Sex saker jag lärde mig för sent om mensskydd och preventivmedel

Ikväll tänkte jag gå in på ett ämne jag faktiskt aldrig tidigare skrivit om, nämligen menstruationsskydd och preventivmedel. Hej hej alla bekanta där ute i cybervärlden som nu kommer få lära sig allt om mina erfarenheter av tamponger, lukter, preventivmedel och vad som är bäst för just MIN fitta, men jag är så jävla trött på allt hyschandet av fitt- och mensprat. På grund av bristande sexualundervisning i skolan samt att min mamma tyckte det var pinsamt att snacka mens (fast hon var såklart bra på andra sätt) fanns det gap i mina kunskaper vilket ledde till att jag lärde mig en hel del om min kropp funkar först efter att jag fyllt tjugo. Är inte det ganska skevt för att vara Norden, 2000-tal?

Man hittar egentligen väldigt få texter här på nätet med temat menstruation med tanke på att de berörda ändå utgör hälften av jordens befolkning. Jag upplever att det snackas alldeles för lite om mensskydd och mens i allmänet. Att prata om preventivmedel och mensskydd är ju inte heller något man direkt börjar snacka om med vem som helst. Jag brukar tänka på det så här - ju snabbare man börjar prata om dessa ämnen med en ny person, desto större är chansen att den personen kommer bli din vän. Så låt oss alla bara dra ner våra sociala barriärer en stund och förenas i lite prat om mens, fittor och andra underbara ting.

 

För att gå tillbaka till de kroppsrelaterade saker jag lärde mig alldeles för sent, here we go:

 

1. Jag luktar egentligen inte under mens. Hela livet har jag gått runt och trott att det är helt normalt att jag luktat illa mellan benen under mensen. När jag började använda menskopp försvann dock lukten helt och hållet. I efterhand har jag kommit fram till att det var tampongerna som drog åt sig all fukt i vaginan och därmed skapade ett dåligt klimat som ledde till lukt. Det leder vidare till upptäckt nummer två:

2. Tamponger torkar ut fittan. Ja, det hade jag inte fattat förrän jag började med menskopp. Menskoppen var en riktig räddare på många sätt - både plånboken, planeten och min slida blev plötsligt mycket gladare platser.

3. Det finns tamponger i både syntet och bomull. De med syntetmaterial är de vanligaste (eller iaf de vanliga jag alltid köpt) och det är här vi kommer in på tampongsjukan, eller toxic shock syndrom (TSS) som det heter. Jag läste om en studie som visade att tampongerna i syntetmaterial är de största bovarna bakom TSS-fallen och att de i 100% bomull är mycket säkrare. Varför lärde vi oss inte detta i skolan?

4. Menskopp är inte så himla konstigt. När jag var yngre pratades det om menskoppen som om det var en produkt endast för hippies. Nej, menskoppen är inte för hippies, den är för dig och mig, den angår oss alla då den både är slidvänlig, miljövänlig och plånboksvänlig. Jag tror inte den nämndes en enda gång i sexualundervisningen i skolan. Idag använder många av mina vänner i Finland menskopp. Här i Belgien känner någon knappt till menskoppen, men fick en belgisk kompis intresserad idag (score!) och jag sprider ordet så gott jag kan!

5. P-piller är inte alltid svaret du letar efter. Jag körde själv med kondom tills jag var 20 då jag fick p-piller utskrivet för första gången. Jag fick dock ganska dåligt med information om biverkningar hos läkaren. Kan dock tillägga att detta skedde i Belgien, kan bra tänka mig att barnmorskor/gynekologer som skriver ut p-piller är bättre på att berätta om vad p-piller kan göra med din kropp och ditt humör. Själv blev jag ett hormonellt känslomonster de första två månaderna, jag gick upp 10kg och min redan jobbiga pms blev ännu värre. Dessutom lär det hålla på att bli ett stort miljöproblem med alla hormoner som kissas ut i våra vattendrag.

6. Jag kan bli gravid endast några dagar varje månad. Det var först när jag började med Natural Cycles (en app som funkar som en p-dator) som jag förstod hur fertilitetscykeln och menscykeln faktiskt fungerade. Herregud när jag tänker på alla de gånger mitt tonåriga jag gått runt och typ spytt av oro över att bli gravid när jag hade oskyddat sex eller när kondomen gick sönder! Ingen hade någonsin berättat att det endast handlar om ett par dagar per månad och jag i min naivitet trodde alltid att man kunde bli gravid när som helst. (obs obs vill i efterhand tillägga att det här inte är en rekommendation för NC trots att appen fungerat utmärkt för mig med regelbunden mens. Läs alltid på och överväg ev. risker innan du testar en ny preventivmetod!)

 

För tillfället använder jag dock bara kondom då jag inte har sex särskilt ofta (hej distansförhållande). Vad gällande mensskydd använder jag menskopp (och ibland tampong om jag är lat) och är ganska nöjd även om koppen kan läcka när jag lagt in den på fel sätt. Om det är något jag verkligen hatar av hela mitt hjärta är det bindor. De är sunkiga, svettiga och plastiga - bara hat från min sida rakt igenom. Jag blöder rätt mycket i början av mensen och brukar då ha både menskopp och binda nattetid. Snart är dock plastbindans tid förbi, för idag spontanköpte jag tygbindor med en kompis! Bästa spontanköpet någonsin, hoppas jag. Kanske jag återkommer med recension efter en månad eller två.

Är det förresten något viktigt någon annan som läser som lärt sig alldeles för sent när det gäller mensskydd och preventivmedel? Jag kan ju knappast vara den enda! Är genuint nyfiken. Ni kan naturligtvis vara anonyma om ni så önskar.

 

 

05.01.2016 kl. 21:44

Utbildningen tar landet framåt

 
Varje måndag eftermiddag har jag föreläsning med tänkaren och författaren Hans Theys. Många av mina medstuderande har lite svårt för honom på grund av hans sätt att ibland verka "sitta på sanningen", provocera och ibland raljera, men jag finner hans föreläsningar nästintill terapeutiska. Naturligtvis håller jag inte med honom om allt men det ligger något otroligt lugnande i att höra någon säga saker man själv funderat på i all tysthet. Vi pratar mycket om vad som berör oss och varför, och jag citerar honom i mitt anteckningshäfte med glödande penna varje vecka. 
 
The more you know, the more isolated you become. Reading and developing will result in that you might not be able to agree with, for instance, your relatives, anymore.
 
Det må låta simpelt men det var något inom mig som fick ro när han sade ovanstående meningar i en diskussion om teori. Jag kan inte säga att jag har haft direkta problem med familjemedlemmar, men ju äldre jag blivit och ju längre jag studerat och bott i olika länder, desto bättre verktyg har jag utvecklat för att analysera min uppväxt och kritiskt reflektera över allt jag tidigare lärt mig att tro på. Känslan av att vara isolerad har jag visserligen haft hela livet men de senaste åren har känslan vuxit sig extra stark då jag inte ens lyckats hålla fred med nära och kära de få gånger jag åkt hem, vad hem nu ens innebär längre. Dessutom har jag en helt annan syn på landet Finland nu än vad jag hade när jag fortfarande bodde där.
 
För varje år jag bor någon annanstans känns det som att jag tar ett stort kliv framåt och ju mera uppenbart blir det att allting är precis som förut när jag åker hem och hälsar på. Om inte annat känns det nästan som att saker och ting går bakåt om man tittar på Finland som helhet. Det känns extremt vemodigt. Vi har SSS-regeringen och en stadsminister som vill "lära invandrare hur man behandlar kvinnor i Finland", nedskärningar i landets mest värdefulla resurs (utbildningen) och what not.
 
Ironiskt att man skär ner så mycket i just utbildningen, det som ska ta vårt land framåt. Hur ska vi någonsin kunna ta oss framåt om vi inte har råd att utvecklas?
 
08.12.2015 kl. 17:22

Feminismen och kärleken

 

"Ja förstår inte varför de ska vara så mycket hat involverat i feminism?" skriver Horan* (obs, hens självvalda nick) på sin blogg under rubriken Dedär med att hata män. Hen menar att att feminister verkar hata män - de kritiserar vita medelåldersmän och dessutom tycker de inte att vi ska fira mansdagen.

När jag läser saker som detta blir jag ledsen och frustrerad. Ledsen för att ordet hat och feminism än en gång står sida vid sida i en mening. Frustrerad för att det låter som att det hen anser vara hat, i mina öron låter som kritik. 

Sedan jag började träffa andra feminister har jag nog aldrig skrattat så mycket. Jag har aldrig känt så mycket kärlek, glädje, gemenskap och pepp. De facto har jag aldrig hatat så lite i hela mitt liv. Det är en enorm lättnad att tillsammans med mina jämnåriga feministvänner kunna skratta åt och kritisera t.ex. många män i medelåldern som fällt förminskande kommentarer eller gjort helkonstiga saker i vår omgivning. Utan rätten att kritisera deras (eller för den delen vem som helsts) handlingar skulle jag nog inte orka ta mig framåt i livet. Kritik handlar inte om hat. För min del handlar detta om att sparka uppåt, att sparka på patriarkatet som ställer villkoren för det samhälle vi lever i.

Jag är inte heller något jättestort fan av mansdagen, för att vara helt ärlig. Det betyder inte heller att jag hatar män. Vad jag dock utan tvekan kan säga är att jag hatar stereotyp manlighet och det mesta som hör till den könsrollen eftersom den är skadlig för alla, både för män och kvinnor. För min del kunde en mansdag handla om att analysera mansrollen och lyfta män som vågar tänka utanför boxen (för det lär fan inte vara lätt). Googlar man International Men's Day hittar man följande på Wikipedia:

"It is an occasion to highlight discrimination against men and boys and to celebrate their achievements and contributions, in particular for their contributions to community, family, marriage, and child care."

Då kan jag faktiskt tycka att mansdagen är onödig och ja, nästan löjlig. Och innan någon jämställdist ställer sig på barrikaden och skriker något om vårdnadstvister och självmordsstatistik vill jag ge ett färdigt svar på tal: JA! Snälla rara vän, låt mansdagen handla om samhällets syn på män som inkompetenta vårdnadshavare, låt mansdagen handla om problematiken kring att män som misslyckas med att uppnå mansidealen i skrämmande stor utsträckning tar sina liv! Det handlar ju i allra högsta grad om slaggprodukter från patriarkatfabriken. Men den mansdagen ska inte vara formulerad så som den är ovan, för det känns bara verklighetsfrånvänt. Let's get back to business när ni snubbar tar tag i saken och börjar jobba för att rädda liv och mental hälsa på framtidens pojkar! Ni har ju redan en ypperlig dag för detta ändamål, ta chansen och förändra den dagen till något positivt.

Det är väl kanske ingen slump att majoriteten av min vänskapskrets består av feminister? Det är ju där jag får mest kärlek. Det är där jag får höra att jag duger, att jag är bra på vad jag gör, att jag ska strunta i vad den där dumma killen sade om mig förra veckan. Att vi tillsammans kan kritisera snubbar som säger "du är inte som alla andra tjejer". Att vi kan skratta åt män som delar upp konstnärer i "artists" och "female artists". Det är inte hat, det är guld! Det är kärlek och det är en del av MIN feminism.

 

*jag vill gärna påpeka att detta inte är någon slags personlig kritik mot "Horan" eller hens blogg! Jag vill endast ge min syn på saken, d.v.s. feminism = kärlek.

 

27.11.2015 kl. 01:36

Vi samlas kring Märta Tikkanen

 
Nu har det gått någon vecka sedan bokmässan, men eftersom jag aldrig länkade till detta klipp så gör jag det nu istället. Yle fångade mig och några andra eminenta typer i en pratstund om Märta Tikkanen och Århundradets Kärlekssaga i pressrummet. Det var smockfullt framför Tottiscenen när hon intervjuades av Astras Nina Nyman under lördagen.
 
 
07.11.2015 kl. 12:51

Att jobba icke-prestationsinriktat

 

 

[Disclaimer - jag är säker på att alla i min omgivning som någonsin uppmuntrat mig att sikta högt endast menat väl, men jag har rätt att analysera min uppväxt.]

På senare tid har många i min omgivning (och även på Ratata) börjat öppna upp sig angående pressen på prestation i vårt finska* samhälle. Jag har lyckligtvis aldrig bränt ut mig, men jag har i ett par år haft problem med panikångest och depression - delvis på grund av känslor av att inte duga och att vara misslyckad.

Egentligen är det väl inte känslor av misslyckade en särskilt ovanlig följd av att man uppfostras till att alltid vara duktig och sikta högt och blivit pushad till att prestera och fått höra vilka yrken som duger och vilka yrken man ska akta sig för (läs: gatusopare, städare, "kassatant" etc**).

Just därför tänkte jag prata lite om mitt sommarjobb.

Först och främst - jag är lyckligt lottad som över huvud taget fick ett sommarjobb. Det känns som att det har varit extrem brist på den varan i år i Finland och det måste vara ett fruktansvärt bakslag för studeranden som inte har föräldrar som kan hjälpa till ekonomiskt.

Jag jobbar som administrativ medarbetare vid avdelningen för hälsa på Belgiens största statligt finansierade socialskyddsförsäkring, Christelijke Mutualiteit, CM. Tänk er typ Fpa, fast med en mantel av kristna värderingar. Det finns tre stora försäkringskassor i Belgien - den kristna, den neutrala och den socialistiska. Det spelar egentligen inte någon större roll vilket socialskydd man väljer, men till en viss del erbjuder olika socialskydd olika tjänster/återbetalningar och man väljer den man har störst behov av.

Varje dag sitter jag på huvudkontoret i Mechelen var jag går igenom alla hundratals brev som vi får in varje dag av människor som behöver hjälp och ersättning för dyra medicinska behandlingar eller vård. Hittills har jag jobbat med fall som kretsar kring logopedi, diabetes, åldringsvård, rehabilitering, abort***, beroende och palliativ**** vård. Arbetet är ganska repetitivt - vid exakt samma tidpunkt varje dag går jag och hämtar post, sorterar post enligt innehåll och förbereder fallen för att sedan ge vidare till rätt medarbetare ska kunna börja arbeta med dem. Sedan utför jag det avslutande arbetet - jag dubbelkollar allting och skriver brev åt alla inblandade om vilka beslut som tagits och till vilken läkare/specialist/instans de ska vända sig till. Jag har ett eget badge-kort (hej vuxenpoäng) som jag använder vid 7.30 på morgonen när jag börjar dagen, när jag går och äter lunch och när jag lämnar kontoret senare på eftermiddagen.

Jag vågade inte tro att jag skulle trivas, men att jobba med detta kan vara det mest befriande jag gjort i hela mitt liv. Jag känner mig som en del i ett fungerande samhälle där det finns tillgång till ett fungerande socialskydd, en pusselbit i något mycket större. När jag är klar för dagen behöver jag inte ägna någon tankeverksamhet åt jobbet för resten av dagen. Jobbet jag gör går nämligen inte att ta med hem - detta i motsats till mina studier och nästan alla andra jobb jag har haft.

Och vad som kanske framförallt gör mig så himla glad med detta arbete - att kontorsjobba handlar inte om prestationer. Jag behöver inte sticka ut, framhäva mig själv och konkurrera eller jämföra mig med någon. Det finns ingen att imponera på. Jag producerar inte något framstående och exeptionellt - jag producerar något nödvändigt och ibland till och med livsviktigt. Varför ska det ens vara ett mål i livet att vara framstående hela tiden? I ett samhälle där alla jobbar med "häftiga" saker skulle ingenting fungera.

Genom hela livet har jag fått höra att jag kan bli vad jag vill, att jag ska bli något stort, något speciellt - att jag är för "bra" för att arbeta med vissa saker (vilket är en helt jävla vidrig sak att säga). För några veckor sedan berättade jag med stor iver om mitt jobb och hur bra jag trivs för en släkting, varpå hen uppgivet sade "ja, kanske du trivs bättre som kontorstant då".

Efter detta samtal grät jag hela kvällen. 

Det beror säkert på ens familjs bakgrund och attityd huruvida någon känner igen sig i detta inlägg eller inte. Jag är bara så innerligt trött på att vara en världsfrånvänd prestationsprinsessa som måste sikta högt efter ett helt liv av höga betyg, hundratals olika hobbies och så vidare. Det enda jag önskar är att släppa taget om alla hjärnspöken från barndomen. Man blir inte lyckligare av att vara lyckad i någon annans ögon.

Jag väljer min egen lycka. Och just nu finns den lyckan bakom glasdörrarna i CM:s gråa huvudkontor i Mechelen.

 

 

* Jag skriver "vårt finska samhälle" då jag inte upplever samma prestationspress bland mina jämnåriga i Belgien.
** Ryser av klassförakt!
*** Eller oönskad graviditet, som vi så diplomatiskt kallar det här borta.
**** Palliativ vård = vård i livets slutskede.

 

30.08.2015 kl. 01:48

Kontur

 

 

Klicka på bilden för att komma till tidskriften Konturs nya hemsida - Svenskfinlands snyggaste onlinetidskrift som dessutom färgmatchar mina bilder väldigt bra. I sommarens nummer medverkar jag med en reflektion kring kläder, kön, klass och tid.

 

08.07.2015 kl. 00:27

Studentbladet behövs!

 

Hankens studentkår anser att Studenbladet är för "humanistisk" och nu börjar det talas om att man ska dra sig ur SSI, Svenska Studerandes Intresseförening, vars huvuduppgift är att ge ut Nordens äldsta studenttidning, allas vår kära Studentbladet. Mera information här.

 

Nu har Studentbladets chefredaktör Niklas Evers skrivit en text om det hela som tar fram många viktiga poänger. Jag håller med honom - vi borde komma närmare varandra. Vi borde lära känna varandra, diskutera med varandra och lära av varandra. Som före detta humanist vid ÅA känner jag mig rätt distanserad från hankeniterna i Helsingfors, och vet ni vad? Jag tycker det är fruktansvärt synd. Jag vill helst inte ha fördomar om människor, men när jag läser att hankeniterna tycker Studentbladet är för "humanistisk" blir jag konfunderad av många anledningar. Varför tar inte hankeniterna saken i egna händer och kommer med och skriver om saker från deras synvinkel? Det är ju det Studentbladet handlar om. Och sen förstår jag inte heller vad som är så himla "humanistiskt" med Studentbladet som skriver om saker som i allra högsta grad har att göra med ALLA studeranden (hankeniter inkluderat) - vardag, studier, välmående, samhällsfrågor som berör unga, etc.

 

På tal om ÅA så anser jag att det var ett sorgligt beslut av Åbo Akademis Studentkår att dra sig ur SSI och därmed prenumerationen på Studentbladet. Man kunde ha kommunicerat, diskuterat och kommit överens istället för att bara dra sig ur. ÅA är en viktig aktör inom det svenska studielivet i Finland och ÅAS bär därmed ett stort ansvar. Studentbladet möjliggör att svenskspråkiga studerande kommer till tals över hela landet och alla är välkomna att få vara med och skriva, höras, påverka och kanske i bästa fall enas om saker och ting. Jag har tappat räkningen angående hur många ÅA-studerande jag hört beklaga sig över att Studentbladet slutat komma hem till dem.

 

Till ÅA-studerande kan jag bara säga att det går att reparera skadan. Organisera er - kommentera om detta till er studentkår! Visst, det är lätt att snacka, men det är inte heller så himla svårt att vara med och påverka. Ett e-mail är inte svårt att skriva. Studentbladet behövs!

 

16.05.2015 kl. 22:32

Finskhetens dag

 

Igår var det finskhetens dag! För att fira detta tänkte jag att vi kunde titta närmare på de som representerar Finland i riksdagen. För vad är finskhet egentligen - representerar riksdagen verkligen Finland? Jag hoppas inte det.

 

Regeringspartier:

Centern: 35 män14 kvinnor

Sannfinländarna: 26 män12 kvinnor

Samlingspartiet: 21 män, 16 kvinnor

 

Sammanlagt: 82 män, 42 kvinnor

 

Svenska folkpartiet: 7 män, 3 kvinnor

Kristdemokraterna: 3 kvinnor, 2 män

De gröna: 8 män7 kvinnor

Socialdemokraterna: 21 kvinnor, 13 män

Vänsterförbundet: 6 kvinnor, 5 män

 

Det är inte någon nyhet att Finlands nya regeringspartier har en tung övervikt av män. Det blev dock ännu mer uppenbart när jag bläddrade i nyaste Suomen kuvalehti och såg allas ansikten. Endast 30% är kvinnor. En annan sak jag märkte var att partierna till vänster har en aningen fler kvinnor än män. Naturligtvis börjar jag fundera på vad det säger om traditionella könsroller samt politiken som dessa partier står för. Det har inte ens gått en vecka och jag är redan så trött på den nya regeringen att jag helst vill gömma mig under en sten någonstans.

 

12.05.2015 kl. 18:28

Det perfekta barnet

 

Min jury är över och jag är snart i Finland igen.

Jag tänkte berätta om ett av mina fem arbeten i min jury.

Bokens tema är överdiagnosticeringen av mentala avvikelser (ADHD, diagnoser inom autimspektrumet osv.) i Flandern.

Jag finner psykiatri och psykologi oerhört intressant eftersom vänner och bekanta, och även jag själv, har tampats med diverse problem livet igenom. Jag upplever dock psykiatrin i allmänhet som ett problematiskt kapitel i det västerländska samhället. Enligt mig är vår psykiatri väldigt sårbar eftersom utvecklingen går på tok för snabbt och misstag görs alldeles för lätt på grund av vårt hastiga och kostnadseffektiva samhälle. Man söker hellre kortsiktiga lösningar än långsiktiga, det görs inte tillräckligt mycket forskning och många grundläggande psykologiska aspekter glöms lätt bort.

Det är lätt hänt att ens egen ståndpunkt i en fråga får mycket plats när man forskar om något som man verkligen brinner för - det tänker jag inte förneka. Vad som dock var viktigt för mig var fakta. I månader har jag gjort research - läst böcker om psykiatrin på nederländska (!), läst diagnosticeringsmanualer, grävt fram artiklar, statistik och mycket mer.

Det som beskrivs i boken har hänt på riktigt. Den handlar om en pojke som av olika orsaker mycket tidigt introduceras till den psykiatriska världen. Det görs tester, antaganden, undersökningar och lite flera tester. Det är svårt att hitta en diagnos, men till slut, efter mycket blod, svett och tårar - hittar man en som passar. Mediciner sätts in och pojken växer upp med en sjukdomsidentitet.

Senare i livet upplever han att han egentligen inte alls har någon mental avvikelse.

Boken är ett ihopkok av korta texter, beskrivna scener från pojkens liv, bilder av pojken som barn och porträtt jag fotograferat av honom.

Historien stöds av Paul Verhaeghes (psykoanalytiker, professor, författare och föreläsare) teorier om diagnosställande inom modern psykiatri, samt Stijn Vanheules (professor & psykolog) uttalanden. Dessa går att hitta i bokens epilog tillsammans med lite statistik.

Av respekt för pojkens känslor tänker jag än så länge inte publicera boken öppet på nätet (men kanske i framtiden). Ni kan dock se lite av den i bilden ovan - jag har printat, bundit och limmat den för hand.

15.06.2013 kl. 00:26

Söndagens dos av feminism

 

Vill citera Fanny angående feminism:

"Det finns många aspekter i detta, många politiska tankar och ideologier som har format mig. Däribland kommunism och nykterism. Men det har framförallt varit feminismen. Feminismen har tagit mig längre i mitt personliga mående än vad något annan någonsin har gjort. Ingen självhjälpsbok, ingen psykolog, har kunnat hjälpa mig mer än vad feminismen har gjort. Feminismen har fått mig att inse att mycket av det jag innan skuldbelade mig själv för egentligen beror på det samhälle vi lever i, och det har också hjälpt mig att slutligen bli av med dessa beteenden. Att bli fri från skulden har gjort att jag kunnat fokusera på att bli fri från beteendena också, och detta kan ärligt talat vara något av det viktigaste och bästa som inträffat i mitt liv.

Med detta vill jag säga att feminism inte bara är en politisk ideologi utan att det även är ett förhållningssätt till sig själv. Det är ett sätt att se många av de problem en går omkring och bär på ur ett annat perspektiv, att söka efter orsakerna i samhället och inte i sin egen otillräcklighet. För mig har det varit omtumlande, smärtsamt men också otroligt frigörande. Det känns som om jag tagit ett jävla berg av skuld och skam och kastat iväg det från mina axlar. Som att all den ilska och frustration jag innan vände inåt nu kan uttryckas i en ilska mot samhället. Och denna ilska kan vara jobbig och smärtsam men den är aldrig självdestruktiv. För jag vet nu, att skulden är inte min. Och jag vet också att jag trots detta ska göra allt som står i min makt att förändra detta samhälle."

 

25.11.2012 kl. 16:09

 

 

Nanó

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Norden för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 

 

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången