Jag är alltid otillräcklig

05.11.2015 kl. 12:10
 
 
Hej. Jag heter Nanó och jag är besatt av att göra allting bättre. Ofta bättre än vad som faktiskt är möjligt.
 
Ett längre tag har jag funderat på varför jag bloggar så sällan. Igår försökte jag brainstorma blogginnehåll med mitt sällskap medan vi promenerade längs ån. Han föreslog att jag skulle skriva om mitt magisterprojekt och hur mycket jag angstar kring det. Jag sågade hans idé - inte nog med att jag redan ger en bild av att vara ett känslomässigt vrak i bloggen min, ska jag nu också avslöja att jag är otillräcklig i skolan?
 
Problemet är väl snarare att jag aldrig känner mig tillräcklig. Aldrig någonsin. Kanske i korta stunder, men de är få.
 
På bloggen känner jag mig inte heller tillräcklig. Jag bloggar väldigt sällan eftersom jag har orimliga krav på vad som ska dyka upp här. Jag vill såklart blogga oftare, men då skulle jag istället vara missnöjd med kvaliteten på inläggen. Vad jag än gör så skulle det bli fel. Jag känner sällan att jag duger. Högst antagligt ligger ett djupt inrotat duktig flicka-syndrom bakom alla dessa tankar (vilket jag skrivit lite om här). En högtravande uppfostran, ett skolsystem som belönar enbart de duktigaste, mobbning och elaka kommentarer om min kropp, vänner som svikit och pojkar som betygsatt. Nära och kära som alltid sagt "du kan bättre" och samtidigt klankat ner på att man är ytlig när man oroat sig över att inte vara tillräckligt lyckad i andras ögon.
 
Jag tror starkt på att det är andra som format detta beteende hos mig men mycket av de överdrivna tankarna ligger också i eget huvud. Bloggen är ett ganska tydligt exempel. För vem fan bryr sig egentligen, sist och slutligen? Det här är en blogg. Inte ett samhällsmagasin, inte en artikel i morgontidningens kulturbilaga, inte en roman och definitivt inte något som folk betalar för att läsa. Det är kanske det som är det absolut bästa med bloggen - det är ett fritt medium. Inga krav, inga ramar. Varför lägger jag då upp egna regler för hur min blogg bör vara?
 
Jag vet inte ens exakt vart jag vill komma med detta inlägg. Kanske blir det en slags ice breaker som kan bädda för en hälsosammare inställning till mig själv och mitt skrivande.
 
 
 
Kommentarer (6)
Spamfilter
Skriv siffran 2 med bokstäver:
Tack för det här! Jag har också ibland lust att utveckla min blogg och försöka skaffa 1000 läsare och 100 kommentarer per dag. Eller i alla fall komma med på topplistan på de mest lästa bloggarna på Ratata.... Men vad skulle det ge mig- egentligen?
Frida05.11.15 kl. 14:10
Vissa bloggar som blir populära är ju mer eller mindre livsprojekt och skribenterna har gjort det till heltidsjobb. Jag har aldrig varit ute efter en stor blogg, endast att leva upp till någon slags kvalitativ standard som uppenbarligen inte funkar för mig (har för lite tid, för höga krav, osv). Tycker inte du ska titta på Ratatas topplista så mycket, utveckla din blogg i den riktning DU vill :)
05.11.15 19:38
Funderar konstant på samma saker; speciellt då det börjar vara en tid sedan jag skrev sist. Då blir tröskeln bara högre och högre. Ju oftare jag skriver desto starkare är tanken "vem fan bryr sig" och att det är viktigt att jag skriver för min skull, oavsett hur meningslöst det kan verka utifrån. Så heja, hoppas du trivs med de nya, bredare/icke-existerande gränserna! :)
Fanny05.11.15 kl. 16:35
Tack! Ska försöka bredda mina gränser lite. Håller med dig för övrigt. Det är viktigt att vi inte glömmer bort varför vi skriver - oftast är det väl ändå för oss själva?
05.11.15 19:51
Jag har emellanåt väldigt svårt hur jag ska förhålla mig till min blogg och mitt bloggande. Ibland vill jag så hemskt gärna skriva helt nonsens-inlägg om hundbajs eller chips eller ingenting (som jag kunde göra där för en 10 år sedan när jag började min bloggkarriär), men det går helt enkelt inte. Trots att jag inte annars har några höga krav på mig själv att prestera är det något som gör att jag sparkar bakut så fort jag ens tänker på att skriva nonsens. Borde kanske jobba med det här.

Känner också igen mig i kommentaren här ovanför om att tröskeln bara blir högre ju längre tid som går mellan de olika blogginläggen. Därför har jag de senaste veckorna testat publicera ett tips-inlägg en gång i veckan, för att på något sätt hålla upp en viss bloggtakt och kanske komma in i ett flow där jag dels blir inspirerad som aldrig förr och dels känner att varje inlägg inte måste tänkas igenom flera dagar innan det kan anses vara klart.
ett ritstift i din rumpa05.11.15 kl. 21:03
Jag förstår exakt vad du beskriver! Voi huhhu. Antar att man alltid vill göra sitt bästa och att det på något sätt blir väldigt framträdande när man har en blogg som ändå representerar en själv på ett eller annat sätt.
18.11.15 19:43
Känner SÅ igen mig! Har försökt skriva om samma grej men inte lyckats formulera mig lika bra (nästsista stycket är guld!). Tycker det här inlägget är så mycket mera än en ice breaker, just precis sådär känner jag ofta inför bloggandet och ganska mycket annat också. Har precis som Fanny märkt att pressen blir mindre om jag skriver ofta och tillåter mig själv att publicera inlägg jag inte filat på i två månader, så ska försöka bli lite mindre perfektionistisk har jag tänkt. Hoppas du också hittar ett sätt att förhålla dig till bloggen som du trivs med!

PS. Har aldrig nånsin fått en bild av dig som ett känslomässigt vrak varken före eller efter att vi lärde känna varandra, har däremot alltid tyckt att du verkar cool ;) bara så du vet.
koltrast05.11.15 kl. 22:21
Vi får alltså båda jobba på att bli bättre anti-perfektionister :) Coolt att du tycker jag är cool B) Känner mig inte så cool. Känner mig ändå mera som ett känslomässigt vrak. Tycker DU är cool!
18.11.15 19:41
Tack för ett viktigt inlägg! Jag är glad att jag läste det. Har själv medvetet försökt ha bloggen som ett kravlöst ställe, då jag ofta annars ställer ganska höga krav på mig själv. Det där med kravlöshet fungerar typ så länge jag klarar av att hålla mig från att kolla hur många läsare jag har. Genast jag märker att ingen läser/fler än vanligt läser vaknar min inre otillräcklghetskännande bekräftelsejunkie och jag börjar fundera på vad folk vill läsa och försöker anpassa mig enligt det, vilket inte är någon vidare bra taktig då jag inte vet något om dem som läser.

Tack för påminnelsen i det nästsista stycket!

Rofa05.11.15 kl. 23:51
Åh vad glad jag blir :) Tack själv! Jag är själv ingen bekräftelsejunkie på bloggen (hade nog inte kollat min google analytics på flera år innan jag fick det uppkört i ansiktet då jag började jobba med Ratatas statistik) men har själv haft höga krav på min "nivå". Som om det ens skulle spela någon roll för någon annan....
18.11.15 19:36
spela en gång i ett bänd där vi hade en låt som hade lyrikraden "jag skriver bara som terapi". det räcker väl som exempel. bara för att skriva av sig helt enkelt, och då får det vara precis hur det vill
den elaka b.06.11.15 kl. 13:11
bra sagt!
18.11.15 19:33

14 grader

 

Det är kanske första gången i mitt liv jag accepterat faktumet att jag inte har en jävla aning om vart jag är på väg. Det enda jag vet är att jag gillar 14 grader den andra februari och att jag ogillar att jag inte vet vad det ska bli av den här bloggen eftersom det verkar som att jag aldrig kommer igång.

 

03.02.2017 kl. 12:53

En låtsasvärld

 

 

 

09.01.2017 kl. 12:26

Välkommen hem

 

 

 

Det är andra gången jag äter lunch ensam sedan jag kom hem till Berchem för en vecka sedan.

När jag tar ut de sönderbrända potatisklyftorna, brysselkålshalvorna och palsternacksstavarna ur ugnen tänker jag på vad han brukade säga när han tuggade i sig de svarta kanterna på maten.

Everyone gets cancer anyway.

Då brukade jag flina, sucka ironiskt och svara But it's better to prevent it as long as you can, no?

Jag flinar inte när jag står där, lätt böjd över min gasugn med en illaluktande plåt sönderbränd mat. Istället börjar jag tänka att han kanske hade rätt.

Bit efter bit knaprar jag i mig mörka palsternacksstavar medan jag tittar ut över de snöiga hustaken.

 

09.01.2017 kl. 12:17

Who needs prozac when you've got this

 

 

 

Hej hej bloggen. Jag är tillbaka i Antwerpen och livet börjar sakta men säkert rulla på här borta igen.

Idag sökte jag äntligen jobb inne i stan efter att ha hållit mig i mina egna kvarter i Berchem i några dagar. Råkade gå förbi en Iittala-affär när jag fönstershoppade med Vivian och kvinnan jag gav mitt cv åt sprang efter mig ut på gatan för att fråga när jag kunde börja. Är lite väl hoppfull angående det jobbet just nu eftersom hon reagerade så positivt, men vi får se.

Annars har jag sovit alla nätter utom en tätt intill andras varma kroppar, tröstat ledsna vänner som inte vet vart de ska ta vägen längre, firat nyår i gott sällskap, panikgråtit på gatorna över hätska meddelanden från ett tidigare liv och jobbat i mitt hemmakontor från morgon till kväll.

Jag har känt mig varm varje gång han smekt min nacke. Har känt mig upplyft varje gång en vän tagit min hand. Har känt mig lyckligt lottad för alla normala, vänligt sinnade människor jag har i mitt liv.

Ibland har jag känt mig bräcklig, som om jag var gjord av glas, och vilken oförsiktig buffel som helst kan ha sönder mig utan att ens förstå vad den tar sönder.

Även om allting från stund till stund känns ledsamt flyktigt försöker jag lära mig att uppskatta det vackra i att ingenting någonsin är för evigt.

Det är nog den största sorgen jag burit på de senaste månaderna.

Ingenting kommer någonsin vara för evigt.

Livet är så himla, himla skört och människor förändras från natt till dag. 

Nu väntar en bil i ett av stadens vackraste kvarter på andra sidan stationen på att jag ska köra den till Gent, var min nya kollega och en negativscanner väntar.

Imorgon börjar en ny arbetsdag.

 

05.01.2017 kl. 20:10

Mars 2016

 

 

 

Enligt mina instagrambilder från mars hade jag nyss upptäckt hur otroligt gott färska fikon var. Sen var det ju det här med självmordsbombarna på Bryssels flygplats:


"För en timme sedan smällde det till på Bryssels flygplats. Hela taket föll ner var jag stod för 16 timmar sedan. Åtminstone elva är döda i nuläget.

Jag såg soldaterna som stod där innan vi kom, tänkte inte på det mera än så."

"För mig står Zaventems ankomsthall för kärlek och återförening. Nu ligger flygplatsens tak nere på golvet på grund av några fega personer vars blod kokat av hat.

Idag är dagen då Zaventem blev en symbol för sorg och förlust."

 

 

Mina kvarter var rätt grådaskiga. Jag skrev en del om utanförskap i och med attacken i Bryssel:

"Är konsten ett sätt att uttrycka utanförskap? Den frågan ställer jag mig efter måndagens föreläsning med Hans Theys, författare och tänkare. Theys är känd för att provocera sina elever och efter att ha konstaterat att en stor del av kursdeltagarna är av utländskt ursprung och att många amerikanska konstnärer är immigranter eller barn till immigranter säger Theys: "You can mix up being different with having a certain descendence. You can also just be a strange guy and not only be "different" because of your descendence". Jag slås av en tanke - är det inte också ett slags utanförskap som präglar de unga som åker iväg och strider för IS? Jag vill inte tro att någon föds ond. Alla söker efter ett sammanhang och vissa av oss hamnar på fel spår. Där vi finner gemenskap mår vi bra, men när man går så långt att man börjar döda för att känna gemenskap och mening måste man ha känt sig väldigt, väldigt ensam och utesluten innan. Det var där samhället eller skola borde ha ryckt in, innan meningslösheten tog över och ett frö av hat började gro."

 

 

Promenerade en del kring Eilandje.

"Ikväll slog det mig för första gången. Det kommer vara så otroligt tomt när jag flyttar härifrån. Inga exhibition openings, inga lektioner, inga galna fester, ingen granne som knackar på för att kolla läget, inget konstnärligt kontaktnät och mina vänner, kommer de ens märka att jag åkt?

Träffade en kille som studerat klart i Antwerpen och nu studerar vid HISK i Gent (Hoger Instituut voor Schone Kunsten) och han underströk att vänner kommer och går och allting är flyktigt och definieras av stunden. Iofs vet jag att vissa vänskaper är för evigt, men resten då? Trots att jag vet att jag kanske inte kommer underhålla alla bekantskaper på avstånd gör det ändå så himla ont när jag tänker på alla människor jag inte kommer träffa längre."

Behöver jag ens kommentera citatet ovan? När jag tittar tillbaka på vad jag skriver är det så självklart att jag direkt bara borde ha bestämt mig för att bli kvar i Antwerpen istället.

 

 

 

05.01.2017 kl. 19:59

Februari 2016

 

Februari var en ganska ljummen månad med en del självreflektion, ännu en kort visit till Finland och synnerligen aktiv bloggning!

I februari funderade jag också kring att jag faktiskt känner mig hundra gånger mer självsäker på engelska, språket jag levt på i snart 6 år.

"Det var också första gången jag insåg att folk som lärt känna mitt engelska jag de senaste åren har en uppfattning av mig som en väldigt självsäker och målmedveten person trots att jag känner mig som raka motsatsen, särskilt på svenska. Ibland önskar jag att jag kunde leva resten av livet på engelska/nederländska. Jag är mycket roligare, mer pratsam och mycket mera ALLT på engelska. Jag blev liksom vuxen på det språket."

 

 

Jag åt alldeles för mycket Bibimbap när jag upptäckte hur gott och enkelt det var att laga en fuskversion själv och resultatet av överdosen är att jag inte har ätit rätten på flera månader. Det här var definitivt min "perusmåltid" när jag bodde vid Paardenmarkt, asiatiskt med min hemmagjorda chiliolja och kokosvatten. Mygod, hur mycket pengar satte jag inte på kokosvatten den våren!

Skrev också följande om min kollega Valentina. Inget har förändrats och vi åkte äntligen till Kina för att dra kursen vi jobbat på att förverkliga i flera år (!).

"Nu är jag tillbaka och så är även den här bönan och hon är så kick-ass för hon peppar mig till grejer jag egentligen kanske inte annars skulle våga göra. Hon är den som skrattar högst vid bordet när jag säger att min tygbinda feels like having a teddybear in my pussy, hon är tjejen som vill tillbaka till Kina med mig och hon har även tagit hand om mig när jag varit i värsta möjliga skick men också lyft mig när jag vågat stråla."

 

 

Hade mycket snygga kläder i februari eftersom det inte var särskilt kallt.

 

 

Publicerade ett "En dag i Antwerpen"-inlägg. Detta ska jag definitivt göra igen när jag har mer tid! Mina dagar ser en aningen annorlunda ut nu.

 

04.01.2017 kl. 14:07

Januari - Årsresumé 2016

 

 

Dags för årsresumé på bloggen. Förhoppningsvis är det också ett bra sätt att starta om med bloggningen.

 

 

Bild - Sara Nguyen

 

Januari var lite vemodig. Jag var ett tag i Finland och funderade väldigt mycket på hur jag ville leva. När jag läser igenom vad jag bloggade om hittar jag mycket text om förhållandet jag var i och skulden jag kände över att ha bestämt mig för att sätta mig själv i första rummet och frivilligt bo på annan ort. Detta eviga gissel som nu är borta. Det om något är befriande - att äntligen inte känna skuld.

 

"Jag hänger med killen som numera har axellångt, smålockigt hår och jag äter alldeles för mycket eftersom det finns alldeles för få saker jag måste göra. Vi äter ute lite för många gånger, köper ett plagg för mycket på rean bara för att det är från favoritaffären och ser på ett avsnitt för mycket varje natt istället för att lägga oss i tid."

"Både i Guangzhou och nu i Antwerpen är jag gladare och mer produktiv än någonsin. Just nu mår jag bäst och har roligast när jag bor själv. Tror dock att detta är en period som jag är i behov av och inte nödvändigtvis hur jag vill leva resten av livet. Jag tror alla behöver ensamtid i en viss mån."

"Det känns alltid som att det är vår i luften när jag kommer tillbaka till Belgien. Strumplös med ett par tunna tights, sneakers och jacka spatserade jag till mataffären för att inhandla grönsaker, frukt och marinerade tofubitar. Den varma vinden smekte mitt ansikte på ett hemtrevligt sätt och gatorna doftade precis som förr. Jag kan inte sätta fingret på det men något med doften av den här stan gör mig så lugn inombords. Den finska vintern doftar ingenting och luften är kall, torr och hård. Belgiska vintern doftar mustigt och sött, den doftar av tvättmedlet de putsar gatorna med, den doftar nystekta våfflor, gräs från de unga killarna i gatuhörnet och fett från fritöskioskerna.​"

 

 

 

27.12.2016 kl. 12:56

Tisdag

 

 

Just nu är det tyst på bloggen men jag vill inte missa en enda sekund, minut eller timme av mitt liv just nu (plus att nätet inte fungerar 70% av tiden). Idag är det nio dagar kvar och jag fattar inte hur jag ska kunna lämna allt detta, återigen.

We'll have some catching up to do when I'm back ♥

 

 

13.12.2016 kl. 02:05

26

 

 

Jag kommer inte få barn innan min mamma fick mig. Kommer inte att köpa lägenheten han och jag sparade till, istället tar jag bort hans efternamn från mitt, suddar ut hans kropp från mitt beröringsminne och tänker på att jag alltid trodde på alla ord han sade om mig. Arg på att jag förlät gång på gång, att jag aldrig tog min magkänsla på allvar.

Idag börjar mitt tjugosjätte år och ingenting blev riktigt som jag hade trott att det skulle bli. Det blev bara bättre.

 

29.11.2016 kl. 05:39

Internetmekka

 

 

 

Jag hade glömt hur snabbt internet känns. Det är himmelskt. Hong Kong saknar internetcensur och har i övrigt ett helt annat (läs: normalt) system för internet än egentliga Kina.

Hong Kong är så otroligt fint och Liisa är snäll som visar mig runt. Staden känns märkligt västerländsk i jämförelse med Guangzhou vilket inte är särskilt konstigt med tanke på att Hong Kong är en specialregion med egen regering. Ändå blir jag förbluffad, gata efter gata. Jag hoppas jag är tillbaka snart igen.

 

 

26.11.2016 kl. 05:20

 

 

Nanó

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Norden för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 

 

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången