Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten

Publicerad 10.11.2015 kl. 00:32

 

En bild från våren jag flyttade till Flandern.

 

Min relation till att vara finlandssvensk har aldrig varit helt oproblematisk.

Innan min familj flyttade till Åbo bodde vi på landsbygden. Min släkt kommer från Kimitoön och mina första minnen är från min födelseort Sagu och Kimitoöns skärgård. Det var dock i Åbo jag gick från barn till tonåring och det var även då jag började uppleva att jag var instängd i en form som skavde åt vilket håll jag än vände mig. Jag växte upp i enbart svenska rum. Ingen finsk släkt, inga finska hobbies, inga finska vänner och en finskaundervisning i skolan som inte funkade för mig. Jag lärde mig aldrig finska. Tolv långa skolår spenderades med samma personer år ut och år in utan möjlighet att byta umgänge - det fanns ju alltid bara en svensk skola. "Pappa betalar" var ett coolt uttryck och på många tjejers axlar hängde märkesväskor och killarna sportade J.Lindeberg och WESC-kläder. Mentaliteten i min årskurs fick mig att känna mig allt annat än hemma och om jag sökte mig utanför skolan varken kunde eller vågade jag prata finska.

Redan i högstadiet föddes en idé hos mig om att flytta utomlands. Efter att ha vantrivats vid Åbo Akademi ett tag kände jag att jag helt enkelt inte orkade längre. Kanske var det nu eller aldrig? Jag chansade och tog mitt pick och pack och flyttade till Belgien var jag blev antagen vid en konsthögskola. Det var även här jag tog steget från tonåring till vuxen. Att vara utlänning i ett nytt land kändes mer bekvämt än att vara utomjordning i sitt hemland kan jag lugnt säga. Nu fanns det en möjlighet att börja om från noll och skapa en ny identitet, en identitet långt bort från min uppväxt.

Idag har jag en mer balanserad bild av vad det innebär att vara finlandssvensk och när jag tänker på finlandssvenskhet vill jag poängtera att jag anser att det framför allt finns två aspekter - en språklig aspekt och en sociokulturell aspekt. Båda kan variera och alla kombinationer är möjliga. Man kan t.ex. vara finlandssvensk om man gått i svenskspråkig skola trots att det talas ett annat språk hemma. Trots att jag alltid förstått att finlandssvenskhet inte är synonymt med den omgivning jag växte upp i är det ändå en del av mig som aktivt tagit avstånd från allt som ens haft med ordet att göra på grund av att jag aldrig känt att jag passat in i någon av de finlandssvenska sammanhangen jag tidigare rört mig i. Detta är dock ett otroligt snävt sätt att se på en geografiskt spridd identitet - alla finlandssvenskar är absolut inte från samma kretsar och samhällsklasser och att tro det bidrar endast till en ytterst felaktig stereotyp.

Jag vill ta ett steg i den andra riktningen och föra fram och representera en finlandssvenskhet som är inkluderande mot alla människor. Ida Schauman och Mia Haglund pratar om finlandssvenskhet på ett otroligt inspirerande sätt i den här artikeln och jag tycker precis som dom - vem som helst ska kunna bli svensk i Finland. Det senaste året har jag träffat finlandssvenskar med liknande livsåskådning och tankar om samhället som jag och ni får ursäkta min banalitet, men det har fått mig att känna mig sjukt mycket mindre ensam. Dessutom har det gjort mig mera bekväm att säga att jag är finlandssvensk.

Jag är inte min uppväxt och omgivningen jag växt upp i representerar inte heller någon slags pur finlandssvenskhet, vad det sen skulle innebära.

 
ps. nr 1 - jag kämpar ännu med finskan, min minoritets stora förbannelse!

ps. nr 2 - är jag en finlandssvensk förrädare om jag funderar på att sätta ev. framtida barn i finskspråkig skola?

 

Kommentarer (5)
Spamfilter
Skriv siffran 2 med bokstäver?
Välskrivet! :) Som nyfinlandssvensk (? känner att jag får kalla mig en sådan) blev jag otroligt glad över Ida Schaumans och Mia Haglunds ord i artikeln. Under studietiden kände jag mig ibland som utomstående, att jag låtsades vara något jag inte var. Nu har jag insett att det inte finns någon universell, strikt finlandssvensk ram i vilken jag ska försöka passa mig in utan precis som du skriver, det finns många kombinationer och alla är lika "finlandssvenska".

Hmm... I feel a blogginlägg coming up... ;)
Petra L10.11.15 kl. 08:35
Det finns ju verkligen inte någon universell finlandssvensk ram alls, nej. Tror att jag tänkte så när jag var yngre eftersom Svenskfinland är spritt på så många regioner och jag kände helt enkelt inte så många. Och tack! Ser fram emot att läsa ditt blogginlägg :)
18.11.15 18:57
Intressant läsning! Själv har jag mitt ursprung i Österbotten och kom inte i kontakt med den finlandssvenska stereotypen (med båt och märkeskläder) förrän jag hunnit bli vuxen. Jag kände inte alls igen mig i den rollen, utan som du säger så ryms det ju väldigt mycket inom ramen "finlandssvensk". Jag tycker också att man får en helt ny bild på Finland och sin egen identitet då jag bott utomlands. Jag tycker att det sätter allt i perspektiv, och sist och slutligen betyder inte stereotyperna eller ens språket så mycket. Huvudsaken är att man gör sig förstådd enligt mig. :)
Jennifer10.11.15 kl. 12:14
Håller helt med om det där att få en ny bild när man bor utomands. Ens ursprung är alldeles tydligt en evig upptäcksfärd. Och tack!
18.11.15 18:59
Svenskundervisningen i finska skolor är enligt mina iakttagelser hemsk, jag tipsar om att istället få in dem i hobbygrupper. Eller som mina föräldrar gjorde: finska dagmammor och dagisar! Helt toppen att förstärka det andra inhemska där i en ålder som det är lätt att lära sig nya språk (även om jag fått båda språken hemifrån)! Tror också att finskatimmarna i skolan är bättre om man hoppar direkt till den modersmålsinriktade gruppen med lite förkunskaper. Jag har typ aldrig behövt befatta mig med grammatik där, så som de som inte kunde finska från för tvingades.
Satu10.11.15 kl. 19:30
Håller så med dig, Satu. Jag önskar mina föräldrar hade satt mig i finskt dagis eller liknande. Finskaundervisningen jag fick är dessvärre under all kritik :( Vi hade snälla lärare som försökte sitt bästa men alla elever lär ju inte sig på samma sätt. Jag behövde tala och lyssna, inte plugga ordlistor och grammatik.
18.11.15 19:00
Kan inte motstå att säga åt Jennifer: fast det finns ju mer än en sorts stereotypa finlandssvenskar. Precis som det finns seglande märkesklädesfinlandssvenskar som är som karrikatyerer av sig själva och sin stereotyp, finns österbottniska bönder eller frikyrkliga från bibelbältet som också är det och det är ju precis som det ska vara.

Jättebra inlägg annars! Känner igen mig i många av beskrivningarna på vad du haft svårt att känna igen dig i.
Rofa.10.11.15 kl. 20:50
Tack så mycket :)
18.11.15 19:24
Ville ännu säga att jag själv har svårast med föreställningen att det finns något speciellt band, som ett magiskt finlandssvenskt dna som på något vis förenar alla svenskspråkiga i det här landet. Visst är språket en stark förenande faktor, men knappast en garant för att en kommer känna samhörighet med precis vem som helst.
Rofa.10.11.15 kl. 20:54
Jag förstår vad du menar, jag känner likadant. Men grejen är väl att man gärna vill känna någon slags tillhörighet och finlandssvenskarna är ju ändå rätt så få och som totalt svenskspråkig i en finsk stad är umgänget rätt så begränsat. Under hela min skolgång pratades jag och mina skolkamrater om som finlandssvenska skolungdomar och t.ex. vilka tidningar och tv-kanaler som är "för oss". Jag började känna att det var så jag definierades, ungefär.
18.11.15 19:33

En hälsning från Guangzhou

 

 

 

Jag tror inte någon kan ana hur mycket jag kämpat för att få upp detta blogginlägg. Har rätt dåligt och dyrt mobilnät och nästan samtliga appar och nätsidor jag använder är blockade. För det första är mycket mer blockat än förra gången jag var här och för det andra är skolan inte riktigt villig att ge mig eget Wifi eftersom kön till installationen är tre veckor lång. Aja, man får väl klara sig så gott det går. Det är omöjligt att göra något på egen hand pga hierarkisamhället. Har iaf bett Jenna sköta Ratatas framsida tills jag får ordning på mitt nät.

 

Har grym jetlag och känner mig lite förvirrad i allmänhet. Troligen pga vad som hände precis innan jag kom hit men också av att plötsligt vara tillbaka på en plats jag en gång studerat på och kallat hem och nu är jag plötsligt lärare här. Saknar mina bästa vänner hemma men som tur går det att whatsapp-ringa. Jag skulle nog dö om jag inte kunde ringa med minst en vän om dagen.

 

Allt är bra och jag har väldigt roligt med människorna jag bor med. Hoppas på att jag snart kan börja blogga en gång om dagen igen. Vi hörs snart.

 

Publicerad 01.11.2016 kl. 02:58

21:53

 

 

 

att vänja sig vid en kropp som inte var din får mig att undra vem du egentligen var

måste mitt du alltid vara du? eller kan du vara någon annan?

 

Publicerad 27.10.2016 kl. 21:34

Tack.

 

 

 

Hej ni. Ville bara ge ett personligt tack till alla er som var så stöttande och fina i mitt senaste blogginlägg. Jag har nog inte ännu riktigt insett vad som hänt. Vet inte ens hur jag ska kunna berätta nyheten för min familj.

Jag försöker tänka framåt.

Jag törstar efter alla nya förälskelser jag kommer att få vara med om men samtidigt vet jag att någonting alltid kommer vara förändrat inom mig. Kommer jag någonsin att tro på evighetslång kärlek igen?

Jag vet inte.

Jag tänker också att det kanske inte spelar någon roll.

Just nu väljer jag att tro på stunden utan att definiera vad jag egentligen letar efter. Jag väljer att tänka på mina vänner. Mina vänner som skickar oroliga meddelanden, som är glada för min skull, som whatsapp-ringer mig medan jag diskar, som håller om mig om natten och pussar på min panna. Mina vänner som jag kan snacka om snubbar med flera timmar i sträck, som gör små små flätor i mitt hår på en fest, som vill se världen med mig, som vill jobba med mig.

Jag väljer att tro på flyktiga nätter, samtal på min säng fram till klockan tre på morgonen, hans isblåa ögon, starka övrekropp och svarta hår.

Jag väljer att tro på att jag är driven, genial och värd allting och lite till.

Jag väljer att tro på att jag inte alltid behöver veta vad som ska hända.

För det bästa kanske hände igår, kanske händer imorgon, kanske händer precis just nu.

 

Publicerad 23.10.2016 kl. 18:37

Om att göra slut

 

Det är alltid svårt att veta ifall man ska skriva om någonting i bloggen eller inte. Men ikväll känner jag för att skriva.

 

 

I tisdags flög jag till Åbo med en känsla i magen som sade att någonting var fel. Jag hade skjutit på att beställa biljetten till kvällen innan, var inte redo att lämna Antwerpen, hade inte haft aptit på veckor och allting kändes märkligt i allmänhet. Min tidigare enorma iver över att åka till Guangzhou var som bortblåst. Allt jag kunde tänka på var vad han skulle säga när jag skulle se honom på flygplatsen.

Jag fick varken en kram eller en kyss. Han bar min reseväska till bussen och när vi steg på förstod jag att jag nog aldrig kommer att bo i Åbo igen.

När vi kom hem till honom doftade det annorlunda. Han doftade annorlunda. Han var annorlunda. Sänglakanen var bytta. Han sa att jag också doftade annorlunda. Han hade rätt.

 

 

Vi hade samtalet vi båda hade bävat för i månader.

Sedan tog jag mina saker och åkte hem till Julia.

Nu funderar jag mest på vad som händer när man lämnar sitt livs största kärlek bakom sig.

Om någonting någonsin kan bli lika stort som det som en gång var det största.

Om någonting någonsin kan bli lika himlastormande vackert. 

 

 

En dag blir han någon annans du.

Någon annans ögongodis en söndagsmorgon då solljuset träffar hans ansikte där han ligger i sin spritluktande säng i en etta någonstans i Studentbyn.

Någon annans långa, gängliga drasut med sitt flirtiga leende, stadens stiligaste näsa, trygga ögon och ett långt, vågigt hår, tjockare än en hästman.

Någon annans eviga tuggmotstånd - envis som en åsna och stolt som ett fullblod.

Någon annans cigarettändare som kanske blir ett hett engångsligg. Flergångsligg om hon har tur.

Kanske till och med hennes orsak till att en dag skriva om den himlastormande kärleken.

 

Publicerad 21.10.2016 kl. 22:30

när det tar slut / början på något nytt

 

 

Nästa vecka åker jag för att bo på andra sidan jorden fram till jul. 

 

 

Publicerad 20.10.2016 kl. 17:11

Onsdag

Jag är i en stressig period och minsta lilla extra press är totalt handlingsförlamande just nu. Jag har sovit väldigt dåligt och inte haft aptit på ett tag och trots att genuint gillar att blogga kommer jag att hålla bloggen på sparlåga i en vecka eller två. Egentligen känns det dumt att känna sig tvungen att förklara sin tystnad på bloggen men det känns nästan mer stressande att inte säga någonting alls. Ta hand om er.

 

 

Publicerad 12.10.2016 kl. 12:27

Söndag

 

 

I horisonten ser jag Antwerp Tower, Boerentoren, lyftkranar och tusentals dåligt isolerade tak. Jag ser min skrangliga brandstege och funderar på vilket språk jag kommer tala ifall det börjar brinna och jag är tvungen att klättra ner till grannens terass och knacka på hennes dörr. Blickar snett neråt och ser min andra grannes badrum och tänker att dom nog inte vet om att jag kan se dem rakt uppifrån varje gång de ligger tätt omslingrade i badkaret. Kommer ihåg när det fortfarande var värmebölja ute och jag satt på min madrass och skrek och grät i telefonen med fönstret öppet och att jag först efteråt märkte att någon satt på sin terass utanför, nervöst scrollandes på sin ipad.

Det är när morgonsolen går upp som alla vita byggnader blir till guld.

 

Publicerad 09.10.2016 kl. 12:19

Hemma från Liège

 

 

Kom nyss hem från Liège photo book festival. Boy what a day. Det är när man träffar proffs som man inser hur mycket kvar man har att lära och framförallt hur roligt det är att gå framåt. Nu är jag så sjukt peppad på att fortsätta.

Tänker inte på så mycket annat just nu än att jag älskar att bo här. Att stanna i Finland och försöka sig på samma liv där skulle aldrig ha funkat för mig. Efter att ha bott mitt i smeten så länge skulle jag aldrig ha kunnat bli kvar i Svenskfinland och bara glida runt utan att folk egentligen skulle förstå vad jag håller på med och se vad som skiljer det från allt annat. Jag behöver den höga standarden, jag behöver utmaningen, jag behöver folk som knäpper mig på näsan istället för att stryka mig medhårs. Föredrar alla gånger att jobba hårdare än hårdast och lära mig på riktigt, från ett perspektiv som känns kittlande. Att vara här gör mig så lycklig.

Nu väntar en massa jobb på att betas av. Ha en fin lördagkväll, vem du än är som läser ♥

 

 

Publicerad 08.10.2016 kl. 21:00

Första titten på mitt kök

 

 

Okej, mitt kök här i Berchem är långt ifrån färdigt men jag tänker mig att det också kan vara intressant att se bilder in progress.

Mitt kök var alltså mintgrönt när jag flyttade in (se bild i detta inlägg). När jag flyttade in visste jag inte vilken färg jag hade att förvänta mig. Det var nämligen flera år sedan jag såg lägenheten och i somras bestämde jag mig mig för att slå till direkt chansen kom, utan att se några nytagna bilder. Billiga tvårummare är en nämligen sällsynt art. När jag väl såg färgen tänkte jag att det var väldigt typiskt att jag nu plötsligt skulle få ett mintgrönt kök (som jag alltså tidigare drömt om) när jag finally liksom hade gjort ett färgschema i mitt huvud där mintgrönt inte passade in alls. Som tur var det ju varken dyrt eller svårt att måla om.

Efter en massa testmålande av provfärger kom jag fram till att jag ville köra på färgen "Delfin", en gråblå, matt färg. Den kändes lite mellaneuropeisk!

 

 

Här står jag på den lilla trappan som leder från sovrummet till köket, toan och duschrummet. Det är alltså rätt vanligt i gamla hus i Antwerpen att ha dusch i samma rum som köket (fast jag har iaf en vägg emellan). Toan är separat och befinner sig bakom dörren till vänster och duschrummet är bakom den tunna gardinen.

Jag älskar verkligen den här färgen. Den har typ en lugnande effekt och passar så bra med mjölkvitt och mina träskivor som jag sågade till i rätt mått i byggaffären förra veckoslutet. Vad som ska bytas ut på bilden ovan är dock den skrangliga lampan (som är en gratis nödlösning) samt den tunna gardinen till badrummet. Tänker mig en något tjockare gardin. Sedan behövs även pallar, väggdekorationer, kanske någon hylla och såklart måste ju även en växt flytta in här så småningom!

 

 

Är himla nöjd med min diskho! Gillar starkt kombon metall + trä.

 

 

Och så har jag ju min spis/ugn som går på gas. Från att ha varit lite skraj för att tända den har vi nu blivit rätt bra kompisar. En gasugn är sjukt mycket snabbare och effektivare än en elektrisk ugn. Känner dock att jag måste bli bättre på att hitta rätt grader eftersom den fortfarande bränner min mat ibland (finns inga celsiusgrader, bara siffrorna 1-10).

 

 

Publicerad 07.10.2016 kl. 11:26

Veckans musiktips

 

 

Queen Bs syrra Solange Knowles har förresten släppt en grym platta <3

 

 

Publicerad 05.10.2016 kl. 16:19

 

 

Nanó
// Brabo Babe

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Finland för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 
Kärleksbreven kan ni skicka till
nano@ratata.fi

 

 

Mer information om vad jag gör finns på min hemsida och i min kreativa portfolio.

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången

 

 

Mina bästa 

Astrid

Caroline

Emily

Fia

Hani

Hanna

Julia

Karin

Liisa

Linnéa

Maggie

Mikaela

Milia

Miilo

Peppe

Riina

Rofa

Sara

Satu