Att jobba icke-prestationsinriktat

30.08.2015 kl. 01:48

 

 

[Disclaimer - jag är säker på att alla i min omgivning som någonsin uppmuntrat mig att sikta högt endast menat väl, men jag har rätt att analysera min uppväxt.]

På senare tid har många i min omgivning (och även på Ratata) börjat öppna upp sig angående pressen på prestation i vårt finska* samhälle. Jag har lyckligtvis aldrig bränt ut mig, men jag har i ett par år haft problem med panikångest och depression - delvis på grund av känslor av att inte duga och att vara misslyckad.

Egentligen är det väl inte känslor av misslyckade en särskilt ovanlig följd av att man uppfostras till att alltid vara duktig och sikta högt och blivit pushad till att prestera och fått höra vilka yrken som duger och vilka yrken man ska akta sig för (läs: gatusopare, städare, "kassatant" etc**).

Just därför tänkte jag prata lite om mitt sommarjobb.

Först och främst - jag är lyckligt lottad som över huvud taget fick ett sommarjobb. Det känns som att det har varit extrem brist på den varan i år i Finland och det måste vara ett fruktansvärt bakslag för studeranden som inte har föräldrar som kan hjälpa till ekonomiskt.

Jag jobbar som administrativ medarbetare vid avdelningen för hälsa på Belgiens största statligt finansierade socialskyddsförsäkring, Christelijke Mutualiteit, CM. Tänk er typ Fpa, fast med en mantel av kristna värderingar. Det finns tre stora försäkringskassor i Belgien - den kristna, den neutrala och den socialistiska. Det spelar egentligen inte någon större roll vilket socialskydd man väljer, men till en viss del erbjuder olika socialskydd olika tjänster/återbetalningar och man väljer den man har störst behov av.

Varje dag sitter jag på huvudkontoret i Mechelen var jag går igenom alla hundratals brev som vi får in varje dag av människor som behöver hjälp och ersättning för dyra medicinska behandlingar eller vård. Hittills har jag jobbat med fall som kretsar kring logopedi, diabetes, åldringsvård, rehabilitering, abort***, beroende och palliativ**** vård. Arbetet är ganska repetitivt - vid exakt samma tidpunkt varje dag går jag och hämtar post, sorterar post enligt innehåll och förbereder fallen för att sedan ge vidare till rätt medarbetare ska kunna börja arbeta med dem. Sedan utför jag det avslutande arbetet - jag dubbelkollar allting och skriver brev åt alla inblandade om vilka beslut som tagits och till vilken läkare/specialist/instans de ska vända sig till. Jag har ett eget badge-kort (hej vuxenpoäng) som jag använder vid 7.30 på morgonen när jag börjar dagen, när jag går och äter lunch och när jag lämnar kontoret senare på eftermiddagen.

Jag vågade inte tro att jag skulle trivas, men att jobba med detta kan vara det mest befriande jag gjort i hela mitt liv. Jag känner mig som en del i ett fungerande samhälle där det finns tillgång till ett fungerande socialskydd, en pusselbit i något mycket större. När jag är klar för dagen behöver jag inte ägna någon tankeverksamhet åt jobbet för resten av dagen. Jobbet jag gör går nämligen inte att ta med hem - detta i motsats till mina studier och nästan alla andra jobb jag har haft.

Och vad som kanske framförallt gör mig så himla glad med detta arbete - att kontorsjobba handlar inte om prestationer. Jag behöver inte sticka ut, framhäva mig själv och konkurrera eller jämföra mig med någon. Det finns ingen att imponera på. Jag producerar inte något framstående och exeptionellt - jag producerar något nödvändigt och ibland till och med livsviktigt. Varför ska det ens vara ett mål i livet att vara framstående hela tiden? I ett samhälle där alla jobbar med "häftiga" saker skulle ingenting fungera.

Genom hela livet har jag fått höra att jag kan bli vad jag vill, att jag ska bli något stort, något speciellt - att jag är för "bra" för att arbeta med vissa saker (vilket är en helt jävla vidrig sak att säga). För några veckor sedan berättade jag med stor iver om mitt jobb och hur bra jag trivs för en släkting, varpå hen uppgivet sade "ja, kanske du trivs bättre som kontorstant då".

Efter detta samtal grät jag hela kvällen. 

Det beror säkert på ens familjs bakgrund och attityd huruvida någon känner igen sig i detta inlägg eller inte. Jag är bara så innerligt trött på att vara en världsfrånvänd prestationsprinsessa som måste sikta högt efter ett helt liv av höga betyg, hundratals olika hobbies och så vidare. Det enda jag önskar är att släppa taget om alla hjärnspöken från barndomen. Man blir inte lyckligare av att vara lyckad i någon annans ögon.

Jag väljer min egen lycka. Och just nu finns den lyckan bakom glasdörrarna i CM:s gråa huvudkontor i Mechelen.

 

 

* Jag skriver "vårt finska samhälle" då jag inte upplever samma prestationspress bland mina jämnåriga i Belgien.
** Ryser av klassförakt!
*** Eller oönskad graviditet, som vi så diplomatiskt kallar det här borta.
**** Palliativ vård = vård i livets slutskede.

 

Kommentarer (7)
Spamfilter
Skriv siffran 7 med bokstäver:
Jag har flera gånger tänkt på samma. Jag har läst aldrig så många böcker som när jag fabriksjobbade somrarna kl 6-14.30, stressade aldrig hemma när jag var kassatant heller. Somliga somrar har jag helt enkelt prioriterat de här jobben, endast eftersom studie- och annan jobbstress hänger med hela tiden. Efter fabriksdagen (och under den) fickjag bara stänga av hjärnan. Kanske det inte skulle kännas så farligt att jobba på de ställena lite längre, men för mig fattas lite känslan av att göra skillnad. Hjälpa någon, mer än att försöka göra de ensamma pensionärerna lite gladare då de handlar. Tänker mig att lycka och trivsel i slutändan handlar mer om ambition att göra världen en bättre plats, snarare än att karriärklättra. Och det, det är något beundransvärt, tycker jag.
Satu30.08.15 kl. 11:22
Håller med om det där med att göra världen till en bättre plats också känns viktigt. Jag tror t.ex. inte att jag skulle trivas så bra med att kontorsjobba på ett företag som säljer något helt onödigt eller verkar inom ett oetiskt område. Däremot känns det super att kunna jobba med att hjälpa människor - även om det bara är administrativt arbete så måste någon också göra de "tråkiga" sakerna som knyter ihop säcken!
30.08.15 15:15
Tycker det är galet hur negativ synen är på "kassajobb och liknande" trots att det är jobb som vi dagligen är i kontakt med och är beroende av. Och visst känns dagen tusen gånger trevligare om "kassatanten" var trevlig, kollade en i ögonen och önskade god dag än det motsatta! Eller hur man rynkar på näsan om man går på en skitig trottoar - jamen tur att det finns någon som städar (det skulle jag tycka om, få vara ute och se hur något blir rent, vilken tillfredsställelse! )då! Alla behövs ju. Jag drömmer ofta om att jobba med något som inte kräver så mycket huvudbry för att sedan vid sidan om då och då frilansa med mer konstnärligt arbete när det faller mig in. Hög igenkänningsfaktor i den text!
Amanda30.08.15 kl. 14:03
Jag har exakt samma dröm som du - just nu skulle jag typ göra vad som helst för ett fast deltidsjobb här på CM för att sedan kunna köra mitt eget race vid sidan om! Förstår inte över huvud taget varför vissa jobb nedvärderas, för det är precis som du säger - alla behövs!
30.08.15 15:22
Håller verkligen med. Kanske det är något som hör till just den finska kulturen, prestationshetsen. Jag bor i Sverige (men kommer från Åland) och här (Sverige) har man ju t.ex. inte betygsättning i grundskolan alls på samma sätt som i Finland. Å andra sidan tycker jag att många är utbrända/deprimerade här med. Men det är ju bara min egen uppfattning.

Har själv också jobbat i en mataffär flera somrar och trivts jättebra med det just pga det du beskriver, att kunna släppa jobbet när man slutar. Nu utbildar jag mig till förskollärare och där är det ju inte alls samma sak. Också ett yrke med relativt låg status dock...
Malin30.08.15 kl. 14:11
Jag tror att hela den skandinaviska kulturen värdesätter hårt arbete och "att vara duktig" på ett annat sätt än t.ex. här i Belgien. Så jag kan bra tänka mig att det också existerar i Sverige. Men ja, såklart är alla familjer och bekantskapskretsar olika beroende på bakgrund. Förskolelärare är ju också ett helt sjukt viktigt jobb och det är hemskt att det nedvärderas. Tror att det beror på att jobba med barn har en "kvinnlig" stämpel och yrkesområden med kvinnor i majoritet är lägre avlönade - hemskt! Vad kul att se att du har en ny blogg förresten :) Kommer ännu ihåg din gamla och alla dina fina illustrationer!
30.08.15 15:29
bra skrivet! alla är olika och trivs med/är nöjda med olika jobb, och det är en bra sak! det är så hemskt att många viktiga jobb är nedvärderade.
Caroline31.08.15 kl. 22:38
tack - och ja, man borde få göra helt vad man vill, blir så ledsen av människor som ser ner på vissa typer av arbete :(
01.09.15 12:46
Huhhu känner nog igen mig massor... Precis på samma sätt känner jag inför att jobba på eftis, det är SÅ skönt att inte behöva ta hem jobbet eller försöka imponera på någon (som jag känt press på att göra på mina praktikantjobb där jag mått skitdåligt). När jag berättade om mitt nya jobb för en motsvarande släkting var en av kommentarerna (i nedlåtande ton) "jaså, så du ska börja förvärvsarbeta". Blir galen! Jag vet inte om jag vill jobba som eftistant hela mitt liv men so what ifall jag skulle göra det, såna jobb är ju jätteviktiga. Och håller med om att arbetslycka väl snarare handlar om att hitta pusselbitskänslan där en får vara med och göra världen till en bättre plats än att karriärklättra.
koltrast01.09.15 kl. 11:15
älskar ordet "pusselbitskänsla" :) Det borde finnas i Svenska Akademins ordlista eller nåt! Men ja, vad tråkigt att vi båda dras med släktingar som har "åsikter" om vad vi borde göra och bjuder på nedlåtande kommentarer när vi är nöjda med våra beslut. Eftistanter och kontorstanter behövs!
01.09.15 12:56
Otroligt bra text! Känner igen mig och håller med.
Elin01.09.15 kl. 13:15
Tack så himla mycket!
05.09.15 10:25
Så bra skrivet! Jag känner definitivt av en stor press att leverera, och i den här branschen (journalistbranschen) ska man ska hålla sig uppdaterad om exakt allt i världen. Så jobbet slutar inte efter arbetstid. Det är tungt. Dessutom är jag omringad av hemska nyheter jämt. Älskar det jag gör, så måste kanske hitta mitt sätt att göra jobbet på.
Frida04.09.15 kl. 09:56
Tack och lycka till med att hitta din väg! Har själv jobbat som frilansskribent vilket ju inte innebär deadlines varje dag såklart, men kan absolut tänka mig att det skulle vara tungt. Gott att du älskar vad du gör dock! Det hjälper säkert väldigt mycket.
05.09.15 10:28

Kontur

 

 

Klicka på bilden för att komma till tidskriften Konturs nya hemsida - Svenskfinlands snyggaste onlinetidskrift som dessutom färgmatchar mina bilder väldigt bra. I sommarens nummer medverkar jag med en reflektion kring kläder, kön, klass och tid.

 

08.07.2015 kl. 00:27

Ta rosa tillbaka!

 

[Disclaimer] Observera att jag än en gång pratar om ordet flicka som en socio-kulturell skapelse.

 

Jag äger bara ett rosa plagg - en långärmad t-shirt som är av det mjukaste materialet jag någonsin känt på. När jag såg den på ett lopptorg var jag dock tveksam till den på grund av färgen. Sedan började jag tänka på hur dumt det vore att inte köpa ett mjukt och annars fint klädesplagg bara på grund av jag är rädd för en färg. Det var ju faktiskt ett par nygamla t-shirts som jag ändå var på jakt efter. Vad var det egentligen som gjorde att jag skruvade på mig vid tanken av att bära något rosa?

”Den allmänna regeln är rosa för pojkar och blått för flickor. Anledningen är att rosa är en tydligare och starkare färg, som lämpar sig bättre för pojkar, medan blått är mera känslig och prydlig, och är sötare på flickor." står det i den Amerikanska handelstidningen Earnshaw’s Infants Department från 1918. (källa)

Detta är inget häpnadsväckande - många feministiskt intresserade har hört att innebörden bakom blått & rosa har varit omvända en gång i tiden. I västvärlden associeras idag färgen rosa med det kvinnliga könet.

Det känns också som att rosa, särskilt chockrosa, har blivit stämplad som en vulgär färg som berättar mer än övriga färger. Jag gissar på att flera har en specifik åsikt om chockrosa än om exempelvis blått, grönt eller brunt. Rosa är helt enkelt en laddad färg. Fundera själv en stund - i vilka sammanhang ser du oftast färgen rosa? Av vilka orsaker väljer du att bära/inte bära färgen? Resonerar du likadant när det gäller t.ex. blått eller brunt?

När jag frågar mig själv dessa frågor kommer jag snabbt fram till att jag associerar rosa med yngre flickor, vilket gör att jag kommer att tänka på föräldrar som väljer att klä sina döttrar enbart i rosa och sina söner enbart i blått. Naturligtvis handlar en genusmedveten uppfostran om mycket, mycket mer än bara färgen på kläder - men tanken gör ändå att jag automatiskt inte identifierar mig med färgen. Samhället läser färgen som stereotyp för flickor och jag känner inte att jag passar in i mallen "stereotyp flicka" och vill heller inte associeras med detta (den tankegången berättar också mycket om hurudan uppfattning jag personligen har av ordet flicka i vår kultur, alltså något ganska passiviserat). 

Jag vill reclaima färgen rosa. Normalisera, ladda ur och borsta av den - göra den till en lika naturlig del av min garderob som vilken annan färg som helst. Jag vill kunna bära den med stolthet men också som en protest mot det patriarkat som reducerat den till drag som passivitet, naivitet och vulgaritet.

 

 

 

Boktips om temat: Rosa: den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson. Har hört mycket gott om boken, men har inte hunnit läsa den än!

 

*Och när vi nu ändå håller på så skulle det vara helt awesome att även ge ordet flicka helt nya associationer som inte kändes lika begränsande som nu.

30.04.2015 kl. 14:34

Klänningar och klass

 

Min farmors konfirmationsfoto

 

*Observera att jag ser ordet flicka som en social konstruktion när jag skriver om flickor & flickskap. Ordet flicka är ett ytterst mångfacetterat begrepp som ej bör reduceras till vissa inre och yttre attribut. Samtidigt är det otroligt associationsrikt och beroende på socio-kulturell kontext finns det vissa återkommande element inom flickskap, t.ex. fokus på utseende, vissa lekar, intressen och beteenden.
** För eventuella släktingar som läser detta vill jag påpeka att jag älskar min mormor, farmor & mor precis lika mycket, men att det måste få vara tillåtet att prata om klassskillnader, uppfostran och analysera hur det påverkar människors beteenden.

För att spinna vidare på flickskap, klasskillnader och generationer av flickor blev jag jätteinspirerad av att analysera min farmors och mormors klassbakgrunder till min slutuppgift. Något jag upplever som tätt sammankopplat med flickskap är kläder. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så kommer min mormor och farmor från väldigt olika hem. Min farmor växte upp på landsbygden, arbetade sig genom hela barndomen, utbildade sig inte akademiskt och blev ensamstående förälder. Mormor däremot växte upp i ett överklasshem och under hennes ungdom avlöste studentbalerna och festerna varandra.

Jag tänkte citera min mormor angående klänningar:

"På balen var jag klädd i en helt ny aftonklänning i cyklamenfärgad chiffong. Jag tyckte själv att jag såg ut som prinsessan Törnrosa. Den var ganska vid och hade en eller två rader volanger som höll ut vidden i fållen. Upptill hade den små korta puffärmar och en kokett som var finplisserad och dessutom omgiven av en smal yvig volang. Jag blir lyrisk ännu när jag tänker på den."

Sedan kan vi titta på en av de få saker min farmor har att berätta om klänningar:

“Eftersom det inte fanns några tyger fick vår präst skriva ett speciellt utlåtande för att tyg till konfirmationsklänningar skulle kunna inhandlas. De var gjorda i ett lakantyg - det enda tyget som fanns tillgängligt. Annars så återanvände vi allt vi hade och gjorde nya kläder av av gamla.”

Vi kan avsluta med ett citat från min ungdoms "modeblogg", angående balen i gymnasiet:

“Paljettoppen är i och för sig köpt från en vintageaffär, men idén är ju min design! Kjoldelen sydde jag i all hast igår kväll. Väskan är en jättegammal clutch från Sokos. Söta Kadi sade att jag såg ut som en sjöjungfru med min tonade paljettop. Splash!”

För det första är det intressant att se hur återanvändning av kläder, som tidigare var något man kopplade ihop med fattigdom, nu har blivit en trend. Att köpa nya (billiga) kläder i plastmaterial är snarare något som nu kopplas samman med brist på kunskap och "klass".

När jag var liten var det av relativt stor vikt att jag skulle kläs i kläder som passade min mormors och mors idéer om hur en proper flicka bör klä sig. Jag har flera minnen av klänningar jag själv upplevde som tråkiga och obekväma. När jag sedan blev några år äldre tog min farmor mig med ut på shoppingtur. Kläderna jag bär på bilden undertill är resultatet av shoppingturen - en lila topp i polyester med leopardmönster och ett par lösa jeans med broderade blommor längst ner på byxbenet. Jag minns ännu idag min mors förskräckelse när jag kom hem med dessa "smaklösa" kläder. Själv tyckte jag att jag hade de coolaste kläderna i världen!

Fokuset på kläder, och särskilt klänningar, är alltså tätt sammankopplat med flickor. Detta plagg ter sig dock olika beroende på klassbakgrund och tid. Det är väl precis därför jag också valt att fokusera på klänningen (som motsats till arméklädsel) som en del av mitt magisterprojekt.

 

27.04.2015 kl. 15:21

 

 

Nanó

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Norden för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 

 

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången