Älska mig

Publicerad 03.04.2013 kl. 15:08


Jag hade lovat mig själv att aldrig tycka om Paris igen. Jag var rädd för att åka, jag trodde det skulle bli en upprepning av den mardrömmen som en gång var sann. 

Jag kommer aldrig glömma den gången vi vandrade kring Châtelet och jag stannade upp och tittade på honom. Det var kväll och jag kände värmen inom mig ända ut i fingerspetsarna. Jag var i en dröm som aldrig skulle slå in. Jag var tyst, knäpptyst. Kände tårarna slåss om rum bakom mina ögonlock. Jag ville ha honom. Jag ville ha honom så jävla mycket.

"Jag hatar när du inte säger någonting, för då vet jag inte vad du tänker på."

Han kommer aldrig att, tänkte jag. Tanken fick mig att vilja falla ner på marken. Då kunde han lika gärna lida lite till. Jag sade ingenting. Alla är vi egoister, inte sant? Bara i olika grad. Egentligen spelade det ingen roll hur egoistisk jag var. Det fanns inget att leva för i alla fall.

Jag var inte särskilt ledsen, bara en liten stund. Jag tog ett andetag och öppnade ögonen. Det var vackert där ute.

Följande natt låg jag vaken och väntade i ett sunkigt hostelrummet. Min bästa vän knackar på. Vi ligger uppe i några timmar och pratar, pratar, pratar.

"There is something true about the saying Like master, like dog. My mum's dog is so confused, just like her. And my dog, he's such a bitch. I could call myself that. But at least I'm not mean to people I don't know. I have to like a person in order to be mean to him or her."

Hon skrattar.

"It's strange, because you have the appearance of a nice person. What were you wearing today again, a long skirt with flowers? You don't dress like a mean person."

Sedan berättar hon om sin barndom. Jag lyssnar. Vi somnar sent och vaknar alldeles för sent, packar ihop snabbt och slarvigt. Nytt sms. 

"Honey, we are at Gare de Lyon putting our luggage. come! xx"

Och Paris fanns återigen i mitt hjärta.


 

Bed Scenes

 

 

Utöver mitt egna magisterarbete har jag också skrivit texterna till Oonas magisterarbete "Bed Scenes" som består av två böcker (hon studerar grafisk design vid Akademin). Texterna har hon mycket snyggt flätat in i sina illustrationer och jag tycker det hon gör är helt fantastiskt vackert och framförallt eget.

Det var första gången jag någonsin skrivit på engelska och jag måste säga att det var en utmaning att skriva på ett språk som inte flöder lika fritt som mitt modersmål. Visst, jag har levt mitt liv på engelska (och nederländska!) i fem år men det var troligen sista gången jag någonsin skrivit något på ett annat språk. Tyckte dock det var ett inspirerande tema att skriva om. Vad händer egentligen i en säng? Det är en plats för kärlek, sex, gräl, sjukdom, lättja, mardrömmar och så himla mycket mer. Jag vet inte ifall jag kommer publicera texterna här på bloggen då jag inte är helt nöjd med dom, men några bilder från  boken kan jag i alla fall bjuda på.

 

Publicerad 28.06.2016 kl. 01:39

Jag behövde dig också, men du behövde mig alldeles för mycket

 

 

Året började inte som vi hade önskat oss. Du var stressad, deprimerad och hade migrän som hade pågått i flera dagar, som kom att pågå i flera veckor. Tur att vi ändå förstår varandra. Jag dras ju själv ner i samma helvete när jag minst anar eller vill.

Vi åkte hem till Belgien och tog motgång efter motgång. Jag fick nog. Skulle tillbaka till Finland, behövde inspiration, behövde frihet. Du protesterade. Jag behövde utrymme. Du behövde mig. Jag behövde dig också, men du behövde mig alldeles för mycket.

Den där morgonen i slutet av januari satt vi på tåget som vanligt, fast den här gången var det bara du som hade  skolväska. Klockan var kvart över åtta, vi hade stigit upp ungefär två timmar tidigare. Jag kände inte så mycket. Vi klev ut vid centralstationen, gick i samma fotspår som alla andra morgonar. Vi kom till rulltrappan som ledde uppåt, iväg från tunnelbanestationen du brukade ta. Vi grälade om något. Vi skildes åt i ilska men jag grät när jag såg dig gå.

Januari var redan mörk men jag reste till mörkare trakter.

Saknade dig hela tiden.

 

(text från 2012)

 

Publicerad 01.02.2016 kl. 02:27

Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag

 

Jag är 12 år gammal och ligger bredvid min bästis en ljus sommarkväll i den gamla dubbelsängen i gästhuset på släktens sommarö. Vi pratar om framtiden, min bästis och jag. I framtiden drömmer hon om att bli smal. Senast hon var i klädbutiken klagade hennes mamma på att magfettet dallrade över byxkanten. Själv drömmer jag om att få runda, fasta bröst. När jag är 18 tänker jag operera mina bröst, säger jag och stirrar intensivt upp i taket.

När jag är 12 har jag redan hatat mina bröst i två år.

I två år har mina bröst över huvud taget existerat.

När jag var tio började de växa. Istället för att växa utåt började de växa neråt. Långsamt kröp de neråt medan vårtgården växte sig allt större. När jag var 12 skulle alla i sjätte klass gå på en hälsokontroll där man skulle vara helt naken inför hälsosystern. Innan hälsokontrollen satt jag i väntrummet och skakade av nervositet. Sedan de började växa hade jag undvikit att visa mig naken, även i skolans omklädningsrum. Inne hos hälsosystern hände inget märkvärdigt. Hon tittade knappt på mina bröst och konstaterade att jag hade växt normalt. Med en stor klump i halsen frågade jag försiktigt om mina bröst var normala, om det var meningen att de skulle växa neråt och vara platta istället för runda. Hon svarade att det inte är något att oroa sig över, att det är genetiskt hur de ser ut och att de såg friska ut.

Friska, tänkte jag. Inte runda. Mina bröst kommer aldrig att bli runda.

Fyra år senare är jag 14 och ligger i en säng bredvid killen jag är ihop med, fast den här gången är vi inte på sommarön, utan i mitt flickrum i staden. Jag och min kille vill ha varandra. Vi vill ha varandra så mycket att vi nästan rivs sönder inuti, men ännu har vi inte gjort det. Upprepade gånger har han hört mig säga att mina bröst ser missbildade ut. Han säger att det inte spelar någon roll, att jag är vacker ändå. Första gången jag visar mina bröst för honom gråter jag. Jag gråter för alla de år jag hatat, gömt, velat förändra, lyfta, operera.

Gråter för alla de år jag har velat rätta till.

För vad fanns det att rätta till?

Låt mig berätta vad det finns att rätta till.

Det finns ett utseendefixerat samhälle var bara runda eller nätta bröst får plats på bilder, i filmer, serier, konst - ja, precis överallt. Det finns tidningar som Frida och Solo som jag och min bästis lusläste för att lära oss om vad killar gillade och om hur tjejer borde vara. Det finns porr som endast visade runda, fylliga eller små, fasta tuttar. Det finns ett samhälle där kvinnliga bröst utan undantag sexualiseras och därmed är en extremt viktig del i hur en flicka eller kvinna uppfattar sig själv, sin sexualitet och sitt självförtroende.

Det är vad som borde ha rättats till.

 

 **

 

Jag är tjugofyra och återigen förälskad.

Hur ser dina bröst ut, frågar han.

De ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag.

 

 

Publicerad 26.01.2016 kl. 13:04

Dinosaurieväldet i Bryssel

 

De senaste dagarna har jag suttit och filat på min portfolio. Medan jag städat min externa hårddisk i jakt på material har gamla texter dykt upp titt som tätt. Idag tänkte jag publicera en text från 2013 när jag blev ombedd av EBL att skriva om min relation till EU inför EU-parlamentsvalet.

 

____________________________________

 

Det var i slutet av april, 2011. Jag hade precis kommit hem efter en två veckor lång vistelse i Belgien och jag hade fortfarande ont i käkmusklerna efter dessa två veckor fyllda av både djupa samtal, skratt och tårar. Min mamma dukade fram nybakat bröd. Pappa hade kokat te. Familjens hundar låg som vanligt och snusade vid våra fötter under matbordet.

“Mamma, jag vill åka tillbaka” började jag.

Min mamma visste. Hon visste att jag ville tillbaka. Hon såg det när jag kom in genom dörren, hon visste det när hon såg mig le. Innan resan hade jag inte lett på månader. Och visst blev det ju så också. Jag åkte tillbaka. Jag inte bara åkte tillbaka - jag flyttade.

 

Det pratas mycket om att Europas invånare inte känner sig särskilt delaktiga i den Europeiska Unionen. På sätt och vis kan jag förstå det. När jag gick i gymnasiet upplyste en kurs i samhällskunskap oss om hur EU fungerade men det kändes ändå ganska långt borta. Nu har den saken förändrats för min del. Att jag blivit mer mottaglig för en europeisk identitet än gemene finländare går dock i parallell linje med att jag flyttade utomlands för ett par år sedan. I Belgien definieras jag som EU-medborgare, en något bredare identitet än finlandssvensk, och som EU-medborgare är jag jämlik med de andra belgiska studerandena i skolan. Var jag än befinner mig inom EU (förutsatt att landet undertecknat Bolognadeklarationen) är jag dessutom mer eller mindre jämlik med de som har samma utbildning.

Min relation till EU är dock av den mer ambivalenta sorten. Jag har alltid varit för öppna gränser och frihet att välja boplats. EU har i mitt fall betytt rörelsefrihet, utbildning, erfarenhet, större kontaktnät, nya vänner och kärlek. Då måste vi komma ihåg att jag har privilegiet att vara född inom EU -  de som är födda utanför är inte nödvändigtvis alltid lika välkomna. Det är också farligt att glömma bort att det inom EU-parlamentet finns ett demokratiskt problem. Medelåldern i EU-parlamentet är väldigt hög, hela 55 år*. Det är närmare tio år äldre än medelåldern i Sveriges och Finlands riksdag. Även andelen kvinnor är betydligt lägre i EU-parlamentet än på hemmafronten. I EU-kommissionen ser det inte alls yngre ut, bara äldre. Det förekommer med andra ord en sorglig enfald av äldre män som styr och ställer i två överstatliga organ vars beslut väger mer än vårt eget lands lagstiftning.

Jag vill verkligen tro på ett europeiskt samarbete. Men för att samarbetet ska gynna framtiden behöver vi ett yngre och mer jämställt EU-parlament - ett parlament som inte röstar för bakåtsträvande beslut, beslut som sätter storföretagens makt över statens, resulterar i försvagad kemikalielagstiftning och minskat fokus på rättigheten till abort, homosexuellas rättigheter, sexuell hälsa och våld mot kvinnor. Detta är exempel på bara några saker som nyligen varit på tapeten. EU har gynnat mig i rörelsefrihet och i mitt val av utbildning, det tänker jag inte förneka. Jag kan inte heller förneka att jag är en privilegierad, vit, frisk kvinna med ekonomisk möjlighet att resa, född inom EU. Men mitt liv handlar inte bara om mig, mitt liv handlar om så himla mycket mer än så. Det handlar om mina systrars rätt till abort, mina barns rätt till en kemikaliefri framtid, mina homosexuella vänners rätt till kärlek, våra länders rätt att säga stopp när ett företag gör någonting som är fel och varje människas rätt till ett tryggt hem.

Som unga EU-medborgare är det vårt ansvar att lära oss om vad som pågår i Bryssel och framförallt att rösta. Samarbetet länder emellan ska vara någonting utvecklande för Europa, något som vi kan se tillbaka på och tycka “det där beslutet förde våra länder i rätt riktning!”. Frågan är bara ifall det går att ta sådana beslut ifall inte dinosaurierna i EU genomgår en extreme makeover först.

 

* Siffror från det förra parlamentsvalet. I det senaste parlamentsvalet sänktes medelåldern till 51 och andelen kvinnor höjdes till 37%. Vi går åt rätt håll, men alldeles för långsamt.

 

(text publicerad i EBL 5/2013)

 

Publicerad 10.01.2016 kl. 13:49

Solen har redan varit uppe i tre timmar

 

 

När jag tar mina första fotografier av Danfei och hennes pojkvän säger hon tyst åt mig att hon aldrig kommer kunna visa dessa fotografier till sina föräldrar. Mina bilder är tagna i hennes pojkväns lägenhet, var de bor tillsammans. Nej, det är helt otänkbart! säger hon. Par som inte är gifta får inte bo ihop och ska inte sova ihop, så är det helt enkelt. Det är inte första gången jag hör detta. Trots det är den lilla byn intill universitetet fylld av par som smakar på sambolivet. De har alla dubbla bostäder, varav ena bostaden alltid står tom. Sunmeng, en 30-årig vän till mig som också bor med sin flickvän, använder endast sin lägenhet när flickvännens föräldrar är i stan. Då får han ta sitt pick och pack och gömma sig där han är skriven.

Vi har bestämt att hon ska komma över klockan åtta på kvällen. Det är mörkt utanför och termometern visar plus 28 grader. Jag sitter i mitt rum på internatet vid Konstakademin i Guangzhou, sydöstra Kina.

Det knackar på dörren. In kommer Danfei, som jag tidigare fotograferat, iförd pyamas. Hon överräcker en typisk gatukökspåse. "Har du ätit middag redan, Nanó?" frågar hon. Det har jag inte. Jag äter glatt av hennes hämtmat och lagar kvällste åt oss båda. Vi pratar om allting mellan himmel och jord och skrattar åt våra kommunikationsproblem. Min kinesiska är nästintill obefintlig och Danfeis engelska är si och så. Hon spenderar nästan varje eftermiddag i skolbiblioteket för att öva och går en kurs i engelska som ska hjälpa henne att klara av det stora engelskaprovet. Danfei har ett mål. En vacker dag ska hon komma in på New York Universitys magisterprogram för filmfotografi. En dröm för vilken ambitiös studerande som helst och en dröm för en ung kvinna som vill förverkliga sig själv. Men först måste hon lära sig engelska.

"Varför vill du studera i USA?" frågar jag henne. Jag anar plötsligt allvar i hennes ögon.

"Jag älskar såklart att göra film. Men, ifall jag kommer in vid universitetet i New York så kan min pojkvän följa med. Och sedan kan vi stanna där."

Min följdfråga blir varför hon vill stanna i USA. Amerika är väl inte så speciellt längre, tänker jag. Det Kina som Danfei och jag befinner oss i idag är väldigt annorlunda från det Kina som fanns för 30 år sedan. Kinas fasad utåt har moderniserats. Landet är en stark utmanare på världsmarknaden och inom många industrier upprepas orden – framtiden finns i Kina.

“Min pojkväns föräldrar... de är konservativa. Ifall vi gifter oss får vi inte heller bo tillsammans, de vill att vi flyttar in med dem under samma tak. Ingen av oss vill bo med hans föräldrar, vi vill ju ha vårt eget liv. Jag bryr mig inte ens om jag inte får något jobb efter studierna, vi kan väl öppna ett kinesiskt matställe i New York ifall inget annat fungerar. Men det är ju inte ens säkert om jag någonsin kommer iväg, på engelskaprovet får jag bara hälften rätt...”

Tårar rinner ner för Danfeis kinder. Hon torkar dem med en pappersnäsduk. Jag lägger handen på hennes axel och säger att allt ordnar sig. Det kommer alltid en ny chans. Om hon inte klarar av engelskaprovet i år så kan hon försöka nästa år igen. Inombords är jag omtumlad.

“Jag planerar att åka till min mormor om fyra veckor så jag får studiero. Då kan jag öva engelska från morgon till kväll i ett par veckor. Jag ska vakna klockan sex varje morgon, när alla andra ännu sover. Det är då jag lär mig engelska bäst, när jag precis har vaknat.”

Lite senare följer jag henne till busshållplatsen var pojkvännen väntar med sin cykel, som så många gånger förut. Han hämtar alltid henne trots att deras lägenhet bara ligger tio minuter bort. Jag säger hejdå till mina vänner och börjar vandra hemåt. Jag vänder mig om iakttar paret. Danfei skrattar och pratar, pojkvännen lyssnar och klappar henne ömt på ryggen. Han har saknat henne. Hon märker att jag tittar, och vinkar en gång till. Jag vinkar tillbaka.

En månad senare vaknar jag på den hårda madrassen i mitt rum på internatet. Klockan är nio. Jag öppnar förstrött en ny förpackning med grönt te och kokar upp nytt tevatten i vattenkokaren. Jag drar undan gardinerna och låter ljuset komma in i rummet.

Solen har redan varit uppe i tre timmar.

Danfei likaså.

 

(bild & text från 2013)

 

Publicerad 14.12.2015 kl. 19:45

.


jag begick det största brottet av alla
jag får tacka och ta emot
"vet du hur ont det gjorde?
att hänga på en lina mellan allt eller inget?"

jag har också fått mina drömmar krossade,
jag har fått min beskärda del av smärta, tack
mera ont ville jag aldrig ha
men mera ont kom jag att orsaka
och mera ont kom jag att få

 

Publicerad 11.11.2015 kl. 14:34

.

 

Även de vackraste av personer
kan bära på ljuva synder

 

Publicerad 19.10.2015 kl. 20:25

Ingenting

 

 

När man går igenom sina nyaste fotografier och insikten väller över en som en våg. Vilken fuck-up man är, vilka misstag man har begått, hur mycket dumt som sagts och gjorts.

När man inser att du ännu är där.

Ingenting går att jämföra med det.

 

 

Publicerad 03.10.2015 kl. 14:48

Kontur

 

 

Klicka på bilden för att komma till tidskriften Konturs nya hemsida - Svenskfinlands snyggaste onlinetidskrift som dessutom färgmatchar mina bilder väldigt bra. I sommarens nummer medverkar jag med en reflektion kring kläder, kön, klass och tid.

 

Publicerad 08.07.2015 kl. 00:27

Ta rosa tillbaka!

 

[Disclaimer] Observera att jag än en gång pratar om ordet flicka som en socio-kulturell skapelse.

 

Jag äger bara ett rosa plagg - en långärmad t-shirt som är av det mjukaste materialet jag någonsin känt på. När jag såg den på ett lopptorg var jag dock tveksam till den på grund av färgen. Sedan började jag tänka på hur dumt det vore att inte köpa ett mjukt och annars fint klädesplagg bara på grund av jag är rädd för en färg. Det var ju faktiskt ett par nygamla t-shirts som jag ändå var på jakt efter. Vad var det egentligen som gjorde att jag skruvade på mig vid tanken av att bära något rosa?

”Den allmänna regeln är rosa för pojkar och blått för flickor. Anledningen är att rosa är en tydligare och starkare färg, som lämpar sig bättre för pojkar, medan blått är mera känslig och prydlig, och är sötare på flickor." står det i den Amerikanska handelstidningen Earnshaw’s Infants Department från 1918. (källa)

Detta är inget häpnadsväckande - många feministiskt intresserade har hört att innebörden bakom blått & rosa har varit omvända en gång i tiden. I västvärlden associeras idag färgen rosa med det kvinnliga könet.

Det känns också som att rosa, särskilt chockrosa, har blivit stämplad som en vulgär färg som berättar mer än övriga färger. Jag gissar på att flera har en specifik åsikt om chockrosa än om exempelvis blått, grönt eller brunt. Rosa är helt enkelt en laddad färg. Fundera själv en stund - i vilka sammanhang ser du oftast färgen rosa? Av vilka orsaker väljer du att bära/inte bära färgen? Resonerar du likadant när det gäller t.ex. blått eller brunt?

När jag frågar mig själv dessa frågor kommer jag snabbt fram till att jag associerar rosa med yngre flickor, vilket gör att jag kommer att tänka på föräldrar som väljer att klä sina döttrar enbart i rosa och sina söner enbart i blått. Naturligtvis handlar en genusmedveten uppfostran om mycket, mycket mer än bara färgen på kläder - men tanken gör ändå att jag automatiskt inte identifierar mig med färgen. Samhället läser färgen som stereotyp för flickor och jag känner inte att jag passar in i mallen "stereotyp flicka" och vill heller inte associeras med detta (den tankegången berättar också mycket om hurudan uppfattning jag personligen har av ordet flicka i vår kultur, alltså något ganska passiviserat). 

Jag vill reclaima färgen rosa. Normalisera, ladda ur och borsta av den - göra den till en lika naturlig del av min garderob som vilken annan färg som helst. Jag vill kunna bära den med stolthet men också som en protest mot det patriarkat som reducerat den till drag som passivitet, naivitet och vulgaritet.

 

 

 

Boktips om temat: Rosa: den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson. Har hört mycket gott om boken, men har inte hunnit läsa den än!

 

*Och när vi nu ändå håller på så skulle det vara helt awesome att även ge ordet flicka helt nya associationer som inte kändes lika begränsande som nu.

Publicerad 30.04.2015 kl. 14:34

 

 

Nanó
// Brabo Babe

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Finland för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 
Kärleksbreven kan ni skicka till
nano@ratata.fi

 

 

Mer information om vad jag gör finns på min hemsida och i min kreativa portfolio.

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången

 

 

Mina bästa 

Astrid

Caroline

Emily

Fia

Hani

Hanna

Julia

Karin

Liisa

Linnéa

Maggie

Mikaela

Milia

Miilo

Peppe

Riina

Rofa

Sara

Satu