Jag är alltid otillräcklig

05.11.2015 kl. 12:10
 
 
Hej. Jag heter Nanó och jag är besatt av att göra allting bättre. Ofta bättre än vad som faktiskt är möjligt.
 
Ett längre tag har jag funderat på varför jag bloggar så sällan. Igår försökte jag brainstorma blogginnehåll med mitt sällskap medan vi promenerade längs ån. Han föreslog att jag skulle skriva om mitt magisterprojekt och hur mycket jag angstar kring det. Jag sågade hans idé - inte nog med att jag redan ger en bild av att vara ett känslomässigt vrak i bloggen min, ska jag nu också avslöja att jag är otillräcklig i skolan?
 
Problemet är väl snarare att jag aldrig känner mig tillräcklig. Aldrig någonsin. Kanske i korta stunder, men de är få.
 
På bloggen känner jag mig inte heller tillräcklig. Jag bloggar väldigt sällan eftersom jag har orimliga krav på vad som ska dyka upp här. Jag vill såklart blogga oftare, men då skulle jag istället vara missnöjd med kvaliteten på inläggen. Vad jag än gör så skulle det bli fel. Jag känner sällan att jag duger. Högst antagligt ligger ett djupt inrotat duktig flicka-syndrom bakom alla dessa tankar (vilket jag skrivit lite om här). En högtravande uppfostran, ett skolsystem som belönar enbart de duktigaste, mobbning och elaka kommentarer om min kropp, vänner som svikit och pojkar som betygsatt. Nära och kära som alltid sagt "du kan bättre" och samtidigt klankat ner på att man är ytlig när man oroat sig över att inte vara tillräckligt lyckad i andras ögon.
 
Jag tror starkt på att det är andra som format detta beteende hos mig men mycket av de överdrivna tankarna ligger också i eget huvud. Bloggen är ett ganska tydligt exempel. För vem fan bryr sig egentligen, sist och slutligen? Det här är en blogg. Inte ett samhällsmagasin, inte en artikel i morgontidningens kulturbilaga, inte en roman och definitivt inte något som folk betalar för att läsa. Det är kanske det som är det absolut bästa med bloggen - det är ett fritt medium. Inga krav, inga ramar. Varför lägger jag då upp egna regler för hur min blogg bör vara?
 
Jag vet inte ens exakt vart jag vill komma med detta inlägg. Kanske blir det en slags ice breaker som kan bädda för en hälsosammare inställning till mig själv och mitt skrivande.
 
 
 
Kommentarer (6)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:
Tack för det här! Jag har också ibland lust att utveckla min blogg och försöka skaffa 1000 läsare och 100 kommentarer per dag. Eller i alla fall komma med på topplistan på de mest lästa bloggarna på Ratata.... Men vad skulle det ge mig- egentligen?
Frida05.11.15 kl. 14:10
Vissa bloggar som blir populära är ju mer eller mindre livsprojekt och skribenterna har gjort det till heltidsjobb. Jag har aldrig varit ute efter en stor blogg, endast att leva upp till någon slags kvalitativ standard som uppenbarligen inte funkar för mig (har för lite tid, för höga krav, osv). Tycker inte du ska titta på Ratatas topplista så mycket, utveckla din blogg i den riktning DU vill :)
05.11.15 19:38
Funderar konstant på samma saker; speciellt då det börjar vara en tid sedan jag skrev sist. Då blir tröskeln bara högre och högre. Ju oftare jag skriver desto starkare är tanken "vem fan bryr sig" och att det är viktigt att jag skriver för min skull, oavsett hur meningslöst det kan verka utifrån. Så heja, hoppas du trivs med de nya, bredare/icke-existerande gränserna! :)
Fanny05.11.15 kl. 16:35
Tack! Ska försöka bredda mina gränser lite. Håller med dig för övrigt. Det är viktigt att vi inte glömmer bort varför vi skriver - oftast är det väl ändå för oss själva?
05.11.15 19:51
Jag har emellanåt väldigt svårt hur jag ska förhålla mig till min blogg och mitt bloggande. Ibland vill jag så hemskt gärna skriva helt nonsens-inlägg om hundbajs eller chips eller ingenting (som jag kunde göra där för en 10 år sedan när jag började min bloggkarriär), men det går helt enkelt inte. Trots att jag inte annars har några höga krav på mig själv att prestera är det något som gör att jag sparkar bakut så fort jag ens tänker på att skriva nonsens. Borde kanske jobba med det här.

Känner också igen mig i kommentaren här ovanför om att tröskeln bara blir högre ju längre tid som går mellan de olika blogginläggen. Därför har jag de senaste veckorna testat publicera ett tips-inlägg en gång i veckan, för att på något sätt hålla upp en viss bloggtakt och kanske komma in i ett flow där jag dels blir inspirerad som aldrig förr och dels känner att varje inlägg inte måste tänkas igenom flera dagar innan det kan anses vara klart.
ett ritstift i din rumpa05.11.15 kl. 21:03
Jag förstår exakt vad du beskriver! Voi huhhu. Antar att man alltid vill göra sitt bästa och att det på något sätt blir väldigt framträdande när man har en blogg som ändå representerar en själv på ett eller annat sätt.
18.11.15 19:43
Känner SÅ igen mig! Har försökt skriva om samma grej men inte lyckats formulera mig lika bra (nästsista stycket är guld!). Tycker det här inlägget är så mycket mera än en ice breaker, just precis sådär känner jag ofta inför bloggandet och ganska mycket annat också. Har precis som Fanny märkt att pressen blir mindre om jag skriver ofta och tillåter mig själv att publicera inlägg jag inte filat på i två månader, så ska försöka bli lite mindre perfektionistisk har jag tänkt. Hoppas du också hittar ett sätt att förhålla dig till bloggen som du trivs med!

PS. Har aldrig nånsin fått en bild av dig som ett känslomässigt vrak varken före eller efter att vi lärde känna varandra, har däremot alltid tyckt att du verkar cool ;) bara så du vet.
koltrast05.11.15 kl. 22:21
Vi får alltså båda jobba på att bli bättre anti-perfektionister :) Coolt att du tycker jag är cool B) Känner mig inte så cool. Känner mig ändå mera som ett känslomässigt vrak. Tycker DU är cool!
18.11.15 19:41
Tack för ett viktigt inlägg! Jag är glad att jag läste det. Har själv medvetet försökt ha bloggen som ett kravlöst ställe, då jag ofta annars ställer ganska höga krav på mig själv. Det där med kravlöshet fungerar typ så länge jag klarar av att hålla mig från att kolla hur många läsare jag har. Genast jag märker att ingen läser/fler än vanligt läser vaknar min inre otillräcklghetskännande bekräftelsejunkie och jag börjar fundera på vad folk vill läsa och försöker anpassa mig enligt det, vilket inte är någon vidare bra taktig då jag inte vet något om dem som läser.

Tack för påminnelsen i det nästsista stycket!

Rofa05.11.15 kl. 23:51
Åh vad glad jag blir :) Tack själv! Jag är själv ingen bekräftelsejunkie på bloggen (hade nog inte kollat min google analytics på flera år innan jag fick det uppkört i ansiktet då jag började jobba med Ratatas statistik) men har själv haft höga krav på min "nivå". Som om det ens skulle spela någon roll för någon annan....
18.11.15 19:36
spela en gång i ett bänd där vi hade en låt som hade lyrikraden "jag skriver bara som terapi". det räcker väl som exempel. bara för att skriva av sig helt enkelt, och då får det vara precis hur det vill
den elaka b.06.11.15 kl. 13:11
bra sagt!
18.11.15 19:33

Del sju

 

 

 

Det slår mig att vi båda är människor på flykt.

Ska vi fly tillsammans?

 

21.11.2016 kl. 09:51

Hur jag bor

 

 

Nu när jag jobbar som lärare vid Guangzhou Academy of Fine Arts bor jag faktiskt exakt likadant som när jag studerade här för tre år sedan. I samma byggnad, i ett likadant rum, fast denna gång på södra sidan vilket innebär att det är varmare i rummet (inte mig emot, jag frös på norrsidan). Det är rätt asketiskt men å andra sidan är jag bara här i åtta veckor.

Jag har en dubbelsäng, ett skrivbord, garderob, balkong och ett badrum. Allting ser i västerländska ögon rätt slitet ut men för mig duger det mer än väl här borta. Varmvatten finns endast ett par timmar på kvällen och konsumeras enligt hur mycket pengar man laddat på sitt varmvattenkort och vattnet från kranen måste kokas innan det kan drickas. Man får även besök av kackerlackor ibland men å andra sidan finns det typ inte ett enda ställe i Kina som är fritt från dessa kryp.

 

 

Kan jag bara säga att jag älskar min säng? Den må ha en stenhård, kinesisk madrass och rätt smutsiga lakan vid det här laget men den finns alltid där. Älskar att spendera tid i min säng när jag befinner mig utomlands, sängen symboliserar en slags trygghetskänsla.

 

 

Utsikten från min balkong - fler dormitories samt basketplaner och så de vinröda skolbyggnaderna i bakgrunden. Vanligtvis myllrar det av elever men när jag tog bilden var det eftermiddagslektion.

 

21.11.2016 kl. 08:45

Del sex

 

 

kanske försvinner du också en dag
men jag har ändå tänkt ta med
det bästa du har att ge
för jag är värd så mycket mer
än någon som bara försvinner
 

 

17.11.2016 kl. 02:25

Del fem

 

 

jag säger att allting snurrar så fort, att mina känslor inte hunnit ikapp, att det är skrämmande att låta en ny person komma mig så nära så snabbt

du säger att man kanske ibland inte kan göra så mycket annat än att öppna sig när man träffar en ny vän

 

16.11.2016 kl. 07:18

Tankar om att göra slut

 

 

 

Det högg verkligen till i mitt hjärta när jag läste de två senaste inläggen på Sandras blogg.

Allt annat i livet känns plötsligt hundra gånger tyngre när man går igenom en så pass grundläggande förändring av den egna känslan av trygghet. Man river upp en stark gemenskap, skrotar livsplaner, blir tvungen att tänka om. Det har blivit svårare att hitta fokus när jag ska jobba och det är framförallt svårare att välja var jag lägger mitt fokus för dagen när jag vaknar med en sten i magen eller när jag känner trycket i bröstkorgen innan jag ska lägga mig. Alla småsaker som skaver känns plötsligt hundra gånger mer. Hjärnan går konstant på högvarv och alla känslor blir som små explosioner.

Jag bestämde mig dock direkt för att denna break-up inte skulle bli som min förra. Jag ska inte gräva ner mig i sorg, inte bli handlingsförlamad, inte kräkas varje morgon och inte gå ner 10 kg i vikt. Jag ska fortsätta äta, jobba, skratta.

När någonting känns för mycket skriver jag ner det på en lapp och hänger den ovanför mitt skrivbord. Sedan får jag bara hålla tummarna för att en del av känslorna hamnade på lappen istället för att fortsätta hänga i mitt huvud. På avstånd kan jag betrakta mina rädslor hänga på min vägg. Förhoppningsvis skapar det distans. För när någonting allvarligt händer är det så himla svårt att hitta distansen till sig själv.

 

16.11.2016 kl. 05:43

Del fyra

 

 

du säger ofta att du är bra på att göra på dåliga val
att du köpte biljetten hit tror jag var ett rätt bra val

 

14.11.2016 kl. 17:10

Söndag

 

 

Det slog mig idag att det känns som att min vistelse här lite förstörs alla andra projekt jag har på gång samtidigt. Hur ska jag någonsin hitta fokus? Just nu har jag nog aldrig längtat mer efter att bara ha ett jobb, en fast punkt, en trygg inkomst. 

 

13.11.2016 kl. 10:22

Del tre

 

 

idag är kanske dagen då du inte kommer att höra av dig
idag är kanske dagen då jag borde höra av mig

 

13.11.2016 kl. 08:08

Arbetsnarkomanen

 

 

Har precis kraschat i sängen.

Typ varenda människa här är sjuk just nu på grund av temperaturen som sjönk från 30 till 12 på en dag. Nu är det dock 25 grader igen vilket känns lite bättre.

Har gått runt och funderat på att jag i vår ska försöka våga mig på ett projekt-stopp och bara koncentrera mig på kanske två projekt. Det känns inte riktigt som att jag orkar leva i nuet då jag går runt och har så mycket att tänka på jämt. Saknar mitt hemmakontor. Där hade jag iaf saker lite mer under kontroll.

Kan inte vänta på att min kollega kommer hit om en vecka. Hon är så bra för hon går igenom exakt samma saker som jag. Ibland är det så otroligt skönt att snacka med någon som är lika mycket arbetsnarkoman som en själv.

 

12.11.2016 kl. 15:51

Del två

 

 

oftast känns det som att både allt och inget döljs av ditt skratt
jag vet aldrig ifall det finns lite eller mycket kvar att utforska

 

12.11.2016 kl. 04:46

 

 

Nanó

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Finland för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 

 

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången