Älska mig


Jag hade lovat mig själv att aldrig tycka om Paris igen. Jag var rädd för att åka, jag trodde det skulle bli en upprepning av den mardrömmen som en gång var sann. 

Jag kommer aldrig glömma den gången vi vandrade kring Châtelet och jag stannade upp och tittade på honom. Det var kväll och jag kände värmen inom mig ända ut i fingerspetsarna. Jag var i en dröm som aldrig skulle slå in. Jag var tyst, knäpptyst. Kände tårarna slåss om rum bakom mina ögonlock. Jag ville ha honom. Jag ville ha honom så jävla mycket.

"Jag hatar när du inte säger någonting, för då vet jag inte vad du tänker på."

Han kommer aldrig att, tänkte jag. Tanken fick mig att vilja falla ner på marken. Då kunde han lika gärna lida lite till. Jag sade ingenting. Alla är vi egoister, inte sant? Bara i olika grad. Egentligen spelade det ingen roll hur egoistisk jag var. Det fanns inget att leva för i alla fall.

Jag var inte särskilt ledsen, bara en liten stund. Jag tog ett andetag och öppnade ögonen. Det var vackert där ute.

Följande natt låg jag vaken och väntade i ett sunkigt hostelrummet. Min bästa vän knackar på. Vi ligger uppe i några timmar och pratar, pratar, pratar.

"There is something true about the saying Like master, like dog. My mum's dog is so confused, just like her. And my dog, he's such a bitch. I could call myself that. But at least I'm not mean to people I don't know. I have to like a person in order to be mean to him or her."

Hon skrattar.

"It's strange, because you have the appearance of a nice person. What were you wearing today again, a long skirt with flowers? You don't dress like a mean person."

Sedan berättar hon om sin barndom. Jag lyssnar. Vi somnar sent och vaknar alldeles för sent, packar ihop snabbt och slarvigt. Nytt sms. 

"Honey, we are at Gare de Lyon putting our luggage. come! xx"

Och Paris fanns återigen i mitt hjärta.


 

03.04.2013 kl. 15:08

Maandag

 



Jag vet inte var jag börjar
och han slutar

Så nu är jag halv
och min hjärna, den söker efter
mitt gamla jag

Och hon är inte
särskilt nådig

 

11.02.2013 kl. 16:25

Årsresumé 2012 - Februari

 
 
 

 

Vi Skype-sov många nätter igenom. Jag fick nästintill ingen sömn av att ligga med en ljus skärm framför mig vars fläkt surrade som den aldrig skulle ha gjort något annat. Men jag tyckte om att vakna och se dig framför mig, sovandes, med ditt svullna, trötta ansikte och stela axlar. Vi fortsatte gräla. Lämna mig aldrig igen, sade du. När köper du biljetten hem?

Mamma tog mig till Polen och jag satte i samma kalla trappuppgång varje kväll för att kunna prata med dig. Mitt starkaste minne är när Schubert spelades i radion i nedrevåningen och jag kände doften av det polska, starkt kryddade téet medan jag inspekterade dina nyaste målningar. Du, jag och trappuppgången. Smyga in till mitt rum när någon närmade sig. Ville inte känna mig pinsam.

Du grät inte längre och jag köpte biljetten hem.

Du hade gömt små lappar med meddelanden i hela sovrummet när jag kom hem. Gömt godis. Lapparna ligger nu bland med mina pappershögar på mitt skrivbord på Prins Leopoldlei 87. När jag letar efter ett viktigt papper brukar jag stöta på en av dina lappar från februari. En våg av hetta slår igenom min kropp.

Jag stod på trappan och väntade på att du skulle komma till mig. Du slog armarna om mig och utbrast - "du är ju så liten!"

Sen rörde vi oss inte utanför huset på ett par dagar. Jag behövde insupa din doft. Vänja mig vid dig, det kändes som att vi slungats bakåt till juli året innan, då vi inte hade setts på månader. Du somnade. Jag tittade bara på dig.

Kunde inte sluta titta.

 

29.12.2012 kl. 03:10

Årsresumé 2012 - Januari



 

Året började inte som vi hade önskat oss. Du var stressad, deprimerad och hade migrän som hade pågått i flera dagar, som kom att pågå i flera veckor. Tur att vi ändå förstår varandra. Jag dras ju själv ner i samma helvete när jag minst anar eller vill.

Vi åkte hem till Belgien och tog motgång efter motgång. Jag fick nog. Skulle tillbaka till Finland, behövde inspiration, behövde frihet. Du protesterade. Jag behövde utrymme. Du behövde mig. Jag behövde dig också, men du behövde mig alldeles för mycket.

Den där morgonen i slutet av januari satt vi på tåget som vanligt. Klockan var kvart över åtta, vi hade stigit upp ungefär två timmar tidigare. Jag kände inte så mycket. Vi klev ut vid centralstationen, gick i samma fotspår som alla andra morgonar. Vi kom till rulltrappan som ledde uppåt, iväg från tunnelbanestationen du brukade ta. Vi grälade om något. Vi skildes åt i ilska men jag grät när jag såg dig gå.

Januari var redan mörk, jag reste till etter mörkare trakter och jag saknade dig hela tiden.
 
27.12.2012 kl. 23:54

-

Kom een ​​beetje dichterbij
en ik zal iets in je oor fluisteren.


(Slaap naast mij op mijn kussen,
totdat ik wakker wordt
in de morgen.)
 
23.02.2012 kl. 22:16

 

 

Nanó

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Norden för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 

 

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången