OM MIG         PORTFOLIO          HEMSIDA             ARKIV           KONTAKT

 

Del ett

 

 

 

du har en grej för korta hejdån
varje gång du lämnar mitt hem
försvinner du lika snabbt som du kom in i mitt liv

 

 

Publicerad 11.11.2016 kl. 08:40

prolog

 

Jag är rädd för att skriva om dig. Rädd för att det kanske börjar betyda nåt för mig om jag börjar skriva. Rädd för att det inte kommer betyda nåt för dig eftersom du kanske aldrig får veta.

 

Publicerad 09.11.2016 kl. 20:09

21:50

 

 

 

Idag kom det vind från norr och äntligen är det inte längre lika hett.

Jag kom att tänka på att jag vet alla de bästa och sämsta vinklarna att fotografera hans ansikte på. Kommer jag någonsin att glömma? Behöver jag ens glömma? Är det en dålig sak att minnas?

 

 

 

Publicerad 08.11.2016 kl. 13:53

Första lektionen avklarad!

 

 

 

Idag fick jag träffa mina elever för första gången - en snäll grupp med tredjeårsstuderanden vid Akademin här i Guangzhou. Måste erkänna att jag fick lite panik förra veckan när min kinesiska kollega berättade åt mig att jag måste prata så långsamt och med så enkla ord som möjligt. Jag är en van användare av rätt akademiska termer i konstsammanhang men jag fick gott betyg av min kollega efteråt. Han hjälpte även till att översätta det som inte förstods av eleverna. Med mig till lektionen hade jag mina egna arbeten i en mapp, powerpoints med typ 160 slides, schema, hemläxor och mera energi än vad jag hade förväntat mig efter 4 timmar nervositetssömn. Är så himla himla glad över hur bra det gick. Det här kommer låta lite karriärsrunkigt men ingenting ger mig en sådan kick som när jag skapar ett eget jobb åt mig och det lyckas. Har jobbat på detta projekt i två år och nu är det äntligen igång! Fick även bra feedback av eleverna  som verkade entusiastiska inför kursen.

 

 

I övrigt känns det bra att äntligen ha hittat till ett helt okej internet (och kunna ta hand om Ratata igen, kändes så misslyckat att inte kunna ta hand om allting som vanligt) även om det tar minst tio gånger så lång tid som vanligt att ladda.

Åkte ut med Chans bil igår natt och fotograferade i ett område på en ö intill University Island var jag bor. Det var en kväll jag kommer leva på länge. Guangzhous varma, fuktiga nattluft mot min hud är bland det bästa jag vet. Att kombinera detta med bra sällskap och en kamera var så himla fint. Vi kom överens att åka tillbaka en annan natt.

 

 

Nog med dagboksblogg, nu ska jag lämna biblioteket för att gå till mitt rum och byta om och sedan ut och springa. Den fula gröna tapeten i mitt rum på bilden ovan rev jag förresten bort under något slags inredningsanfall jag fick igår kväll. Kanske nästa inlägg får bli ett inlägg som visar hur jag bor!

puss på er ♡

 

Publicerad 07.11.2016 kl. 08:29

Den ofrivilliga internetdetoxen

 

 

En vecka har gått här i Guangzhou.

Det är nog den här veckan som jag har insett hur otroligt internetberoende jag är. Hela första veckan här i GZ kändes otroligt frustrerande p.g.a. avsaknaden av nät. Dock har jag inga planer på någon riktig internetdetox. Det är via nätet jag jobbar, gör research, håller kontakt med vänner och får utlopp för kreativitet. Tyvärr passar det bara inte ihop med min livsstil även om det skulle vara intressant att prova. Jag kommer med högsta sannolikhet inte ens att få något nät till mitt rum p.g.a. kinesisk byråkrati, men har i alla fall nu hittat till ett bibliotek var jag kommer att kunna sitta och jobba varje dag fram till klockan elva på kvällen. Plötsligt känns vardagen hanterbar igen.

Förutom internetpaniken under veckan har jag haft svårt att få någon bra överblick över alla bollar jag har i luften just nu. Det känns tokigt att klaga på saker som i slutändan är bra för mig, men det är bara så himla svårt att få någonting gjort när man måste koncentrera sig på 10 projekt samtidigt. Särskilt efter att ens livsplaner ändrats totalt och hela livet plötsligt blev ett frågetecken samtidigt som man sitter på andra sidan jorden och planerar lektioner utan internet. Känner inte att jag någonsin räcker till, hur jag än försöker.

Hejdå vecka 44. Vecka 45 kommer bli så mycket lättare.

 

Publicerad 06.11.2016 kl. 07:17

Vem du aldrig kommer att vara, vem du alltid kommer att vara

 

 

Det är när jag springer längs sjön som det slår mig varför jag kände en längtan efter att komma tillbaka. Palmbladen blir röda när de torkar ut och längst ut på bladen krullar de sig inåt. Gräset är pastellgrönt och byggnaderna går i ljusa färger. När solen går ner i mittens rike färgas allting runtomkring mig rosa och när det blir mörkt är över hälften av gatubelysningen släckt. Svetten rinner ner för min panna och jag känner hur mina kinder blir rödare för varje kilometer som passerar.

Det är efter att jag stretchat, duschat och lagt mig ner på min säng som jag i mina tankar syr ihop säcken, historien om dig. Vem du var, vem du är, vem du aldrig kommer att vara, vem du alltid kommer att vara. Alltid ute efter att imponera på andra, aldrig för att imponera på dig själv.

Det är när jag släcker lampan som mina tankar vandrar iväg till någon annan.

 

 

Publicerad 06.11.2016 kl. 06:55

Nanowrimo och yolo-cykelutfärd

 

 

Dagarna har hittills bestått av födelsedagsfirande, dagsfylla, yolo-cykelutfärd, fotande, middagar med mina kinesiska bästa vänner, lektionsplanering, nanowrimo, saknad av europeiska vänner samt åtta kilometer löpning. Kan inte vänta på att gå och springa imorgon igen. 

 

Har även lyckats använda upp över en tredjedel av en månads mobilnät på tre dagar och väntar ännu på eget Wifi. Till och med mitt usla gratisnät i Antwerpen känns som en åtråvärd lyx just nu. 

 

 

 

Publicerad 02.11.2016 kl. 17:49

En hälsning från Guangzhou

 

 

 

Jag tror inte någon kan ana hur mycket jag kämpat för att få upp detta blogginlägg. Har rätt dåligt och dyrt mobilnät och nästan samtliga appar och nätsidor jag använder är blockade. För det första är mycket mer blockat än förra gången jag var här och för det andra är skolan inte riktigt villig att ge mig eget Wifi eftersom kön till installationen är tre veckor lång. Aja, man får väl klara sig så gott det går. Det är omöjligt att göra något på egen hand pga hierarkisamhället. Har iaf bett Jenna sköta Ratatas framsida tills jag får ordning på mitt nät.

 

Har grym jetlag och känner mig lite förvirrad i allmänhet. Troligen pga vad som hände precis innan jag kom hit men också av att plötsligt vara tillbaka på en plats jag en gång studerat på och kallat hem och nu är jag plötsligt lärare här. Saknar mina bästa vänner hemma men som tur går det att whatsapp-ringa. Jag skulle nog dö om jag inte kunde ringa med minst en vän om dagen.

 

Allt är bra och jag har väldigt roligt med människorna jag bor med. Hoppas på att jag snart kan börja blogga en gång om dagen igen. Vi hörs snart.

 

Publicerad 01.11.2016 kl. 02:58

21:53

 

 

 

att vänja sig vid en kropp som inte var din får mig att undra vem du egentligen var

måste mitt du alltid vara du? eller kan du vara någon annan?

 

Publicerad 27.10.2016 kl. 21:34

Tack.

 

 

 

Hej ni. Ville bara ge ett personligt tack till alla er som var så stöttande och fina i mitt senaste blogginlägg. Jag har nog inte ännu riktigt insett vad som hänt. Vet inte ens hur jag ska kunna berätta nyheten för min familj.

Jag försöker tänka framåt.

Jag törstar efter alla nya förälskelser jag kommer att få vara med om men samtidigt vet jag att någonting alltid kommer vara förändrat inom mig. Kommer jag någonsin att tro på evighetslång kärlek igen?

Jag vet inte.

Jag tänker också att det kanske inte spelar någon roll.

Just nu väljer jag att tro på stunden utan att definiera vad jag egentligen letar efter. Jag väljer att tänka på mina vänner. Mina vänner som skickar oroliga meddelanden, som är glada för min skull, som whatsapp-ringer mig medan jag diskar, som håller om mig om natten och pussar på min panna. Mina vänner som jag kan snacka om snubbar med flera timmar i sträck, som gör små små flätor i mitt hår på en fest, som vill se världen med mig, som vill jobba med mig.

Jag väljer att tro på flyktiga nätter, samtal på min säng fram till klockan tre på morgonen, hans isblåa ögon, starka övrekropp och svarta hår.

Jag väljer att tro på att jag är driven, genial och värd allting och lite till.

Jag väljer att tro på att jag inte alltid behöver veta vad som ska hända.

För det bästa kanske hände igår, kanske händer imorgon, kanske händer precis just nu.

 

Publicerad 23.10.2016 kl. 18:37

 

 

Nanó
// Brabo Babe

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Finland för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 
Kärleksbreven kan ni skicka till
nano@ratata.fi

 

 

Mer information om vad jag gör finns på min hemsida och i min kreativa portfolio.

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången

 

 

Mina bästa 

Astrid

Caroline

Emily

Fia

Hani

Hanna

Julia

Karin

Liisa

Linnéa

Maggie

Mikaela

Milia

Miilo

Peppe

Riina

Rofa

Sara

Satu