Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten

Publicerad 10.11.2015 kl. 00:32

 

En bild från våren jag flyttade till Flandern.

 

Min relation till att vara finlandssvensk har aldrig varit helt oproblematisk.

Innan min familj flyttade till Åbo bodde vi på landsbygden. Min släkt kommer från Kimitoön och mina första minnen är från min födelseort Sagu och Kimitoöns skärgård. Det var dock i Åbo jag gick från barn till tonåring och det var även då jag började uppleva att jag var instängd i en form som skavde åt vilket håll jag än vände mig. Jag växte upp i enbart svenska rum. Ingen finsk släkt, inga finska hobbies, inga finska vänner och en finskaundervisning i skolan som inte funkade för mig. Jag lärde mig aldrig finska. Tolv långa skolår spenderades med samma personer år ut och år in utan möjlighet att byta umgänge - det fanns ju alltid bara en svensk skola. "Pappa betalar" var ett coolt uttryck och på många tjejers axlar hängde märkesväskor och killarna sportade J.Lindeberg och WESC-kläder. Mentaliteten i min årskurs fick mig att känna mig allt annat än hemma och om jag sökte mig utanför skolan varken kunde eller vågade jag prata finska.

Redan i högstadiet föddes en idé hos mig om att flytta utomlands. Efter att ha vantrivats vid Åbo Akademi ett tag kände jag att jag helt enkelt inte orkade längre. Kanske var det nu eller aldrig? Jag chansade och tog mitt pick och pack och flyttade till Belgien var jag blev antagen vid en konsthögskola. Det var även här jag tog steget från tonåring till vuxen. Att vara utlänning i ett nytt land kändes mer bekvämt än att vara utomjordning i sitt hemland kan jag lugnt säga. Nu fanns det en möjlighet att börja om från noll och skapa en ny identitet, en identitet långt bort från min uppväxt.

Idag har jag en mer balanserad bild av vad det innebär att vara finlandssvensk och när jag tänker på finlandssvenskhet vill jag poängtera att jag anser att det framför allt finns två aspekter - en språklig aspekt och en sociokulturell aspekt. Båda kan variera och alla kombinationer är möjliga. Man kan t.ex. vara finlandssvensk om man gått i svenskspråkig skola trots att det talas ett annat språk hemma. Trots att jag alltid förstått att finlandssvenskhet inte är synonymt med den omgivning jag växte upp i är det ändå en del av mig som aktivt tagit avstånd från allt som ens haft med ordet att göra på grund av att jag aldrig känt att jag passat in i någon av de finlandssvenska sammanhangen jag tidigare rört mig i. Detta är dock ett otroligt snävt sätt att se på en geografiskt spridd identitet - alla finlandssvenskar är absolut inte från samma kretsar och samhällsklasser och att tro det bidrar endast till en ytterst felaktig stereotyp.

Jag vill ta ett steg i den andra riktningen och föra fram och representera en finlandssvenskhet som är inkluderande mot alla människor. Ida Schauman och Mia Haglund pratar om finlandssvenskhet på ett otroligt inspirerande sätt i den här artikeln och jag tycker precis som dom - vem som helst ska kunna bli svensk i Finland. Det senaste året har jag träffat finlandssvenskar med liknande livsåskådning och tankar om samhället som jag och ni får ursäkta min banalitet, men det har fått mig att känna mig sjukt mycket mindre ensam. Dessutom har det gjort mig mera bekväm att säga att jag är finlandssvensk.

Jag är inte min uppväxt och omgivningen jag växt upp i representerar inte heller någon slags pur finlandssvenskhet, vad det sen skulle innebära.

 
ps. nr 1 - jag kämpar ännu med finskan, min minoritets stora förbannelse!

ps. nr 2 - är jag en finlandssvensk förrädare om jag funderar på att sätta ev. framtida barn i finskspråkig skola?

 

Kommentarer (5)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:
Välskrivet! :) Som nyfinlandssvensk (? känner att jag får kalla mig en sådan) blev jag otroligt glad över Ida Schaumans och Mia Haglunds ord i artikeln. Under studietiden kände jag mig ibland som utomstående, att jag låtsades vara något jag inte var. Nu har jag insett att det inte finns någon universell, strikt finlandssvensk ram i vilken jag ska försöka passa mig in utan precis som du skriver, det finns många kombinationer och alla är lika "finlandssvenska".

Hmm... I feel a blogginlägg coming up... ;)
Petra L10.11.15 kl. 08:35
Det finns ju verkligen inte någon universell finlandssvensk ram alls, nej. Tror att jag tänkte så när jag var yngre eftersom Svenskfinland är spritt på så många regioner och jag kände helt enkelt inte så många. Och tack! Ser fram emot att läsa ditt blogginlägg :)
18.11.15 18:57
Intressant läsning! Själv har jag mitt ursprung i Österbotten och kom inte i kontakt med den finlandssvenska stereotypen (med båt och märkeskläder) förrän jag hunnit bli vuxen. Jag kände inte alls igen mig i den rollen, utan som du säger så ryms det ju väldigt mycket inom ramen "finlandssvensk". Jag tycker också att man får en helt ny bild på Finland och sin egen identitet då jag bott utomlands. Jag tycker att det sätter allt i perspektiv, och sist och slutligen betyder inte stereotyperna eller ens språket så mycket. Huvudsaken är att man gör sig förstådd enligt mig. :)
Jennifer10.11.15 kl. 12:14
Håller helt med om det där att få en ny bild när man bor utomands. Ens ursprung är alldeles tydligt en evig upptäcksfärd. Och tack!
18.11.15 18:59
Svenskundervisningen i finska skolor är enligt mina iakttagelser hemsk, jag tipsar om att istället få in dem i hobbygrupper. Eller som mina föräldrar gjorde: finska dagmammor och dagisar! Helt toppen att förstärka det andra inhemska där i en ålder som det är lätt att lära sig nya språk (även om jag fått båda språken hemifrån)! Tror också att finskatimmarna i skolan är bättre om man hoppar direkt till den modersmålsinriktade gruppen med lite förkunskaper. Jag har typ aldrig behövt befatta mig med grammatik där, så som de som inte kunde finska från för tvingades.
Satu10.11.15 kl. 19:30
Håller så med dig, Satu. Jag önskar mina föräldrar hade satt mig i finskt dagis eller liknande. Finskaundervisningen jag fick är dessvärre under all kritik :( Vi hade snälla lärare som försökte sitt bästa men alla elever lär ju inte sig på samma sätt. Jag behövde tala och lyssna, inte plugga ordlistor och grammatik.
18.11.15 19:00
Kan inte motstå att säga åt Jennifer: fast det finns ju mer än en sorts stereotypa finlandssvenskar. Precis som det finns seglande märkesklädesfinlandssvenskar som är som karrikatyerer av sig själva och sin stereotyp, finns österbottniska bönder eller frikyrkliga från bibelbältet som också är det och det är ju precis som det ska vara.

Jättebra inlägg annars! Känner igen mig i många av beskrivningarna på vad du haft svårt att känna igen dig i.
Rofa.10.11.15 kl. 20:50
Tack så mycket :)
18.11.15 19:24
Ville ännu säga att jag själv har svårast med föreställningen att det finns något speciellt band, som ett magiskt finlandssvenskt dna som på något vis förenar alla svenskspråkiga i det här landet. Visst är språket en stark förenande faktor, men knappast en garant för att en kommer känna samhörighet med precis vem som helst.
Rofa.10.11.15 kl. 20:54
Jag förstår vad du menar, jag känner likadant. Men grejen är väl att man gärna vill känna någon slags tillhörighet och finlandssvenskarna är ju ändå rätt så få och som totalt svenskspråkig i en finsk stad är umgänget rätt så begränsat. Under hela min skolgång pratades jag och mina skolkamrater om som finlandssvenska skolungdomar och t.ex. vilka tidningar och tv-kanaler som är "för oss". Jag började känna att det var så jag definierades, ungefär.
18.11.15 19:33

Första lektionen avklarad!

 

 

 

Idag fick jag träffa mina elever för första gången - en snäll grupp med tredjeårsstuderanden vid Akademin här i Guangzhou. Måste erkänna att jag fick lite panik förra veckan när min kinesiska kollega berättade åt mig att jag måste prata så långsamt och med så enkla ord som möjligt. Jag är en van användare av rätt akademiska termer i konstsammanhang men jag fick gott betyg av min kollega efteråt. Han hjälpte även till att översätta det som inte förstods av eleverna. Med mig till lektionen hade jag mina egna arbeten i en mapp, powerpoints med typ 160 slides, schema, hemläxor och mera energi än vad jag hade förväntat mig efter 4 timmar nervositetssömn. Är så himla himla glad över hur bra det gick. Det här kommer låta lite karriärsrunkigt men ingenting ger mig en sådan kick som när jag skapar ett eget jobb åt mig och det lyckas. Har jobbat på detta projekt i två år och nu är det äntligen igång! Fick även bra feedback av eleverna  som verkade entusiastiska inför kursen.

 

 

I övrigt känns det bra att äntligen ha hittat till ett helt okej internet (och kunna ta hand om Ratata igen, kändes så misslyckat att inte kunna ta hand om allting som vanligt) även om det tar minst tio gånger så lång tid som vanligt att ladda.

Åkte ut med Chans bil igår natt och fotograferade i ett område på en ö intill University Island var jag bor. Det var en kväll jag kommer leva på länge. Guangzhous varma, fuktiga nattluft mot min hud är bland det bästa jag vet. Att kombinera detta med bra sällskap och en kamera var så himla fint. Vi kom överens att åka tillbaka en annan natt.

 

 

Nog med dagboksblogg, nu ska jag lämna biblioteket för att gå till mitt rum och byta om och sedan ut och springa. Den fula gröna tapeten i mitt rum på bilden ovan rev jag förresten bort under något slags inredningsanfall jag fick igår kväll. Kanske nästa inlägg får bli ett inlägg som visar hur jag bor!

puss på er ♡

 

Publicerad 07.11.2016 kl. 08:29

Den ofrivilliga internetdetoxen

 

 

En vecka har gått här i Guangzhou.

Det är nog den här veckan som jag har insett hur otroligt internetberoende jag är. Hela första veckan här i GZ kändes otroligt frustrerande p.g.a. avsaknaden av nät. Dock har jag inga planer på någon riktig internetdetox. Det är via nätet jag jobbar, gör research, håller kontakt med vänner och får utlopp för kreativitet. Tyvärr passar det bara inte ihop med min livsstil även om det skulle vara intressant att prova. Jag kommer med högsta sannolikhet inte ens att få något nät till mitt rum p.g.a. kinesisk byråkrati, men har i alla fall nu hittat till ett bibliotek var jag kommer att kunna sitta och jobba varje dag fram till klockan elva på kvällen. Plötsligt känns vardagen hanterbar igen.

Förutom internetpaniken under veckan har jag haft svårt att få någon bra överblick över alla bollar jag har i luften just nu. Det känns tokigt att klaga på saker som i slutändan är bra för mig, men det är bara så himla svårt att få någonting gjort när man måste koncentrera sig på 10 projekt samtidigt. Särskilt efter att ens livsplaner ändrats totalt och hela livet plötsligt blev ett frågetecken samtidigt som man sitter på andra sidan jorden och planerar lektioner utan internet. Känner inte att jag någonsin räcker till, hur jag än försöker.

Hejdå vecka 44. Vecka 45 kommer bli så mycket lättare.

 

Publicerad 06.11.2016 kl. 07:17

Vem du aldrig kommer att vara, vem du alltid kommer att vara

 

 

Det är när jag springer längs sjön som det slår mig varför jag kände en längtan efter att komma tillbaka. Palmbladen blir röda när de torkar ut och längst ut på bladen krullar de sig inåt. Gräset är pastellgrönt och byggnaderna går i ljusa färger. När solen går ner i mittens rike färgas allting runtomkring mig rosa och när det blir mörkt är över hälften av gatubelysningen släckt. Svetten rinner ner för min panna och jag känner hur mina kinder blir rödare för varje kilometer som passerar.

Det är efter att jag stretchat, duschat och lagt mig ner på min säng som jag i mina tankar syr ihop säcken, historien om dig. Vem du var, vem du är, vem du aldrig kommer att vara, vem du alltid kommer att vara. Alltid ute efter att imponera på andra, aldrig för att imponera på dig själv.

Det är när jag släcker lampan som mina tankar vandrar iväg till någon annan.

 

 

Publicerad 06.11.2016 kl. 06:55

Nanowrimo och yolo-cykelutfärd

 

 

Dagarna har hittills bestått av födelsedagsfirande, dagsfylla, yolo-cykelutfärd, fotande, middagar med mina kinesiska bästa vänner, lektionsplanering, nanowrimo, saknad av europeiska vänner samt åtta kilometer löpning. Kan inte vänta på att gå och springa imorgon igen. 

 

Har även lyckats använda upp över en tredjedel av en månads mobilnät på tre dagar och väntar ännu på eget Wifi. Till och med mitt usla gratisnät i Antwerpen känns som en åtråvärd lyx just nu. 

 

 

 

Publicerad 02.11.2016 kl. 17:49

En hälsning från Guangzhou

 

 

 

Jag tror inte någon kan ana hur mycket jag kämpat för att få upp detta blogginlägg. Har rätt dåligt och dyrt mobilnät och nästan samtliga appar och nätsidor jag använder är blockade. För det första är mycket mer blockat än förra gången jag var här och för det andra är skolan inte riktigt villig att ge mig eget Wifi eftersom kön till installationen är tre veckor lång. Aja, man får väl klara sig så gott det går. Det är omöjligt att göra något på egen hand pga hierarkisamhället. Har iaf bett Jenna sköta Ratatas framsida tills jag får ordning på mitt nät.

 

Har grym jetlag och känner mig lite förvirrad i allmänhet. Troligen pga vad som hände precis innan jag kom hit men också av att plötsligt vara tillbaka på en plats jag en gång studerat på och kallat hem och nu är jag plötsligt lärare här. Saknar mina bästa vänner hemma men som tur går det att whatsapp-ringa. Jag skulle nog dö om jag inte kunde ringa med minst en vän om dagen.

 

Allt är bra och jag har väldigt roligt med människorna jag bor med. Hoppas på att jag snart kan börja blogga en gång om dagen igen. Vi hörs snart.

 

Publicerad 01.11.2016 kl. 02:58

21:53

 

 

 

att vänja sig vid en kropp som inte var din får mig att undra vem du egentligen var

måste mitt du alltid vara du? eller kan du vara någon annan?

 

Publicerad 27.10.2016 kl. 21:34

Om att tänka framåt

 

 

 

Hej ni. Ville bara ge ett personligt tack till alla er som var så stöttande och fina i mitt senaste blogginlägg. Jag har nog inte ännu riktigt insett vad som hänt. Vet inte ens hur jag ska kunna berätta nyheten för min familj.

Jag försöker tänka framåt.

Jag törstar efter alla nya förälskelser jag kommer att få vara med om men samtidigt vet jag att någonting alltid kommer vara förändrat inom mig. Kommer jag någonsin att tro på evighetslång kärlek igen?

Jag vet inte.

Jag tänker också att det kanske inte spelar någon roll.

Just nu väljer jag att tro på stunden utan att definiera vad jag egentligen letar efter. Jag väljer att tänka på mina vänner. Mina vänner som skickar oroliga meddelanden, som är glada för min skull, som whatsapp-ringer mig medan jag diskar, som håller om mig om natten och pussar på min panna. Mina vänner som jag kan snacka om snubbar med flera timmar i sträck, som gör små små flätor i mitt hår på en fest, som vill se världen med mig, som vill jobba med mig.

Jag väljer att tro på flyktiga nätter, samtal på min säng fram till klockan tre på morgonen, hans isblåa ögon, starka övrekropp och svarta hår.

Jag väljer att tro på att jag är driven, genial och värd allting och lite till.

Jag väljer att tro på att jag inte alltid behöver veta vad som ska hända.

För det bästa kanske hände igår, kanske händer imorgon, kanske händer precis just nu.

 

Publicerad 23.10.2016 kl. 18:37

Om att göra slut

 

Det är alltid svårt att veta ifall man ska skriva om någonting i bloggen eller inte. Men ikväll känner jag för att skriva.

 

 

I tisdags flög jag till Åbo med en känsla i magen som sade att någonting var fel. Jag hade skjutit på att beställa biljetten till kvällen innan, var inte redo att lämna Antwerpen, hade inte haft aptit på veckor och allting kändes märkligt i allmänhet. Min tidigare enorma iver över att åka till Guangzhou var som bortblåst. Allt jag kunde tänka på var vad han skulle säga när jag skulle se honom på flygplatsen.

Jag fick varken en kram eller en kyss. Han bar min reseväska till bussen och när vi steg på förstod jag att jag nog aldrig kommer att bo i Åbo igen.

När vi kom hem till honom doftade det annorlunda. Han doftade annorlunda. Han var annorlunda. Sänglakanen var bytta. Han sa att jag också doftade annorlunda. Han hade rätt.

 

 

Vi hade samtalet vi båda hade bävat för i månader.

Sedan tog jag mina saker och åkte hem till Julia.

Nu funderar jag mest på vad som händer när man lämnar sitt livs största kärlek bakom sig.

Om någonting någonsin kan bli lika stort som det som en gång var det största.

Om någonting någonsin kan bli lika himlastormande vackert. 

 

 

En dag blir han någon annans du.

Någon annans ögongodis en söndagsmorgon då solljuset träffar hans ansikte där han ligger i sin spritluktande säng i en etta någonstans i Studentbyn.

Någon annans långa, gängliga drasut med sitt flirtiga leende, stadens stiligaste näsa, trygga ögon och ett långt, vågigt hår, tjockare än en hästman.

Någon annans eviga tuggmotstånd - envis som en åsna och stolt som ett fullblod.

Någon annans cigarettändare som kanske blir ett hett engångsligg. Flergångsligg om hon har tur.

Kanske till och med hennes orsak till att en dag skriva om den himlastormande kärleken.

 

Publicerad 21.10.2016 kl. 22:30

när det tar slut / början på något nytt

 

 

Nästa vecka åker jag för att bo på andra sidan jorden fram till jul. 

 

 

Publicerad 20.10.2016 kl. 17:11

Onsdag

Jag är i en stressig period och minsta lilla extra press är totalt handlingsförlamande just nu. Jag har sovit väldigt dåligt och inte haft aptit på ett tag och trots att genuint gillar att blogga kommer jag att hålla bloggen på sparlåga i en vecka eller två. Egentligen känns det dumt att känna sig tvungen att förklara sin tystnad på bloggen men det känns nästan mer stressande att inte säga någonting alls. Ta hand om er.

 

 

Publicerad 12.10.2016 kl. 12:27

 

 

Nanó
// Brabo Babe

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Finland för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 
Kärleksbreven kan ni skicka till
nano@ratata.fi

 

 

Mer information om vad jag gör finns på min hemsida och i min kreativa portfolio.

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången

 

 

Mina bästa 

Astrid

Caroline

Emily

Fia

Hani

Hanna

Julia

Karin

Liisa

Linnéa

Maggie

Mikaela

Milia

Miilo

Peppe

Riina

Rofa

Sara

Satu