Att jobba icke-prestationsinriktat

30.08.2015 kl. 01:48

 

 

[Disclaimer - jag är säker på att alla i min omgivning som någonsin uppmuntrat mig att sikta högt endast menat väl, men jag har rätt att analysera min uppväxt.]

På senare tid har många i min omgivning (och även på Ratata) börjat öppna upp sig angående pressen på prestation i vårt finska* samhälle. Jag har lyckligtvis aldrig bränt ut mig, men jag har i ett par år haft problem med panikångest och depression - delvis på grund av känslor av att inte duga och att vara misslyckad.

Egentligen är det väl inte känslor av misslyckade en särskilt ovanlig följd av att man uppfostras till att alltid vara duktig och sikta högt och blivit pushad till att prestera och fått höra vilka yrken som duger och vilka yrken man ska akta sig för (läs: gatusopare, städare, "kassatant" etc**).

Just därför tänkte jag prata lite om mitt sommarjobb.

Först och främst - jag är lyckligt lottad som över huvud taget fick ett sommarjobb. Det känns som att det har varit extrem brist på den varan i år i Finland och det måste vara ett fruktansvärt bakslag för studeranden som inte har föräldrar som kan hjälpa till ekonomiskt.

Jag jobbar som administrativ medarbetare vid avdelningen för hälsa på Belgiens största statligt finansierade socialskyddsförsäkring, Christelijke Mutualiteit, CM. Tänk er typ Fpa, fast med en mantel av kristna värderingar. Det finns tre stora försäkringskassor i Belgien - den kristna, den neutrala och den socialistiska. Det spelar egentligen inte någon större roll vilket socialskydd man väljer, men till en viss del erbjuder olika socialskydd olika tjänster/återbetalningar och man väljer den man har störst behov av.

Varje dag sitter jag på huvudkontoret i Mechelen var jag går igenom alla hundratals brev som vi får in varje dag av människor som behöver hjälp och ersättning för dyra medicinska behandlingar eller vård. Hittills har jag jobbat med fall som kretsar kring logopedi, diabetes, åldringsvård, rehabilitering, abort***, beroende och palliativ**** vård. Arbetet är ganska repetitivt - vid exakt samma tidpunkt varje dag går jag och hämtar post, sorterar post enligt innehåll och förbereder fallen för att sedan ge vidare till rätt medarbetare ska kunna börja arbeta med dem. Sedan utför jag det avslutande arbetet - jag dubbelkollar allting och skriver brev åt alla inblandade om vilka beslut som tagits och till vilken läkare/specialist/instans de ska vända sig till. Jag har ett eget badge-kort (hej vuxenpoäng) som jag använder vid 7.30 på morgonen när jag börjar dagen, när jag går och äter lunch och när jag lämnar kontoret senare på eftermiddagen.

Jag vågade inte tro att jag skulle trivas, men att jobba med detta kan vara det mest befriande jag gjort i hela mitt liv. Jag känner mig som en del i ett fungerande samhälle där det finns tillgång till ett fungerande socialskydd, en pusselbit i något mycket större. När jag är klar för dagen behöver jag inte ägna någon tankeverksamhet åt jobbet för resten av dagen. Jobbet jag gör går nämligen inte att ta med hem - detta i motsats till mina studier och nästan alla andra jobb jag har haft.

Och vad som kanske framförallt gör mig så himla glad med detta arbete - att kontorsjobba handlar inte om prestationer. Jag behöver inte sticka ut, framhäva mig själv och konkurrera eller jämföra mig med någon. Det finns ingen att imponera på. Jag producerar inte något framstående och exeptionellt - jag producerar något nödvändigt och ibland till och med livsviktigt. Varför ska det ens vara ett mål i livet att vara framstående hela tiden? I ett samhälle där alla jobbar med "häftiga" saker skulle ingenting fungera.

Genom hela livet har jag fått höra att jag kan bli vad jag vill, att jag ska bli något stort, något speciellt - att jag är för "bra" för att arbeta med vissa saker (vilket är en helt jävla vidrig sak att säga). För några veckor sedan berättade jag med stor iver om mitt jobb och hur bra jag trivs för en släkting, varpå hen uppgivet sade "ja, kanske du trivs bättre som kontorstant då".

Efter detta samtal grät jag hela kvällen. 

Det beror säkert på ens familjs bakgrund och attityd huruvida någon känner igen sig i detta inlägg eller inte. Jag är bara så innerligt trött på att vara en världsfrånvänd prestationsprinsessa som måste sikta högt efter ett helt liv av höga betyg, hundratals olika hobbies och så vidare. Det enda jag önskar är att släppa taget om alla hjärnspöken från barndomen. Man blir inte lyckligare av att vara lyckad i någon annans ögon.

Jag väljer min egen lycka. Och just nu finns den lyckan bakom glasdörrarna i CM:s gråa huvudkontor i Mechelen.

 

 

* Jag skriver "vårt finska samhälle" då jag inte upplever samma prestationspress bland mina jämnåriga i Belgien.
** Ryser av klassförakt!
*** Eller oönskad graviditet, som vi så diplomatiskt kallar det här borta.
**** Palliativ vård = vård i livets slutskede.

 

Kommentarer (7)
Spamfilter
Skriv siffran 4 med bokstäver:
Jag har flera gånger tänkt på samma. Jag har läst aldrig så många böcker som när jag fabriksjobbade somrarna kl 6-14.30, stressade aldrig hemma när jag var kassatant heller. Somliga somrar har jag helt enkelt prioriterat de här jobben, endast eftersom studie- och annan jobbstress hänger med hela tiden. Efter fabriksdagen (och under den) fickjag bara stänga av hjärnan. Kanske det inte skulle kännas så farligt att jobba på de ställena lite längre, men för mig fattas lite känslan av att göra skillnad. Hjälpa någon, mer än att försöka göra de ensamma pensionärerna lite gladare då de handlar. Tänker mig att lycka och trivsel i slutändan handlar mer om ambition att göra världen en bättre plats, snarare än att karriärklättra. Och det, det är något beundransvärt, tycker jag.
Satu30.08.15 kl. 11:22
Håller med om det där med att göra världen till en bättre plats också känns viktigt. Jag tror t.ex. inte att jag skulle trivas så bra med att kontorsjobba på ett företag som säljer något helt onödigt eller verkar inom ett oetiskt område. Däremot känns det super att kunna jobba med att hjälpa människor - även om det bara är administrativt arbete så måste någon också göra de "tråkiga" sakerna som knyter ihop säcken!
30.08.15 15:15
Tycker det är galet hur negativ synen är på "kassajobb och liknande" trots att det är jobb som vi dagligen är i kontakt med och är beroende av. Och visst känns dagen tusen gånger trevligare om "kassatanten" var trevlig, kollade en i ögonen och önskade god dag än det motsatta! Eller hur man rynkar på näsan om man går på en skitig trottoar - jamen tur att det finns någon som städar (det skulle jag tycka om, få vara ute och se hur något blir rent, vilken tillfredsställelse! )då! Alla behövs ju. Jag drömmer ofta om att jobba med något som inte kräver så mycket huvudbry för att sedan vid sidan om då och då frilansa med mer konstnärligt arbete när det faller mig in. Hög igenkänningsfaktor i den text!
Amanda30.08.15 kl. 14:03
Jag har exakt samma dröm som du - just nu skulle jag typ göra vad som helst för ett fast deltidsjobb här på CM för att sedan kunna köra mitt eget race vid sidan om! Förstår inte över huvud taget varför vissa jobb nedvärderas, för det är precis som du säger - alla behövs!
30.08.15 15:22
Håller verkligen med. Kanske det är något som hör till just den finska kulturen, prestationshetsen. Jag bor i Sverige (men kommer från Åland) och här (Sverige) har man ju t.ex. inte betygsättning i grundskolan alls på samma sätt som i Finland. Å andra sidan tycker jag att många är utbrända/deprimerade här med. Men det är ju bara min egen uppfattning.

Har själv också jobbat i en mataffär flera somrar och trivts jättebra med det just pga det du beskriver, att kunna släppa jobbet när man slutar. Nu utbildar jag mig till förskollärare och där är det ju inte alls samma sak. Också ett yrke med relativt låg status dock...
Malin30.08.15 kl. 14:11
Jag tror att hela den skandinaviska kulturen värdesätter hårt arbete och "att vara duktig" på ett annat sätt än t.ex. här i Belgien. Så jag kan bra tänka mig att det också existerar i Sverige. Men ja, såklart är alla familjer och bekantskapskretsar olika beroende på bakgrund. Förskolelärare är ju också ett helt sjukt viktigt jobb och det är hemskt att det nedvärderas. Tror att det beror på att jobba med barn har en "kvinnlig" stämpel och yrkesområden med kvinnor i majoritet är lägre avlönade - hemskt! Vad kul att se att du har en ny blogg förresten :) Kommer ännu ihåg din gamla och alla dina fina illustrationer!
30.08.15 15:29
bra skrivet! alla är olika och trivs med/är nöjda med olika jobb, och det är en bra sak! det är så hemskt att många viktiga jobb är nedvärderade.
Caroline31.08.15 kl. 22:38
tack - och ja, man borde få göra helt vad man vill, blir så ledsen av människor som ser ner på vissa typer av arbete :(
01.09.15 12:46
Huhhu känner nog igen mig massor... Precis på samma sätt känner jag inför att jobba på eftis, det är SÅ skönt att inte behöva ta hem jobbet eller försöka imponera på någon (som jag känt press på att göra på mina praktikantjobb där jag mått skitdåligt). När jag berättade om mitt nya jobb för en motsvarande släkting var en av kommentarerna (i nedlåtande ton) "jaså, så du ska börja förvärvsarbeta". Blir galen! Jag vet inte om jag vill jobba som eftistant hela mitt liv men so what ifall jag skulle göra det, såna jobb är ju jätteviktiga. Och håller med om att arbetslycka väl snarare handlar om att hitta pusselbitskänslan där en får vara med och göra världen till en bättre plats än att karriärklättra.
koltrast01.09.15 kl. 11:15
älskar ordet "pusselbitskänsla" :) Det borde finnas i Svenska Akademins ordlista eller nåt! Men ja, vad tråkigt att vi båda dras med släktingar som har "åsikter" om vad vi borde göra och bjuder på nedlåtande kommentarer när vi är nöjda med våra beslut. Eftistanter och kontorstanter behövs!
01.09.15 12:56
Otroligt bra text! Känner igen mig och håller med.
Elin01.09.15 kl. 13:15
Tack så himla mycket!
05.09.15 10:25
Så bra skrivet! Jag känner definitivt av en stor press att leverera, och i den här branschen (journalistbranschen) ska man ska hålla sig uppdaterad om exakt allt i världen. Så jobbet slutar inte efter arbetstid. Det är tungt. Dessutom är jag omringad av hemska nyheter jämt. Älskar det jag gör, så måste kanske hitta mitt sätt att göra jobbet på.
Frida04.09.15 kl. 09:56
Tack och lycka till med att hitta din väg! Har själv jobbat som frilansskribent vilket ju inte innebär deadlines varje dag såklart, men kan absolut tänka mig att det skulle vara tungt. Gott att du älskar vad du gör dock! Det hjälper säkert väldigt mycket.
05.09.15 10:28

Virus i Paris

 

 

Virus och brist på röst till trots åkte jag och Bagheera ett par dagar till Paris. Vi bokade en lägis via Airbnb och billiga tågbiljetter med Izy (dotterbolag till Thalys). Älskar med att bo på kontinenten att man bara kan ta tåget eller bussen till Paris för ett överkomligt pris typ när man vill. Har varit i Paris ett flertal gånger men upptäcker nya saker varje gång.

Jag har nyligen haft (och har egentligen fortfarande) en virusinfektion på stämbanden som till och med tvingade mig att ställa in en del av min praktik som konstlärare, men bokat är bokat. Vi åkte ändå till Pais. Tji fick jag då åkte på en förkylning på köpet. Nu har jag alltså både något slags virus på stämbanden plus förkylning. Score!

Plus och minus med Paris:

- Folk klär sig inte lika snyggt som jag kom ihåg. Typ alla bär bara svart och grått?! I Antwerpen klär sig folk mycket mer varierat, medvetet och framförallt i mer färg. Kan i och för sig ha att göra med att de flesta populära klädmärken baserade i Antwerpen använder sig av mycket färg och färgmatchning.

+ Folk i Paris är däremot mycket trevligare än folk i Antwerpen. Håller uppe dörrar och ler mer och så. Obs att jag stöter på rätt mycket otrevliga människor i Antwerpen eftersom jag servar folk från överklassen i en designeraffär. Borde skriva ett separat inlägg om det någon gång, det är rätt intressant men också vidrigt jobbigt ibland. Man får ha mycket skinn på näsan. Kanske jag iofs också skulle tycka att folk i Paris var otrevliga ifall jag jobbade i Printemps eller Le Bon Marché eller nåt sånt. Upplevde iaf Parisarna betydligt mer uppmärksamma på folk i sin omgivning, de ger mer plats åt en i kollektivtrafiken och står ogärna i vägen.

+ Paris metrosystem slår alla metrosystem i alla andra städer jag någonsin besökt. Snabbt, effektivt, stort och extremt lättnavigerat. Blir lika förbluffad varje gång.

- Cappucino i Paris är fortfarande vedervärdigt. De håller fast vid sin Café au lait trots att man beställer en cappucino.

- Colette hade stängt! 

+ Merci-affären i Marais. Skulle kunna ta med hela affären hem. Upptäckte även att belgiska Serax har gjort en kollektion som främst riktar sig in på tapas och sushi för Merci. Köper kanske ett set senare, de finns såklart även till salu i Antwerpen. Öht känns det inte så speciellt att köpa saker i Paris längre då nästan allt ändå finns i Antwerpen.

+ Maten. Franska croissanter. Franska bakelser. Fransk baguette. Franskt smör. Franska ostar. Croque madame. Confit de canard. Allt detta får ett stort plus. På alla hjärtans dag åt vi Bo La Lot på Bistro Indochiné vilket iofs inte alls var franskt men fy fan vad gott. Rekommenderar. Paret som ägde krogen var också himla trevliga.

 

 

Här är en bild från Airbnb-lägisen. Hare bäst! xx

 

16.02.2018 kl. 23:14

Tvåtusenarton

 

Första bilden av mig i år. Klippte av håret sista dagen förra året. Känns klichéaktigt att tänka på det som en symbolisk handling men det kändes i varje fall väldigt skönt att se något nytt i spegelbilden när jag vaknade dagen efter.

Ord som jag vill att ska definiera mitt nya år är struktur, prioriteringar, fokus och stresshantering. Jag vill fortsätta tänka stort men jag vill inte glömma bort vad jag behöver för att må bra. Vill bli bättre på att säga nej. Bättre på att fokusera på vad jag verkligen vill göra, på vem jag vill vara. 

 

02.01.2018 kl. 17:45

tvåtusensjutton

2017 var året när jag:

Hittade en ny röd tråd efter att ha irrat runt i en märklig garnaffär i lite på ett halvår.

 

Fem ord som beskriver 2017:

Terapeutiskt, kaotiskt, festligt, insiktsfullt, ibland ledsamt.
 

Årets höjdpunkt:

Att Bagheera kom in i mitt liv och gav mig allt han har. Att Julia kom och hälsade på i maj, det var så kul ❤  Att jag bott i en så fin lägenhet som jag gillar. Att jag började i kognitiv beteendeterapi.

Året genom Spotify:


Årets maträtter:

Allting asiatiskt! Men även hemlagad pizza.
 

Årets kulturupplevelser:

Min största kulturupplevelse skulle ha varit att se King Kruel live i De Roma i december. Kom inte iväg dock på grund av att hela Antwerpen stängde ner sina bussar, metron och spårvagnar på grund av snöstorm. Alla taxibilar var upptagna och telefonkön var evighetslång. Hyrde av ren desperation en vespa efter att ha stått och väntat på bussen i 45min men det gick inte att köra genom snön. Detta svider fortfarande i hjärtat alltså!!
 

Årets samhällsfenomen:

Vem har missat #MeToo? Ingen! Har dock inte varit så aktiv på samhällsfronten detta år p.g.a. för trött.
 

Årets somarminne:

Sommaren med Bagheera. Särskilt tältandet.


 

Årets gimme more: 

Tid med vänner. Sol. Jag fick inte nog med sol i somras! Saknar den.
 

Årets gimme less:

Stress och sjukdomar. Tänker på mononukleosen. I början av året gav jag också för mycket av mig själv till personer som inte var beredda att ge samma tillbaka till mig. Men det är som tur talked out!
 

Årets utmaning:

Att acceptera min barndom och uppväxt. Att inte vara arg längre.


 

02.01.2018 kl. 17:40

Som om jag ömsade sinn


 

Det har ju som ni märkt ekat rätt tomt på min blogg i höst. Kanske för att det återigen känns som jag slungats in i en slags vag identitetskris. När jag precis trodde att jag hade hittat vem jag var och vad jag ville för lite mera än ett år sedan revs mina framtidsplaner i tusen bitar. Det tog slut mellan mig och personen som jag trodde skulle förbli min person.

Jag hann egentligen aldrig ens sörja men å andra sidan vet jag inte om jag är en person som har ett behov av att sörja och älta. Istället för att sörja har jag konsumerat. Konsumerat människor, konsumerat äventyr och konsumerat vin. Kanske det också är en form av bearbetning.

En av de saker som kanske hindrat mig mest från att blogga är att jag nästan skäms för att jag inte bara kan vara samma person jämt. Från ett år till ett annat förändras mina drömmar. När något går i kras förnyar jag mig själv. Det är som om jag ömsade skinn.

 

 

22.12.2017 kl. 17:40

Ett gult inlägg

.           

 

Har printat och bundit böcker precis hela dagen. På lördagen ska en av mina böcker vara med på bokmässan i Akademin och i morgon åker jag till Liège för att ett galleri vill träffa mig för att diskutera en utställning.

Jag är himla mycket hemma nuförtiden. Förra hösten flängde jag fram och tillbaka mellan olika platser och nätverkade och höll på. Morgondagens möte är i och för sig två timmar bort med tåg men annars försöker jag att vila efter mononukleosen. Det känns verkligen i kroppen att jag varit ruskigt sjuk.

Funderar på vad jag borde göra på tåget i morgon. Skulle helst försöka läsa en bok men tror datorn får hänga med istället för jobb.

 

12.10.2017 kl. 00:39

Ett blått inlägg

Jag är med vinterkappa. En blå fick det bli. Hade först klickat hem en vit teddyjacka från Monki men det såg ut som om jag hade tappat bort mig inuti en isbjörn så den fick åka tillbaka. Drömmer nu våta drömmar om intressanta färgkombinationer som jag kan skapa med t.ex. en burgundy- eller smutsgulsfärgad tröja undertill.

 

Jag var på Collectiv Nationals utställning med Valentinas arbeten på Plein Publiek. Fotografierna av mig ovan ingår i hennes nyaste serie. Tog ett par glas vin och insåg sedan att det kanske inte var en så bra idé eftersom min läkare förbjudit mig att förtära alkohol på grund av dåliga levervärden (tack mononukleosen). 


Lördagen bestod av Iittalajobb och nykter födelsedagsfest på kvällen. Söndagen också fin. Bagheeras mamma bjöd oss på frukost i Café Impérial!


Mycket instagramvänligt som ni kan se.


Idag är ingen vidare dag känner jag. Jag var på terapi i morse och sedan köpte jag en Pomelo till lunch som visade sig vara helt omogen. Just nu borde jag förbereda ett tal om ett socialt tema till dagens föreläsning i Akademin samt printa och binda en bok som jag ska ta med mig till ett möte i Liège på torsdagen men istället ligger jag på soffan utan inspiration och med ont i magen :'(

 

09.10.2017 kl. 15:15

Sommaren som kom och gick

 

Var höll jag egentligen hus under sommaren? Bloggen gick på tomgång och jag gjorde verkligen inget av det jag hade planerat att göra. Mest har jag stressat runt med jobb, olika ansökningar och utställningsgrejer och så har vi ju den där förälskelsebubblan.


Sommaren bjöd på grötfrukostar ur mina nya tallrikar i mitt kök.


 

Det blev också en del frukostar med denna hunk, Bagheera. Kan även avslöja att han är den bakomliggande orsaken till tidigare nämnda förälskelsebubbla.







Sedan var jag ju till Sverige på Fridas och Pis 70talsgangsterbröllop. Valentina var min plus one och jag fick tårar i ögonen när jag såg Frida och Pi vigas i den skånska sommaridyllen.


Tillbaka i Antwerpen hittade jag och Bagheera ett nytt favoritcafé, PAKT. Det ligger i 't groen kwartier och det är sjukt fräscht och najsigt på alla sätt. 'T groen kwartier är ett område med bland annat ett gammalt militärsjukhus som rustats om till nya lägenheter och det är ett sånt trevligt promenadstråk. Flera moderna företag med ekologiskt tänk ligger även i området och så växer det grönsaker på taken. Och så ligger ju även Antwerpens berömda restaurang The Jane i knutarna.


I sommar har jag levt i vad Valentina döpte till "pussy pants". Så himla sköna även om tygets mönster ser ut som ett gäng vaginor.

 

Jag var en sväng till Finland och fortsatte förälskelsebubblan där. Sjukt hur fort tiden gick där borta. Nästa sommar vill jag stanna lite längre än två veckor, det var alldeles för kort, hann med ingenting alls. Men jag fick i alla fall hänga med till Caroline och Freddys landställe Fallholmen och så kom Julia av och an till Ängesön!

 

Väl tillbaka i Antwerpen igen började Bagheera extraknäcka som cykelbud för Deliveroo.
Alltså.
Ja sku nog buda hem mat lite oftare om en sån där hottis kom och knackade på min dörr med pizza i handen.

 



Förutom pussypantsen har jag även burit min puderrosa favorittröja i scubamaterial.

 

Innan jag blev sjuk åkte vi ca 51 gånger till Ikea med buss och transporterade hem diverse möbler. Jag var helt slut efter varje gång minns jag. Inte så konstigt då jag hade mononukleos liksom.


En gång kom en galen kund till Iittala som gav mig en massa choklad. Vet inte om han var pervers eller bara lite konstig med tanke på vad han sa till mig men det var ju kul att få choklad iaf.




Sen hade jag ju öppning i Oude Beurs för residensutställningen. Herregud minns hur slutkörd jag var på öppningen. Fattar inte hur jag orkade vara där ens.




Och så - det sista som hände i sommaren var även det bästa. Bagheera flyttade in hos mig. Folk i min omgivning tycker att vi är galna men vi har det sjukt najs.

Lovar att skriva lite mer om kärlek och att gå vidare inom kort. Måste bara vila lite till först.

puss & kram <3

 

 

05.10.2017 kl. 16:14

Postmononucleosis

 

Det känns som om jag återbegåvats med livets krafter efter en månad sängliggandes. Befinner mig fortfarande i konvalecens men jag har i varje fall börjat se ljuset i slutet av tunneln. Igår var jag på min första lektion i Akademin, imorse kände jag äntligen för att klä min halvsjuka kropp i något annat än pyjamas och på lördagen går jag tillbaka till jobbet på Iittala.




 

Igår tillverkade jag dessutom min kalender inför skolåret som komma skall (eller egentligen har det ju redan börjat men jag har  som bekant varit dödssjuk). Jag printar och binder helst mina kalendrar själv av överloppsmaterial jag hittar i mina gömmor. I år fick det bli en pärm av gammal kartong, svart bokbindningstyg och marimekkomönster på pärmen.

 

04.10.2017 kl. 15:14

Epstein Barr-viruset och jag

 

I förrgår fick jag veta att jag testat positivt för mononukleos. Detta gör mig tydligen till en av tio personer som inte bär på antikroppar mot detta vidriga.

Hela slutet av sommaren och början av hösten har jag mått uselt. Först tänkte jag att det säkert hade med utbrändheten att göra. Symptom efter symptom uppenbarade sig och jag fortsatte tvinga mig själv till jobbet. Och en dag orkade jag inte bara längre.

Nu har jag legat två veckor i sängen och jag är fortfarande kaputt. Tydligen hade jag varit sjuk i en till två månader innan jag ens fick resultatet från blodprovet.

Vet inte vart jag vill komma med detta inlägg. Orkar inte ens gå in på vad som varit fel på mig men just nu önskar jag bara att jag ska få min vanliga hudfärg tillbaka. Och att energin ska komma tillbaka. Jag gjorde en pizzadeg för några timmar sedan och det var liksom allt jag orkade med för idag.

Girls and boys, ta hand om er.

 

23.09.2017 kl. 19:49

historier om mig historier om dig

 

Ibland känns det som att jag tappat min röst, min inre röst. Rösten som kan berätta, förklara, bena ut allting som sker inuti och utanför. Kanske för att jag har höga krav på den rösten, rösten som berättar historier. Historier om människor som inte finns men som jag önskar fanns. Berättelser om glödande byggnader i skymningen. Anekdoter om vilsekomna själar höga på viljan att bli något annat än vad de är.

Historier om mig.

Historier om dig.

Min terapeut talar om att jag måste vara hjälpsam mot mig själv istället för att jämt döma och pusha. Jag kan bli min egen största hjälp. Ibland undrar jag om jag ens vill det. En del av mig vill ju pusha mig själv.

Blir jag någonsin fri?

 

19.09.2017 kl. 20:27

 

 

Nanó

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Finland för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 

 

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången