Min jury är över och jag är snart i Finland igen.

Jag tänkte berätta om ett av mina fem arbeten i min jury.

Bokens tema är överdiagnosticeringen av mentala avvikelser (ADHD, diagnoser inom autimspektrumet osv.) i Flandern.

Jag finner psykiatri och psykologi oerhört intressant eftersom vänner och bekanta, och även jag själv, har tampats med diverse problem livet igenom. Jag upplever dock psykiatrin i allmänhet som ett problematiskt kapitel i det västerländska samhället. Enligt mig är vår psykiatri väldigt sårbar eftersom utvecklingen går på tok för snabbt och misstag görs alldeles för lätt på grund av vårt hastiga och kostnadseffektiva samhälle. Man söker hellre kortsiktiga lösningar än långsiktiga, det görs inte tillräckligt mycket forskning och många grundläggande psykologiska aspekter glöms lätt bort.

Det är lätt hänt att ens egen ståndpunkt i en fråga får mycket plats när man forskar om något som man verkligen brinner för - det tänker jag inte förneka. Vad som dock var viktigt för mig var fakta. I månader har jag gjort research - läst böcker om psykiatrin på nederländska (!), läst diagnosticeringsmanualer, grävt fram artiklar, statistik och mycket mer.

Det som beskrivs i boken har hänt på riktigt. Den handlar om en pojke som av olika orsaker mycket tidigt introduceras till den psykiatriska världen. Det görs tester, antaganden, undersökningar och lite flera tester. Det är svårt att hitta en diagnos, men till slut, efter mycket blod, svett och tårar - hittar man en som passar. Mediciner sätts in och pojken växer upp med en sjukdomsidentitet.

Senare i livet upplever han att han egentligen inte alls har någon mental avvikelse.

Boken är ett ihopkok av korta texter, beskrivna scener från pojkens liv, bilder av pojken som barn och porträtt jag fotograferat av honom.

Historien stöds av Paul Verhaeghes (psykoanalytiker, professor, författare och föreläsare) teorier om diagnosställande inom modern psykiatri, samt Stijn Vanheules (professor & psykolog) uttalanden. Dessa går att hitta i bokens epilog tillsammans med lite statistik.

Av respekt för pojkens känslor tänker jag än så länge inte publicera boken öppet på nätet (men kanske i framtiden). Ni kan dock se lite av den i bilden ovan - jag har printat, bundit och limmat den för hand.

Jag har en A4:ans bok vari jag oftast börjar mina arbeten. Det är där idéerna tar fart för att sedan gro och till sist komma ut ur häftet, ner på ett papper, redo för presentation. Här är två uppslag av mina senaste idéer som jag tyvärr inte kommer att satsa på detta år. Därför är idéboken så bra, för idéerna sparas ju där för framtida bruk ifall jag behöver en idé.

I skolan är det projektvecka och början av mitt projekt ser ut sâhär. Det handlar om het Zeemanshuis här i Antwerpen, en byggnad som ska rivas väldigt snart och som av vissa ses som arkitektoniskt värdefull.