En hälsning från Guangzhou

 

 

 

Jag tror inte någon kan ana hur mycket jag kämpat för att få upp detta blogginlägg. Har rätt dåligt och dyrt mobilnät och nästan samtliga appar och nätsidor jag använder är blockade. För det första är mycket mer blockat än förra gången jag var här och för det andra är skolan inte riktigt villig att ge mig eget Wifi eftersom kön till installationen är tre veckor lång. Aja, man får väl klara sig så gott det går. Det är omöjligt att göra något på egen hand pga hierarkisamhället. Har iaf bett Jenna sköta Ratatas framsida tills jag får ordning på mitt nät.

 

Har grym jetlag och känner mig lite förvirrad i allmänhet. Troligen pga vad som hände precis innan jag kom hit men också av att plötsligt vara tillbaka på en plats jag en gång studerat på och kallat hem och nu är jag plötsligt lärare här. Saknar mina bästa vänner hemma men som tur går det att whatsapp-ringa. Jag skulle nog dö om jag inte kunde ringa med minst en vän om dagen.

 

Allt är bra och jag har väldigt roligt med människorna jag bor med. Hoppas på att jag snart kan börja blogga en gång om dagen igen. Vi hörs snart.

 

01.11.2016 kl. 02:58

Tre år sedan Kina

 

 

Idag är det exakt tre år sedan jag landade i Guangzhou, Kina för att vara på utbyte vid konstakademin där. Jag åkte egentligen dit helt utan förväntningar. Det var mest för att utmana mig själv och för att det var en once-in-a-lifetime-chans att bo och studera där. Minns att början var otroligt svår eftersom jag hade lätt till att få panikattacker och jag var liksom rädd för allting och höll mig undan för minsta lilla som kunde trigga mig. Det är konstigt hur mycket ett utbyte kan förändra hela ens förhållningssätt till omvärlden. Idag har jag svårt att identifiera mig med 22-åringen som åkte dit. Det är som att jag var en helt annan person då.

 

30.08.2016 kl. 16:28

Att bo själv

 

 

Idag påminner facebook mig om att det är exakt två år sedan jag flyttade tillbaka hem till Antwerpen från Guangzhou. Det slår mig hur snabbt tiden går. Hur mycket har man inte hunnit utvecklas på dessa två år? Så många nya vänner jag har fått, så mycket bättre bilder jag tar och förhoppningsvis har jag kommit in på ett slags spår karriärsmässigt. När jag tänker på det känns det som att jag åkte dit som en 22-årig flicka och kom hem som en 23-årig kvinna. Det var också första gången jag någonsin bodde själv och det gjorde otroligt mycket för mitt driv.

Min mor sa en gång att jag borde vara glad att jag växte upp med en pojkvän vid min sida, att jag slapp de "jobbiga" tonåren på detta sätt och att jag alltid hade en axel att luta mig mot och någon som kunde bekräfta mig. Missförstå mig rätt, det var såklart utom denna värld att vara en förälskad tonåring och få sina känslor besvarade, men jag tror det skulle ha varit bättre för mig om jag hade varit singel under tonåren och byggt upp en inre styrka från början istället. Jag är dessutom bra mycket latare och tråkigare när jag bor tillsammans med någon, för jag ligger hellre och myser på soffan än drar ut och lever rövare, skriver en uppsats eller går en spontan fotorunda. Både i Guangzhou och nu i Antwerpen är jag gladare och mer produktiv än någonsin. Just nu mår jag bäst och har roligast när jag bor själv. Tror dock att detta är en period som jag är i behov av och inte nödvändigtvis hur jag vill leva resten av livet. Jag tror alla behöver ensamtid i en viss mån. Eller?

 

13.01.2016 kl. 12:08

Solen har redan varit uppe i tre timmar

 

 

När jag tar mina första fotografier av Danfei och hennes pojkvän säger hon tyst åt mig att hon aldrig kommer kunna visa dessa fotografier till sina föräldrar. Mina bilder är tagna i hennes pojkväns lägenhet, var de bor tillsammans. Nej, det är helt otänkbart! säger hon. Par som inte är gifta får inte bo ihop och ska inte sova ihop, så är det helt enkelt. Det är inte första gången jag hör detta. Trots det är den lilla byn intill universitetet fylld av par som smakar på sambolivet. De har alla dubbla bostäder, varav ena bostaden alltid står tom. Sunmeng, en 30-årig vän till mig som också bor med sin flickvän, använder endast sin lägenhet när flickvännens föräldrar är i stan. Då får han ta sitt pick och pack och gömma sig där han är skriven.

Vi har bestämt att hon ska komma över klockan åtta på kvällen. Det är mörkt utanför och termometern visar plus 28 grader. Jag sitter i mitt rum på internatet vid Konstakademin i Guangzhou, sydöstra Kina.

Det knackar på dörren. In kommer Danfei, som jag tidigare fotograferat, iförd pyamas. Hon överräcker en typisk gatukökspåse. "Har du ätit middag redan, Nanó?" frågar hon. Det har jag inte. Jag äter glatt av hennes hämtmat och lagar kvällste åt oss båda. Vi pratar om allting mellan himmel och jord och skrattar åt våra kommunikationsproblem. Min kinesiska är nästintill obefintlig och Danfeis engelska är si och så. Hon spenderar nästan varje eftermiddag i skolbiblioteket för att öva och går en kurs i engelska som ska hjälpa henne att klara av det stora engelskaprovet. Danfei har ett mål. En vacker dag ska hon komma in på New York Universitys magisterprogram för filmfotografi. En dröm för vilken ambitiös studerande som helst och en dröm för en ung kvinna som vill förverkliga sig själv. Men först måste hon lära sig engelska.

"Varför vill du studera i USA?" frågar jag henne. Jag anar plötsligt allvar i hennes ögon.

"Jag älskar såklart att göra film. Men, ifall jag kommer in vid universitetet i New York så kan min pojkvän följa med. Och sedan kan vi stanna där."

Min följdfråga blir varför hon vill stanna i USA. Amerika är väl inte så speciellt längre, tänker jag. Det Kina som Danfei och jag befinner oss i idag är väldigt annorlunda från det Kina som fanns för 30 år sedan. Kinas fasad utåt har moderniserats. Landet är en stark utmanare på världsmarknaden och inom många industrier upprepas orden – framtiden finns i Kina.

“Min pojkväns föräldrar... de är konservativa. Ifall vi gifter oss får vi inte heller bo tillsammans, de vill att vi flyttar in med dem under samma tak. Ingen av oss vill bo med hans föräldrar, vi vill ju ha vårt eget liv. Jag bryr mig inte ens om jag inte får något jobb efter studierna, vi kan väl öppna ett kinesiskt matställe i New York ifall inget annat fungerar. Men det är ju inte ens säkert om jag någonsin kommer iväg, på engelskaprovet får jag bara hälften rätt...”

Tårar rinner ner för Danfeis kinder. Hon torkar dem med en pappersnäsduk. Jag lägger handen på hennes axel och säger att allt ordnar sig. Det kommer alltid en ny chans. Om hon inte klarar av engelskaprovet i år så kan hon försöka nästa år igen. Inombords är jag omtumlad.

“Jag planerar att åka till min mormor om fyra veckor så jag får studiero. Då kan jag öva engelska från morgon till kväll i ett par veckor. Jag ska vakna klockan sex varje morgon, när alla andra ännu sover. Det är då jag lär mig engelska bäst, när jag precis har vaknat.”

Lite senare följer jag henne till busshållplatsen var pojkvännen väntar med sin cykel, som så många gånger förut. Han hämtar alltid henne trots att deras lägenhet bara ligger tio minuter bort. Jag säger hejdå till mina vänner och börjar vandra hemåt. Jag vänder mig om iakttar paret. Danfei skrattar och pratar, pojkvännen lyssnar och klappar henne ömt på ryggen. Han har saknat henne. Hon märker att jag tittar, och vinkar en gång till. Jag vinkar tillbaka.

En månad senare vaknar jag på den hårda madrassen i mitt rum på internatet. Klockan är nio. Jag öppnar förstrött en ny förpackning med grönt te och kokar upp nytt tevatten i vattenkokaren. Jag drar undan gardinerna och låter ljuset komma in i rummet.

Solen har redan varit uppe i tre timmar.

Danfei likaså.

 

(bild & text från 2013)

 

14.12.2015 kl. 19:45

Det stora Kinainlägget

 

Ett av postkorten jag nyligen fått är från Lawrence. Hans ord fick mig att slungas tillbaka rakt in i dofterna, lukterna, smakerna, vyerna - allting som jag kopplar till södra Kina var jag bodde och studerade ett halvår. Lawrence var min granne på internatet där borta och det fick mig att tänka på att jag inte berättat särskilt mycket om Kina här. För några år sedan ställdes jag alltså inför en möjlighet jag visste att jag aldrig skulle få igen. Konstuniversitetet i Guangzhou, södra Kina, hade accepterat mig som utbyteselev för en halvårsperiod.

 

Det här var min skola, Guangzhou Academy of Fine Arts 广州美术学院 som ligger på en ö med det komplicerade namnet Higher Education Mega Center 大学城 广州. Om man direktöversätter blir det det något enklare "universitetsön". Trots att det ser gigantiskt ut (bilden rymmer inte ens universitets alla byggnader) är det öns minsta universitet. Universitetet har även en egen simbassäng och flera sportplaner samt två egna muséer. Nere i högra hörnet på bilden ser ni förstaårseleverna ha militärträning.

Ön var en gång i tiden en ort för jordbruk och lokalbefolkningen bodde i små byar. Jordbrukarna och deras familjer drevs dock bort av myndigheterna när de fick för sig att bygga en hel ö för endast universitet. Ja, ni hörde rätt. Invånarna slängdes ut och 10 universitetskomplex byggdes. Idag bor det över 120.000 universitetsstuderande på ön och endast ett fåtal byar återstår. Övriga som bor där är en liten del lokalbefolkning (som nu är pensionärer) samt en hel massa folk som säljer mat, skolattiraljer och allt annat som behövs åt studerandena.

 

Här är internatbyggnaderna. Tre byggnader för tjejer, två för killar och en exklusivt för utbytesstuderande. Vi var kanske 10 stycken utbytesstuderande och att ha en hel byggnad för oss själva är ju galet, vilket skolan också insåg. Resten av byggnaden beboddes alltså också av ordinarie elever.

 

Jag bodde på tredje våningen i ett rum på skuggsidan av byggnaden. Underbart under de heta höstmånaderna men jävligt kallt under vintermånaderna då solen inte kunde värma. Vi hade ingen värme eller isolering.

 

Vårt universitet har två campus, ett nybyggt på universitetsön och ett gammalt (från 50-talet) inne i centrum. Här är en bild från det gamla.

 

Candy och jag i mitt rum. Vanligtvis bor det 6 studerande i våningssängar i ett rum av denna storlek. Det är standard. Utbytesstuderande bodde alltså i större rum, men vi betalade även mer (100€ per månad, vilket egentligen är superlite för oss). Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här lösningen. För en nordbo som är van vid att allt ska delas lika kändes detta fel men i Kina har man inte något annat val än att tacka och ta emot. Att ifrågasätta innebär ofta att någon riskerar att förlora sitt ansikte och det är den viktigaste oskrivna regeln man inte får bryta.

 

Guangzhou har ett invånarantal på mer än 8,5 miljoner människor. Mer än hela Finlands befolkning i en enda stad med andra ord. Själva staden var ju fylld av skyskrapor och hade även många lyxiga butiker, varuhus och restauranger. Jag blev egentligen aldrig särskilt intresserad av själva staden. Rörde mig hellre i förorterna, byarna och på landsbygden då färgerna och ljuset var otroligt smickrande där.

 

Nanting (södra byn) är en av de få resterande byarna på ön. Om man tar en färja från Nanting harbour kommer man t.ex. till detta område med övergivna skepp, odlingar, kolgruvor, fabriker, byar samt ett nybyggt spökbygge.

 

En person jag lärde känna ordentligt i Guangzhou var Valentina. Hon är en av de bästa personerna jag har i mitt liv. Hon har lärt mig så sjukt mycket om livet, hur man kan tampas med svårigheter, hur människor fungerar olika och hur man kan övervinna ALLT med rätt attityd. Hon tog också hand om mig när jag fick min första panikattack där borta och sedan dess har jag litat på henne fullständigt. Vi ska troligtvis ge en workshop tillsammans vid Akademin i Guangzhou nästa september!

 

 

 

Här är lite spökbyggen söderom universitetsön. Dom river alltså ner små byar för att ge plats åt dessa kolossala höghus. Ibland står dom tomma i flera år. Finns t.o.m. hela spökstäder i Kina. Städerna expanderar ständigt men det är inte alltid folket hinner med.

 

Danfei var den första kinesiska tjejen jag lärde känna och ja. Finns nog inga ord som beskriver hur mycket jag saknar mina vänner där.

 

Topparna av några skyskrapor längs med pärlfloden.

 

Det här är Joyce. Troligen den tuffaste bruden jag vet, finns inga gränser för henne! Hon tog oss med till gränsen till Macao var vi firade månfestivalen med hennes familj.

 

Så galet vackra färger i hennes hemby.

 

 

 

Och en och annan gullig hund, ja.

 

Vi var en sväng till Lianzhou på fotofestival också. Staden är utan tågstation och ligger gömd mellan en massa berg.

 

Bussen åkte bl.a. över broar som dessa... 

 

Finns oändligt med berg i detta land alltså.

 

Det här är Lanzi som jag hade kontakt med via e-mail innan jag träffade henne i Kina!

 

Utsikten från Nanting harbour.

 

Enorma mängder med skräp ligger i pärlfloden. Döda djur och what not.

 

Och här är två bilder från Nanting var jag åt lunch eller middag typ varje dag. På första bilden står Ren Han.

Kina var en virvelvind som fick mig att omvärdera allt jag tidigare hade trott. Inte endast eftersom jag fick så många nya vänner som kom att influera mig, men också för att ingenting liknade någonting jag tidigare varit med om. Jag skulle säkert kunna prata om Kina i flera dagar. Kan knappt fatta att jag åker tillbaka nästa år.

 

19.11.2015 kl. 21:56

Cause we speak in silence every time our eyes meet

 

Gamla bilder från min utbytesperiod i Guangzhou, Kina 2014.

28.05.2015 kl. 21:05

2013

 

I FIND MYSELF SMILING

WHEN I THINK OF HOW YOU USED TO

PRONOUNCE THE WORD I

 

IT'S STRANGE

BECAUSE I'M NOT

THE PERSON ON THE STREET

WHO SMILES FOR NOTHING

 

 

09.11.2014 kl. 20:16

.

25.01.2014 kl. 20:49

.

21.01.2014 kl. 11:51

.

20.01.2014 kl. 16:22

 

 

Nanó

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Norden för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 

 

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången