Att jobba icke-prestationsinriktat

30.08.2015 kl. 01:48

 

 

[Disclaimer - jag är säker på att alla i min omgivning som någonsin uppmuntrat mig att sikta högt endast menat väl, men jag har rätt att analysera min uppväxt.]

På senare tid har många i min omgivning (och även på Ratata) börjat öppna upp sig angående pressen på prestation i vårt finska* samhälle. Jag har lyckligtvis aldrig bränt ut mig, men jag har i ett par år haft problem med panikångest och depression - delvis på grund av känslor av att inte duga och att vara misslyckad.

Egentligen är det väl inte känslor av misslyckade en särskilt ovanlig följd av att man uppfostras till att alltid vara duktig och sikta högt och blivit pushad till att prestera och fått höra vilka yrken som duger och vilka yrken man ska akta sig för (läs: gatusopare, städare, "kassatant" etc**).

Just därför tänkte jag prata lite om mitt sommarjobb.

Först och främst - jag är lyckligt lottad som över huvud taget fick ett sommarjobb. Det känns som att det har varit extrem brist på den varan i år i Finland och det måste vara ett fruktansvärt bakslag för studeranden som inte har föräldrar som kan hjälpa till ekonomiskt.

Jag jobbar som administrativ medarbetare vid avdelningen för hälsa på Belgiens största statligt finansierade socialskyddsförsäkring, Christelijke Mutualiteit, CM. Tänk er typ Fpa, fast med en mantel av kristna värderingar. Det finns tre stora försäkringskassor i Belgien - den kristna, den neutrala och den socialistiska. Det spelar egentligen inte någon större roll vilket socialskydd man väljer, men till en viss del erbjuder olika socialskydd olika tjänster/återbetalningar och man väljer den man har störst behov av.

Varje dag sitter jag på huvudkontoret i Mechelen var jag går igenom alla hundratals brev som vi får in varje dag av människor som behöver hjälp och ersättning för dyra medicinska behandlingar eller vård. Hittills har jag jobbat med fall som kretsar kring logopedi, diabetes, åldringsvård, rehabilitering, abort***, beroende och palliativ**** vård. Arbetet är ganska repetitivt - vid exakt samma tidpunkt varje dag går jag och hämtar post, sorterar post enligt innehåll och förbereder fallen för att sedan ge vidare till rätt medarbetare ska kunna börja arbeta med dem. Sedan utför jag det avslutande arbetet - jag dubbelkollar allting och skriver brev åt alla inblandade om vilka beslut som tagits och till vilken läkare/specialist/instans de ska vända sig till. Jag har ett eget badge-kort (hej vuxenpoäng) som jag använder vid 7.30 på morgonen när jag börjar dagen, när jag går och äter lunch och när jag lämnar kontoret senare på eftermiddagen.

Jag vågade inte tro att jag skulle trivas, men att jobba med detta kan vara det mest befriande jag gjort i hela mitt liv. Jag känner mig som en del i ett fungerande samhälle där det finns tillgång till ett fungerande socialskydd, en pusselbit i något mycket större. När jag är klar för dagen behöver jag inte ägna någon tankeverksamhet åt jobbet för resten av dagen. Jobbet jag gör går nämligen inte att ta med hem - detta i motsats till mina studier och nästan alla andra jobb jag har haft.

Och vad som kanske framförallt gör mig så himla glad med detta arbete - att kontorsjobba handlar inte om prestationer. Jag behöver inte sticka ut, framhäva mig själv och konkurrera eller jämföra mig med någon. Det finns ingen att imponera på. Jag producerar inte något framstående och exeptionellt - jag producerar något nödvändigt och ibland till och med livsviktigt. Varför ska det ens vara ett mål i livet att vara framstående hela tiden? I ett samhälle där alla jobbar med "häftiga" saker skulle ingenting fungera.

Genom hela livet har jag fått höra att jag kan bli vad jag vill, att jag ska bli något stort, något speciellt - att jag är för "bra" för att arbeta med vissa saker (vilket är en helt jävla vidrig sak att säga). För några veckor sedan berättade jag med stor iver om mitt jobb och hur bra jag trivs för en släkting, varpå hen uppgivet sade "ja, kanske du trivs bättre som kontorstant då".

Efter detta samtal grät jag hela kvällen. 

Det beror säkert på ens familjs bakgrund och attityd huruvida någon känner igen sig i detta inlägg eller inte. Jag är bara så innerligt trött på att vara en världsfrånvänd prestationsprinsessa som måste sikta högt efter ett helt liv av höga betyg, hundratals olika hobbies och så vidare. Det enda jag önskar är att släppa taget om alla hjärnspöken från barndomen. Man blir inte lyckligare av att vara lyckad i någon annans ögon.

Jag väljer min egen lycka. Och just nu finns den lyckan bakom glasdörrarna i CM:s gråa huvudkontor i Mechelen.

 

 

* Jag skriver "vårt finska samhälle" då jag inte upplever samma prestationspress bland mina jämnåriga i Belgien.
** Ryser av klassförakt!
*** Eller oönskad graviditet, som vi så diplomatiskt kallar det här borta.
**** Palliativ vård = vård i livets slutskede.

 

Kommentarer (7)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:
Jag har flera gånger tänkt på samma. Jag har läst aldrig så många böcker som när jag fabriksjobbade somrarna kl 6-14.30, stressade aldrig hemma när jag var kassatant heller. Somliga somrar har jag helt enkelt prioriterat de här jobben, endast eftersom studie- och annan jobbstress hänger med hela tiden. Efter fabriksdagen (och under den) fickjag bara stänga av hjärnan. Kanske det inte skulle kännas så farligt att jobba på de ställena lite längre, men för mig fattas lite känslan av att göra skillnad. Hjälpa någon, mer än att försöka göra de ensamma pensionärerna lite gladare då de handlar. Tänker mig att lycka och trivsel i slutändan handlar mer om ambition att göra världen en bättre plats, snarare än att karriärklättra. Och det, det är något beundransvärt, tycker jag.
Satu30.08.15 kl. 11:22
Håller med om det där med att göra världen till en bättre plats också känns viktigt. Jag tror t.ex. inte att jag skulle trivas så bra med att kontorsjobba på ett företag som säljer något helt onödigt eller verkar inom ett oetiskt område. Däremot känns det super att kunna jobba med att hjälpa människor - även om det bara är administrativt arbete så måste någon också göra de "tråkiga" sakerna som knyter ihop säcken!
30.08.15 15:15
Tycker det är galet hur negativ synen är på "kassajobb och liknande" trots att det är jobb som vi dagligen är i kontakt med och är beroende av. Och visst känns dagen tusen gånger trevligare om "kassatanten" var trevlig, kollade en i ögonen och önskade god dag än det motsatta! Eller hur man rynkar på näsan om man går på en skitig trottoar - jamen tur att det finns någon som städar (det skulle jag tycka om, få vara ute och se hur något blir rent, vilken tillfredsställelse! )då! Alla behövs ju. Jag drömmer ofta om att jobba med något som inte kräver så mycket huvudbry för att sedan vid sidan om då och då frilansa med mer konstnärligt arbete när det faller mig in. Hög igenkänningsfaktor i den text!
Amanda30.08.15 kl. 14:03
Jag har exakt samma dröm som du - just nu skulle jag typ göra vad som helst för ett fast deltidsjobb här på CM för att sedan kunna köra mitt eget race vid sidan om! Förstår inte över huvud taget varför vissa jobb nedvärderas, för det är precis som du säger - alla behövs!
30.08.15 15:22
Håller verkligen med. Kanske det är något som hör till just den finska kulturen, prestationshetsen. Jag bor i Sverige (men kommer från Åland) och här (Sverige) har man ju t.ex. inte betygsättning i grundskolan alls på samma sätt som i Finland. Å andra sidan tycker jag att många är utbrända/deprimerade här med. Men det är ju bara min egen uppfattning.

Har själv också jobbat i en mataffär flera somrar och trivts jättebra med det just pga det du beskriver, att kunna släppa jobbet när man slutar. Nu utbildar jag mig till förskollärare och där är det ju inte alls samma sak. Också ett yrke med relativt låg status dock...
Malin30.08.15 kl. 14:11
Jag tror att hela den skandinaviska kulturen värdesätter hårt arbete och "att vara duktig" på ett annat sätt än t.ex. här i Belgien. Så jag kan bra tänka mig att det också existerar i Sverige. Men ja, såklart är alla familjer och bekantskapskretsar olika beroende på bakgrund. Förskolelärare är ju också ett helt sjukt viktigt jobb och det är hemskt att det nedvärderas. Tror att det beror på att jobba med barn har en "kvinnlig" stämpel och yrkesområden med kvinnor i majoritet är lägre avlönade - hemskt! Vad kul att se att du har en ny blogg förresten :) Kommer ännu ihåg din gamla och alla dina fina illustrationer!
30.08.15 15:29
bra skrivet! alla är olika och trivs med/är nöjda med olika jobb, och det är en bra sak! det är så hemskt att många viktiga jobb är nedvärderade.
Caroline31.08.15 kl. 22:38
tack - och ja, man borde få göra helt vad man vill, blir så ledsen av människor som ser ner på vissa typer av arbete :(
01.09.15 12:46
Huhhu känner nog igen mig massor... Precis på samma sätt känner jag inför att jobba på eftis, det är SÅ skönt att inte behöva ta hem jobbet eller försöka imponera på någon (som jag känt press på att göra på mina praktikantjobb där jag mått skitdåligt). När jag berättade om mitt nya jobb för en motsvarande släkting var en av kommentarerna (i nedlåtande ton) "jaså, så du ska börja förvärvsarbeta". Blir galen! Jag vet inte om jag vill jobba som eftistant hela mitt liv men so what ifall jag skulle göra det, såna jobb är ju jätteviktiga. Och håller med om att arbetslycka väl snarare handlar om att hitta pusselbitskänslan där en får vara med och göra världen till en bättre plats än att karriärklättra.
koltrast01.09.15 kl. 11:15
älskar ordet "pusselbitskänsla" :) Det borde finnas i Svenska Akademins ordlista eller nåt! Men ja, vad tråkigt att vi båda dras med släktingar som har "åsikter" om vad vi borde göra och bjuder på nedlåtande kommentarer när vi är nöjda med våra beslut. Eftistanter och kontorstanter behövs!
01.09.15 12:56
Otroligt bra text! Känner igen mig och håller med.
Elin01.09.15 kl. 13:15
Tack så himla mycket!
05.09.15 10:25
Så bra skrivet! Jag känner definitivt av en stor press att leverera, och i den här branschen (journalistbranschen) ska man ska hålla sig uppdaterad om exakt allt i världen. Så jobbet slutar inte efter arbetstid. Det är tungt. Dessutom är jag omringad av hemska nyheter jämt. Älskar det jag gör, så måste kanske hitta mitt sätt att göra jobbet på.
Frida04.09.15 kl. 09:56
Tack och lycka till med att hitta din väg! Har själv jobbat som frilansskribent vilket ju inte innebär deadlines varje dag såklart, men kan absolut tänka mig att det skulle vara tungt. Gott att du älskar vad du gör dock! Det hjälper säkert väldigt mycket.
05.09.15 10:28

Antwerpen - kaffedrickarens paradis

 

Jag har säkert aldrig druckit så mycket kaffe ute som under september och oktober detta år. Fattade inte att jag skulle få sån sjuk ångest av att sitta ensam hemma och jobba på min dator, så att dricka mig igenom Antwerpens alla hundra kaffebarer har varit min grej i höst. Vill inte tänka på hur mycket pengar jag spenderat på kaffe under dessa veckor... Men! Att sitta i kaffemiljöerna i Antwerpen har samtidigt varit helt underbart. Allting är extremt snyggt och väldesignat i den här staden och det finns typ FÖR många bra kaffeställen. Svårt att välja ibland. Finns typ garanterat 30+ ställen till (förutom de jag nämner i detta inlägg asså) som är snyggt inredda och har gott kaffe.

Eftersom det önskades mera information om min stad tänkte jag mjukstarta med kaffedrickarens guide till Antwerpen! Låt oss börja med mina tre favoriter:

 

Bar Vert

(bild ovan)

Om jag bara fick besöka ett kaffeställe resten av mitt Antwerpen-liv skulle det vara Bar Vert i Berchem. Det ligger utanför stökiga centrum intill judiska kvarteret, vid öppningen till Groen Kwartier. Bart Vert har allt. Stället huserar på två våningar (övrevåningen har ett stort arbetsbord och mysiga arbetshörn med utsikt över nedrevåningen), en hemtrevlig nedrevåning samt en stor uteservering. De serverar hemlagade kakor samt fina luncher, min favorit är 6€-soppan med surdegsbröd från ett känt, lokalt bageri (bakkerij Aldo för den som undrar, aka bageriet var man måste köa kl 7 på morgonen för att få tag på ett bröd...). Deras cappuccino kostar 2,8€ och de serverar såklart även alkohol.

 

(picture source)

Caffenation Roastery & Bar PAKT

Mitt i Groen Kwartier i Berchem ligger Bar Pakt som endast är 1 år gammalt. Välgömt ställe som man endast kan hitta med hjälp av en local. Hela detta f.d. industriområde är värt ett besök med sina coola restauranger samt det gamla militärsjukhusområdet på andra sidan. Min kära Bagheera jobbar på en kommunikationsbyrå i industribyggnaden bakom Pakt, snacka om bästa miljön ever att jobba i. Kaffet är bäst och interiören är sjukt snygg. Gullig uteservering och de säljer även kaffeprylar och egna kaffebönor. Här ordnas även baristautbildningar.

 

(picture source)

Kolonel coffee

Jag bor några hundra meter härifrån. Kolonel coffee ligger i Zuid och har sjukligt gott kaffe och god lunch. Interiören är helt i min smak och det finns gott om plats att sitta både ute och inne. Satt här senast idag i solen på uteserveringen, det var 26 grader och deras ice cappuccino var on point.

 

 

Övriga najs ställen:

(picture source)

Tinsel

En av mina bästa vänner jobbar här! Det ligger i Zuid och har en supermysig miljö, god mat och gott kaffe!

Cuperus

Monumental känsla när man kommer in. Typ 8 meter till tak?! De säljer även kaffebönor och téer i lösvikt från all over the world. Brukar sitta på övrevåningen och jobba, stora bord med många strömuttag. Ligger extremt centralt. Hippt men inte supermysigt kanske.

Kornél

Good old Kornél. Väldigt DIY-igt och ligger i Berchem. Jag gillar att jobba här, finns mycket plats att sitta och det är mysigt.

Local store

Min snubbes favvo. Ligger centralt och serverar gott kaffe och god mat, samt supernajs take away-mat! Man kan även köpa speciella livsmedel och växter här! Mysig inredning med stor uteservering. När jag jobbade på Iittala brukade jag komma hit för att ta en smörgås när jag inte orkat ta med lunchlåda.

Normo

Supermysigt litet ställe med bäst kaffe nära Akademin.

St Vincents

Concept store med apsnygga (och dyra) grejer. Älskar att det bor en hund här och att interiören är så sjukt snygg. Till och med hunden passar in i inredningen liksom. Har jobbat här några gånger. Värd att besökas endast för lokalen och deras intressanta utbud av japanska saker man typ inte riktigt vet vad de är till för? Kolla in bilder här.

 

Eftersom jag började googla kaffeställen i Antwerpen i och med att jag började skriva detta inlägg så hittade jag även två ställen jag inte varit på som jag skulle vilja besöka. De kommer här:

 

(picture source)

Domestic

Detta är inte ens ett kaffeställe, utan ett tehus och bageri. Har köpt bröd här ibland men visste inte att de hade ett sånt här rum någonstans?! Fick vara med p.g.a. wtf så jävla fint?

 

(picture source)

Copper

Det här ligger inte långt ifrån var jag bor här på Zuid och har ändå inte lyckats besöka det? Knäppt. 

 

11.10.2018 kl. 21:50

Frysdiskens dumplingskatter

 

Igår åt jag och Oona något som i efterhand faktiskt såg rätt lyxigt ut, men som i själva verket inte var någon större konst att laga. Vet inte ifall det existerar frysdumplings i Finland, men dumplings från frysdisken i en valfri butik i Antwerpens kinesiska kvarter (ja, vi har ett av Europas officiella kinesiska kvarter) var en hit. Säkert med mindre hälsosamma ingredienser, men gott var det. Jag lät dem ångkokas i min bambukorg i 15 minuter och sen blandade vi ihop en dippsås med soja, röd kinesisk vinäger, sesamolja, chili flakes och koriander.

 

Så här såg jag för övrigt ut igår och idag. Nu måste jag fortsätta jobba, har en dealine på lite layout nästa vecka och är rätt stressad!

 

10.10.2018 kl. 14:18

Mystiken tätnar kring min nya pojkvän

 

Två goda nyheter denna tisdagsmorgon:

1. Rubriken är en clickbait, eftersom:

2. Min pojkvän har gått med på att ställa upp på en intervju i min blogg. 

 

Det slog mig för ett tag sedan att jag knappt skrivit en rad om Bagheera, som han så fint fått heta här på min blogg. Varför jag kallar honom det är på grund av hans namn på insta, var vi träffades. Eftersom jag ändå gick igenom någon slags offentlig* breakup från mitt ex kändes det viktigt att hålla Bagheera för mig själv. Men om ett litet tag får ni alltså veta allt om denna man, han är nämligen den första personen utöver jag själv som någonsin får skriva nåt på min blogg. Då avslöjas äntligen hans riktiga namn, varför han har så seriösa ögonbryn och varför han vill bli rik!

Ifall det finns något som ni mot förmodan undrar över honom så KAN ni såklart lämna en kommentar, men jag har redan skrivit egna frågor.

Tack för övrigt för förslagen på önskeinlägg nedan, det kommer jag definitivt planera in bara jag får lite mera tid.

 

*alltså vad ska man räkna som offentlig? Det blev ju liksom offentligt eftersom jag skrev en del om det på bloggen och det till och med kom spekulerande kommentarer in.

09.10.2018 kl. 11:00

Att lägga konsten på hyllan

En utställning jag besökte i ett riktigt gubbgalleri en gång. Den får representera en hel drös med frustration.

 

Igår var jag på .tiff-talks på fotomuséet i Antwerpen. Det är ett konstevenemang var tio noga utvalda fotografitalanger får utrymme att berätta om sin konst. Jag gick med en kollega för att stöda en av de utvalda, Ulla Deventer, vars konst och arbetstillvägagångssätt jag verkligen respekterar. Det är inte många konstnärer vars arbetsmetoder jag finner lika respektfulla. Hon jobbar med sexarbetare i bland annat Ghana. Sexarbetare är som känt en väldigt utsatt grupp världen över. Dock sätter hon oerhört med tid och ansträngning för att verkligen lära känna personerna hon jobbar med istället för att bara dokumentera från ett ensidigt, eget perspektiv. Hon för även en konstant dialog med dessa personer angående deras liv och historia, och är mycket angelägen med att få deras synpunkter och feedback på vilka bilder som ska användas. Det behövs flera som henne!

Men nu skulle inte inlägget handla om henne, utan om konst. Om mitt val att lägga konsten på hyllan, om att jag inte vill kalla mig konstnär längre. På evenemanget igår fick jag det än en gång bekräftat att jag inte känner särskilt stor samhörighet med många människor som kallar sig konstnärer. Ulla är ett undantag, och såklart finns det "skitstövlar" inom alla arbetsområden, men - för mig är det fortfarande ett rätt infekterat ämne som skaver för mycket hos mig för att jag ska orka ta mig igenom den tankeprocessen som krävs för att jag ska kunna kalla mig det igen. Det fick mig att tänka på ett inlägg som jag skrev på instagram för ett år sedan. Tänkte att det skulle vara på sin plats att publicera det här (med vissa små förändringar).

 

 

Master of Fine Arts.

Fem år har jag spenderat på studier som lett till detta diplom.

Som jag nämnt tidigare här på bloggen har jag tillfälligt tagit en paus från konsten och riktat mig mera in på design. Det är svårt att skriva om detta utan att förminska konst eller säga vad som är rätt eller fel, för det vet jag inte. Det är svårt att ge en offentlig förklaring när det handlar om något mycket personligt. Men jag gör ett försök.

För ett tag sedan började en inre process hos mig som ledde till att jag började se gamla klasskamrater och kollegor från ett annat perspektiv. Efter att jag själv varit mitt i denna konstnärsbubbla och sett allting inifrån, började jag se saker utifrån. Jag började förstå saker jag inte tidigare sett och tänkt på. Jag lärde känna människor som vuxit upp utan kulturellt och ekonomiskt kapital över huvud taget. Det blev lite av en ögonöppnare för mig. Vad är bra konst enligt vem? Vem bestämmer i konstvärlden? Varför behöver jag konst i mitt liv men inte du? Vad är de bakomliggande orsakerna? Vem har råd att skaffa konstutbildning i en så osäker värld? Kan konst vara elitistisk?

Sexismen inom konstvärlden blev även rätt påtaglig för mig. Orkar inte ens gå in på detta. Bara det att en av mina (manliga) favoritlärare drämde till med "Varför ska kvinnliga fotografer alltid fota med sina känslor?" (för att vi lärt oss att kommunicera med känslor unlike många konstnärsmän pga könsstereotypisk uppfostran, you minimalizing jerk).

Jag kan också bli fruktansvärt irriterad på vilken typ av konst som får plats i offentligheten och som anses "bra". Det handlar så mycket om trender och kontakter. Sedan har jag ju även min personliga smak som jag själv också from time to time ifrågasätter efter att jag för ett år sedan började se vilken liten klubb för inbördes beundran jag befann mig i. För det är ju precis det som dom som får plats också befinner sig i, fast med en standard med andra parametrar.

Olika typer av design känns för tillfället som en bekväm tillflyktsort. Såklart finns där också ovan nämnda problem, men det känns mera relevant och nyttigt för mig att fundera på målgrupper, funktion, material och form än på om mitt koncept är tillräckligt konceptuellt och går i linje med min konstnärliga identitet. Jag hade helt enkelt rätt höga krav på mig själv som konstnär. Allting skulle passa ihop, mina koncept skulle vara perfekt komplexa, aldrig för banala och allting måste vara fläckfritt, jämt jämt jämt, annars kunde man lika gärna låta bli. Att skapa konst var inte roligt längre och i slutändan visste jag inte längre vem jag ens skapade konst för. Det betyder såklart inte att jag inte har höga krav på mig som designer, men det känns lättare på något sätt?

Kanske konsten åter gör entré i mitt liv efter ett par år. Antagligen kommer gnistan någon gång tillbaka. Min process är långt ifrån klar. Jag behöver tid till att bearbeta och hitta förhållningssätt till tidigare nämnda tankar. Just nu ger jag formgivningen mera plats.

04.10.2018 kl. 17:35

Utsikt med dimension

 

Vädret här är så bipolärt. Vaknar upp till sol och när man går ut är det spöregn. Tur att utsikten från vårt vardagsfönster alltid är fin, oavsett väder. Det är mysigt med dimension när man tittar ut, jag har aldrig tidigare bott så nära ett gatuhörn.

Igår hade jag ett möte med en tjej vars magisterprojekt jag handleder. Jag har ju handlett praktikanter tidigare men det känns djupare att handleda ett magisterprojekt. Det handlar  liksom mer om att lära känna en person, hens uttryck och att pusha personen i rätt riktning. Mötet fick mig nästan att tveka på beslutet jag tog angående att pausa min lärarutbildning. Jag har alltid funnit mening i att handleda/guida/lära personer. Å andra sidan känner jag starkt att jag behöver fokusera på grafisk design och visuell kommunikation i år så att det så småningom kan börja bli en huvudsyssla. Just nu behöver jag ett fokus, inte två. Under mitt möte med magisterstudenten råkade jag dessutom träffa en från min lärarutbilningsklass, hon sa att det var kaos och alldeles för mycket kurser. Så kanske det var lika så bra.

 

03.10.2018 kl. 11:08

Vecka 40 + önskeinlägg

 

 

Så var det vecka 40.

Det finns alltid kvar doftspår av örnträd och björnbär i hallen, precis vid ytterdörren, när han gått. De hänger kvar där hela dagen tills han kommer hem för då doftar det så överallt. Följande morgon doftar det i hallen igen.

Jag har vant mig vid den kalla inomhustemperaturen. Tänker mig att vi kanske inte behöver sätta på värmen riktigt ännu. Vädret under veckan ska tydligen nå 20 grader vissa dagar även om nätterna är kyliga.

Idag står illustrationsjobb, organisering av min arbetshörna och evenemang i Iittala-affären i kalendern. Och så ska jag beställa kluriga badrumslampor. Just nu kissar vi nämligen i mörker.

Förresten - trots att ni inte är så himla många som läser längre så är jag himla nyfiken på vad ni skulle vilja läsa om eller se här. Det kan vara något visuellt, det kan vara något privat eller också något riktigt allmänt om det råkar ha väckt er nyfikenhet. Och ifall det är pinigt att kommentera under eget namn så tar jag inte illa upp alls av anonyma kommentarer! Så ifall ni har något ni skulle vilja veta mera om, bring it on. Och läser ni inlägget först en vecka efter att det publicerats går det också att kommentera, jag läser alltid kommentarerna.

 

01.10.2018 kl. 10:15

Effortless energy

 

Lilja nummer två har slagit ut i vasen på köksbordet. Det doftar nu dubbelt så mycket lilja i vårt vardagsrum.

Onsdagen var ingen bra dag och jag somnade med en stor klump i magen som jag också vaknade upp med. Igår morse ringde en kompis mig helt oväntat och det kunde inte ha kommit mer lägligt. Det var ett av de mest värdefulla samtalen jag haft på länge. Vissa vänner är värda mer än guld. Det är med så himla få personer man har den där nästintill telepatiska förmågan, när man säger exakt det som den andra behöver höra och båda parterna tar vara på råden man får av varandra och ser saker ur ett större perspektiv än bara sitt eget. Hon är en sådan vän. Vi har en relation där vi utan att ens behöva försöka, automatiskt ger energi till varandra bara av att prata. Vi har samma värden, samma humor, samma arbetsmoral och stressiga livsstil som också drar ner oss i skiten ibland. Vi bestämde att ta tag i våra patetiska liv och spara ihop till en längre resa tillsammans. Vi förtjänar att chilla.

Efter att vi pratade mådde jag så himla mycket bättre. Det är knäppt ibland hur det kan svänga så snabbt?

Fredagen är här och nu är det dags att beta av veckans sista arbete och sedan tar jag helg.

 

 

 

 

28.09.2018 kl. 12:46

Överdådigt blomster och Aalto-vaser

 

Som jag nämnde igår köpte jag blommor till min kille för att överraska honom. När han kom hem hade han också med sig en stor bukett så plötsligt stod vi där med två  buketter. Men! Detta blev dock det ypperliga tillfället jag väntat på - att använda och kombinera vaserna i vårt nya hem.

Sedan jag började jobba med inredning har jag ju även jobbat med styling en hel del. En av höjdpunkterna var typ morsdag och liknande då vi beställt in tjugo buketter som vi stylade i olika vaser i affärens alla vråar. Som jag har suktat efter att ha en pompös blomsterhörna i mitt eget hem.

Jag köper sällan själv snittblommor men min kille har överöst mig med blomster under vårt förhållande så det kändes rätt naturligt att inhandla några vaser under vårt personalrabattevenemang i våras.

 

 

Innan jag började jobba med Iittalavaror hade jag aldrig någonsin tänkt att jag skulle äga en Aalto-vas själv. För mig symboliserade Aalto-vasen trötta tulpaner från K-market hemma hos farmor. Hade till och med fått en 95mm-version av farmors väninna i dopgåva som stod och dammade i ett skåp tills nu. När jag genom mina kollegor lärde mig se med nya ögon på Aalto-vaserna blev jag såld. Aalto-vasen är typ världens bästa vas att kombinera med olika färger och former och buketter får ett fantastiskt fall i den klassiska 160mm-modellen.

Nu blev det här ju kanske inte den mest optimala blomkombinationen då jag slog samman två lite random buketter men jag tycker faktiskt det är rätt charmigt när det får se spontant och lite överdådigt ut (typ såhär, såhär eller såhär).

Så ja. Vasen jag fick i dopgåva står nu tillsammans med mina två Aalto-vaser och en Aalto-skål jag fått på köpet en gång. Kanske dags att byta ut min bloggbeskrivning i sidospalten nu.

26.09.2018 kl. 16:13

Svenskans förfall

 

Och så var det tisdag.

Det var fyra grader när jag vaknade i morse. Fyra. Enligt min väderapp är det varmare på sommarstugan ute på Hitis hav än här. Vad hände?

Inomhustemperaturen här var 18,5 grader vilket inte heller är tillräckligt för att sätta på värmen. Då får man få upp värmen på annat vis. Jag beslöt mig för att gå ut och springa för första gången sedan jag blev frisk. Innan mononukleosen sprang jag 5-10 km per gång, men det tänker jag inte tvinga mig själv att göra nu. 2,5 km var tillräckligt. På vägen hem köpte jag en bukett blommor för att överraska min kille när han kommer hem från reklambyrån ikväll. Vi brukar fira varandra med små gester den 25 varje månad.

Det känns rätt bra att skriva mer aktivt här igen. Under dessa sex år utomlands har min svenska långsamt börjat förfalla eftersom jag typ aldrig talar eller skriver på språket längre (förutom under julen och sommaren). Det problemet ville jag ta tag i i höst. Det började bli pinsamt med alla skriv- och syftningsfel samt de uttryck och metaforer som jag direktöversätter från engelska och nederländska i huvudet. Bloggen är min svenskspråkiga frizon. Ställer inte heller lika höga krav på den som tidigare.

Den nyaste intervjun ligger förresten uppe på Ratatas framsida! Det är ingen mindre än Hanna Nordenswan som berättar om sitt dokumentärfilmande och sina studier i NYC.

Klicka på länken för att komma till intervjun!

Brustna hjärtan och mörka klipprumsnätter

 

 

25.09.2018 kl. 10:55

Mensvärksmåndag

 

Sov extremt dåligt inatt. Tror morgonens påsar under ögonen vägde minst ett kilo per öga. Hade även halva ansiktsmasken kvar i fejset när jag genom regnet travade iväg till Kolonel Koffie som jag hade tänkt att skulle bli dagens arbetsplats. Efter att ha fixat lite med bokomslag och skrivit en intervju som jag ser fram emot att publicera så fort den blivit okejad fick jag en sån mördande mensvärk. Ville dessutom inte riskera att blöda ner mina byxor från Acne Studios som jag av någon anledning valt att bära just idag så jag fick gå hem igen. Hem och byta trosor, byta byxor, ta smärtstillande, tvätta fejset och dricka en hel kanna menstruationste som min kusins fästmö blandat ihop till mig. Nu känns det som tur lite bättre.

Imorgon kommer Julia hit och hjälper mig att sätta ihop vår garderob! Halleluja. Äntligen får vi in våra kläder någonstans!

Nu tänker jag fortsätta med illustrationer som jag gör till en bok. Det är så himla lugnande att göra dessa illustrationer, men det är ett stort arbete. Runt 36 illustrationer blir det sammanlagt. Samtliga ska tecknas med ritkol. Tror det blir en välbehövlig paus från ritkol när boken är klar, höhö.

 

Här kan ni få ett smakprov:

 

 

Back to work!

 

24.09.2018 kl. 16:47

 

 

Nanó

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Norden för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 

 

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången