Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten

10.11.2015 kl. 00:32

 

En bild från våren jag flyttade till Flandern.

 

Min relation till att vara finlandssvensk har aldrig varit helt oproblematisk.

Innan min familj flyttade till Åbo bodde vi på landsbygden. Min släkt kommer från Kimitoön och mina första minnen är från min födelseort Sagu och Kimitoöns skärgård. Det var dock i Åbo jag gick från barn till tonåring och det var även då jag började uppleva att jag var instängd i en form som skavde åt vilket håll jag än vände mig. Jag växte upp i enbart svenska rum. Ingen finsk släkt, inga finska hobbies, inga finska vänner och en finskaundervisning i skolan som inte funkade för mig. Jag lärde mig aldrig finska. Tolv långa skolår spenderades med samma personer år ut och år in utan möjlighet att byta umgänge - det fanns ju alltid bara en svensk skola. "Pappa betalar" var ett coolt uttryck och på många tjejers axlar hängde märkesväskor och killarna sportade J.Lindeberg och WESC-kläder. Mentaliteten i min årskurs fick mig att känna mig allt annat än hemma och om jag sökte mig utanför skolan varken kunde eller vågade jag prata finska.

Redan i högstadiet föddes en idé hos mig om att flytta utomlands. Efter att ha vantrivats vid Åbo Akademi ett tag kände jag att jag helt enkelt inte orkade längre. Kanske var det nu eller aldrig? Jag chansade och tog mitt pick och pack och flyttade till Belgien var jag blev antagen vid en konsthögskola. Det var även här jag tog steget från tonåring till vuxen. Att vara utlänning i ett nytt land kändes mer bekvämt än att vara utomjordning i sitt hemland kan jag lugnt säga. Nu fanns det en möjlighet att börja om från noll och skapa en ny identitet, en identitet långt bort från min uppväxt.

Idag har jag en mer balanserad bild av vad det innebär att vara finlandssvensk och när jag tänker på finlandssvenskhet vill jag poängtera att jag anser att det framför allt finns två aspekter - en språklig aspekt och en sociokulturell aspekt. Båda kan variera och alla kombinationer är möjliga. Man kan t.ex. vara finlandssvensk om man gått i svenskspråkig skola trots att det talas ett annat språk hemma. Trots att jag alltid förstått att finlandssvenskhet inte är synonymt med den omgivning jag växte upp i är det ändå en del av mig som aktivt tagit avstånd från allt som ens haft med ordet att göra på grund av att jag aldrig känt att jag passat in i någon av de finlandssvenska sammanhangen jag tidigare rört mig i. Detta är dock ett otroligt snävt sätt att se på en geografiskt spridd identitet - alla finlandssvenskar är absolut inte från samma kretsar och samhällsklasser och att tro det bidrar endast till en ytterst felaktig stereotyp.

Jag vill ta ett steg i den andra riktningen och föra fram och representera en finlandssvenskhet som är inkluderande mot alla människor. Ida Schauman och Mia Haglund pratar om finlandssvenskhet på ett otroligt inspirerande sätt i den här artikeln och jag tycker precis som dom - vem som helst ska kunna bli svensk i Finland. Det senaste året har jag träffat finlandssvenskar med liknande livsåskådning och tankar om samhället som jag och ni får ursäkta min banalitet, men det har fått mig att känna mig sjukt mycket mindre ensam. Dessutom har det gjort mig mera bekväm att säga att jag är finlandssvensk.

Jag är inte min uppväxt och omgivningen jag växt upp i representerar inte heller någon slags pur finlandssvenskhet, vad det sen skulle innebära.

 
ps. nr 1 - jag kämpar ännu med finskan, min minoritets stora förbannelse!

ps. nr 2 - är jag en finlandssvensk förrädare om jag funderar på att sätta ev. framtida barn i finskspråkig skola?

 

Kommentarer (5)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver:
Välskrivet! :) Som nyfinlandssvensk (? känner att jag får kalla mig en sådan) blev jag otroligt glad över Ida Schaumans och Mia Haglunds ord i artikeln. Under studietiden kände jag mig ibland som utomstående, att jag låtsades vara något jag inte var. Nu har jag insett att det inte finns någon universell, strikt finlandssvensk ram i vilken jag ska försöka passa mig in utan precis som du skriver, det finns många kombinationer och alla är lika "finlandssvenska".

Hmm... I feel a blogginlägg coming up... ;)
Petra L10.11.15 kl. 08:35
Det finns ju verkligen inte någon universell finlandssvensk ram alls, nej. Tror att jag tänkte så när jag var yngre eftersom Svenskfinland är spritt på så många regioner och jag kände helt enkelt inte så många. Och tack! Ser fram emot att läsa ditt blogginlägg :)
18.11.15 18:57
Intressant läsning! Själv har jag mitt ursprung i Österbotten och kom inte i kontakt med den finlandssvenska stereotypen (med båt och märkeskläder) förrän jag hunnit bli vuxen. Jag kände inte alls igen mig i den rollen, utan som du säger så ryms det ju väldigt mycket inom ramen "finlandssvensk". Jag tycker också att man får en helt ny bild på Finland och sin egen identitet då jag bott utomlands. Jag tycker att det sätter allt i perspektiv, och sist och slutligen betyder inte stereotyperna eller ens språket så mycket. Huvudsaken är att man gör sig förstådd enligt mig. :)
Jennifer10.11.15 kl. 12:14
Håller helt med om det där att få en ny bild när man bor utomands. Ens ursprung är alldeles tydligt en evig upptäcksfärd. Och tack!
18.11.15 18:59
Svenskundervisningen i finska skolor är enligt mina iakttagelser hemsk, jag tipsar om att istället få in dem i hobbygrupper. Eller som mina föräldrar gjorde: finska dagmammor och dagisar! Helt toppen att förstärka det andra inhemska där i en ålder som det är lätt att lära sig nya språk (även om jag fått båda språken hemifrån)! Tror också att finskatimmarna i skolan är bättre om man hoppar direkt till den modersmålsinriktade gruppen med lite förkunskaper. Jag har typ aldrig behövt befatta mig med grammatik där, så som de som inte kunde finska från för tvingades.
Satu10.11.15 kl. 19:30
Håller så med dig, Satu. Jag önskar mina föräldrar hade satt mig i finskt dagis eller liknande. Finskaundervisningen jag fick är dessvärre under all kritik :( Vi hade snälla lärare som försökte sitt bästa men alla elever lär ju inte sig på samma sätt. Jag behövde tala och lyssna, inte plugga ordlistor och grammatik.
18.11.15 19:00
Kan inte motstå att säga åt Jennifer: fast det finns ju mer än en sorts stereotypa finlandssvenskar. Precis som det finns seglande märkesklädesfinlandssvenskar som är som karrikatyerer av sig själva och sin stereotyp, finns österbottniska bönder eller frikyrkliga från bibelbältet som också är det och det är ju precis som det ska vara.

Jättebra inlägg annars! Känner igen mig i många av beskrivningarna på vad du haft svårt att känna igen dig i.
Rofa.10.11.15 kl. 20:50
Tack så mycket :)
18.11.15 19:24
Ville ännu säga att jag själv har svårast med föreställningen att det finns något speciellt band, som ett magiskt finlandssvenskt dna som på något vis förenar alla svenskspråkiga i det här landet. Visst är språket en stark förenande faktor, men knappast en garant för att en kommer känna samhörighet med precis vem som helst.
Rofa.10.11.15 kl. 20:54
Jag förstår vad du menar, jag känner likadant. Men grejen är väl att man gärna vill känna någon slags tillhörighet och finlandssvenskarna är ju ändå rätt så få och som totalt svenskspråkig i en finsk stad är umgänget rätt så begränsat. Under hela min skolgång pratades jag och mina skolkamrater om som finlandssvenska skolungdomar och t.ex. vilka tidningar och tv-kanaler som är "för oss". Jag började känna att det var så jag definierades, ungefär.
18.11.15 19:33

14 grader

 

Det är kanske första gången i mitt liv jag accepterat faktumet att jag inte har en jävla aning om vart jag är på väg. Det enda jag vet är att jag gillar 14 grader den andra februari och att jag ogillar att jag inte vet vad det ska bli av den här bloggen eftersom det verkar som att jag aldrig kommer igång.

 

03.02.2017 kl. 12:53

En låtsasvärld

 

 

 

09.01.2017 kl. 12:26

Välkommen hem

 

 

 

Det är andra gången jag äter lunch ensam sedan jag kom hem till Berchem för en vecka sedan.

När jag tar ut de sönderbrända potatisklyftorna, brysselkålshalvorna och palsternacksstavarna ur ugnen tänker jag på vad han brukade säga när han tuggade i sig de svarta kanterna på maten.

Everyone gets cancer anyway.

Då brukade jag flina, sucka ironiskt och svara But it's better to prevent it as long as you can, no?

Jag flinar inte när jag står där, lätt böjd över min gasugn med en illaluktande plåt sönderbränd mat. Istället börjar jag tänka att han kanske hade rätt.

Bit efter bit knaprar jag i mig mörka palsternacksstavar medan jag tittar ut över de snöiga hustaken.

 

09.01.2017 kl. 12:17

Who needs prozac when you've got this

 

 

 

Hej hej bloggen. Jag är tillbaka i Antwerpen och livet börjar sakta men säkert rulla på här borta igen.

Idag sökte jag äntligen jobb inne i stan efter att ha hållit mig i mina egna kvarter i Berchem i några dagar. Råkade gå förbi en Iittala-affär när jag fönstershoppade med Vivian och kvinnan jag gav mitt cv åt sprang efter mig ut på gatan för att fråga när jag kunde börja. Är lite väl hoppfull angående det jobbet just nu eftersom hon reagerade så positivt, men vi får se.

Annars har jag sovit alla nätter utom en tätt intill andras varma kroppar, tröstat ledsna vänner som inte vet vart de ska ta vägen längre, firat nyår i gott sällskap, panikgråtit på gatorna över hätska meddelanden från ett tidigare liv och jobbat i mitt hemmakontor från morgon till kväll.

Jag har känt mig varm varje gång han smekt min nacke. Har känt mig upplyft varje gång en vän tagit min hand. Har känt mig lyckligt lottad för alla normala, vänligt sinnade människor jag har i mitt liv.

Ibland har jag känt mig bräcklig, som om jag var gjord av glas, och vilken oförsiktig buffel som helst kan ha sönder mig utan att ens förstå vad den tar sönder.

Även om allting från stund till stund känns ledsamt flyktigt försöker jag lära mig att uppskatta det vackra i att ingenting någonsin är för evigt.

Det är nog den största sorgen jag burit på de senaste månaderna.

Ingenting kommer någonsin vara för evigt.

Livet är så himla, himla skört och människor förändras från natt till dag. 

Nu väntar en bil i ett av stadens vackraste kvarter på andra sidan stationen på att jag ska köra den till Gent, var min nya kollega och en negativscanner väntar.

Imorgon börjar en ny arbetsdag.

 

05.01.2017 kl. 20:10

Mars 2016

 

 

 

Enligt mina instagrambilder från mars hade jag nyss upptäckt hur otroligt gott färska fikon var. Sen var det ju det här med självmordsbombarna på Bryssels flygplats:


"För en timme sedan smällde det till på Bryssels flygplats. Hela taket föll ner var jag stod för 16 timmar sedan. Åtminstone elva är döda i nuläget.

Jag såg soldaterna som stod där innan vi kom, tänkte inte på det mera än så."

"För mig står Zaventems ankomsthall för kärlek och återförening. Nu ligger flygplatsens tak nere på golvet på grund av några fega personer vars blod kokat av hat.

Idag är dagen då Zaventem blev en symbol för sorg och förlust."

 

 

Mina kvarter var rätt grådaskiga. Jag skrev en del om utanförskap i och med attacken i Bryssel:

"Är konsten ett sätt att uttrycka utanförskap? Den frågan ställer jag mig efter måndagens föreläsning med Hans Theys, författare och tänkare. Theys är känd för att provocera sina elever och efter att ha konstaterat att en stor del av kursdeltagarna är av utländskt ursprung och att många amerikanska konstnärer är immigranter eller barn till immigranter säger Theys: "You can mix up being different with having a certain descendence. You can also just be a strange guy and not only be "different" because of your descendence". Jag slås av en tanke - är det inte också ett slags utanförskap som präglar de unga som åker iväg och strider för IS? Jag vill inte tro att någon föds ond. Alla söker efter ett sammanhang och vissa av oss hamnar på fel spår. Där vi finner gemenskap mår vi bra, men när man går så långt att man börjar döda för att känna gemenskap och mening måste man ha känt sig väldigt, väldigt ensam och utesluten innan. Det var där samhället eller skola borde ha ryckt in, innan meningslösheten tog över och ett frö av hat började gro."

 

 

Promenerade en del kring Eilandje.

"Ikväll slog det mig för första gången. Det kommer vara så otroligt tomt när jag flyttar härifrån. Inga exhibition openings, inga lektioner, inga galna fester, ingen granne som knackar på för att kolla läget, inget konstnärligt kontaktnät och mina vänner, kommer de ens märka att jag åkt?

Träffade en kille som studerat klart i Antwerpen och nu studerar vid HISK i Gent (Hoger Instituut voor Schone Kunsten) och han underströk att vänner kommer och går och allting är flyktigt och definieras av stunden. Iofs vet jag att vissa vänskaper är för evigt, men resten då? Trots att jag vet att jag kanske inte kommer underhålla alla bekantskaper på avstånd gör det ändå så himla ont när jag tänker på alla människor jag inte kommer träffa längre."

Behöver jag ens kommentera citatet ovan? När jag tittar tillbaka på vad jag skriver är det så självklart att jag direkt bara borde ha bestämt mig för att bli kvar i Antwerpen istället.

 

 

 

05.01.2017 kl. 19:59

Februari 2016

 

Februari var en ganska ljummen månad med en del självreflektion, ännu en kort visit till Finland och synnerligen aktiv bloggning!

I februari funderade jag också kring att jag faktiskt känner mig hundra gånger mer självsäker på engelska, språket jag levt på i snart 6 år.

"Det var också första gången jag insåg att folk som lärt känna mitt engelska jag de senaste åren har en uppfattning av mig som en väldigt självsäker och målmedveten person trots att jag känner mig som raka motsatsen, särskilt på svenska. Ibland önskar jag att jag kunde leva resten av livet på engelska/nederländska. Jag är mycket roligare, mer pratsam och mycket mera ALLT på engelska. Jag blev liksom vuxen på det språket."

 

 

Jag åt alldeles för mycket Bibimbap när jag upptäckte hur gott och enkelt det var att laga en fuskversion själv och resultatet av överdosen är att jag inte har ätit rätten på flera månader. Det här var definitivt min "perusmåltid" när jag bodde vid Paardenmarkt, asiatiskt med min hemmagjorda chiliolja och kokosvatten. Mygod, hur mycket pengar satte jag inte på kokosvatten den våren!

Skrev också följande om min kollega Valentina. Inget har förändrats och vi åkte äntligen till Kina för att dra kursen vi jobbat på att förverkliga i flera år (!).

"Nu är jag tillbaka och så är även den här bönan och hon är så kick-ass för hon peppar mig till grejer jag egentligen kanske inte annars skulle våga göra. Hon är den som skrattar högst vid bordet när jag säger att min tygbinda feels like having a teddybear in my pussy, hon är tjejen som vill tillbaka till Kina med mig och hon har även tagit hand om mig när jag varit i värsta möjliga skick men också lyft mig när jag vågat stråla."

 

 

Hade mycket snygga kläder i februari eftersom det inte var särskilt kallt.

 

 

Publicerade ett "En dag i Antwerpen"-inlägg. Detta ska jag definitivt göra igen när jag har mer tid! Mina dagar ser en aningen annorlunda ut nu.

 

04.01.2017 kl. 14:07

Januari - Årsresumé 2016

 

 

Dags för årsresumé på bloggen. Förhoppningsvis är det också ett bra sätt att starta om med bloggningen.

 

 

Bild - Sara Nguyen

 

Januari var lite vemodig. Jag var ett tag i Finland och funderade väldigt mycket på hur jag ville leva. När jag läser igenom vad jag bloggade om hittar jag mycket text om förhållandet jag var i och skulden jag kände över att ha bestämt mig för att sätta mig själv i första rummet och frivilligt bo på annan ort. Detta eviga gissel som nu är borta. Det om något är befriande - att äntligen inte känna skuld.

 

"Jag hänger med killen som numera har axellångt, smålockigt hår och jag äter alldeles för mycket eftersom det finns alldeles för få saker jag måste göra. Vi äter ute lite för många gånger, köper ett plagg för mycket på rean bara för att det är från favoritaffären och ser på ett avsnitt för mycket varje natt istället för att lägga oss i tid."

"Både i Guangzhou och nu i Antwerpen är jag gladare och mer produktiv än någonsin. Just nu mår jag bäst och har roligast när jag bor själv. Tror dock att detta är en period som jag är i behov av och inte nödvändigtvis hur jag vill leva resten av livet. Jag tror alla behöver ensamtid i en viss mån."

"Det känns alltid som att det är vår i luften när jag kommer tillbaka till Belgien. Strumplös med ett par tunna tights, sneakers och jacka spatserade jag till mataffären för att inhandla grönsaker, frukt och marinerade tofubitar. Den varma vinden smekte mitt ansikte på ett hemtrevligt sätt och gatorna doftade precis som förr. Jag kan inte sätta fingret på det men något med doften av den här stan gör mig så lugn inombords. Den finska vintern doftar ingenting och luften är kall, torr och hård. Belgiska vintern doftar mustigt och sött, den doftar av tvättmedlet de putsar gatorna med, den doftar nystekta våfflor, gräs från de unga killarna i gatuhörnet och fett från fritöskioskerna.​"

 

 

 

27.12.2016 kl. 12:56

Tisdag

 

 

Just nu är det tyst på bloggen men jag vill inte missa en enda sekund, minut eller timme av mitt liv just nu (plus att nätet inte fungerar 70% av tiden). Idag är det nio dagar kvar och jag fattar inte hur jag ska kunna lämna allt detta, återigen.

We'll have some catching up to do when I'm back ♥

 

 

13.12.2016 kl. 02:05

26

 

 

Jag kommer inte få barn innan min mamma fick mig. Kommer inte att köpa lägenheten han och jag sparade till, istället tar jag bort hans efternamn från mitt, suddar ut hans kropp från mitt beröringsminne och tänker på att jag alltid trodde på alla ord han sade om mig. Arg på att jag förlät gång på gång, att jag aldrig tog min magkänsla på allvar.

Idag börjar mitt tjugosjätte år och ingenting blev riktigt som jag hade trott att det skulle bli. Det blev bara bättre.

 

29.11.2016 kl. 05:39

Internetmekka

 

 

 

Jag hade glömt hur snabbt internet känns. Det är himmelskt. Hong Kong saknar internetcensur och har i övrigt ett helt annat (läs: normalt) system för internet än egentliga Kina.

Hong Kong är så otroligt fint och Liisa är snäll som visar mig runt. Staden känns märkligt västerländsk i jämförelse med Guangzhou vilket inte är särskilt konstigt med tanke på att Hong Kong är en specialregion med egen regering. Ändå blir jag förbluffad, gata efter gata. Jag hoppas jag är tillbaka snart igen.

 

 

26.11.2016 kl. 05:20

 

 

Nanó

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Norden för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 

 

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången