I den västerländska kulturen existerar inget magfett

13.07.2015 kl. 00:36

"Folk frågar mig ibland hur det kommer sig att jag så ofta använder magkorta toppar.

Kanske, bara kanske, är det så att jag gillar min mage?"

 

Efter diverse om och men publicerade jag detta på min instagram för några dagar sedan.


Som före detta modebloggare (allt möjligt galet har man hunnit med) var jag en gång i tiden rätt van vid att tänka på vilka vinklar som var de mest smickrande för att ta bilder av mig själv. Med smickrande menar jag då självklart vad samhället fått mig att tänka att är smickrande. För en korvig mage är ju inte direkt något vi ser i reklamer eller på tidningsomslag (ifall det inte görs i form av ett statement, för att sedan snabbt återgå till det maglösa idealet).

Nu är ju jag inte alls överviktig, för det om något skulle säkert ha varit rent av provocerande. Det är nog få saker som skapar ett så pass stort normaliserat regn av hat och hån som överviktiga som glatt visar upp sina kroppar. Bland annat LD har skrivit en del om detta.

Jag väntar på den dagen då kvinnokroppen inte dagligen figurerar som objekt i vår visuella kultur eller något slags debattämne som över huvud taget behöver diskuteras. I väntar på den dagen kommer jag fortsätta gå med magkorta toppar när jag känner för det.

Det må vara så att magfett inte existerar i den västerländska bildkulturen.

På min kropp existerar det dock i högsta grad och att gömma detta faktum ligger inte nödvändigtvis högst upp på min prioriteringslista.

 

Kommentarer (8)
Spamfilter
Skriv siffran 2 med bokstäver:
Jess, så bra Nanó! AAAAMEEN!
fia13.07.15 kl. 09:54
taack!
13.07.15 21:28
Jag är så vansinnigt utmattad och trött av (på) det västerländska idealet att jag inte orkar stå emot det vilket naturligtvis leder till grym utseende-ångest. Jag känner en enorm uppgivenhet. Hur skall jag orka göra något åt saken, KAN jag ens göra något åt saken? SKALL jag ens göra det? När jag inte orkar kämpa emot är det fiffigare att låtsas som att problemet inte existerar, rentav glömma det? tack för korvbilden i alla fall (fastän det är omöjligt att inte jämföra med sig själv och inse att en själv har betydligt fler och större korvar)! Ursäkta för monologen jag ville egentligen säga att jag beundrar och uppskattar dig enormt!
Amanda13.07.15 kl. 11:54
Monologer är tillåtna :) Fattar precis vad du menar med att det är svårt att stå emot idealen. Blev mobbad i flera år då jag var den största tjejen i klassen under lågstadiet och det har gjort mig extremt medveten om mitt utseende. Jag tror att det är viktigt att bli mer selektiv i den kultur man konsumerar för att man ska må bättre (i alla fall fungerar jag så). Det kanske låter lite knäppt men det hjälper ganska mycket att ignorera reklamer och "tjejtidningar", se på fler tv-serier/filmer med bredare representation av kroppar och mindre tv-serier/filmer med mycket normativt "ideala" människor. Att engagera mig feministiskt var egentligen det största klivet jag tog för att börja acceptera min kropp som den är. Sedan kan det också kännas som en tröst att det inte är våra kroppar det är fel på, utan samhället - vi lever i en tid där storföretag tjänar enorma pengar på kvinnors kroppshat. Det är inte meningen att vi någonsin ska leva upp till dessa idealbilder, för vem ska man annars uppmuntra till att konsumera produkter som gör oss "vackrare, finare, smalare och fräschare"? Och fina du, fattar också det där "jämförandet" du pratar om, det är galet att vi ens tänker i dom tankebanorna, eller hur! En GRYM person jag vill rekommendera på instagram är babe_ebba, hon skriver en del om att älska sig själv! Kolla in henne :) Du kan också googla babe ebba om du inte har ig!
13.07.15 21:27
Tack för din kommentar och tusen tack för tipset, blev genast inspirerad och peppad! Jag har faktiskt för flera år sedan slutat konsumera skönhet (tidningar, bloggar, tv, våg) och börjat konsumera feminism istället (glädjen och stödet man kan få!!) men det känns ibland som om medvetenheten gör mig alltför uppgiven och trött. Jag är så förbannat trött på samhället och hur det får mig att tänka. För även om feminismen är bland det bästa som hänt mig är det också den som triggar ilskan mest. Ilskan över hur otroligt orättvist, banalt och frustrerande livet i ett patriarkat är. Och istället för att kanalisera ilskan till något nyttigt tenderar jag åt omvandla det till ångest. Ångest över att det känns så hopplöst. Hm.. jag skulle liksom behöva en feministisk stödgrupp där var jag bor så att varje gång det känns för jävligt så kan man träffas och uppmuntra varandra istället!
Amanda16.07.15 kl. 09:20
Vi har ett feministiskt nätverk i Åbo som träffas ibland, synd att du inte bor här :(
31.07.15 07:55
WORD!
Caroline17.07.15 kl. 09:44
:)
31.07.15 07:55
jättebra skrivet! har nog aldrig tänkt på magfett då jag sett dig i korta toppar, bara att du ser cool ut ;)
koltrast17.07.15 kl. 15:03
hihi :) få se om jag vågar använda lika mycket magkort nu i Belgien. Man får oftare sexistiska kommentarer om vad man bär där.
31.07.15 07:57
Men åh vad bra skrivet! Tack för detta inlägget :)
Sara Storbäck06.08.15 kl. 15:12
Svar: Ja, om du fortfarande har en mjölktand rekommenderar jag att du besöker en tandläkare/tandkirurg som kan ge råd och bedöma din situation innan det går så illa som för mig.
Mimas Hälsa&Skönhet10.08.15 kl. 13:07
Sjukt bra skrivet
Grön i Åbo18.08.15 kl. 08:17

Virus i Paris

 

 

Virus och brist på röst till trots åkte jag och Bagheera ett par dagar till Paris. Vi bokade en lägis via Airbnb och billiga tågbiljetter med Izy (dotterbolag till Thalys). Älskar med att bo på kontinenten att man bara kan ta tåget eller bussen till Paris för ett överkomligt pris typ när man vill. Har varit i Paris ett flertal gånger men upptäcker nya saker varje gång.

Jag har nyligen haft (och har egentligen fortfarande) en virusinfektion på stämbanden som till och med tvingade mig att ställa in en del av min praktik som konstlärare, men bokat är bokat. Vi åkte ändå till Pais. Tji fick jag då åkte på en förkylning på köpet. Nu har jag alltså både något slags virus på stämbanden plus förkylning. Score!

Plus och minus med Paris:

- Folk klär sig inte lika snyggt som jag kom ihåg. Typ alla bär bara svart och grått?! I Antwerpen klär sig folk mycket mer varierat, medvetet och framförallt i mer färg. Kan i och för sig ha att göra med att de flesta populära klädmärken baserade i Antwerpen använder sig av mycket färg och färgmatchning.

+ Folk i Paris är däremot mycket trevligare än folk i Antwerpen. Håller uppe dörrar och ler mer och så. Obs att jag stöter på rätt mycket otrevliga människor i Antwerpen eftersom jag servar folk från överklassen i en designeraffär. Borde skriva ett separat inlägg om det någon gång, det är rätt intressant men också vidrigt jobbigt ibland. Man får ha mycket skinn på näsan. Kanske jag iofs också skulle tycka att folk i Paris var otrevliga ifall jag jobbade i Printemps eller Le Bon Marché eller nåt sånt. Upplevde iaf Parisarna betydligt mer uppmärksamma på folk i sin omgivning, de ger mer plats åt en i kollektivtrafiken och står ogärna i vägen.

+ Paris metrosystem slår alla metrosystem i alla andra städer jag någonsin besökt. Snabbt, effektivt, stort och extremt lättnavigerat. Blir lika förbluffad varje gång.

- Cappucino i Paris är fortfarande vedervärdigt. De håller fast vid sin Café au lait trots att man beställer en cappucino.

- Colette hade stängt! 

+ Merci-affären i Marais. Skulle kunna ta med hela affären hem. Upptäckte även att belgiska Serax har gjort en kollektion som främst riktar sig in på tapas och sushi för Merci. Köper kanske ett set senare, de finns såklart även till salu i Antwerpen. Öht känns det inte så speciellt att köpa saker i Paris längre då nästan allt ändå finns i Antwerpen.

+ Maten. Franska croissanter. Franska bakelser. Fransk baguette. Franskt smör. Franska ostar. Croque madame. Confit de canard. Allt detta får ett stort plus. På alla hjärtans dag åt vi Bo La Lot på Bistro Indochiné vilket iofs inte alls var franskt men fy fan vad gott. Rekommenderar. Paret som ägde krogen var också himla trevliga.

 

 

Här är en bild från Airbnb-lägisen. Hare bäst! xx

 

16.02.2018 kl. 23:14

Tvåtusenarton

 

Första bilden av mig i år. Klippte av håret sista dagen förra året. Känns klichéaktigt att tänka på det som en symbolisk handling men det kändes i varje fall väldigt skönt att se något nytt i spegelbilden när jag vaknade dagen efter.

Ord som jag vill att ska definiera mitt nya år är struktur, prioriteringar, fokus och stresshantering. Jag vill fortsätta tänka stort men jag vill inte glömma bort vad jag behöver för att må bra. Vill bli bättre på att säga nej. Bättre på att fokusera på vad jag verkligen vill göra, på vem jag vill vara. 

 

02.01.2018 kl. 17:45

tvåtusensjutton

2017 var året när jag:

Hittade en ny röd tråd efter att ha irrat runt i en märklig garnaffär i lite på ett halvår.

 

Fem ord som beskriver 2017:

Terapeutiskt, kaotiskt, festligt, insiktsfullt, ibland ledsamt.
 

Årets höjdpunkt:

Att Bagheera kom in i mitt liv och gav mig allt han har. Att Julia kom och hälsade på i maj, det var så kul ❤  Att jag bott i en så fin lägenhet som jag gillar. Att jag började i kognitiv beteendeterapi.

Året genom Spotify:


Årets maträtter:

Allting asiatiskt! Men även hemlagad pizza.
 

Årets kulturupplevelser:

Min största kulturupplevelse skulle ha varit att se King Kruel live i De Roma i december. Kom inte iväg dock på grund av att hela Antwerpen stängde ner sina bussar, metron och spårvagnar på grund av snöstorm. Alla taxibilar var upptagna och telefonkön var evighetslång. Hyrde av ren desperation en vespa efter att ha stått och väntat på bussen i 45min men det gick inte att köra genom snön. Detta svider fortfarande i hjärtat alltså!!
 

Årets samhällsfenomen:

Vem har missat #MeToo? Ingen! Har dock inte varit så aktiv på samhällsfronten detta år p.g.a. för trött.
 

Årets somarminne:

Sommaren med Bagheera. Särskilt tältandet.


 

Årets gimme more: 

Tid med vänner. Sol. Jag fick inte nog med sol i somras! Saknar den.
 

Årets gimme less:

Stress och sjukdomar. Tänker på mononukleosen. I början av året gav jag också för mycket av mig själv till personer som inte var beredda att ge samma tillbaka till mig. Men det är som tur talked out!
 

Årets utmaning:

Att acceptera min barndom och uppväxt. Att inte vara arg längre.


 

02.01.2018 kl. 17:40

Som om jag ömsade sinn


 

Det har ju som ni märkt ekat rätt tomt på min blogg i höst. Kanske för att det återigen känns som jag slungats in i en slags vag identitetskris. När jag precis trodde att jag hade hittat vem jag var och vad jag ville för lite mera än ett år sedan revs mina framtidsplaner i tusen bitar. Det tog slut mellan mig och personen som jag trodde skulle förbli min person.

Jag hann egentligen aldrig ens sörja men å andra sidan vet jag inte om jag är en person som har ett behov av att sörja och älta. Istället för att sörja har jag konsumerat. Konsumerat människor, konsumerat äventyr och konsumerat vin. Kanske det också är en form av bearbetning.

En av de saker som kanske hindrat mig mest från att blogga är att jag nästan skäms för att jag inte bara kan vara samma person jämt. Från ett år till ett annat förändras mina drömmar. När något går i kras förnyar jag mig själv. Det är som om jag ömsade skinn.

 

 

22.12.2017 kl. 17:40

Ett gult inlägg

.           

 

Har printat och bundit böcker precis hela dagen. På lördagen ska en av mina böcker vara med på bokmässan i Akademin och i morgon åker jag till Liège för att ett galleri vill träffa mig för att diskutera en utställning.

Jag är himla mycket hemma nuförtiden. Förra hösten flängde jag fram och tillbaka mellan olika platser och nätverkade och höll på. Morgondagens möte är i och för sig två timmar bort med tåg men annars försöker jag att vila efter mononukleosen. Det känns verkligen i kroppen att jag varit ruskigt sjuk.

Funderar på vad jag borde göra på tåget i morgon. Skulle helst försöka läsa en bok men tror datorn får hänga med istället för jobb.

 

12.10.2017 kl. 00:39

Ett blått inlägg

Jag är med vinterkappa. En blå fick det bli. Hade först klickat hem en vit teddyjacka från Monki men det såg ut som om jag hade tappat bort mig inuti en isbjörn så den fick åka tillbaka. Drömmer nu våta drömmar om intressanta färgkombinationer som jag kan skapa med t.ex. en burgundy- eller smutsgulsfärgad tröja undertill.

 

Jag var på Collectiv Nationals utställning med Valentinas arbeten på Plein Publiek. Fotografierna av mig ovan ingår i hennes nyaste serie. Tog ett par glas vin och insåg sedan att det kanske inte var en så bra idé eftersom min läkare förbjudit mig att förtära alkohol på grund av dåliga levervärden (tack mononukleosen). 


Lördagen bestod av Iittalajobb och nykter födelsedagsfest på kvällen. Söndagen också fin. Bagheeras mamma bjöd oss på frukost i Café Impérial!


Mycket instagramvänligt som ni kan se.


Idag är ingen vidare dag känner jag. Jag var på terapi i morse och sedan köpte jag en Pomelo till lunch som visade sig vara helt omogen. Just nu borde jag förbereda ett tal om ett socialt tema till dagens föreläsning i Akademin samt printa och binda en bok som jag ska ta med mig till ett möte i Liège på torsdagen men istället ligger jag på soffan utan inspiration och med ont i magen :'(

 

09.10.2017 kl. 15:15

Sommaren som kom och gick

 

Var höll jag egentligen hus under sommaren? Bloggen gick på tomgång och jag gjorde verkligen inget av det jag hade planerat att göra. Mest har jag stressat runt med jobb, olika ansökningar och utställningsgrejer och så har vi ju den där förälskelsebubblan.


Sommaren bjöd på grötfrukostar ur mina nya tallrikar i mitt kök.


 

Det blev också en del frukostar med denna hunk, Bagheera. Kan även avslöja att han är den bakomliggande orsaken till tidigare nämnda förälskelsebubbla.







Sedan var jag ju till Sverige på Fridas och Pis 70talsgangsterbröllop. Valentina var min plus one och jag fick tårar i ögonen när jag såg Frida och Pi vigas i den skånska sommaridyllen.


Tillbaka i Antwerpen hittade jag och Bagheera ett nytt favoritcafé, PAKT. Det ligger i 't groen kwartier och det är sjukt fräscht och najsigt på alla sätt. 'T groen kwartier är ett område med bland annat ett gammalt militärsjukhus som rustats om till nya lägenheter och det är ett sånt trevligt promenadstråk. Flera moderna företag med ekologiskt tänk ligger även i området och så växer det grönsaker på taken. Och så ligger ju även Antwerpens berömda restaurang The Jane i knutarna.


I sommar har jag levt i vad Valentina döpte till "pussy pants". Så himla sköna även om tygets mönster ser ut som ett gäng vaginor.

 

Jag var en sväng till Finland och fortsatte förälskelsebubblan där. Sjukt hur fort tiden gick där borta. Nästa sommar vill jag stanna lite längre än två veckor, det var alldeles för kort, hann med ingenting alls. Men jag fick i alla fall hänga med till Caroline och Freddys landställe Fallholmen och så kom Julia av och an till Ängesön!

 

Väl tillbaka i Antwerpen igen började Bagheera extraknäcka som cykelbud för Deliveroo.
Alltså.
Ja sku nog buda hem mat lite oftare om en sån där hottis kom och knackade på min dörr med pizza i handen.

 



Förutom pussypantsen har jag även burit min puderrosa favorittröja i scubamaterial.

 

Innan jag blev sjuk åkte vi ca 51 gånger till Ikea med buss och transporterade hem diverse möbler. Jag var helt slut efter varje gång minns jag. Inte så konstigt då jag hade mononukleos liksom.


En gång kom en galen kund till Iittala som gav mig en massa choklad. Vet inte om han var pervers eller bara lite konstig med tanke på vad han sa till mig men det var ju kul att få choklad iaf.




Sen hade jag ju öppning i Oude Beurs för residensutställningen. Herregud minns hur slutkörd jag var på öppningen. Fattar inte hur jag orkade vara där ens.




Och så - det sista som hände i sommaren var även det bästa. Bagheera flyttade in hos mig. Folk i min omgivning tycker att vi är galna men vi har det sjukt najs.

Lovar att skriva lite mer om kärlek och att gå vidare inom kort. Måste bara vila lite till först.

puss & kram <3

 

 

05.10.2017 kl. 16:14

Postmononucleosis

 

Det känns som om jag återbegåvats med livets krafter efter en månad sängliggandes. Befinner mig fortfarande i konvalecens men jag har i varje fall börjat se ljuset i slutet av tunneln. Igår var jag på min första lektion i Akademin, imorse kände jag äntligen för att klä min halvsjuka kropp i något annat än pyjamas och på lördagen går jag tillbaka till jobbet på Iittala.




 

Igår tillverkade jag dessutom min kalender inför skolåret som komma skall (eller egentligen har det ju redan börjat men jag har  som bekant varit dödssjuk). Jag printar och binder helst mina kalendrar själv av överloppsmaterial jag hittar i mina gömmor. I år fick det bli en pärm av gammal kartong, svart bokbindningstyg och marimekkomönster på pärmen.

 

04.10.2017 kl. 15:14

Epstein Barr-viruset och jag

 

I förrgår fick jag veta att jag testat positivt för mononukleos. Detta gör mig tydligen till en av tio personer som inte bär på antikroppar mot detta vidriga.

Hela slutet av sommaren och början av hösten har jag mått uselt. Först tänkte jag att det säkert hade med utbrändheten att göra. Symptom efter symptom uppenbarade sig och jag fortsatte tvinga mig själv till jobbet. Och en dag orkade jag inte bara längre.

Nu har jag legat två veckor i sängen och jag är fortfarande kaputt. Tydligen hade jag varit sjuk i en till två månader innan jag ens fick resultatet från blodprovet.

Vet inte vart jag vill komma med detta inlägg. Orkar inte ens gå in på vad som varit fel på mig men just nu önskar jag bara att jag ska få min vanliga hudfärg tillbaka. Och att energin ska komma tillbaka. Jag gjorde en pizzadeg för några timmar sedan och det var liksom allt jag orkade med för idag.

Girls and boys, ta hand om er.

 

23.09.2017 kl. 19:49

historier om mig historier om dig

 

Ibland känns det som att jag tappat min röst, min inre röst. Rösten som kan berätta, förklara, bena ut allting som sker inuti och utanför. Kanske för att jag har höga krav på den rösten, rösten som berättar historier. Historier om människor som inte finns men som jag önskar fanns. Berättelser om glödande byggnader i skymningen. Anekdoter om vilsekomna själar höga på viljan att bli något annat än vad de är.

Historier om mig.

Historier om dig.

Min terapeut talar om att jag måste vara hjälpsam mot mig själv istället för att jämt döma och pusha. Jag kan bli min egen största hjälp. Ibland undrar jag om jag ens vill det. En del av mig vill ju pusha mig själv.

Blir jag någonsin fri?

 

19.09.2017 kl. 20:27

 

 

Nanó

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Finland för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 

 

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången