Stigmat kring psykisk ohälsa

Det är många tankar som snurrat i mitt huvud när jag i svaren till min frågestund berättade lite mera om hur jag var drabbad av psykisk ohälsa för fem år sedan. Å ena sidan kändes det bra att lägga korten på bordet och skriva om det för första gången (även om det var ytterst avskalat), men å andra sidan var det också skrämmande eftersom jag liksom de flesta andra vill göra ett så bra intryck som möjligt åt min omgivning. Om man skriver om psykisk ohälsa under eget namn på nätet - påverkar det ens framtid? Kommer folk ändra sin uppfattning om en? Hur kommer arbetsgivare att hantera informationen?

Jag har själv blivit bättre på att prata om det sedan jag började följa Therese Lindgren på Youtube. I nästan varje vlogg hon gör får man indirekt ta del av hur hon modifierar sin vardag för att kunna leva relativt normalt trots sin panikångest. Efter att ha följt henne så länge ser jag upp till henne som en syster. Men om jag aldrig själv skulle ha varit drabbad - skulle jag då se henne annorlunda?

Många gånger både innan, under och efter min depression har jag umgåtts med människor som proklamerat för det oerhört osympatiska argumentet att personer med mental ohälsa är självupptagna och "tänker för mycket". Till personer av denna åsikt har jag inte mycket annat att ge än mitt feta mittfinger. Det var nämligen inte jag som valde psykisk ohälsa. Det var samhället som gav den åt mig. Med tanke på alla förväntningar, prestationer, perfekta fasader och livspussel vi förväntas bolla med i våra liv idag är det inte särskilt konstigt att människor mår dåligt när de inte passar in i ett påtvingat livsmönster.

För att vara helt ärlig känner jag idag ändå någon form av tacksamhet för att jag lärt mig så mycket genom de problem jag hade. Det har gett mig människokännedom, styrka och ödmjukhet som jag kommer att behöva för att effektivt kunna tampas med de resterande 60 åren av mitt liv. För vem är man, under alla lager av bekräftelse och prestationer? Vem är jag när mina studier går uselt, när jag inte har en partner som älskar och bekräftar mig, när jag inte har en egen plats att kalla hem? Det var den personen jag konfronterades med för fem år sen. Det var henne jag var livrädd för att lära känna, för hon hade ingen annan än sig själv. Idag är vi rätt så bra vänner, hon och jag. Såklart kunde vi vara lite närmare men vi är i alla fall på väg åt rätt håll.

Vi måste bli kvitt stigmat kring människor med psykisk ohälsa. Att vara drabbad är inte konstigt eller självupptaget, det är i högsta grad ett normalt resultat av vår samhällsutveckling. För vad vet du om personen under alla dina lager - under fasaden i sociala medier, studievitsord, prestationer och antalet vänner? Vad gör henne till en människa som just du är bekväm att leva med, för resten av ditt liv?

 

16.02.2016 kl. 14:49

Q/A del 2

 

Här kommer del två av svaren på frågorna! Har inte tillräckligt med tid för att svara på resten i samma inlägg så det blir även en del tre.

(bild från innan jag började studera)

 

Tycker du att det är svårt att komma in i gemenskapen i en skola utomlands när de flesta talar ett annat språk än en själv (vet inte hur mycket nederländska du pratar)?

I början var det svårt, särskilt då det pratades mer nederländska än engelska på vårt departement det första året. Å andra sidan var jag fortfarande väldigt sluten de första två åren. Det tredje året började jag öppna upp mig lite mer och då fick jag även vänner som jag kommer ha för livet. Och nu under det sista året där har det varit inga problem alls att komma in i nya gemenskaper, umgås delvis med ett gäng från mitt departement och sedan rätt mycket med mina "finska tjejer" och träffar många nya personer via dem. Jag pratar flytande nederländska och har även kompisar jag pratar endast nederländska med!

 

Hur var det att flytta dit?

Det var enklare än jag trodde, mest tack vare att jag fick hjälp inifrån. Lite pappersarbete, visst, och utan Jeroens föräldrar skulle jag ha varit rätt lost. Jeroens mamma jobbar på en statlig organisation som hjälper ungdomar att "hitta rätt" och det var hennes kollega som hittade min konsthögskola och Jeroens pappa jobbar på försäkringskassan och fixade mig socialskydd, ett statligt rabattkort för låginkomsttagare och till och med jobb där. De har även en bil som jag kunnat låna och det första året bodde jag ju i deras hus ute på landsbygden. Hans familj är bland de mest hjälpsamma, fördomsfria och gulliga människor som finns. Inte en sekund att de skulle ha tvivlat på mig! Jag känner mig som deras dotter. 

 

Vad är det bästa/sämsta med Finland/Nederländerna?

Bästa med Finland: Min familjs sommarställe, vänner i Åbo, trygghet, Kela/Fpa (är helt ärlig nu alltså haha), mycket stipendier

Sämsta med Finland: Kallt året om, mörkt, folktomt, asociala människor, få möjligheter till kulturjobb utan kontakter, tråkig & ful huvudstad, otroligt icke-internationellt, dålig kollektivtrafik, man behöver äga en bil

Bästa med nederlänskatalande Belgien: Mitt kontaktnät & vänner där, varmare väder, intressantare, mer människor, superinternationellt, lättare att ta foton tack vare mer ljus och grönt året om, lättare att få vänner, man behöver inte bil (kan cykla året om + bra kollektivtrafik), folk dömer inte

Sämsta med nederlänskatalande Belgien: Otryggt, ofta regnigt, ingen snö, dyrt att köpa hus, mycket tunga droger, folk kan vara jättelata och själviska på ett sätt som inte händer i Finland, ingen är intresserad av feminism eller jämställdhetsfrågor, finns ingen natur

 


Har du någon eller några favorit pepp-låtar?

Jaa!

 


Om du fick ha en superpower (fri tolkning), vilken skulle det vara då?

Säkert att kunna förflytta mig vart jag vill, typ teletransport. Känns tråkigt att bara kunna bo på en plats "för resten av livet" när jag har vänner jag vill vara med överallt samtidigt. Sen skulle det vara en najs superpower att kunna vara oändligt supersocial men för mig finns det liksom en gräns och då måste jag få vara ensam några timmar. Den gränsen skulle jag vilja bli av med för den är tråkig, det är som att hjärnan kortsluter sig och jag kan typ inte säga ett enda ord till. Sen vill jag gärna bli bättre på att ta plats även när det betyder att jag måste sno utrymme från andra. Är jättedålig på detta.


Har du några feministiska förebilder?

Känns som jag borde namedroppa en massa viktiga feminister som jag kanske inte har en särskilt personlig relation till nu för att vara en exemplarisk feminist. Istället tänkte jag nämna vem som betytt mest under det långa loppet. Då vill jag understryka vikten av alla kvinnliga karaktärer som tagit plats i både tv-serier och datorspel under min uppväxt. Dom visade mig att kvinnor också kan vara starka och roliga. Sailor Moon-hjältinnorna var mina största idoler när jag var barn.

 

14.02.2016 kl. 13:50

Q/A del 1

 

Här kommer det första gänget med svar på frågorna!
 

(bild från innan jag började studera konst)

 

Hur ser ditt drömjobb ut?

Med all arbetslöshet och konkurrens har jag mer eller mindre förberett mig på att jobba med vad som helst så länge jag får en lön. Det är liksom ingen självklarhet att få ett jobb idag så jag vågar liksom inte ens fantisera. Men okej, mina 3 absoluta drömjobb skulle se ut som följande:

1. Jobba med en modern mediekanal som skulle kombinera högt och lågt.

2. Ledande position inom kultursektorn. Skulle vara kul att internationalisera Finland, knyta starka kontakter västerut, öka kvaliteten på kulturutbudet och öka kulturturismen.

3. Konstnär på heltid. Not gonna happen för jag har inte ens en tiondel av det kontaktnät som krävs. Visst, för att lyckas som konstnär måste man också ha briljanta idéer och jobba hårt och målmedvetet, men dessvärre är kontakter numero uno. Jag tror inte man kan jobba sig fram till att bli en framgångsrik konstnär. Man ska kunna snacka övertygande och vara på rätt tid på rätt plats också.

 

Vad skulle du ha studerat ifall du inte kommit in på fotokonst?

Det har varit lite från och till under åren. Men ifall jag just idag inte skulle kunna studera konst skulle jag kanske studera litteraturvetenskap, engelska och mandarinkinesiska. Då skulle jag vilja vara utrikeskorrespondent i Kina för olika nyhetskanaler och skriva böcker vid sidan om. Om någon skulle ha frågat mig för 5 år sedan skulle jag inte kunnat svara på frågan alls.

 

Hur föreställer du dig att ditt liv ser ut när du fyller 80 år?

Tror att de flesta har samma drömbild av hur livet är när man är 80 år :) Men viktigast för mig är att jag förändrat något till det bättre, att jag lämnat ett avtryck att vara stolt över. Sen skulle det ju vara mysigt att vara frisk, ha en frisk partner och glada och påhittiga barnbarn också.

 

Hur skulle du säga att man blir stark som person? (mentalt alltså)

Det är så himla fint att jag får den här frågan för det känns lite som en komplimang samtidigt. För att bli riktigt stark tror jag att man måste gå igenom en del motgångar men även lära sig lita på sig själv och på andra. Om man inte vågar öppna sig och lita på och lyssna på andra människor kan de inte heller hjälpa en att utvecklas och bli starkare. Människor och möten mellan människor ger mig en enorm styrka och har betytt enormt mycket för min personliga utveckling.

 

har du lust att berätta om depressionen du hade för några år sen? hur var det & hur tog du dig igenom den? påverkar den ditt liv idag?

Den som läste min blogg för några år sedan (när jag var 19) kunde kanske läsa mellan raderna att jag inte mådde så bra. När jag tänker tillbaka på det känns det verkligen som att tiden gått så otroligt snabbt. Idag är jag en helt annan person och känner endast att depressionen gjort mig starkare. Orsakerna bakom depressionen var flera; jag började studera helt fel ämne, jag hade precis gjort slut med ett ex, hade inte råd att bo själv längre, var tvungen att flytta hem till föräldrarna, led av social fobi och hade endast en enda riktig vän och dessutom hade vi haft ett par dödsfall i min familj som jag grubblade på. Hade även grov framtidsångest och ingen i min familj verkade inse hur illa ställt det var trots att jag inte lämnade mitt rum på månader. Jag hade varken motivation eller energi för att stiga upp från sängen, äta eller träffa kompisar. Det första jag gjorde när jag vaknade på morgonen var att kaskadspy, gråta och sedan lägga mig igen. Min depression var verkligen som att ha en fysisk sjukdom. Varenda steg vägde mer än bly och jag kunde inte tänka klart och började hallucinera. Rasade i vikt, grät konstant, tappade stora delar av mitt hår och kastade upp varje dag. Var med om en bilolycka helt ensam en hal vinternatt och tyckte det var synd att jag inte dog. Gick till psykiater & psykolog alldeles för sent. Jag har tyvärr inga tips på vad man ska göra för att komma igenom en svår depression. Man bara överlever. När jag blev friskare flyttade jag till Belgien, fick möjligheten att börja om där och hade liksom inget att förlora. Hade även mentala problem den första tiden i Belgien men klarade mig ganska bra även om jag fortfarande var rädd för människor, inte kunde umgås i grupper och led av självskadebeteende. Tror i allmänhet att stora förändringar kan hjälpa en att gå vidare. Idag märker jag knappt av problemen jag hade för 5 år sedan. Har fortfarande vissa sociala problem men de kan vara svåra att upptäcka om man inte känner mig väl.

 

Funderar lite på hur det är att studera foto, känner du dig mindre pepp på att ta bilder på fritiden när det blir som ett jobb eller tycker du fortfarande lika mycket om att fota som när du började?

Eftersom mina studier inte innehåller så mycket fotande så känner jag mig inte trött på att fota. Vi har aldrig haft några tråkiga övningsuppgifter var alla fotar "ett personligt fruktstilleben" (märk min ironi) utan min utbildning har fokuserat väldigt starkt på personlig och konceptuell utveckling och att man ska gå sin egen väg. Man behöver liksom inte fota så väldigt mycket, det viktiga är att kunna känna igen en bra bild och ha det som krävs för att skapa en bra bild med stöd av ett gott koncept. Min utbildning saknar helt och hållet den industriella/kommersiella sidan. Vi jobbar även väldigt lite med den tekniska biten, vilket jag upplever som en nackdel ibland.

Jag tycker faktiskt mer om att fota idag än vad jag gjorde när jag började min utbildning. Då fotade jag bilder för att de var fina eller passade in i något slags fotoideal som var trendigt just då. Nuförtiden använder jag kameran på ett mer socialt sätt. Det har nästan blivit ett medel för att lära mig om människor och inkräkta på deras privatliv (med deras lov såklart) och det är det absolut roligaste jag vet, blir lite som kicks. Det låter kanske lite galet, fast å andra sidan är jag nog lite galen :) Sedan hoppas jag också att kunna använda mediumet fotografi för att öppna människors ögon och få dem att ifrågasätta deras sätt att tänka. Att fota är bland det roligaste jag vet så länge jag fotar på mina egna villkor.

 

12.02.2016 kl. 21:56

Fredag den tolfte

 


Det har varit en minibloggpaus här. Denna vecka har jag överanvänt mina Hakki-smycken och känt mig äckligt bortskämd som köpte två, men kom sedan fram till att det inte är någon idé att gå runt och skämmas för att man har köpt någonting man ändå har längtat efter i över ett år. Det var trots allt ett noga övervägt beslut och jag har tjänat mina pengar själv, alltså köper jag vad jag vill. Brukar drabbas av dåligt samvete när jag köper saker eftersom jag levde extremt fattigt förra läsåret (fick inget studiestöd) och levde på korta vikariat och snuttjobb. I år får jag äntligen studiestöd igen och har dessutom lite frilanspengar för att kunna äta mer varierat än havregrynsgröt på vatten istället för mjölk, vita bönor, ris och vitkål.

Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om hur man sparar pengar efter hur jag levde förra året. Sparandet blev lite som en sport för mig och jag snålar fortfarande oerhört mycket. Därav det dåliga samvetet när jag köper något jag inte behöver för att leva.

Nu ska jag i varje fall på late lunch med Astrid. Det är för övrigt ännu inte för sent att ställa frågor! Man kan även be mig skriva om något specifikt ämne. Det ger mig något att skriva om, just nu har jag lite slut på idéer.
 

 

 

12.02.2016 kl. 13:33

Frågestund

Just nu pågår frågestunder hos ett par andra bloggare och jag tänkte att det skulle vara kul att ha en här med. Superpinsamt om ingen frågar något, men jag tar risken att framstå som en ointressant tönt ifall det faktiskt inte finns något som någon är nyfiken på. Inga frågor är dåliga frågor, jag svarar på allt från underlivssvamp till distansförhållanden, att leva & skaffa vänner utomlands, konsthögskolan i Antwerpen, att leva på nederländska, kärleksproblem, fester i norra mellanueropa, att växa upp i Åbo - fråga på! Ni kan också vara anonyma om ni önskar.

 

09.02.2016 kl. 17:31

På engelska vågar jag visa var skåpet ska stå

 

 

Igår natt var jag på ett rätt så dåligt organiserad rejv men sällskapet var tipptopp och jag och en vän började av någon anledning prata om självbild, svartsjuka inom vänskap, singelskap vs. relationer, hur man hanterar snubbar som ger en uppmärksamhet på klubben och att man inte ska bli en sån där "mystisk & söt tjej" bara för att vissa killar verkar föredra det framför att man tar plats och lägger korten på bordet. Mycket intressant samtal. Det var också första gången jag insåg att folk som lärt känna mitt engelska jag de senaste åren har en uppfattning av mig som en väldigt självsäker och målmedveten person trots att jag känner mig som raka motsatsen, särskilt på svenska. Ibland önskar jag att jag kunde leva resten av livet på engelska/nederländska. Jag är mycket roligare, mer pratsam och mycket mera ALLT på engelska. Jag blev liksom vuxen på det språket. På engelska vill jag och vågar jag. På engelska försvinner alla mina personliga krav på prestation och perfektion när det ändå inte är mitt modersmål, utan något slags luddigt mellanspråk av awesomeness var jag kan vara precis vem jag vill. På svenska har jag aldrig kallat folk rövhatt face to face. På engelska gör jag det däremot mer än gärna när det känns som att det är nödvändigt.

Däremot blir det extremt tydligt när jag t.ex. skriver att jag föredrar svenska som språk. På svenska är jag närmare, intim och sårbar. På svenska är det allvar. Men det betyder även att jag inte vågar ta lika mycket plats och oftare blir toknervös när jag måste prestera på svenska. Jag saknar liksom hela den svenskspråkiga jargongen som krävs för att man ska våga visa var skåpet ska stå.

Någonstans inuti mig bor det ännu en osäker Åbotonåring som avskyr att vara finlandssvensk, tycker andra människor är ytliga och föredrar att läsa böcker, spela instrument, teckna och fundera för sig själv.

 

06.02.2016 kl. 16:12

Hej på er!

 

 

Då det är en aningen fler personer än vanligt som förirrat sig till denna webbplats under de senaste dygnen tänkte jag att det är på sin plats med en liten presentation och ett ödmjukt välkomnande. Det är en hisnande känsla att så många människor har läst min text men jag måste erkänna att det inte hör till vanligheterna att jag pratar om mina bröst (däremot pratar jag gärna mycket och ofta om en massa andra saker). Länge har jag funderat på hur jag skulle kunna ta upp min krokiga historia mot att acceptera mina boobs. Sedan gick allting plötsligt väldigt snabbt och nu sitter jag här och funderar på hur jag ska berätta om mig själv på ett sätt som får folk att tycka att det är värt att kika in på nytt.

Jag heter i alla fall Nanó och namnet kommer från en fransk barnflicka som jobbade i Finland för väldigt länge sedan. Om dagarna sysselsätter jag mig med magisterstudier i konst i Antwerpen och om nätterna sitter jag på min loftsäng och skriver (och ibland dansar jag runt och skriksjunger med mina vänner eller så ligger jag under täcket med blytung ångest, you get the picture). För tio år sedan började jag bekanta mig med feminismen och det var bland det bästa som någonsin hänt mig. Jag går på högvarv när jag läser om orättvisor och mitt hjärta sitter vänster. I mitt konstnärliga arbete tangerar jag ofta just kön och könsroller och jag har i perioder under mitt liv velat vara kille även om jag idag tack vare just feminismen och genustänkandet känner mig bekväm med mitt biologiska kön.

Är även frilansskribent och är innehållsredaktör för den kreativa bloggtjänsten Ratata.fi som jag vårdar ömt för KSF Media. När jag har ont om pengar jobbar jag på den belgiska föräkringskassan. Är i övrigt ett typiskt internetbarn à la 90-tal och älskar typ allt som har med nätet att göra. Finns ingen häftigare plats liksom, på gott och ont.

Här på bloggen skriver jag oftast om saker som berör mig (och förhoppningsvis andra) men lägger även upp en del fotografier då det ligger på delad förstaplats som mitt huvudsakliga medium tätt intill min penna. Ger även en del länktips och verkar sakna en social spärr när det gäller att prata om tabubelagda ämnen.

Välkommen hit, för att vara kort och koncis. Bläddra gärna bland mina favoritinlägg till höger så vet du vad du gett dig in på! Hoppas du trivs <3!

 

(ps. har haft så mycket att göra nu eftersom jag strax åker hem till Belgien och har inte svarat på en enda kommentar, lovar göra det snart, har läst varenda en)

29.01.2016 kl. 02:47

Klädutmaningen

 

Efter att ha läst Fina Linas efterlysning av outfitbilder samt diskuterat saken med mina bordsgrannar under inspirationsbrunchen i söndags kom jag fram till att jag vill starta en klädutmaning här på Ratata. Den går ut på att posta en bild av en vardaglig utstyrsel och att svara på ett par frågor. Vem som helst kan starta denna klädutmaning och ge utmaningen vidare till vem som helst!. Här är frågorna jag tänkte att man kunde svara på:

Vad gör du för att hålla dig varm under vintern?

Idag var det ju inte precis någon midvinterkyla men mitt bästa tips är att dra på sig två lager strumpbyxor i 100% ylle från t.ex. Falke (finns bl.a. på Stocka). Annars ser jag även till att alla mina tröjor och kappor är ylle och kör lager på lager. Denna vinter har jag även upptäckt Uniqlos Heat Tech-tröjor som jag använder som första lager under alla kläder, direkt mot huden. Rekommenderar dem! När det är för många minusgrader struntar jag i hur jag ser ut och då använder jag dunjacka. Brukar gå armkrok med kompisar om det är svinkallt, det är också ett bra tips. Just idag var det inte särskilt kallt och jag tog av både mössa, halsduk och vantar för det blev helt enkelt för varmt.

Vad är din filosofi vad gällande kläder?

Jag ser kläder som något framförallt praktiskt, bekvämt och snyggt. På morgonen ska det ta så lite tid som möjligt för mig att klä på mig och av den anledningen är alla mina kläder är svarta, gråa, bruna och vita. Jag är också en stor anhängare av andrahandskläder och hållbara material även om jag inte alltid har råd till det. Brukar även vänta ett par dagar innan jag köper något jag gillar men under reor spontanköper jag ibland.

Vad har du på dig på bilden?

Klänning från Monki, ljusgrå ylletröja & yllekappa från COS, strumpbyxor i ylle från Falke. Skorna är typ 7 år gamla om jag har räknat rätt, minns ej märket. Och så kånken såklart som typ varenda en människa har men vad gör det när det är världens mest praktiska väska! Mina smycken som inte syns så bra är origamifåglarna från PUF Design-affären i Forum i Åbo samt ett halsband i form av en tand från Kina.

Hur piffar du upp din look?

Alltså, detta har inget med kläder att göra men jag sover väldigt ofta med knutar/tofsar i håret och då får jag det där rufset som jag gillar. Så länge mitt hår är lite mer spännande brukar jag tycka att jag ser bra ut i de flesta kläder, faktiskt.

 

Okej, jag börjar utmaningen! Jag vill se Hanna, Emily, Linnéa, Julia och Miilo fortsätta!

 

28.01.2016 kl. 19:44

Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag

 

Jag är 12 år gammal och ligger bredvid min bästis en ljus sommarkväll i den gamla dubbelsängen i gästhuset på släktens sommarö. Vi pratar om framtiden, min bästis och jag. I framtiden drömmer hon om att bli smal. Senast hon var i klädbutiken klagade hennes mamma på att magfettet dallrade över byxkanten. Själv drömmer jag om att få runda, fasta bröst. När jag är 18 tänker jag operera mina bröst, säger jag och stirrar intensivt upp i taket.

När jag är 12 har jag redan hatat mina bröst i två år.

I två år har mina bröst över huvud taget existerat.

När jag var tio började de växa. Istället för att växa utåt började de växa neråt. Långsamt kröp de neråt medan vårtgården växte sig allt större. När jag var 12 skulle alla i sjätte klass gå på en hälsokontroll där man skulle vara helt naken inför hälsosystern. Innan hälsokontrollen satt jag i väntrummet och skakade av nervositet. Sedan de började växa hade jag undvikit att visa mig naken, även i skolans omklädningsrum. Inne hos hälsosystern hände inget märkvärdigt. Hon tittade knappt på mina bröst och konstaterade att jag hade växt normalt. Med en stor klump i halsen frågade jag försiktigt om mina bröst var normala, om det var meningen att de skulle växa neråt och vara platta istället för runda. Hon svarade att det inte är något att oroa sig över, att det är genetiskt hur de ser ut och att de såg friska ut.

Friska, tänkte jag. Inte runda. Mina bröst kommer aldrig att bli runda.

Fyra år senare är jag 14 och ligger i en säng bredvid killen jag är ihop med, fast den här gången är vi inte på sommarön, utan i mitt flickrum i staden. Jag och min kille vill ha varandra. Vi vill ha varandra så mycket att vi nästan rivs sönder inuti, men ännu har vi inte gjort det. Upprepade gånger har han hört mig säga att mina bröst ser missbildade ut. Han säger att det inte spelar någon roll, att jag är vacker ändå. Första gången jag visar mina bröst för honom gråter jag. Jag gråter för alla de år jag hatat, gömt, velat förändra, lyfta, operera.

Gråter för alla de år jag har velat rätta till.

För vad fanns det att rätta till?

Låt mig berätta vad det finns att rätta till.

Det finns ett utseendefixerat samhälle var bara runda eller nätta bröst får plats på bilder, i filmer, serier, konst - ja, precis överallt. Det finns tidningar som Frida och Solo som jag och min bästis lusläste för att lära oss om vad killar gillade och om hur tjejer borde vara. Det finns porr som endast visade runda, fylliga eller små, fasta tuttar. Det finns ett samhälle där kvinnliga bröst utan undantag sexualiseras och därmed är en extremt viktig del i hur en flicka eller kvinna uppfattar sig själv, sin sexualitet och sitt självförtroende.

Det är vad som borde ha rättats till.

 

 **

 

Jag är tjugofyra och återigen förälskad.

Hur ser dina bröst ut, frågar han.

De ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag.

 

 

26.01.2016 kl. 13:04

Att bo själv

 

 

Idag påminner facebook mig om att det är exakt två år sedan jag flyttade tillbaka hem till Antwerpen från Guangzhou. Det slår mig hur snabbt tiden går. Hur mycket har man inte hunnit utvecklas på dessa två år? Så många nya vänner jag har fått, så mycket bättre bilder jag tar och förhoppningsvis har jag kommit in på ett slags spår karriärsmässigt. När jag tänker på det känns det som att jag åkte dit som en 22-årig flicka och kom hem som en 23-årig kvinna. Det var också första gången jag någonsin bodde själv och det gjorde otroligt mycket för mitt driv.

Min mor sa en gång att jag borde vara glad att jag växte upp med en pojkvän vid min sida, att jag slapp de "jobbiga" tonåren på detta sätt och att jag alltid hade en axel att luta mig mot och någon som kunde bekräfta mig. Missförstå mig rätt, det var såklart utom denna värld att vara en förälskad tonåring och få sina känslor besvarade, men jag tror det skulle ha varit bättre för mig om jag hade varit singel under tonåren och byggt upp en inre styrka från början istället. Jag är dessutom bra mycket latare och tråkigare när jag bor tillsammans med någon, för jag ligger hellre och myser på soffan än drar ut och lever rövare, skriver en uppsats eller går en spontan fotorunda. Både i Guangzhou och nu i Antwerpen är jag gladare och mer produktiv än någonsin. Just nu mår jag bäst och har roligast när jag bor själv. Tror dock att detta är en period som jag är i behov av och inte nödvändigtvis hur jag vill leva resten av livet. Jag tror alla behöver ensamtid i en viss mån. Eller?

 

13.01.2016 kl. 12:08

 

 

Nanó

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Norden för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 

 

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången