Jag är alltid otillräcklig

 
 
Hej. Jag heter Nanó och jag är besatt av att göra allting bättre. Ofta bättre än vad som faktiskt är möjligt.
 
Ett längre tag har jag funderat på varför jag bloggar så sällan. Igår försökte jag brainstorma blogginnehåll med mitt sällskap medan vi promenerade längs ån. Han föreslog att jag skulle skriva om mitt magisterprojekt och hur mycket jag angstar kring det. Jag sågade hans idé - inte nog med att jag redan ger en bild av att vara ett känslomässigt vrak i bloggen min, ska jag nu också avslöja att jag är otillräcklig i skolan?
 
Problemet är väl snarare att jag aldrig känner mig tillräcklig. Aldrig någonsin. Kanske i korta stunder, men de är få.
 
På bloggen känner jag mig inte heller tillräcklig. Jag bloggar väldigt sällan eftersom jag har orimliga krav på vad som ska dyka upp här. Jag vill såklart blogga oftare, men då skulle jag istället vara missnöjd med kvaliteten på inläggen. Vad jag än gör så skulle det bli fel. Jag känner sällan att jag duger. Högst antagligt ligger ett djupt inrotat duktig flicka-syndrom bakom alla dessa tankar (vilket jag skrivit lite om här). En högtravande uppfostran, ett skolsystem som belönar enbart de duktigaste, mobbning och elaka kommentarer om min kropp, vänner som svikit och pojkar som betygsatt. Nära och kära som alltid sagt "du kan bättre" och samtidigt klankat ner på att man är ytlig när man oroat sig över att inte vara tillräckligt lyckad i andras ögon.
 
Jag tror starkt på att det är andra som format detta beteende hos mig men mycket av de överdrivna tankarna ligger också i eget huvud. Bloggen är ett ganska tydligt exempel. För vem fan bryr sig egentligen, sist och slutligen? Det här är en blogg. Inte ett samhällsmagasin, inte en artikel i morgontidningens kulturbilaga, inte en roman och definitivt inte något som folk betalar för att läsa. Det är kanske det som är det absolut bästa med bloggen - det är ett fritt medium. Inga krav, inga ramar. Varför lägger jag då upp egna regler för hur min blogg bör vara?
 
Jag vet inte ens exakt vart jag vill komma med detta inlägg. Kanske blir det en slags ice breaker som kan bädda för en hälsosammare inställning till mig själv och mitt skrivande.
 
 
 
05.11.2015 kl. 12:10

.

 

 

20.10.2015 kl. 23:59

.

 

Även de vackraste av personer
kan bära på ljuva synder

 

19.10.2015 kl. 20:25

Att vara hemma, men ändå inte

 

 

Efter att ha haft människor kring mig konstant i flera månader så känner jag mig nu ganska liten och ensam. Det kan såklart också bero på att jag har dragit på mig en förkylning och att jag har en hop av jobb och skolarbete som väntar på att tas itu med innan veckan är slut.

Jag har precis flyttat in till en minimal etta mitt i Antwerpen var jag studerar ett sista år. Jag tänkte att det skulle vara mysigt att bo ensam igen då jag för två år sedan bodde ensam i Kina i ett halvår. Men att bo ensam i Antwerpen, en plats där jag är van vid att ha en sambo vid min sida, känns ganska grått just nu. Guangzhou var mer distraherande än Antwerpen. Att vara i Antwerpen känns som att vara hemma, fast ändå inte.

 

 

16.09.2015 kl. 11:55

Hem till Bornem

 

 

Ikväll stormar det på andra sidan av De Schelde, floden som delar Belgien itu. Svärfar och jag hör inte något annat än de frenetiskt spelande syrsorna, men blixt efter blixt lyser upp himlen i väst. Jag andas in den heta, fuktiga luften. Här på östra sidan, i Bornem, kommer vi troligen inte få något åskväder. Floden håller alltid åskan kvar på andra sidan. 

För fem år sedan hade jag ingenting att förlora och köpte en flygbiljett till Bryssel för mina sparpengar.  Väl på flygplatsen höll jag krampaktigt tag i min telefon. "I just landed" skrev jag till en yrvaken person som tydligen hade tagit fel på tiden. Han mötte mig på en parkbänk i Mechelen, en stad mellan Antwerpen och Bryssel. Tillsammans tog vi tåget hem. Hem till Bornem.

Ett år blev jag kvar i denna lilla stad med ett nätverk av mindre byar innan jag flyttade närmare min skola. Här fick jag en ny familj. Här har jag gått hundratals promenader, cyklat längs floden, blivit kysst av den gängliga killen som jag var helt galet kär i, tittat på dödsloppet på 100 km som går förbi vårt hus, lärt känna hästarna som bor vid åkrarna utanför Wintam och plockat ägg från hönorna på vår bakgård.

För att vara helt ärlig känner jag mig nästan mer hemma här än någon annanstans, men allt roligt har också ett slut.

I morgon flyttar jag tillbaka till Antwerpen. Alla mina saker väntar på mig i ett mörkt, minimalt studentrum vid Paardenmarkt, hästmarknaden.

Jag tänker att jag är överkänslig när jag fäller tårar över att lämna en plats jag känner starkt för, då jag ändå kan komma på besök. När jag flyttade tillbaka till Finland förra året hade jag dock inte en tanke på att komma tillbaka - jag var färdig med snorkiga flamländare, den stökiga konstskolan och allt annat tjafs jag inte stod ut med.

Min kille började till och med studera i Finland, men inte ens det höll mig kvar i mitt hemland.

Hur vet man egentligen när det är dags att börja rota sig någonstans?

 

 

30.08.2015 kl. 23:50

Att jobba icke-prestationsinriktat

 

 

[Disclaimer - jag är säker på att alla i min omgivning som någonsin uppmuntrat mig att sikta högt endast menat väl, men jag har rätt att analysera min uppväxt.]

På senare tid har många i min omgivning (och även på Ratata) börjat öppna upp sig angående pressen på prestation i vårt finska* samhälle. Jag har lyckligtvis aldrig bränt ut mig, men jag har i ett par år haft problem med panikångest och depression - delvis på grund av känslor av att inte duga och att vara misslyckad.

Egentligen är det väl inte känslor av misslyckade en särskilt ovanlig följd av att man uppfostras till att alltid vara duktig och sikta högt och blivit pushad till att prestera och fått höra vilka yrken som duger och vilka yrken man ska akta sig för (läs: gatusopare, städare, "kassatant" etc**).

Just därför tänkte jag prata lite om mitt sommarjobb.

Först och främst - jag är lyckligt lottad som över huvud taget fick ett sommarjobb. Det känns som att det har varit extrem brist på den varan i år i Finland och det måste vara ett fruktansvärt bakslag för studeranden som inte har föräldrar som kan hjälpa till ekonomiskt.

Jag jobbar som administrativ medarbetare vid avdelningen för hälsa på Belgiens största statligt finansierade socialskyddsförsäkring, Christelijke Mutualiteit, CM. Tänk er typ Fpa, fast med en mantel av kristna värderingar. Det finns tre stora försäkringskassor i Belgien - den kristna, den neutrala och den socialistiska. Det spelar egentligen inte någon större roll vilket socialskydd man väljer, men till en viss del erbjuder olika socialskydd olika tjänster/återbetalningar och man väljer den man har störst behov av.

Varje dag sitter jag på huvudkontoret i Mechelen var jag går igenom alla hundratals brev som vi får in varje dag av människor som behöver hjälp och ersättning för dyra medicinska behandlingar eller vård. Hittills har jag jobbat med fall som kretsar kring logopedi, diabetes, åldringsvård, rehabilitering, abort***, beroende och palliativ**** vård. Arbetet är ganska repetitivt - vid exakt samma tidpunkt varje dag går jag och hämtar post, sorterar post enligt innehåll och förbereder fallen för att sedan ge vidare till rätt medarbetare ska kunna börja arbeta med dem. Sedan utför jag det avslutande arbetet - jag dubbelkollar allting och skriver brev åt alla inblandade om vilka beslut som tagits och till vilken läkare/specialist/instans de ska vända sig till. Jag har ett eget badge-kort (hej vuxenpoäng) som jag använder vid 7.30 på morgonen när jag börjar dagen, när jag går och äter lunch och när jag lämnar kontoret senare på eftermiddagen.

Jag vågade inte tro att jag skulle trivas, men att jobba med detta kan vara det mest befriande jag gjort i hela mitt liv. Jag känner mig som en del i ett fungerande samhälle där det finns tillgång till ett fungerande socialskydd, en pusselbit i något mycket större. När jag är klar för dagen behöver jag inte ägna någon tankeverksamhet åt jobbet för resten av dagen. Jobbet jag gör går nämligen inte att ta med hem - detta i motsats till mina studier och nästan alla andra jobb jag har haft.

Och vad som kanske framförallt gör mig så himla glad med detta arbete - att kontorsjobba handlar inte om prestationer. Jag behöver inte sticka ut, framhäva mig själv och konkurrera eller jämföra mig med någon. Det finns ingen att imponera på. Jag producerar inte något framstående och exeptionellt - jag producerar något nödvändigt och ibland till och med livsviktigt. Varför ska det ens vara ett mål i livet att vara framstående hela tiden? I ett samhälle där alla jobbar med "häftiga" saker skulle ingenting fungera.

Genom hela livet har jag fått höra att jag kan bli vad jag vill, att jag ska bli något stort, något speciellt - att jag är för "bra" för att arbeta med vissa saker (vilket är en helt jävla vidrig sak att säga). För några veckor sedan berättade jag med stor iver om mitt jobb och hur bra jag trivs för en släkting, varpå hen uppgivet sade "ja, kanske du trivs bättre som kontorstant då".

Efter detta samtal grät jag hela kvällen. 

Det beror säkert på ens familjs bakgrund och attityd huruvida någon känner igen sig i detta inlägg eller inte. Jag är bara så innerligt trött på att vara en världsfrånvänd prestationsprinsessa som måste sikta högt efter ett helt liv av höga betyg, hundratals olika hobbies och så vidare. Det enda jag önskar är att släppa taget om alla hjärnspöken från barndomen. Man blir inte lyckligare av att vara lyckad i någon annans ögon.

Jag väljer min egen lycka. Och just nu finns den lyckan bakom glasdörrarna i CM:s gråa huvudkontor i Mechelen.

 

 

* Jag skriver "vårt finska samhälle" då jag inte upplever samma prestationspress bland mina jämnåriga i Belgien.
** Ryser av klassförakt!
*** Eller oönskad graviditet, som vi så diplomatiskt kallar det här borta.
**** Palliativ vård = vård i livets slutskede.

 

30.08.2015 kl. 01:48

gullis

05.12.2014 kl. 10:46

Svea

Jag tänker så här - vill ingen anställa mig så kan jag lika gärna resa runt billigt och ha kul istället för att sitta hemma och känna mig otillräcklig. Bästa beslutet ever. Arbetsgivare, I tell you, ni går miste om fantastisk arbetskraft! Ifall ni nu skulle råka googla mig. In which case jag är rätt körd i alla fall, tror inte frispråkighet är särskilt anställningsbart. Och att ha ett konstigt namn är inte heller attraktivt.

 

Ifall ni undrar vad för tankar som snurrat i min hjärna den senaste hösten alltså :P

 

<3 !

 

 

 

 

26.11.2014 kl. 22:09

Källarstädning del 2

 

 

 

 

 

 

 

02.10.2014 kl. 08:18

Källarstädning del 1

28.09.2014 kl. 00:21

 

 

Nanó

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Norden för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 

 

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången