket i skriven text?!) och klockrena tonårsvisdomar:

 

"Innan självständighetsfesten köpte jag ett par platåskor av en väldigt dålig orsak, nämligen att jag inte kunde sluta tänka på dem. "

 

 

Det var väl ungefär den bloggen (som för övrigt hette Get Nanóismed, vilket namn). Åtta år är en lång tid och mycket har man hunnit gå igenom sedan dess. Att vara 25 är nog rätt skönt.

 

 

Publicerad 25.08.2016 kl. 17:28

Ett brev till Nanó, 18 år.

 

 

Bästa Nanó,

Jag vet att du undrar vad som får dig att skapa och skriva så mycket och så ofta. Nu jag 25 och därmed sju år äldre än du. Och jag tror mig ha ett svar.

Du skapar för att det känns.

Det känns för mycket.

Oftast känns det ensamt.

Du skriver för att du inte alltid vågar tala. När rösten sviker dig är det skrivna ordet din ledstjärna. Du skriver för att komma till olika insikter, för att få utlopp för en hel värld inom dig som fräser, bubblar och pyser, en värld som behöver komma ut ut ut och få andas in och fyllas ut. Men du vågar inte visa den världen åt någon. Det är just den världen som gör så himla ont i dig, som får det att kännas. Den världen får dig att skämmas när dina kompisar tycker du är "too much" och får dig att känna att de inte accepterar dig som du är. Den världen som får dig att isolera dig socialt för att du inte vågar lita på någon längre. Den världen som gjorde att du tvingades ta sjukledigt hela sista veckan från skolan när du gick i nian för att du inte kunde sluta gråta.

Sju år senare kan jag meddela att det fortfarande känns.

Det känns.

Men det känns annorlunda.

Jag skriver för att det känns när jag träffar nya människor som accepterar mig från första stund. För att det känns när någon tänder på mitt intellekt. För att det känns när jag älskar med någon. För att det känns när jag får mitt hjärta krossat. För att det känns när en kompis säger att hon älskar mig. För att det känns när mamma och pappa blir mer förstående med åren. För att det känns när världen brinner. För att det känns när jag äntligen får utlopp för den värld inom mig jag aktivt förtryckt för att jag en gång ville passa in.

 

Det sista jag vill säga innan jag ska gå och innan du fortsätter skriva på dina ansökningsbrev är följande fyra punkter:

 

1. Bo själv så mycket du kan. Jag vet att du ofta är kär och jag vet hur tryggt det är att bo med någon som får dig att känna dig meningsfull, men vem du än är kär i kommer det att hindra dig från att göra det du drömmer om. Ett par killar senare kommer du märka att kärleken dessvärre inte kommer ge dig något annat än en emotionellt säkrare framtid men inte nödvändigtvis det liv du vill leva.

 

2. Fake it until you make it. För visst drömmer du om att få ett bättre självförtroende? Det enda som hjälper är att låtsas vara självsäker tills du en vacker dag börjar tro på det själv. Låtsas att du vet exakt vad du pratar om när den där läraren börjar ifrågasätta konceptet för din konst, det är så alla killar gör. Så länge du inte ger vika kommer de att tro på dig oberoende om du hade rätt eller inte. För vet du vad? Världen är ändå inte svartvit, det finns inget som är rätt och fel, bara en grå massa som skiftar beroende på situation.

 

3. Ursäkta inte dig själv när du tar plats och för att du visar känslor. Jag vet att du blivit lärd av omvärlden att du ska vara tyst och att det också känns trivsamt att vara tyst i en finsk kultur osv men goddammit du kommer behöva våga ta plats om du någonsin ska synas! Skäms inte när du märker att du blir lika högljudd som din mamma kan bli, var glad att du blivit så fantastisk. Skäms inte när du öppet visar att du är arg, skäms inte när du gråter, skäms inte när du skrattar högt. Du kommer behöva detta när du flyttar utomlands för resten av världen fungerar inte som Finland.

 

4. Andra människor är inte lika farliga som du tror. Du har bara inte hittat rätt människor än. Tro mig, dom kommer. Och du kommer att älska dem.

 

Ps. Angående dina ansökningsbrev ska du inte bli ledsen när du inte blir antagen till Konstindustriella Högskolan i Helsingfors. Du kommer hitta en mycket friare konstutbildning utomlands. Och du vill egentligen inte bo i Helsingfors, det är en fasansfullt kall stad.

 

Publicerad 21.07.2016 kl. 21:15

Budapest vol. 4

Ja, jag vet. Den här gången var jag rädd för social ångest helt i onödan. Kära hjärna, du behöver inte alltid få panik inför intensivumgänge med andra människor. Ibland går det helt bra ändå.

Publicerad 22.03.2016 kl. 02:41

Q/A del 3

Jag vill gärna läsa 3 eller 5 insikter du fått av att flytta utomlands! Kanske också vad du uppskattar med respektive land?

Mina insikter är inte särskilt djupa och livsavgörande, men för mig har de i varje fall betytt någonting:

1. Regler är till för att brytas. I Finland var det extremt viktigt att alltid följa en viss mall vad man än gjorde, för att uppnå höga betyg. Hallå finsk skola?! Reglerna är bara där för att hindra dig från att upptäcka någonting eget och unikt.

2. Dina föräldrar har inte alltid rätt. Föräldrar är mer clueless än man tror och de spelar oftast på auktoritet och föräldrajargong när de försöker berätta åt dig hur du borde göra. Detta blir extra tydligt när man flyttar utomlands. Nu är det ju du som vet mera än dom, inte tvärtom.

3. Svenskfinland är en bubbla. Det förstod jag i och för sig långt tidigare, men känslan förstärks när man åker tillbaka och märker att allting är precis som förut. Ingenting förändras. Arenan är inte så stor helt enkelt.

4. Det gör alla lite gladare om man hälsar på grannar, ser folk i ögonen och ler åt människor på gatan. Innan jag flyttade utomlands hälsade jag knappt heller på grannar men när jag tillfälligt flyttade tillbaka till Åbo förrförra året fick jag såna psykopatvibbar av folk när de inte hälsade på mig. Insåg sedermera att deras beteende var ganska normalt i finsk kontext.

5. Finland är ett oerhört lyxigt land att leva i, även jämfört med andra i-länder i Europa. Husen är välisolerade, värmen är förmånlig, kranvattnet smakar gott, universitetsstudier är gratis och som studerande får man studiestöd. Detta visste jag naturligtvis också från förut men det tål att upprepas när Finland känns jobbigt. I mitt studentrum i Antwerpen har jag bara ett elektriskt värmeelement (som dessutom är trasigt), varmvattenboilern räcker till endast en och en halv dusch, golv och fönster är inte täta och det finns ett stort hål under dörren var det kommer in iskall luft från den ouppvärmda trappuppgången (som luktar kräk och lort). Just nu är det 2 grader ute och jag fryser varje dag. Och just det ja, det finns möss i huset och råttor överallt. Allt detta är normalt här. Mentaliteten och vanorna är helt enkelt annorlunda. Men jag trivs jättebra!

Vad jag uppskattar med respektive land fanns med i del 2 :)

 

Alltså, en har ju följt dig sedan getnanoismed-tiden och gillar dina fotografier så mycket.
Jag undrar om din inställning till konstverk. Jag tycker ofta att ett verks bakomliggande tanke kan vara hur bra som helst, men att den inte motsvaras i själva det materiella verket. Hur ser du på relationen mellan dessa? Såväl i ditt eget fotografi som i andras. Vad väger tyngst? Kan det ena fungera utan det andra?

Oooh det gör mig skitglad att du hängt med här så länge! Och jättebra fråga. Min inställning till konst är naturligtvis starkt färgad av min skolning. Jag tycker konceptet väger tyngre än det visuella. Den konst jag beundrar mest är dock den som har både starkt koncept och är visuellt fungerande. I överlag tycker jag dock konceptet är viktigare eftersom det kräver mycket mer eftertanke och jobb för att bli spot on. Tycker även att konceptuell konst utan en superstark visuell sida fungerar bättre än bara ett visuellt starkt verk utan ett fungerande koncept eller idé. Om konceptet inte fungerar, är klichéartat eller för flummigt försvinner hela trovärdigheten för mig. Om man bara gör någonting snyggt visuellt gör man det helt enkelt lite väl enkelt för sig (observera nu att jag pratar om konst som arbetsform, om man fotar/målar/whatever för nöjes skull ska man absolut inte ta åt sig av det jag säger).

Varför just fotokonst? Vad var det som väckte ditt intresse? :)

Det var ett rätt slumpmässigt val. I skolan sa klasskompisar och lärare alltid att jag borde bli journalist eftersom svenska var mitt starkaste ämne och hemma pushades jag att bli musiker. Min mamma är pianist och jag har spelat tre olika instrument, gått musikteori, musikhistoria, sjungit i två barnkörer, spelat violin i en barnorkester och kom in på en sånglinje vid ett musikinstitut när jag var 15. Var länge inriktad på att bli gitarrlärare eftersom det var mitt huvudinstrument. Efter ett tag blev jag trött på alla förväntningar och jag bestämde mig för att göra något helt annat. Först ville jag bli kläddesigner och sedan fotograf. Nu är jag tacksam över att jag började på en konceptuell utbildning och inte på en mera industriell, för det är ju egentligen inte fotograf jag vill vara. Jag vill vara konstnär med fotografi som huvudsakligt medium. (pretto- och präktighetsvarning här, sorry för det. Om det är någon som tycker jag är pretto kan ni trösta er med att jag troligen inte kommer kunna leva på detta och därför jobbar med helt andra saker).

Tror du det finns ett sätt för den engelskspråkiga Nanón att influera den svenskspråkiga? 

Det är svårt att säga eftersom den kulturella kontexten är helt annorlunda. Man tar seden dit man kommer och man utvecklar olika ordförråd och jargong beroende på var man rör sig. Jag har diskuterat detta med flerspråkiga vänner och de har samma problem som jag. Olika personligheter på olika språk. I Belgien måste man ta plats, annars syns man inte alls. Känner också att det finns lite mer av en jantelagsmentalitet i Finland och därför är det svårare att ta plats om man är rädd för att irritera folk (vilket jag kan vara rädd för). I Belgien irriterar man inte folk om man tar plats, det hör ju till. T.ex. redan här i bloggen är jag rädd för att ibland irritera folk eftersom jag inte har så många spärrar och är väldigt verbal, men å andra sidan försöker jag tänka att det är deras problem och inte mitt. För att bota detta självförminskande brukar jag se på denna kattbild en liten stund och då känns allting mycket bättre.

 

Publicerad 19.02.2016 kl. 16:38

 

 

Nanó
// Brabo Babe

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Finland för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 
Kärleksbreven kan ni skicka till
nano@ratata.fi

 

 

Mer information om vad jag gör finns på min hemsida och i min kreativa portfolio.

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången

 

 

Mina bästa 

Astrid

Caroline

Emily

Fia

Hani

Hanna

Julia

Karin

Liisa

Linnéa

Maggie

Mikaela

Milia

Miilo

Peppe

Riina

Rofa

Sara

Satu