Jag är alltid otillräcklig

Publicerad 05.11.2015 kl. 12:10
 
 
Hej. Jag heter Nanó och jag är besatt av att göra allting bättre. Ofta bättre än vad som faktiskt är möjligt.
 
Ett längre tag har jag funderat på varför jag bloggar så sällan. Igår försökte jag brainstorma blogginnehåll med mitt sällskap medan vi promenerade längs ån. Han föreslog att jag skulle skriva om mitt magisterprojekt och hur mycket jag angstar kring det. Jag sågade hans idé - inte nog med att jag redan ger en bild av att vara ett känslomässigt vrak i bloggen min, ska jag nu också avslöja att jag är otillräcklig i skolan?
 
Problemet är väl snarare att jag aldrig känner mig tillräcklig. Aldrig någonsin. Kanske i korta stunder, men de är få.
 
På bloggen känner jag mig inte heller tillräcklig. Jag bloggar väldigt sällan eftersom jag har orimliga krav på vad som ska dyka upp här. Jag vill såklart blogga oftare, men då skulle jag istället vara missnöjd med kvaliteten på inläggen. Vad jag än gör så skulle det bli fel. Jag känner sällan att jag duger. Högst antagligt ligger ett djupt inrotat duktig flicka-syndrom bakom alla dessa tankar (vilket jag skrivit lite om här). En högtravande uppfostran, ett skolsystem som belönar enbart de duktigaste, mobbning och elaka kommentarer om min kropp, vänner som svikit och pojkar som betygsatt. Nära och kära som alltid sagt "du kan bättre" och samtidigt klankat ner på att man är ytlig när man oroat sig över att inte vara tillräckligt lyckad i andras ögon.
 
Jag tror starkt på att det är andra som format detta beteende hos mig men mycket av de överdrivna tankarna ligger också i eget huvud. Bloggen är ett ganska tydligt exempel. För vem fan bryr sig egentligen, sist och slutligen? Det här är en blogg. Inte ett samhällsmagasin, inte en artikel i morgontidningens kulturbilaga, inte en roman och definitivt inte något som folk betalar för att läsa. Det är kanske det som är det absolut bästa med bloggen - det är ett fritt medium. Inga krav, inga ramar. Varför lägger jag då upp egna regler för hur min blogg bör vara?
 
Jag vet inte ens exakt vart jag vill komma med detta inlägg. Kanske blir det en slags ice breaker som kan bädda för en hälsosammare inställning till mig själv och mitt skrivande.
 
 
 
Kommentarer (6)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver?
Tack för det här! Jag har också ibland lust att utveckla min blogg och försöka skaffa 1000 läsare och 100 kommentarer per dag. Eller i alla fall komma med på topplistan på de mest lästa bloggarna på Ratata.... Men vad skulle det ge mig- egentligen?
Frida05.11.15 kl. 14:10
Vissa bloggar som blir populära är ju mer eller mindre livsprojekt och skribenterna har gjort det till heltidsjobb. Jag har aldrig varit ute efter en stor blogg, endast att leva upp till någon slags kvalitativ standard som uppenbarligen inte funkar för mig (har för lite tid, för höga krav, osv). Tycker inte du ska titta på Ratatas topplista så mycket, utveckla din blogg i den riktning DU vill :)
05.11.15 19:38
Funderar konstant på samma saker; speciellt då det börjar vara en tid sedan jag skrev sist. Då blir tröskeln bara högre och högre. Ju oftare jag skriver desto starkare är tanken "vem fan bryr sig" och att det är viktigt att jag skriver för min skull, oavsett hur meningslöst det kan verka utifrån. Så heja, hoppas du trivs med de nya, bredare/icke-existerande gränserna! :)
Fanny05.11.15 kl. 16:35
Tack! Ska försöka bredda mina gränser lite. Håller med dig för övrigt. Det är viktigt att vi inte glömmer bort varför vi skriver - oftast är det väl ändå för oss själva?
05.11.15 19:51
Jag har emellanåt väldigt svårt hur jag ska förhålla mig till min blogg och mitt bloggande. Ibland vill jag så hemskt gärna skriva helt nonsens-inlägg om hundbajs eller chips eller ingenting (som jag kunde göra där för en 10 år sedan när jag började min bloggkarriär), men det går helt enkelt inte. Trots att jag inte annars har några höga krav på mig själv att prestera är det något som gör att jag sparkar bakut så fort jag ens tänker på att skriva nonsens. Borde kanske jobba med det här.

Känner också igen mig i kommentaren här ovanför om att tröskeln bara blir högre ju längre tid som går mellan de olika blogginläggen. Därför har jag de senaste veckorna testat publicera ett tips-inlägg en gång i veckan, för att på något sätt hålla upp en viss bloggtakt och kanske komma in i ett flow där jag dels blir inspirerad som aldrig förr och dels känner att varje inlägg inte måste tänkas igenom flera dagar innan det kan anses vara klart.
ett ritstift i din rumpa05.11.15 kl. 21:03
Jag förstår exakt vad du beskriver! Voi huhhu. Antar att man alltid vill göra sitt bästa och att det på något sätt blir väldigt framträdande när man har en blogg som ändå representerar en själv på ett eller annat sätt.
18.11.15 19:43
Känner SÅ igen mig! Har försökt skriva om samma grej men inte lyckats formulera mig lika bra (nästsista stycket är guld!). Tycker det här inlägget är så mycket mera än en ice breaker, just precis sådär känner jag ofta inför bloggandet och ganska mycket annat också. Har precis som Fanny märkt att pressen blir mindre om jag skriver ofta och tillåter mig själv att publicera inlägg jag inte filat på i två månader, så ska försöka bli lite mindre perfektionistisk har jag tänkt. Hoppas du också hittar ett sätt att förhålla dig till bloggen som du trivs med!

PS. Har aldrig nånsin fått en bild av dig som ett känslomässigt vrak varken före eller efter att vi lärde känna varandra, har däremot alltid tyckt att du verkar cool ;) bara så du vet.
koltrast05.11.15 kl. 22:21
Vi får alltså båda jobba på att bli bättre anti-perfektionister :) Coolt att du tycker jag är cool B) Känner mig inte så cool. Känner mig ändå mera som ett känslomässigt vrak. Tycker DU är cool!
18.11.15 19:41
Tack för ett viktigt inlägg! Jag är glad att jag läste det. Har själv medvetet försökt ha bloggen som ett kravlöst ställe, då jag ofta annars ställer ganska höga krav på mig själv. Det där med kravlöshet fungerar typ så länge jag klarar av att hålla mig från att kolla hur många läsare jag har. Genast jag märker att ingen läser/fler än vanligt läser vaknar min inre otillräcklghetskännande bekräftelsejunkie och jag börjar fundera på vad folk vill läsa och försöker anpassa mig enligt det, vilket inte är någon vidare bra taktig då jag inte vet något om dem som läser.

Tack för påminnelsen i det nästsista stycket!

Rofa05.11.15 kl. 23:51
Åh vad glad jag blir :) Tack själv! Jag är själv ingen bekräftelsejunkie på bloggen (hade nog inte kollat min google analytics på flera år innan jag fick det uppkört i ansiktet då jag började jobba med Ratatas statistik) men har själv haft höga krav på min "nivå". Som om det ens skulle spela någon roll för någon annan....
18.11.15 19:36
spela en gång i ett bänd där vi hade en låt som hade lyrikraden "jag skriver bara som terapi". det räcker väl som exempel. bara för att skriva av sig helt enkelt, och då får det vara precis hur det vill
den elaka b.06.11.15 kl. 13:11
bra sagt!
18.11.15 19:33

En hälsning från Guangzhou

 

 

 

Jag tror inte någon kan ana hur mycket jag kämpat för att få upp detta blogginlägg. Har rätt dåligt och dyrt mobilnät och nästan samtliga appar och nätsidor jag använder är blockade. För det första är mycket mer blockat än förra gången jag var här och för det andra är skolan inte riktigt villig att ge mig eget Wifi eftersom kön till installationen är tre veckor lång. Aja, man får väl klara sig så gott det går. Det är omöjligt att göra något på egen hand pga hierarkisamhället. Har iaf bett Jenna sköta Ratatas framsida tills jag får ordning på mitt nät.

 

Har grym jetlag och känner mig lite förvirrad i allmänhet. Troligen pga vad som hände precis innan jag kom hit men också av att plötsligt vara tillbaka på en plats jag en gång studerat på och kallat hem och nu är jag plötsligt lärare här. Saknar mina bästa vänner hemma men som tur går det att whatsapp-ringa. Jag skulle nog dö om jag inte kunde ringa med minst en vän om dagen.

 

Allt är bra och jag har väldigt roligt med människorna jag bor med. Hoppas på att jag snart kan börja blogga en gång om dagen igen. Vi hörs snart.

 

Publicerad 01.11.2016 kl. 02:58

21:53

 

 

 

att vänja sig vid en kropp som inte var din får mig att undra vem du egentligen var

måste mitt du alltid vara du? eller kan du vara någon annan?

 

Publicerad 27.10.2016 kl. 21:34

Tack.

 

 

 

Hej ni. Ville bara ge ett personligt tack till alla er som var så stöttande och fina i mitt senaste blogginlägg. Jag har nog inte ännu riktigt insett vad som hänt. Vet inte ens hur jag ska kunna berätta nyheten för min familj.

Jag försöker tänka framåt.

Jag törstar efter alla nya förälskelser jag kommer att få vara med om men samtidigt vet jag att någonting alltid kommer vara förändrat inom mig. Kommer jag någonsin att tro på evighetslång kärlek igen?

Jag vet inte.

Jag tänker också att det kanske inte spelar någon roll.

Just nu väljer jag att tro på stunden utan att definiera vad jag egentligen letar efter. Jag väljer att tänka på mina vänner. Mina vänner som skickar oroliga meddelanden, som är glada för min skull, som whatsapp-ringer mig medan jag diskar, som håller om mig om natten och pussar på min panna. Mina vänner som jag kan snacka om snubbar med flera timmar i sträck, som gör små små flätor i mitt hår på en fest, som vill se världen med mig, som vill jobba med mig.

Jag väljer att tro på flyktiga nätter, samtal på min säng fram till klockan tre på morgonen, hans isblåa ögon, starka övrekropp och svarta hår.

Jag väljer att tro på att jag är driven, genial och värd allting och lite till.

Jag väljer att tro på att jag inte alltid behöver veta vad som ska hända.

För det bästa kanske hände igår, kanske händer imorgon, kanske händer precis just nu.

 

Publicerad 23.10.2016 kl. 18:37

Om att göra slut

 

Det är alltid svårt att veta ifall man ska skriva om någonting i bloggen eller inte. Men ikväll känner jag för att skriva.

 

 

I tisdags flög jag till Åbo med en känsla i magen som sade att någonting var fel. Jag hade skjutit på att beställa biljetten till kvällen innan, var inte redo att lämna Antwerpen, hade inte haft aptit på veckor och allting kändes märkligt i allmänhet. Min tidigare enorma iver över att åka till Guangzhou var som bortblåst. Allt jag kunde tänka på var vad han skulle säga när jag skulle se honom på flygplatsen.

Jag fick varken en kram eller en kyss. Han bar min reseväska till bussen och när vi steg på förstod jag att jag nog aldrig kommer att bo i Åbo igen.

När vi kom hem till honom doftade det annorlunda. Han doftade annorlunda. Han var annorlunda. Sänglakanen var bytta. Han sa att jag också doftade annorlunda. Han hade rätt.

 

 

Vi hade samtalet vi båda hade bävat för i månader.

Sedan tog jag mina saker och åkte hem till Julia.

Nu funderar jag mest på vad som händer när man lämnar sitt livs största kärlek bakom sig.

Om någonting någonsin kan bli lika stort som det som en gång var det största.

Om någonting någonsin kan bli lika himlastormande vackert. 

 

 

En dag blir han någon annans du.

Någon annans ögongodis en söndagsmorgon då solljuset träffar hans ansikte där han ligger i sin spritluktande säng i en etta någonstans i Studentbyn.

Någon annans långa, gängliga drasut med sitt flirtiga leende, stadens stiligaste näsa, trygga ögon och ett långt, vågigt hår, tjockare än en hästman.

Någon annans eviga tuggmotstånd - envis som en åsna och stolt som ett fullblod.

Någon annans cigarettändare som kanske blir ett hett engångsligg. Flergångsligg om hon har tur.

Kanske till och med hennes orsak till att en dag skriva om den himlastormande kärleken.

 

Publicerad 21.10.2016 kl. 22:30

när det tar slut / början på något nytt

 

 

Nästa vecka åker jag för att bo på andra sidan jorden fram till jul. 

 

 

Publicerad 20.10.2016 kl. 17:11

Onsdag

Jag är i en stressig period och minsta lilla extra press är totalt handlingsförlamande just nu. Jag har sovit väldigt dåligt och inte haft aptit på ett tag och trots att genuint gillar att blogga kommer jag att hålla bloggen på sparlåga i en vecka eller två. Egentligen känns det dumt att känna sig tvungen att förklara sin tystnad på bloggen men det känns nästan mer stressande att inte säga någonting alls. Ta hand om er.

 

 

Publicerad 12.10.2016 kl. 12:27

Söndag

 

 

I horisonten ser jag Antwerp Tower, Boerentoren, lyftkranar och tusentals dåligt isolerade tak. Jag ser min skrangliga brandstege och funderar på vilket språk jag kommer tala ifall det börjar brinna och jag är tvungen att klättra ner till grannens terass och knacka på hennes dörr. Blickar snett neråt och ser min andra grannes badrum och tänker att dom nog inte vet om att jag kan se dem rakt uppifrån varje gång de ligger tätt omslingrade i badkaret. Kommer ihåg när det fortfarande var värmebölja ute och jag satt på min madrass och skrek och grät i telefonen med fönstret öppet och att jag först efteråt märkte att någon satt på sin terass utanför, nervöst scrollandes på sin ipad.

Det är när morgonsolen går upp som alla vita byggnader blir till guld.

 

Publicerad 09.10.2016 kl. 12:19

Hemma från Liège

 

 

Kom nyss hem från Liège photo book festival. Boy what a day. Det är när man träffar proffs som man inser hur mycket kvar man har att lära och framförallt hur roligt det är att gå framåt. Nu är jag så sjukt peppad på att fortsätta.

Tänker inte på så mycket annat just nu än att jag älskar att bo här. Att stanna i Finland och försöka sig på samma liv där skulle aldrig ha funkat för mig. Efter att ha bott mitt i smeten så länge skulle jag aldrig ha kunnat bli kvar i Svenskfinland och bara glida runt utan att folk egentligen skulle förstå vad jag håller på med och se vad som skiljer det från allt annat. Jag behöver den höga standarden, jag behöver utmaningen, jag behöver folk som knäpper mig på näsan istället för att stryka mig medhårs. Föredrar alla gånger att jobba hårdare än hårdast och lära mig på riktigt, från ett perspektiv som känns kittlande. Att vara här gör mig så lycklig.

Nu väntar en massa jobb på att betas av. Ha en fin lördagkväll, vem du än är som läser ♥

 

 

Publicerad 08.10.2016 kl. 21:00

Första titten på mitt kök

 

 

Okej, mitt kök här i Berchem är långt ifrån färdigt men jag tänker mig att det också kan vara intressant att se bilder in progress.

Mitt kök var alltså mintgrönt när jag flyttade in (se bild i detta inlägg). När jag flyttade in visste jag inte vilken färg jag hade att förvänta mig. Det var nämligen flera år sedan jag såg lägenheten och i somras bestämde jag mig mig för att slå till direkt chansen kom, utan att se några nytagna bilder. Billiga tvårummare är en nämligen sällsynt art. När jag väl såg färgen tänkte jag att det var väldigt typiskt att jag nu plötsligt skulle få ett mintgrönt kök (som jag alltså tidigare drömt om) när jag finally liksom hade gjort ett färgschema i mitt huvud där mintgrönt inte passade in alls. Som tur var det ju varken dyrt eller svårt att måla om.

Efter en massa testmålande av provfärger kom jag fram till att jag ville köra på färgen "Delfin", en gråblå, matt färg. Den kändes lite mellaneuropeisk!

 

 

Här står jag på den lilla trappan som leder från sovrummet till köket, toan och duschrummet. Det är alltså rätt vanligt i gamla hus i Antwerpen att ha dusch i samma rum som köket (fast jag har iaf en vägg emellan). Toan är separat och befinner sig bakom dörren till vänster och duschrummet är bakom den tunna gardinen.

Jag älskar verkligen den här färgen. Den har typ en lugnande effekt och passar så bra med mjölkvitt och mina träskivor som jag sågade till i rätt mått i byggaffären förra veckoslutet. Vad som ska bytas ut på bilden ovan är dock den skrangliga lampan (som är en gratis nödlösning) samt den tunna gardinen till badrummet. Tänker mig en något tjockare gardin. Sedan behövs även pallar, väggdekorationer, kanske någon hylla och såklart måste ju även en växt flytta in här så småningom!

 

 

Är himla nöjd med min diskho! Gillar starkt kombon metall + trä.

 

 

Och så har jag ju min spis/ugn som går på gas. Från att ha varit lite skraj för att tända den har vi nu blivit rätt bra kompisar. En gasugn är sjukt mycket snabbare och effektivare än en elektrisk ugn. Känner dock att jag måste bli bättre på att hitta rätt grader eftersom den fortfarande bränner min mat ibland (finns inga celsiusgrader, bara siffrorna 1-10).

 

 

Publicerad 07.10.2016 kl. 11:26

Veckans musiktips

 

 

Queen Bs syrra Solange Knowles har förresten släppt en grym platta <3

 

 

Publicerad 05.10.2016 kl. 16:19

 

 

Nanó
// Brabo Babe

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Finland för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 
Kärleksbreven kan ni skicka till
nano@ratata.fi

 

 

Mer information om vad jag gör finns på min hemsida och i min kreativa portfolio.

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången

 

 

Mina bästa 

Astrid

Caroline

Emily

Fia

Hani

Hanna

Julia

Karin

Liisa

Linnéa

Maggie

Mikaela

Milia

Miilo

Peppe

Riina

Rofa

Sara

Satu