Det perfekta barnet

15.06.2013 kl. 00:26

 

Min jury är över och jag är snart i Finland igen.

Jag tänkte berätta om ett av mina fem arbeten i min jury.

Bokens tema är överdiagnosticeringen av mentala avvikelser (ADHD, diagnoser inom autimspektrumet osv.) i Flandern.

Jag finner psykiatri och psykologi oerhört intressant eftersom vänner och bekanta, och även jag själv, har tampats med diverse problem livet igenom. Jag upplever dock psykiatrin i allmänhet som ett problematiskt kapitel i det västerländska samhället. Enligt mig är vår psykiatri väldigt sårbar eftersom utvecklingen går på tok för snabbt och misstag görs alldeles för lätt på grund av vårt hastiga och kostnadseffektiva samhälle. Man söker hellre kortsiktiga lösningar än långsiktiga, det görs inte tillräckligt mycket forskning och många grundläggande psykologiska aspekter glöms lätt bort.

Det är lätt hänt att ens egen ståndpunkt i en fråga får mycket plats när man forskar om något som man verkligen brinner för - det tänker jag inte förneka. Vad som dock var viktigt för mig var fakta. I månader har jag gjort research - läst böcker om psykiatrin på nederländska (!), läst diagnosticeringsmanualer, grävt fram artiklar, statistik och mycket mer.

Det som beskrivs i boken har hänt på riktigt. Den handlar om en pojke som av olika orsaker mycket tidigt introduceras till den psykiatriska världen. Det görs tester, antaganden, undersökningar och lite flera tester. Det är svårt att hitta en diagnos, men till slut, efter mycket blod, svett och tårar - hittar man en som passar. Mediciner sätts in och pojken växer upp med en sjukdomsidentitet.

Senare i livet upplever han att han egentligen inte alls har någon mental avvikelse.

Boken är ett ihopkok av korta texter, beskrivna scener från pojkens liv, bilder av pojken som barn och porträtt jag fotograferat av honom.

Historien stöds av Paul Verhaeghes (psykoanalytiker, professor, författare och föreläsare) teorier om diagnosställande inom modern psykiatri, samt Stijn Vanheules (professor & psykolog) uttalanden. Dessa går att hitta i bokens epilog tillsammans med lite statistik.

Av respekt för pojkens känslor tänker jag än så länge inte publicera boken öppet på nätet (men kanske i framtiden). Ni kan dock se lite av den i bilden ovan - jag har printat, bundit och limmat den för hand.

Kommentarer (11)
Nanó, jag blev lite tårögd. Så fint projekt! Det där är nog ett projekt som definitivt är värt att publiceras men jag förstår din tanke gällande pojken. Oavsett har du gjort ett viktigt och märkbart arbete. Nu kan du njuta av sommaren :) Krama Fenris från mig.
vanessa15.06.13 kl. 11:02
Tack! Det är knepigt med huruvida det är bra att publicera eller ej. Än så länge får det ligga. Fenris har fått hur mycket pussar och kramar som helst av mig redan :)
23.06.13 17:20
Wow, verkar vara ett superintressant projekt!
Fager Dam18.06.13 kl. 17:28
Tack så mycket!
23.06.13 17:20
Otroligt vad fin den verkar, och viktig. Bra jobbat!
Johanna (red)19.06.13 kl. 12:01
tackar!
23.06.13 17:20
Imponerande!
Fridas Djurblogg21.06.13 kl. 01:12
tack :)
23.06.13 17:20
Väldigt intressant. Jag har en 65-årig släkting som växte upp med diagnosen "homosexualitet". Han gick i terapi i många decennier för att försöka bota sin allvarliga "sjukdom", som 1990 blev borttagen från DSM-handboken: Helt plötsligt ansågs er vara frisk som en nötkärn... --- Jag tror det är viktigt att skilja mellan diagnosens betydelse och funktion hos psykiater och psykologer och dess betydelse för befolkningen i allmänhet: Behandlare betraktar diagnosen som en lista av symptom och ett praktiskt vägledande verktyg, medan befolkningen (inklusive själva patienten och hans familj) ofta upplever och ser den som en "sjukdomsstämpel". En annan skillnad är att en läkare som förmodar en organisk diagnos kan göra olika empiriska tester för att bekräfta att det verkligen handlar t.ex. om en lunginflammation, vilket oftast är omöjligt inom psykiatrin. Jag har dock hört och läst att många människor som under en längre tid har mått psykiskt dåligt och som äntligen får en diagnos upplever en djup känsla av lättnad och bekräftelse. Å andra sidan håller jag med dig att det kan vara mycket problematiskt att klassa så många beteenden eller karaktär- och personlighetsdrag som störningar eller mentala avvikelser, särskilt hos barn eller när diagnosen automatiskt leder till medicinering (vilket ofta är fallet i vårt "hastiga och kostnadseffektiva samhälle", där tidspressade behandlare ofta inte hinner eller orkar undersöka patienten holistiskt--i sin helhet, personlighet och historia--, utan omedelbart skriver ut mediciner och kanske, om patienten har tur, fem timmar av KBT). Och är allt lidande patologiskt eller är det, till en viss grad, en normal del av vårt liv som vi måste lära oss att hantera och att fylla med mening, i stället för att medicinera bort det? Jag tänkte förresten beställa boken "Homo Patologicus: Medicinska diagnoser i vår tid" av filosofen (och patienten) Fredrik Svenaeus, som handlar just om detta ämne. Har du kanske redan läst den? Boken som du har skapat för din jury verkar poetisk, lite vemodig och estetiskt tilltalande, som vanligt med dina projekt. Jag kan se ett tydligt samband mellan detta juryarbete och ditt tidigare verk om din mormor: Båda är provocerande men samtidigt mycket ödmjuka och empatiska... "humanistiska", skulle jag säga. Var det svårt att binda boken för hand? Träffade du pojken personligt? Tillbringade du mycket tid med honom och hans familj för att kunna ta bilderna och lära dig känna honom och hans erfarenheter? --- Grattis och ha en trevlig semester hemma i Finland! :-) --- PS: Intressant förresten att vi som bor utomlands inte kallar den plats där vi bor för "hemma", utan den där vi kommer ifrån. :-) Jag och min man, som bor i Tyskland, gör det också, fast det känns lite problematiskt på något sätt. Jag vet inte... Kram! :-)
Giulia21.06.13 kl. 20:44
Jag har också hört många solskenshistorier om vuxna som fått en diagnos och plötsligt har funnit det lättare att hantera sina liv. Jag tror det fungerar på exakt samma vis som för föräldrarna till det stämplade barnen - "problemen" får ett namn av en kunnig läkare, och det gör att "oron" försvinner. Däremot är det lätt att barnen "blir" sin diagnos när de jämt får höra "ja, pelle har ju adhd" när barnet glömmer läxor ofta eller liknande. Sjukdomen blir en identitet, en ursäkt, ett enkelspårigt svar på problem som inte går djupare än "det är på grund av diagnos x" - argumentet blir utan djupare analys. Ifall en vuxen människa har lättare att acceptera sig själv om hen får en (symptombaserad) diagnos som svar på frågor i livet - det är fine för mig. Det är upp till var och en. Men jag tror det är viktigt att även förstå varför detta får en att känna sig bättre. Jag tror mycket har att göra med att vi inte vågar vara annorlunda utan att ha en bortförklaring. Detta har skapat en boom vad gällande "mentala avvikelser". Som Paul Verhaege säger, "För tio år sedan kunde man inte få ögonkontakt med en autist, idag kan man dricka öl med en". Svenaeus skriver åt samma håll som Paul Verhaeghe (i böckerna Identiteit och Het einde van de psychotherapie), märker jag. Har inte läst Svenaeus, men blir lite sugen nu. Dock gillar jag Verhaeghe eftersom han själv är just professor i psykologi och psykoanalytiker - det är viktigt att kritiken kommer från en person "inifrån". Pojken (eller, pojken, han är ju vuxen nu) är en bekant till mig och han har även gjort ett eget projekt om psykiatrin i Flandern som hjälpt honom att förstå sin uppväxt som har varit destruktivt präglad av hans sjukdomsstämpel. Vi har således jobbat ihop vad gällande research och hjälpt varandra. Förlåt för att mitt svar saknar styckeindelning - det är något fel med bloggverktyget.
23.06.13 18:02
PPS: Om så många mäniskor (särskilt barn) måste ta mediciner för att klara sig i samhället, är det kanske inte dem utan samhället som vi borde ta itu med och försöka att "läka"... Kanske är det vårt samhälle som är lite krank. Bara ett tanke...
Giulia21.06.13 kl. 20:58
ja, samhället har förändrats. Jag tror att det är viktigt att minnas.
23.06.13 23:17
Jag menade "sjukt" men tänker på tyska just nu! :-)
Giulia21.06.13 kl. 21:00
23.06.13 23:16
1) Tack för dina förklaringar och för att du har berättat lite mer för mig om ditt intressanta och relevanta arbete. Fastän jag betraktar problemet från en smått annorlunda synvinkel och har lite mer förståelse för de patienter och behandlare som uppskattar sådana diagnoser, instämmer jag fullständigt med dina slutsatser och din bedömning av fenomenets stora betydelse och dess negativa eller problematiska konsekvenser i vår tid. ------- 2) "Sjukdomen blir en identitet, en ursäkt, ett enkelspårigt svar på problem som inte går djupare än 'det är på grund av diagnos x' - argumentet blir utan djupare analys." Psykiatriska diagnoser som festställs enligt DSM-handboken är helt enkelt listor av symptom i form av patientens tankar, känslor och beteenden. Följaktligen är det tänkesätt som du beskriver sterilt och tautologiskt: "Mitt barn gör x eller y eftersom han gör x eller y". Detta låter ofta som en tom, hastig eller lat bortförklaring. Jag tror som sagt att problemet beror på att lekmän ofta förväxlar dessa psykiatriska diagnoser med vanliga "organiska" medicinska diagnoser, som grundas på åkommans (mer eller mindre direkta) orsak. För att en patient ska få diagnosen "malaria" räcker det t.ex. inte att han visar symptom som feber, illamående, kräkningar, huvudvärk, diarré, sjukdomskänsla och muskelvärk; för att kunna festställa diagnosen "malaria" måste man också hitta i patientens kropp den parasit av släkten plasmodium som orsakar malaria. Funktionen av en psykiatrisk diagnos är däremot att fånga en symptomatisk bild och ge den ett namn. Detta görs av praktiska skäl för att förse behandlaren med ett vägledande verktyg, en referensram, och inte för att peka på "mentala avvikelser". Mänskliga känslor, beteenden och tankar, som är fast oändligt mångfaldiga, uttrycker och uppenbarar sig in ett kontinuum och psykiatriska diagnoser är helt enkelt godtyckliga gränser som sätts av behandlarna av praktiska skäl. Problemet är att lekmän (och dåliga behandlare) ofta har ett filosofiskt förenklat eller förvirrat syn på detta, som leder till att den rent deskriptiva och ytliga psykiatriska diagnosen blir till en sjukdomsstämpel. En annan risk är att man expanderar dessa "utvalda" symptomatiska bilder (dvs listan av psykologiska störningar) ad infinitum och därmed "patologiserar" den mänskliga naturen. Men var går gränsen egentligen? Denna gräns är per definition godtycklig, vilket är problemet. Jag tror att detta problem orsakas av att våra kunskaper av den mänskliga hjärnan och psyken fortfarande är väldigt primitiva, förenklade och sällan evidensbaserade på ett naturvetenskapligt rigoröst sätt. Ett tredje problem med godtyckliga gränser är (som i Verhaeghes exempel med autister) att de lätt kan flyttas över tiden: tänk t.ex. på de talrika homosexuella som i decennier klassades och upplevde sig själva som sjuka p.g.a. en godtycklig diagnos och försökte förgäves att bekämpa sin sjukdom genom att (med ”hjälp” av psykoterapeuter) förtrycka sin natur och ”våldta” sig själva, medan nu firar vi t.o.m. "Gay Pride"!!! Duktiga behandlare som har tillräckligt med kompetens, tid och ekonomiska resurser är dock inte så primitiva och försöker att förhålla sig till patienten på ett holistiskt sätt: de förstår att man måste veta mycket mer om en människa för att kunna förstå den. Tyvärr är inte alla behandlare lika kunniga (och de som är duktiga är ofta dyrare än de som är dåliga), resurserna inom psykvården blir bara knappare och barnen bemöts mest av lekmän som lärare eller socialarbetare [svenskt ord?]. Det sorgliga resultatet är det som du har skildrat samt övermedicinering. ------- 3) Du har alldeles rätt när du antyder att, varje gång samhället väljer ut och särskiljer en viss kategori av människor som tycks avvika från (den officiella) ”normen”, blir risken stor att den på nogot vis förtrycks eller marginaliseras. ------- 4) "det är viktigt att kritiken kommer från en person 'inifrån'" Varför det? Många oerhört viktiga -- t.o.m. revolutionerande -- vetenskapsteoretiska insikter har kommit och fortfarande kommer just från filosofins håll. Dessutom är de "djupare" psykologiska inriktningar som du verkar uppskatta (som t.ex. psykoanalys) filosofiska snarare än strikt naturvetenskapliga discipliner. Jag tror att problemet med dagens samhälle är precis att vi har en tendens att de-intellektualisera allt och förvandla det till ett enbart tekniskt ärende. Det verkar dock positiv att det kommer ut mer och mer filosofiska böcker (både akademiska och populärfilosofiska sådana) om just detta ämne! Problemet är att vi under en lång tid har överlämnat fenomen som fortfarande är i stort sätt vetenskapligt okända och outforskade åt tekniker och behandlare, i stället för att offentligt föra en djup och ansvarsfull vetenskapsteoretisk och filosofisk debatt kring dem. Men nu kanske börjar det hända någonting viktigt och spännande. Vi får se! :-) Bra val på ämne för din jury!
Giulia25.06.13 kl. 12:01
1) Tack för att du ger konstruktiva kommentarer! Vill klargöra en sak dock -jag är inte ute efter att "ha rätt", det jag har viljat göra är att synliggöra ett uppenbart problem inom psykiatrin, inte säga att "det är alltid på detta sätt". Hoppas du förstod vad jag menade :) Huruvida vi har olika syner på saken spelar ingen roll för mig, det viktiga är att vi förstår varandra. ____________2) Jag vet, jag har läst i DSM-IV. Jag håller med dig om att det känns som att lekmän förväxlar dessa symptomlistor med organiska diagnoser. Det är en del av problemet. Och jag tycker det naturligtvis är viktigt att det finns dessa listor att identifiera sina patienters beteenden med för att kunna handleda dem till ett bättre liv! Jag är inte emot diagnoserna och att de som har riktiga problem ska få hjälp, jag är helt säker på att det finns människor som behöver det. Jag är dock negativt inställd till sättet varpå det talas om dessa diagnoser idag, till medicinering framför terapi/psykoanalys samt till överdiagnosticeringen. Jag håller även med om att det är svårt att veta var gränsen går. Detta är, precis som du säger, på grund av att våra kunskaper fortfarande är på primitiv nivå. Det håller jag absolut med om! Men för att spinna vidare lite på diagnosticeringen - vad gällande just DSM-IV så tror jag denna manual ligger till grund för överdiagnosticeringen. Mannen (minns inte namnet nu) som ledde arbetet med DSM-IV har till och med sagt att han ångrar många saker i i DSM-IV, för de har enligt honom lett till en epidemi av autimsspektrum-diagnoser samt adhd/add. Det är mycket intressant tycker jag. Han skrev även en mycket share:ad text (var det i huffington post?) om hur DSM-V bara kommer att förvärra situationen. Och, det mest absurda är ju faktiskt att man i olika länder använder olika manualer för att diagnosticera. Jag har läst att t.ex. i Sverige är ICD (utgiven av WHO) den officiella manualen, och DSM-IV kan användas som "vägledande" (dock vet jag inte om det är så i praktiken). Och enligt Paul Verhaeghe så blir antalet diagnoser av adhd enligt DSM-IV det dubbla om man jämför med kriterierna i ICD. Detta blir surrealistiskt om man tittar på det vetenskapligt - att man får/inte får en diagnos beroende på vilken manual läkaren använder. Detta ser jag också som ett stort frågetecken. Hur kan detta gå förbi obemärkt? Det ger ett oseriöst intryck av diagnosen. ___________3) Det är precis därför man bör vara försiktig med hur man pratar om dessa diagnoser. ______________4. Oj - och ja! såklart tycker jag också det är superviktigt att det finns andra synpunkter på ämnet än de som kommer inifrån! Det jag tänkte på angående att kritiken inifrån är viktigast var att det visar på stridigheter inom den specifika vetenskapen - Jag ser det som ett tecken på att någonting verkligen är på tok. Jag har dessutom en känsla av att det kräver väldigt mycket av en person inifrån att stå upp och kritisera etablerade mönster. Man gör sig ju inte särskilt populär genom detta. Och ja, du har helt rätt att jag uppskattar psykoanalysen (som tenderar att bli filosofisk) mer än det naturvetenskapliga, det tänkte jag inte på förrän nu! Tack för inflikandet!
26.06.13 21:36
PS: Kanske heter det "göra våld på sig själva" (och inte "våldta sig själva", som låter minst sagt ologiskt)... älskade, svåra svenska! :-)
Giulia25.06.13 kl. 12:14
PPS: Oj, jag har svängt förbi för att kolla om det råkar finnas några svar och har märkt att, trots mina envisa forsök att motarbeta denna tendens, har jag återigen skrivit på "tyskvenska" (fastställa/festställa). Detta gör att min redan medelmåttiga svenska blir helt obegriplig: förlåt! Jag blandar aldrig ihop tyskan (den sista språk som jag lärt mig) med mina övriga språk, men tydligen blandar jag den lätt ihop med svenskan (det språk som jag talar sämst och mest sällan). Detta vore ett intressant fall för en neurolingvist! Tyvärr har jag märkt att jag också gjort andra fel (positivt, val av ämne osv) men jag kan inte be om ursäkt för varje enstaka fel (inlägget skulle nämligen bli för långt)... Det marks att jag har ledigt denna vecka eftersom jag skriver alldeles för mycket på andras bloggar: förlåt igen! :-)
Giulia26.06.13 kl. 09:18
Nej Giulia, be inte om ursäkt för dina småfel :) Då får du mig ännu mer rädd för att jag ska göra fel! Min svenska har ju faktiskt blivit sämre av att bo utomlands! Dessutom använder jag mig av finlandssvenska talesätt ibland, inte alls särskilt korrekt.
26.06.13 21:43
Hej och ursäkta det sena svaret. Ja, jag förstod precis vad du menade och tycker att du har alldeles rätt. Som tur är, börjar detta problem inom psykiatrin att bli uppenbart för flera och flera, då det diskuteras rätt ofta om det i pressen och i offentligheten just nu. Det som jag tycker är intressant och ganska unikt/nytänkande i din kritik är att den kommer från det ”mjuka”, ”snälla” hållet (d.v.s. från en humanistisk och ödmjuk synvinkel) och inte ryktas från ett ”hårt” (d.v.s auktoritärt och undertryckande) perspektiv. Traditionellt har det nämligen ansetts vara ”(öd)mjukt” att vara nästan obegränsat pro-diagnoser (vilka ansågs vara ett sätt att ge alla ”avvikelser” ett namn och en officiell status och, därmed, att skapa mer värdighet och acceptans för de ”avvikande”, som på detta sätt ”normaliseras”). Att vara skeptisk mot dessa diagnoser ansågs däremot vara ”hårt”: från det ”hårda” perspektivet anses nämligen överdiagnosticering återspegla vår tids dekadens och överdrivna tolerans för lathet, underprestering, flummighet samt brist på flit och disciplin. Så ser den traditionella populära inställningen i t.ex. USA, Tyskland och Italien ut. Därför har jag alltid varit försiktig med att uttrycka min moderata skepticism emot den psykiska överdiagnosticeringen: Jag tycker att ingen av dessa två radikala och polariserade inställningar är förnuftig men, om jag måste välja, föredrar jag den (öd)mjuka, inklusiva och politiskt korrekta framför det hårda, marginaliserande och oförstående (jag föredrar alltså påståendent: ”alla så-kallade avvikelser har en värdighet och alla psykiska problem ska tas på allvar, också genom att ge dem ett namn” framför: ”de så-kallade psykiska problemen är bara lathet, bortförklaringar och flum”). Men du har alldeles rätt när du mycket insiktsfullt poängterar att denna nya, entusiastiska våg av överdiagnosticering också innebär stora risker för patienterna och snabbt kan exploateras av de ”hårda” i samhället: patienten har fått en diagnos, alltså han är ”sjuk” och ska ”fixas” så snabbt och billigt som möjligt genom att ge honom starka läkemedel och kanske några timmar av KBT. Resultatet är att diagnosen, som skulle ha givit patienten mer värdighet och fått honom att bli accepterad och att känna sig ”normal” och ”förstådd”, får honom i ställer att stämplas som sjuk och känna sig avvikande och onormal. Vilken paradoxal konsekvens! Jag hade aldrig sett den så tydligt förut, fast jag visste att någonting inte stämmer med det hela. Därför var det väldigt intressant att läsa dina invändningar och din sammanfattning av Paul Verhaeghes perspektiv. Tack för det givande virtuella samtalet! :-) Och tack förresten också för uppmuntran vad det gäller min pinsamma svenska! :-) Du skrev: ”Dessutom använder jag mig av finlandssvenska talesätt ibland, inte alls särskilt korrekt”. Som lingvist är jag helt säker på att de är fullständigt korrekta enligt det finlandssvenska språksystemets regler och ordförråd! :-)
Giulia09.07.13 kl. 20:35

.




 

Alles komt goed.




 
14.09.2013 kl. 13:57

Du gör ont, men hålet efter dig gör ännu ondare

 

 

 

06.05.2013 kl. 00:16

Trampar vatten

 

Förra året, samma tidpunkt, samma land var det 25 grader tryckande varmt, sol och löv i alla träden. Idag är det grått, nära noll grader och sorgliga kvistar.

 

Det är inte bara jag som står still.

05.04.2013 kl. 19:25

17:02


 

Firar in fredagen med vispgröt.

08.03.2013 kl. 18:02

Vrijdag

 


 

Firar fredag med att ladda upp ett stilleben från min senaste jury.

08.02.2013 kl. 13:16

Kollektivet Mabels Julkalender

 

Jag är dagens lucka i Kollektivet Mabels julkalender! Vad jag blev smickrad av att Laura och Amelie tog med mig. Ni kan läsa en kort intervju var jag avslöjar lite om mina pågående konstprojekt samt bläddra i en bok jag gjorde förra året, en bok jag aldrig visat på min blogg! Klicka här!

 

12.12.2012 kl. 12:43

Zondag

 


 

Ett av mina favoritbildpar från förra året. Paret kommer från min bok om min belgiska familj och på bilderna ser ni Jeroens bror och en av alla de möss som bodde i vårt hus.
 
09.12.2012 kl. 17:46

Vintergatan

 

 
Under stjärnklara nätter kan jag stâ ute pâ en äng och titta upp pâ vintergatan och känna att jag tappar balansen. Det är sâ övermäktigt. Himlen nästan faller ner pâ en. Tänk att man dâ i denna stora värld har hittat sâ mycket som gör livet innehâllsrikt. Som liten unge tog jag med mig mammas självlysande stjärnkarta ut i mörka natten och sökte upp alla stjärntecken och lärde mig dem utantill. Alla mina skolarbeten handlade om rymden, jag önskade mig böcker om rymden i julklapp och jag skrev egna böcker om rymden.
 
"Vintergatan" mâste vara bland de vackraste orden jag vet, bâde av nostalgiska skäl och för hur jag visualiserar ordet i mitt huvud. En mörk, nordisk gata med ârets första snö, som snart smälter bort. Kvällsbelysningen lyser upp de blöta snöflingorna som virvlar i vinden.
 
Vilka är era vackraste ord?
 
29.11.2012 kl. 14:36

 

 

Nanó

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Norden för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 

 

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången