Ta rosa tillbaka!

30.04.2015 kl. 14:34

 

[Disclaimer] Observera att jag än en gång pratar om ordet flicka som en socio-kulturell skapelse.

 

Jag äger bara ett rosa plagg - en långärmad t-shirt som är av det mjukaste materialet jag någonsin känt på. När jag såg den på ett lopptorg var jag dock tveksam till den på grund av färgen. Sedan började jag tänka på hur dumt det vore att inte köpa ett mjukt och annars fint klädesplagg bara på grund av jag är rädd för en färg. Det var ju faktiskt ett par nygamla t-shirts som jag ändå var på jakt efter. Vad var det egentligen som gjorde att jag skruvade på mig vid tanken av att bära något rosa?

”Den allmänna regeln är rosa för pojkar och blått för flickor. Anledningen är att rosa är en tydligare och starkare färg, som lämpar sig bättre för pojkar, medan blått är mera känslig och prydlig, och är sötare på flickor." står det i den Amerikanska handelstidningen Earnshaw’s Infants Department från 1918. (källa)

Detta är inget häpnadsväckande - många feministiskt intresserade har hört att innebörden bakom blått & rosa har varit omvända en gång i tiden. I västvärlden associeras idag färgen rosa med det kvinnliga könet.

Det känns också som att rosa, särskilt chockrosa, har blivit stämplad som en vulgär färg som berättar mer än övriga färger. Jag gissar på att flera har en specifik åsikt om chockrosa än om exempelvis blått, grönt eller brunt. Rosa är helt enkelt en laddad färg. Fundera själv en stund - i vilka sammanhang ser du oftast färgen rosa? Av vilka orsaker väljer du att bära/inte bära färgen? Resonerar du likadant när det gäller t.ex. blått eller brunt?

När jag frågar mig själv dessa frågor kommer jag snabbt fram till att jag associerar rosa med yngre flickor, vilket gör att jag kommer att tänka på föräldrar som väljer att klä sina döttrar enbart i rosa och sina söner enbart i blått. Naturligtvis handlar en genusmedveten uppfostran om mycket, mycket mer än bara färgen på kläder - men tanken gör ändå att jag automatiskt inte identifierar mig med färgen. Samhället läser färgen som stereotyp för flickor och jag känner inte att jag passar in i mallen "stereotyp flicka" och vill heller inte associeras med detta (den tankegången berättar också mycket om hurudan uppfattning jag personligen har av ordet flicka i vår kultur, alltså något ganska passiviserat). 

Jag vill reclaima färgen rosa. Normalisera, ladda ur och borsta av den - göra den till en lika naturlig del av min garderob som vilken annan färg som helst. Jag vill kunna bära den med stolthet men också som en protest mot det patriarkat som reducerat den till drag som passivitet, naivitet och vulgaritet.

 

 

 

Boktips om temat: Rosa: den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson. Har hört mycket gott om boken, men har inte hunnit läsa den än!

 

*Och när vi nu ändå håller på så skulle det vara helt awesome att även ge ordet flicka helt nya associationer som inte kändes lika begränsande som nu.

Kommentarer (2)
Skriv siffran 9 med bokstäver:
Jag äger ingenting i färgen rosa, endast för att jag har alltid ansett mig vara en "flicka" som inte varit tillräckligt "flickig" (lekt med dockor, gillat smink osv) för att bära den färgen.

Håller helt med att färgen borde urladdas. Att man inte passar in i någon löjlig kategori som samhället eller i mitt fall jag har skapat känns dumt.
Ronja04.05.15 kl. 14:12
Jag förstår vad du menar - just det där att man kanske inte identifierar sig med färgen på grund av vad man associerar den med. Därför är det så konstigt att jag knappt kommer på några andra färger som bär samma laddning.
04.05.15 15:01
Mycket intressant inlägg med viktig point!

Min relation till färgen rosa är: min favoritfärg i mina första 0-9 levnadsår (dock hade jag inte mer rosa än andra färger i min garderob, vad jag nu minns) och då jag var 9-10 var det någon i min klass som sade "vetdu inte hur barnsligt det är att ha rosa som favoritfärg" varefter jag bytte favo-färg till lila, typ. När jag var 10-12 blev 80-talet riktigt in och neonrosa fanns typ överallt. Då var det plötsligt okej att tycka om rosa.
Men då kunde jag inte bry mig mindre. För jag har alltid haft ett behov av "att inte se ut som alla andra". Nuförtiden har jag lärt mig att jag inte kan leva utan färger, sådär allmänt, i mitt liv. Grannrosa, grannorange, grannturkos är alla färger som framhäver min hårfärg samt mina fräknar och fast de inte skulle framhäva någonting så gillar jag dem ändå! Gult har jag hört att man inte skall använda för att det gör att man ser tjock ut-fuck that! Jag gillar gult alltså bär jag gult!! :)

Hmm.. nu spårade jag lite ur här igen.. Men alltså, jag håller helt med! Jag tycker att man skall kunna neutralisera rosa. Såsom grönt! Jag var på en blå babyshower på helgen och jag öppnade nästan truten för jag ville fråga varför de valt blått till en pojkbebis trots att vi lever år 2015 (snart 2016 OMG). Grönt eller vilken annan färg som helst hade gjort mig glad... men blått? "Så otippat då".

Okay, sorry att jag inte höll mig till ämnet igen.
Mimas Hälsa&Skönhet24.11.15 kl. 10:17

Att lägga konsten på hyllan

En utställning jag besökte i ett riktigt gubbgalleri en gång. Den får representera en hel drös med frustration.

 

Igår var jag på .tiff-talks på fotomuséet i Antwerpen. Det är ett konstevenemang var tio noga utvalda fotografitalanger får utrymme att berätta om sin konst. Jag gick med en kollega för att stöda en av de utvalda, Ulla Deventer, vars konst och arbetstillvägagångssätt jag verkligen respekterar. Det är inte många konstnärer vars arbetsmetoder jag finner lika respektfulla. Hon jobbar med sexarbetare i bland annat Ghana. Sexarbetare är som känt en väldigt utsatt grupp världen över. Dock sätter hon oerhört med tid och ansträngning för att verkligen lära känna personerna hon jobbar med istället för att bara dokumentera från ett ensidigt, eget perspektiv. Hon för även en konstant dialog med dessa personer angående deras liv och historia, och är mycket angelägen med att få deras synpunkter och feedback på vilka bilder som ska användas. Det behövs flera som henne!

Men nu skulle inte inlägget handla om henne, utan om konst. Om mitt val att lägga konsten på hyllan, om att jag inte vill kalla mig konstnär längre. På evenemanget igår fick jag det än en gång bekräftat att jag inte känner särskilt stor samhörighet med många människor som kallar sig konstnärer. Ulla är ett undantag, och såklart finns det "skitstövlar" inom alla arbetsområden, men - för mig är det fortfarande ett rätt infekterat ämne som skaver för mycket hos mig för att jag ska orka ta mig igenom den tankeprocessen som krävs för att jag ska kunna kalla mig det igen. Det fick mig att tänka på ett inlägg som jag skrev på instagram för ett år sedan. Tänkte att det skulle vara på sin plats att publicera det här (med vissa små förändringar).

 

 

Master of Fine Arts.

Fem år har jag spenderat på studier som lett till detta diplom.

Som jag nämnt tidigare här på bloggen har jag tillfälligt tagit en paus från konsten och riktat mig mera in på design. Det är svårt att skriva om detta utan att förminska konst eller säga vad som är rätt eller fel, för det vet jag inte. Det är svårt att ge en offentlig förklaring när det handlar om något mycket personligt. Men jag gör ett försök.

För ett tag sedan började en inre process hos mig som ledde till att jag började se gamla klasskamrater och kollegor från ett annat perspektiv. Efter att jag själv varit mitt i denna konstnärsbubbla och sett allting inifrån, började jag se saker utifrån. Jag började förstå saker jag inte tidigare sett och tänkt på. Jag lärde känna människor som vuxit upp utan kulturellt och ekonomiskt kapital över huvud taget. Det blev lite av en ögonöppnare för mig. Vad är bra konst enligt vem? Vem bestämmer i konstvärlden? Varför behöver jag konst i mitt liv men inte du? Vad är de bakomliggande orsakerna? Vem har råd att skaffa konstutbildning i en så osäker värld? Kan konst vara elitistisk?

Sexismen inom konstvärlden blev även rätt påtaglig för mig. Orkar inte ens gå in på detta. Bara det att en av mina (manliga) favoritlärare drämde till med "Varför ska kvinnliga fotografer alltid fota med sina känslor?" (för att vi lärt oss att kommunicera med känslor unlike många konstnärsmän pga könsstereotypisk uppfostran, you minimalizing jerk).

Jag kan också bli fruktansvärt irriterad på vilken typ av konst som får plats i offentligheten och som anses "bra". Det handlar så mycket om trender och kontakter. Sedan har jag ju även min personliga smak som jag själv också from time to time ifrågasätter efter att jag för ett år sedan började se vilken liten klubb för inbördes beundran jag befann mig i. För det är ju precis det som dom som får plats också befinner sig i, fast med en standard med andra parametrar.

Olika typer av design känns för tillfället som en bekväm tillflyktsort. Såklart finns där också ovan nämnda problem, men det känns mera relevant och nyttigt för mig att fundera på målgrupper, funktion, material och form än på om mitt koncept är tillräckligt konceptuellt och går i linje med min konstnärliga identitet. Jag hade helt enkelt rätt höga krav på mig själv som konstnär. Allting skulle passa ihop, mina koncept skulle vara perfekt komplexa, aldrig för banala och allting måste vara fläckfritt, jämt jämt jämt, annars kunde man lika gärna låta bli. Att skapa konst var inte roligt längre och i slutändan visste jag inte längre vem jag ens skapade konst för. Det betyder såklart inte att jag inte har höga krav på mig som designer, men det känns lättare på något sätt?

Kanske konsten åter gör entré i mitt liv efter ett par år. Antagligen kommer gnistan någon gång tillbaka. Min process är långt ifrån klar. Jag behöver tid till att bearbeta och hitta förhållningssätt till tidigare nämnda tankar. Just nu ger jag formgivningen mera plats.

04.10.2018 kl. 17:35

Utsikt med dimension

 

Vädret här är så bipolärt. Vaknar upp till sol och när man går ut är det spöregn. Tur att utsikten från vårt vardagsfönster alltid är fin, oavsett väder. Det är mysigt med dimension när man tittar ut, jag har aldrig tidigare bott så nära ett gatuhörn.

Igår hade jag ett möte med en tjej vars magisterprojekt jag handleder. Jag har ju handlett praktikanter tidigare men det känns djupare att handleda ett magisterprojekt. Det handlar  liksom mer om att lära känna en person, hens uttryck och att pusha personen i rätt riktning. Mötet fick mig nästan att tveka på beslutet jag tog angående att pausa min lärarutbildning. Jag har alltid funnit mening i att handleda/guida/lära personer. Å andra sidan känner jag starkt att jag behöver fokusera på grafisk design och visuell kommunikation i år så att det så småningom kan börja bli en huvudsyssla. Just nu behöver jag ett fokus, inte två. Under mitt möte med magisterstudenten råkade jag dessutom träffa en från min lärarutbilningsklass, hon sa att det var kaos och alldeles för mycket kurser. Så kanske det var lika så bra.

 

03.10.2018 kl. 11:08

Vecka 40 + önskeinlägg

 

 

Så var det vecka 40.

Det finns alltid kvar doftspår av örnträd och björnbär i hallen, precis vid ytterdörren, när han gått. De hänger kvar där hela dagen tills han kommer hem för då doftar det så överallt. Följande morgon doftar det i hallen igen.

Jag har vant mig vid den kalla inomhustemperaturen. Tänker mig att vi kanske inte behöver sätta på värmen riktigt ännu. Vädret under veckan ska tydligen nå 20 grader vissa dagar även om nätterna är kyliga.

Idag står illustrationsjobb, organisering av min arbetshörna och evenemang i Iittala-affären i kalendern. Och så ska jag beställa kluriga badrumslampor. Just nu kissar vi nämligen i mörker.

Förresten - trots att ni inte är så himla många som läser längre så är jag himla nyfiken på vad ni skulle vilja läsa om eller se här. Det kan vara något visuellt, det kan vara något privat eller också något riktigt allmänt om det råkar ha väckt er nyfikenhet. Och ifall det är pinigt att kommentera under eget namn så tar jag inte illa upp alls av anonyma kommentarer! Så ifall ni har något ni skulle vilja veta mera om, bring it on. Och läser ni inlägget först en vecka efter att det publicerats går det också att kommentera, jag läser alltid kommentarerna.

 

01.10.2018 kl. 10:15

Effortless energy

 

Lilja nummer två har slagit ut i vasen på köksbordet. Det doftar nu dubbelt så mycket lilja i vårt vardagsrum.

Onsdagen var ingen bra dag och jag somnade med en stor klump i magen som jag också vaknade upp med. Igår morse ringde en kompis mig helt oväntat och det kunde inte ha kommit mer lägligt. Det var ett av de mest värdefulla samtalen jag haft på länge. Vissa vänner är värda mer än guld. Det är med så himla få personer man har den där nästintill telepatiska förmågan, när man säger exakt det som den andra behöver höra och båda parterna tar vara på råden man får av varandra och ser saker ur ett större perspektiv än bara sitt eget. Hon är en sådan vän. Vi har en relation där vi utan att ens behöva försöka, automatiskt ger energi till varandra bara av att prata. Vi har samma värden, samma humor, samma arbetsmoral och stressiga livsstil som också drar ner oss i skiten ibland. Vi bestämde att ta tag i våra patetiska liv och spara ihop till en längre resa tillsammans. Vi förtjänar att chilla.

Efter att vi pratade mådde jag så himla mycket bättre. Det är knäppt ibland hur det kan svänga så snabbt?

Fredagen är här och nu är det dags att beta av veckans sista arbete och sedan tar jag helg.

 

 

 

 

28.09.2018 kl. 12:46

Överdådigt blomster och Aalto-vaser

 

Som jag nämnde igår köpte jag blommor till min kille för att överraska honom. När han kom hem hade han också med sig en stor bukett så plötsligt stod vi där med två  buketter. Men! Detta blev dock det ypperliga tillfället jag väntat på - att använda och kombinera vaserna i vårt nya hem.

Sedan jag började jobba med inredning har jag ju även jobbat med styling en hel del. En av höjdpunkterna var typ morsdag och liknande då vi beställt in tjugo buketter som vi stylade i olika vaser i affärens alla vråar. Som jag har suktat efter att ha en pompös blomsterhörna i mitt eget hem.

Jag köper sällan själv snittblommor men min kille har överöst mig med blomster under vårt förhållande så det kändes rätt naturligt att inhandla några vaser under vårt personalrabattevenemang i våras.

 

 

Innan jag började jobba med Iittalavaror hade jag aldrig någonsin tänkt att jag skulle äga en Aalto-vas själv. För mig symboliserade Aalto-vasen trötta tulpaner från K-market hemma hos farmor. Hade till och med fått en 95mm-version av farmors väninna i dopgåva som stod och dammade i ett skåp tills nu. När jag genom mina kollegor lärde mig se med nya ögon på Aalto-vaserna blev jag såld. Aalto-vasen är typ världens bästa vas att kombinera med olika färger och former och buketter får ett fantastiskt fall i den klassiska 160mm-modellen.

Nu blev det här ju kanske inte den mest optimala blomkombinationen då jag slog samman två lite random buketter men jag tycker faktiskt det är rätt charmigt när det får se spontant och lite överdådigt ut (typ såhär, såhär eller såhär).

Så ja. Vasen jag fick i dopgåva står nu tillsammans med mina två Aalto-vaser och en Aalto-skål jag fått på köpet en gång. Kanske dags att byta ut min bloggbeskrivning i sidospalten nu.

26.09.2018 kl. 16:13

Svenskans förfall

 

Och så var det tisdag.

Det var fyra grader när jag vaknade i morse. Fyra. Enligt min väderapp är det varmare på sommarstugan ute på Hitis hav än här. Vad hände?

Inomhustemperaturen här var 18,5 grader vilket inte heller är tillräckligt för att sätta på värmen. Då får man få upp värmen på annat vis. Jag beslöt mig för att gå ut och springa för första gången sedan jag blev frisk. Innan mononukleosen sprang jag 5-10 km per gång, men det tänker jag inte tvinga mig själv att göra nu. 2,5 km var tillräckligt. På vägen hem köpte jag en bukett blommor för att överraska min kille när han kommer hem från reklambyrån ikväll. Vi brukar fira varandra med små gester den 25 varje månad.

Det känns rätt bra att skriva mer aktivt här igen. Under dessa sex år utomlands har min svenska långsamt börjat förfalla eftersom jag typ aldrig talar eller skriver på språket längre (förutom under julen och sommaren). Det problemet ville jag ta tag i i höst. Det började bli pinsamt med alla skriv- och syftningsfel samt de uttryck och metaforer som jag direktöversätter från engelska och nederländska i huvudet. Bloggen är min svenskspråkiga frizon. Ställer inte heller lika höga krav på den som tidigare.

Den nyaste intervjun ligger förresten uppe på Ratatas framsida! Det är ingen mindre än Hanna Nordenswan som berättar om sitt dokumentärfilmande och sina studier i NYC.

Klicka på länken för att komma till intervjun!

Brustna hjärtan och mörka klipprumsnätter

 

 

25.09.2018 kl. 10:55

Mensvärksmåndag

 

Sov extremt dåligt inatt. Tror morgonens påsar under ögonen vägde minst ett kilo per öga. Hade även halva ansiktsmasken kvar i fejset när jag genom regnet travade iväg till Kolonel Koffie som jag hade tänkt att skulle bli dagens arbetsplats. Efter att ha fixat lite med bokomslag och skrivit en intervju som jag ser fram emot att publicera så fort den blivit okejad fick jag en sån mördande mensvärk. Ville dessutom inte riskera att blöda ner mina byxor från Acne Studios som jag av någon anledning valt att bära just idag så jag fick gå hem igen. Hem och byta trosor, byta byxor, ta smärtstillande, tvätta fejset och dricka en hel kanna menstruationste som min kusins fästmö blandat ihop till mig. Nu känns det som tur lite bättre.

Imorgon kommer Julia hit och hjälper mig att sätta ihop vår garderob! Halleluja. Äntligen får vi in våra kläder någonstans!

Nu tänker jag fortsätta med illustrationer som jag gör till en bok. Det är så himla lugnande att göra dessa illustrationer, men det är ett stort arbete. Runt 36 illustrationer blir det sammanlagt. Samtliga ska tecknas med ritkol. Tror det blir en välbehövlig paus från ritkol när boken är klar, höhö.

 

Här kan ni få ett smakprov:

 

 

Back to work!

 

24.09.2018 kl. 16:47

Syrlig söndag

 

Idag har inte särskilt mycket hänt då det spöregnar ute. Pannkaksfrukost, städning, organisering av köksskåp och tvätt har stått på schemat. Sedan kom vi på att vi kanke kunde pickla lite grönsaker och laga ingefärsshots. Så fick det bli!

 

 

Att pickla grönsaker är ju inte samma sak som att syra grönsaker (vilket jag också nån gång vill göra). Så vad är skillnaden då? Att syra grönsaker går mer eller mindre att jämföra med fermentering och det tar längre tid, men resulterar i mjölksyrebakterier som är väldigt bra för oss att äta. Att pickla med en snabb 1-2-3-lag resulterar inte vad jag vet i några duktiga bakterier, men gott är det ändå. Om du vill läsa en mer ingående förklaring mellan de olika begreppen rekommenderar jag denna läsning!

 

Så vad är en 1-2-3-lag? Jo, du har en del ättika, två delar socker och tre delar vatten. Du löser upp sockret enklast genom upphettning av blandningen och låter den sedan svalna lite. Steg tre är att fylla en tät glasburk eller liknande med dina favvogrönsaker (tunt skivade) och hälla över lagen. Sedan sätter du på locket och förvarar burken i kylen. Godast är det efter att det ha fått stå och dra någon dag. Jag älskar pickles på varma ostmackor och pasta med mycket ost, det tar fram umamismaken i osten så himla bra.  Det är även supergott i sushi bowls och poké bowls! Eller i sallad. Eller var som helst nästan.

Idag picklade vi lite ingefära, vitkål och morot. I kylen står redan en burk picklad rödlök till vårt förfogande. Ingefärsshotsen tog jag ingen bild på, snubben lagar det på fri hand med riven ingefära och kokande vatten, tillsatsfri äppelmos för bebisar, lime, citron och sedan smakar han av med lite honung. Sedan är vi hurtbulliga och dricker av det varje morgon innan kaffet i en vecka!

 

 

 

23.09.2018 kl. 18:40

Skitsnack om konstvärlden och andra överlevnadsstrategier

 

Sov extremt dåligt inatt p.g.a. något tråkigt som hände igår kväll men lyckades ändå skriva ihop en artikel till framsidan innan lunch. Visst följer ni artiklarna som dyker upp där två gånger i veckan? Det är så himla kul och intressant att skriva dem!

 

Här är länkar till artiklarna som ligger uppe på framsidan just nu:

 

Foto:Theo Elias

 

Skitsnack om konstvärlden och andra överlevnadsstrategier

 

Pinfärsk intervju med konstnären och konstkritikern Helen Korpak om hennes tankar om konst och övriga aktualiteter. Håller så med Helen om problemen i konstvärlden. Så sjukt att en värld som ska slå ett slag för kreativiteten ändå är precis lika gubbsjuk, rasistisk och kapitalistisk som resten av världen. En av orsakerna till att jag tagit paus från konstvärlden.

 

Foto: Staffan Sundström för Mannström Jewellery

 

Yrket med den mytiska auran

 

Jag bad den otroligt talangfulla smyckesdesignern Matilda Mannström berätta om sitt mytomspunna yrke. Den här tjejen, hon vet exakt vad hon vill göra och hon gör det så himla snyggt. 

 

 

En låt om den krympande människan

 

Poeten och musikern Rickard Eklund har nyligen släppt en himla vacker singel. Förresten - aå himla befriande med människor som testar crowfunding för sina projekt! Tror själv jag är för blyg för att våga en sådan sak.

 

 

"Jag satt ett halvår med uppspärrade ögon och undrade vad jag missat. Varför är alla så arga?"

 

Jag kollade läget med författaren Anna Lindholm. En artikel om att upptäcka feminismen på en arg, feministisk kurs i högskolan. Och vad blir bok nummer två efter Projekt Ines?

 

 

Finlandssvensken som jobbade med Vogue

 

Rubriken säger allt! Vem vill inte veta hur det är att jobba med så tunga namn inom modeindustrin? Plus att Henrika verkar vara en himla trevlig person.

 

 

Jag skulle förpassa mig själv i kategorin mikroinfluencer

 

En snabb koll med vad Ratatas grundare Karin Lindroos håller på med! Hon pratar om sommaren som gått, hösten som kommer emot och lite bloggar såklart!

 

 

20.09.2018 kl. 14:05

Köket

Det är dags att visa glimtar från köket i den nya lyan! Ifall jag måste välja en plats i lägenheten jag känner mig mest nöjd är det nog det öppna köket. Jag gillar att kunna sitta på soffan och samtala med den som lagar mat och vice versa, att det är så enkelt att hålla rent, att vi hittat en bra kompromiss mellan vad som ska stå framme och vad som ska vara undangömt, att det finns en tydlig struktur och att vi har en diskmaskin och stor lavoar. Något som är viktigt för oss är att det både är funktionellt men också fint, d.v.s. sånt vi använder varje dag får stå framme så man inte behöver öppna skåpen jämt. Det i sin tur leder till att vi investerat i det som syns. För min kille är det dessutom viktigt med mycket öppna, fria, ljusa ytor och för mig är det viktigt att vardagsföremålen som syns inte är fula. Jag tycker vi lyckades rätt bra i vår kompromiss, inte för mycket grejer, men samtidigt väldigt mycket öppna ytor.

 

Här börjar köket. Vårt stora köksbord till höger står mycket praktiskt nära köket. Som bäst är vi på jakt efter svarta köksstolar. Stolen i bild har vi endast ett exemplar av (har fått den gratis av tjejen som bodde i min förra lya) men vi vill gärna ha lite mer massiva stolar.

Köket har alltså ett eget fönster och den svarta dörren som är målad med svart kritvänlig färg leder till badrummet. Kuben som hänger från taket är fläkt + spots för när man lagar mat. Sorry att bilden är sned men orkar inte ta en ny.

 

Om man går ett steg närmare ser det ut så här.

 

Här är vår koffeinhörna (samt två glasburkar med pasta för att dölja den långa sladden från vår espressomaskin...). Kökets viktigaste plats, här lagar vi cappuccino varje morgon. Vi har ingen vanlig kaffebryggare så vi dricker endast italienskt kaffe. Man kunde kanske tro att espressomaskinen var dyr, men det är mitt livs Lidl-fynd! Bra är den också. Vet inte ifall Lidl i Finland säljer maskiner men jag rekommenderar denna starkt. Runt 70€ tror jag den var.

Den svarta förvaringsburken för kaffe har jag fått av mamma och intill den har vi en glasburk med kokossocker (som borde fyllas på, hehe).

 

Vänder man sig åt andra hållet ser man detta. Den gröna metalldosan med halvöppet lock är perfekt för vitlök, ingefära och färsk chili och den bruna tvättbara papperspåsen brukar vi lägga avfallet i medan vi lagar mat, för att sedan tömma den när vi städar efteråt. Mycket bra system. Skåpet undertill är kylskåp.

 

Åt höger ser man detta. Min fina Peugeot-pepparkvarn som jag fyndade på loppis samt olja, salt, hushållspapper och sånt. Hushållspappret är nog kökets fulaste pryl ever. Har precis diskat våra vattenflaskor så de torkar fortfarande och torkar. Vi har även lyckats med konststycket att köpa en för stor soptunna (nere i högra hörnet) som inte ryms in i vårt sopskåp, så hur vi ska lösa den situationen har vi inte kommit fram till riktigt ännu.

 

Här är den största diskhon som jag någonsin haft. Allt går att diska där, t.o.m. ugnsplåtar. Livets diskho <3

 

I högra hörnet av köket har vi en vattenkokare, två lådor (ena med kosttillskott och andra med bröd inuti) samt ett par glasburkar för allt som behövs för att laga gröt.

 

Den gröna skålen fick jag som en del av ett erbjudande i Iittala-affären i våras men vi har inte lagt något i den än. Den får bara stå där och lysa lite.

 

Som jag redan nämnde, man tittar alltså mot soffan när man lagar mat i vårt kök! Det gillar jag så himla mycket. Att laga mat blir så himla socialt då.

 

Har precis hällt upp en kanna te så det får avsluta detta inlägg. Jag föredrar dessa muggar med min marimekko-kanna iställe för marimekkos egna muggar, tycker i allmänhet det är mysigt att dricka från små koppar, kanske det beror på det?

Det är första gången jag någonsin har ett modernt, nyrenoverat kök. Vår hyresvärd berättade att hon anlitat en inredningsarkitekt för att renovera lägenheten och det märks verkligen. Yta är ju inte allt, men jag älskar att Antwerpen är en så pass chic stad att det är relativt enkelt att hitta snygga, nyrenoverade lägenheter till bra priser. Vår hyra är mycket mindre än vad vi skulle betala för samma i Åbo, kanske t.o.m. hälften så billigt. Sen finns det en massa andra tråkiga saker med att bo i Belgien såklart, men för mig som visuell person kan jag offra vissa saker för att leva lite finare, iaf just nu.

 

18.09.2018 kl. 13:48

 

 

Nanó

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Norden för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 

 

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången