Solen har redan varit uppe i tre timmar

14.12.2015 kl. 19:45

 

 

När jag tar mina första fotografier av Danfei och hennes pojkvän säger hon tyst åt mig att hon aldrig kommer kunna visa dessa fotografier till sina föräldrar. Mina bilder är tagna i hennes pojkväns lägenhet, var de bor tillsammans. Nej, det är helt otänkbart! säger hon. Par som inte är gifta får inte bo ihop och ska inte sova ihop, så är det helt enkelt. Det är inte första gången jag hör detta. Trots det är den lilla byn intill universitetet fylld av par som smakar på sambolivet. De har alla dubbla bostäder, varav ena bostaden alltid står tom. Sunmeng, en 30-årig vän till mig som också bor med sin flickvän, använder endast sin lägenhet när flickvännens föräldrar är i stan. Då får han ta sitt pick och pack och gömma sig där han är skriven.

Vi har bestämt att hon ska komma över klockan åtta på kvällen. Det är mörkt utanför och termometern visar plus 28 grader. Jag sitter i mitt rum på internatet vid Konstakademin i Guangzhou, sydöstra Kina.

Det knackar på dörren. In kommer Danfei, som jag tidigare fotograferat, iförd pyamas. Hon överräcker en typisk gatukökspåse. "Har du ätit middag redan, Nanó?" frågar hon. Det har jag inte. Jag äter glatt av hennes hämtmat och lagar kvällste åt oss båda. Vi pratar om allting mellan himmel och jord och skrattar åt våra kommunikationsproblem. Min kinesiska är nästintill obefintlig och Danfeis engelska är si och så. Hon spenderar nästan varje eftermiddag i skolbiblioteket för att öva och går en kurs i engelska som ska hjälpa henne att klara av det stora engelskaprovet. Danfei har ett mål. En vacker dag ska hon komma in på New York Universitys magisterprogram för filmfotografi. En dröm för vilken ambitiös studerande som helst och en dröm för en ung kvinna som vill förverkliga sig själv. Men först måste hon lära sig engelska.

"Varför vill du studera i USA?" frågar jag henne. Jag anar plötsligt allvar i hennes ögon.

"Jag älskar såklart att göra film. Men, ifall jag kommer in vid universitetet i New York så kan min pojkvän följa med. Och sedan kan vi stanna där."

Min följdfråga blir varför hon vill stanna i USA. Amerika är väl inte så speciellt längre, tänker jag. Det Kina som Danfei och jag befinner oss i idag är väldigt annorlunda från det Kina som fanns för 30 år sedan. Kinas fasad utåt har moderniserats. Landet är en stark utmanare på världsmarknaden och inom många industrier upprepas orden – framtiden finns i Kina.

“Min pojkväns föräldrar... de är konservativa. Ifall vi gifter oss får vi inte heller bo tillsammans, de vill att vi flyttar in med dem under samma tak. Ingen av oss vill bo med hans föräldrar, vi vill ju ha vårt eget liv. Jag bryr mig inte ens om jag inte får något jobb efter studierna, vi kan väl öppna ett kinesiskt matställe i New York ifall inget annat fungerar. Men det är ju inte ens säkert om jag någonsin kommer iväg, på engelskaprovet får jag bara hälften rätt...”

Tårar rinner ner för Danfeis kinder. Hon torkar dem med en pappersnäsduk. Jag lägger handen på hennes axel och säger att allt ordnar sig. Det kommer alltid en ny chans. Om hon inte klarar av engelskaprovet i år så kan hon försöka nästa år igen. Inombords är jag omtumlad.

“Jag planerar att åka till min mormor om fyra veckor så jag får studiero. Då kan jag öva engelska från morgon till kväll i ett par veckor. Jag ska vakna klockan sex varje morgon, när alla andra ännu sover. Det är då jag lär mig engelska bäst, när jag precis har vaknat.”

Lite senare följer jag henne till busshållplatsen var pojkvännen väntar med sin cykel, som så många gånger förut. Han hämtar alltid henne trots att deras lägenhet bara ligger tio minuter bort. Jag säger hejdå till mina vänner och börjar vandra hemåt. Jag vänder mig om iakttar paret. Danfei skrattar och pratar, pojkvännen lyssnar och klappar henne ömt på ryggen. Han har saknat henne. Hon märker att jag tittar, och vinkar en gång till. Jag vinkar tillbaka.

En månad senare vaknar jag på den hårda madrassen i mitt rum på internatet. Klockan är nio. Jag öppnar förstrött en ny förpackning med grönt te och kokar upp nytt tevatten i vattenkokaren. Jag drar undan gardinerna och låter ljuset komma in i rummet.

Solen har redan varit uppe i tre timmar.

Danfei likaså.

 

(bild & text från 2013)

 

Kommentarer (7)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:
otroligt vacker bild. Tonerna och den gyllene ljusglimten som andas på hennes hår och vemodet i texten.
Amanda14.12.15 kl. 21:53
Tack fina! Det är intressant, först när jag fick tillbaka bilderna från min filmrulle kasserade jag bilden, men ett år senare gick jag igenom bilderna på nytt och då ändrade jag uppfattning helt och hållet.
15.12.15 00:01
underbar text - jag gillar typ allt du gör!
Elin15.12.15 kl. 15:30
Alltså <3 <3 Bästa kommentaren! Gör mig så himla glad att höra!
16.12.15 21:26
En gripande berättelse. Hur är det med henne nu?
Amira15.12.15 kl. 17:25
Tack! Hon har tyvärr inte kommit in i skolan i USA ännu. Hon bor fortfarande med killen i samma stad och studerar vid min gamla skola.
16.12.15 21:36
glad att du inte kasserade bilden den här gången. och glad över berättelsen.
Stormen16.12.15 kl. 18:58
Snällt sagt! Tack!
16.12.15 21:36
dina texter är alltid så fina! skriv mera mera mera!
koltrast17.12.15 kl. 17:29
TACK! Har iofs lite lägre tröskel på mina texter nu men tänker att det hjälper mig att utvecklas istället :) Du med, skriv, skriv, skriv som Märta skrev till oss!
26.12.15 19:10
Ååh herregud :( så sorgligt men ändå inte.
Fridas djurblogg18.12.15 kl. 18:53
Orättvist på flera sätt, men å andra sidan är det inte så länge sedan det var likadant t.ex. här i katolska Belgien. Och för hundra år sedan var det kanske så även i Finland?
26.12.15 19:11
Otroligt vacker och berörande! En liten men åh, så viktig berättelse.
Fanny20.12.15 kl. 14:44
Tack Fanny :)
26.12.15 19:11

Lärdomar från åren som gått

Det är ju ett tag sedan nu, men när jag frågade er om önskeinlägg i höstas kom en del frågor upp som jag har svarat på men inte publicerat ännu. Eftersom de flesta frågor var rätt "djupa" tänkte jag göra mer enskilda inlägg om dem. Här kommer fråga numero uno:

 

Vad har du lärt dig med åren? Ex. insikter du fått eller åsikter som ändrats då du blivit äldre, vi alla utvecklas ju konstant.

 

  • Insikt nummer 1 - Vi är alla en produkt av vår uppväxtmiljö och vår samtid. Detta är svårt att ändra på, men det går oftast om man vill tillräckligt mycket. Och om det ändå inte går, är det guld värt att inse och hålla i åtanke.

 

God knows att jag har varit arg och ledsen över att alltid ha känt mig utanför och annorlunda. När jag var yngre riktade jag alla dessa känslor inåt - jag tänkte alltid att det var mig det var fel på. I högstadiet och gymnasiet började jag tänka att det var alla andra det var fel på, och jag distanserade mig från hela min årskurs. Var allmänt arg och dömande mot alla i min ålder som festade och var allmänt tonåriga medan jag började hala in skribentjobb,  blev publicerad i en antologi tillsammans med min favoritförfattare och blev inbjuden att tala i Sveriges riksdag för att representera "Sveriges och Finlands framtid" (lol). Alltså gud, jag skulle INTE ha velat vara kompis med mig själv när jag gick i gymnasiet, jag var verkligen sjukt präktig.

När jag var 20-någonting började jag inse att det inte var andra det var fel på, och istället började jag fundera på min uppväxt. Det är väl kanske där jag kom närmast något slags svar på mina känslor av att vara annorlunda. Det är fel att säga att det var något direkt fel på min uppväxt, jag vet att min familj har gjort vad de själva ansett vara rätt, och föräldrar kan omöjligen ge sina barn verktyg de själva saknar. Det krävdes väldigt mycket diskussioner med olika människor, självreflektion och KBT för att komma fram till detta och lära sig acceptera det (är inte riktigt där än). Idag kan jag se mitt eget beteende från ett fågelperspektiv. När jag känner olika jobbiga saker kan jag analysera och förstå varför jag känner som jag gör. Det gör det lättare att acceptera och komma över. Det har också hjälpt otroligt mycket i att förstå andra människor, både hemma i Finland men också människor från andra kulturer. Under årens lopp känns det som att jag utvecklat verktyg som gör att jag egentligen inte känner något utanförskap längre. Jag har utvecklat de verktyg jag saknade och jag dömer inte längre människor bara för att jag inte förstår dem. Men med dessa lärdomar kommer såklart också ett pris. Idag har jag rätt svårt att känna samhörighet med min familj. Jag har utvecklats i en annan riktning och vi delar inte värderingar. Förstår att denna insikt låter lite luddig eftersom jag inte ger några klara exempel, men jag känner också att det är lite av en privatsak. Det är inte min familjs val att nämnas i den här bloggen. Men jag älskar dom såklart massor.

 

  • Insikt nummer 2 - självreflektion är att göra en tjänst både för dig själv och majoriteten av människorna i din omgivning.

 

Hör ihop med ovanstående insikt. Utan självinsikt är man lite av en självgående maskin och man kan göra illa både sig själv och andra människor utan att man inser det. Alla skulle nog må bättre av lite terapi. Och om du inte har råd med terapi - öppna dina sinnen. Fundera över hur andra människor upplever dig. Utveckla dina känselspröt i vad som faktiskt händer runtomkring dig. Lär dig känna av människors energi och utveckla en magkänsla. Läs böcker och se tv-serier där relationer mellan olika människor ingår. Lär dig ta kritik. Våga säga förlåt. Våga säga till (på ett pedagogiskt sätt) när någon annan gör dig illa.

 

  • Insikt nummer 3 - det lönar sig att utbilda och prata om istället för att döma, trots att det ibland är energikrävande. Folk är i allmänhet fast i sina egna tankemönster och idéer, och ingenting blir bättre av att bli arg på dem för att de har fel åsikt. Att folk kommer varifrån de kommer eller saknar utbildning är inte deras fel.

 

I gymnasiet och några år efteråt tyckte jag typ att alla som inte förstod hur jag tänkte, särskilt vad gällande samhällsfrågor och feminism, var knäppa. Det var lätt att avfärda folk som frågade mig varför feminism behövs, och att svara nåt i stil med "Jag är inget vandrande lexikon, det där får du ta reda på själv". För mig handlade det om grundläggande rättigheter, såklart blev jag arg, och jag förstår att man lätt kan reagera med ilska. Och såklart är det ignorant av en vit cis-man att aldrig ha tänkt utanför sin egen lilla bubbla. Men förändring av tankemönster är något som tar tid, Rom byggdes inte på en dag liksom. Idag har jag en mer progressiv approach och det har jag som människa vunnit mycket på. Och det här handlar inte om att jag skulle tycka att kvinnor alltid måste vara tillmötesgående och curla män i deras feministiska utbildning, utan det handlar om att jag personligen tycker det har varit mera rewarding både för den frågande parten och för mig att progressivt bygga upp en icke-dömande diskussion om något som ligger mig nära hjärtat. Det har gett mig energi när en person faktiskt sagt åt mig att jag fått personen i fråga att se frågan från ett nytt perspektiv och att de ändrat åsikt om saken. Att bli arg dränerar mig på energi och resten av min dag skulle få en bitter eftersmak av att jag blev arg på någon som inte förstod mig, för att den personen ju faktiskt - precis som jag - är en produkt av sin uppväxtmiljö. Sen finns de ju personer som på riktigt som inte vill eller ens försöker förstå allas lika värde, men det är en annan historia. Man kan ju omöjligen vara pedagogisk när en person verkligen inte vill lära sig. Men även då finns det oftast en orsak bakom varför en person tycker på ett visst sätt, och då kan man försöka ta reda på vad som ligger bakom och hitta roten till problemet, och försiktigt börja därifrån.

 

  • Insikt nummer 4 - att lära sig influera andra människors energi är något både man själv och andra vinner på. De flesta människor påverkas av andra människors sinnesstämningar och deras energi går lätt att influera.

 

Det här är något jag hade noll koll på innan jag lärde känna Valentina, en av mina bästa vänner. Hon är en expert på detta. Få människor är medvetna om sin egen energi och vet inte vilken kraft det kan vara att använda sig av sinnesstämningar. Det är lite som att spela teater, men också att spela teater med sig själv. För om man själv utstrålar positivitet, lugn, trygghet och självsäkerhet till folk runtomkring en blir man själv gladare, tryggare och säkrare på kuppen. I allmänhet tycker jag finländare är rätt dåliga på detta. Det ska jämt klagas, suras och hållas på. Stelt kroppspråk och man ska gärna oroa sig lite extra. Folk som är negativa påverkar mig verkligen sjukt mycket. Jag har ingen lust med folk som ska hålla på och vara vibe-killers.  Man ska ta hand om sin energi, annars orkar man ju inte? Energi smittar, både från en själv till andra men också från andra till en själv!

 

  • Insikt nummer 5 - rädsla är en känsla som sällan bidrar till något gott. Det finns egentligen få saker man vinner på att vara rädd för.

 

Jag har haft så himla mycket rädslor under mitt liv, och jag är fortfarande en person som kan oroa mig onödigt mycket för saker och ting om jag är i en mindre stabil period. Jag har dock insett att typ de flesta rädslor jag haft verkligen varit onödiga. Rädsla är ju en himla grundläggande känsla vi har för att vi ska vara försiktiga för hot som kan skada oss, men typ inget som vi moderna människor är rädda för skadar ju faktiskt oss! Så mycket energi och tankekraft jag slösat genom åren. Tror inte jag någonsin vunnit något på en enda rädsla jag haft. Däremot har jag vunnit mycket på att komma över dem genom att avsiktligt utsätta mig för dem. Att åka till Kina och bo ensam i ett halvår för några år sedan är ett bra exempel. Det var ett medvetet val jag gjorde för att trotsa alla mina grovaste rädslor (social fobi, tillitsproblem, panikångest m.m.). Mådde fakking apa den första månaden men efter det var det helt fantastiskt.

 

  • Insikt nummer 6 - kärlek är ett val, ett förhållningssätt och ett ständigt pågående arbete.

 

Förälskelse är magiskt och fjäderlätt, någonting som sker utan att man ens försöker, och det är i många fall en bra grogrund för kärlek. Men kärlek i sig är ett val, något två personer måste komma överens om, att ta hand om varandra på samma villkor och med samma effort, för att det ska funka långsiktigt. Om jag haft kärlek, men låtit flyta runt utan att analysera och kommunicera tillräckligt mycket kring hur mycket jag ger och hur mycket jag får tillbaka, har kärleken tappat fotfästet och tagit slut. Kärlek är att ge och ta, att våga visa sina fula sidor och att acceptera det fula hos den andra personen, men också att ta beslutet att göra allt man kan för att förminska sina dåliga sidors negativa inflytande på relationen. 

 

09.01.2019 kl. 15:30

Det börjar kännas som hemma

 

Under den tysta tiden här har vi hunnit både skaffa soffa, soffbord och lampa till soffan. Vi har varit utan ordentligt vardagsrum i flera månader och soffan levererades över en månad för sent från fabriken. I början undrade jag mest hur vi nu riktigt hade tänkt. Soffan kändes enorm. Den tar upp halva vardagsrummet liksom. Men ju mer tid vi spenderar på den, desto mera rätt känns den. Gillar också att man skamlöst kan bre sig ut över den eftersom den är så stor och många kompisar får plats. Älskar även texturen på lädret, svårt att se på bilden ovan som är tagen i kvällsmörkret dock. Får visa en annan gång.

Bordet är gjort i terramarmor och har blivit mitt favoritföremål i vårt hem! Är verkligen ingen marmortjej men är frälst av vårt sandfärgade älsklingsbord. De rundade kanterna är en subtil detalj som hamnar i fin balans med den annars rektangulära och kantiga soffan. Bagheera var sugen på ett glasbord men jag kände att den tunga soffan skulle dominera över både trä och glas eftersom de är mer lätta och fragila material. Vi blev  dock störtförälskade och bestämde oss direkt när vi såg bordet i en andrahandsaffär vid motorvägen förra veckan. 35€ var det facila priset vi fick betala. Tror inte att de som hade loppiset förstod att stenborden som säljs inne i Antwerpen ligger i prisklassen 1000€+.

Båglampan är inte så speciell, det är väldigt vanligt här. Tror de flesta hus i vårt område har båglampor, men vi tyckte det passade in hos oss också. Varför finns det inte mer av dem i Norden egentligen?

 

07.01.2019 kl. 21:14

Summering av 2018

 

Hej. Det har varit rätt tyst här. Det har sina orsaker. Främst var det en kombination av att jag jobbade ett par månader otroligt intensivt med ett två kunder och så insjuknade två nära familjemedlemmar allvarligt, varav ena, min älskade farmor, dog dagen innan julafton. Det gjorde ont och det gör fortfarande ont. Jag har ändå varit med om en del dödsfall i min familj men man vänjer sig verkligen aldrig.

Det känns så märkligt att skriva igen. Det känns som att min skrivförmåga rostat lite? Men nu är jag här igen. Och det är nytt år och allt.

Så vad förde 2018 med sig?

Jag var megasjuk (mononukleos), överstressad p.g.a. skolan och fick en drös med allergier. Jag bodde vägg i vägg med en komplett galning och fick ringa polisen för första gången här. Jag var för första gången också rädd i mitt eget hem. Jag fick även en slags tyngre ångestattack som varade tre-fyra dagar. Har seriöst inte mått så dåligt sedan det tog slut med min första pojkvän när jag var 19! Hade inte trott att det gick att må så dåligt som vuxen men tydligen är det mycket här i världen som är möjligt. Hela vintern-våren-sommaren är som en dimma. Jag var ju bara sjuk jämt och fick opereras också. Min läkare ordinerade vila över sommaren för att min immunförsvar skulle kunna repa sig, så jag vilade.

Alltså gud vad deppigt det här låter? Som tur hände lite roligare saker också. 

Jag fick ett beställningsjobb på en större mängd skräckillustrationer som var kul att göra och som jag lärde mig mycket av. Jag formgav tre böcker och fick beställningar på två böcker till som jag formger 2019. Jag lärde känna Egil, min inofficiella mentor här i Antwerpen. Det var sommar fram till oktober typ. Jag fick flytta in i världens bästa och lyxigaste lägenhet i Antwerpen Zuid. Jag känner att jag kommit lite närmare vad jag verkligen vill göra i och med bokformgivningen. Jag har hittat mera hem vad gällande min stil på både kläder och inredning. Jag blev friskare efter mononukleosen. Jag började teckna igen. Jag fann ett nytt intresse i nischade parfymer. Jag fick vara mycket med min älskade Bagheera 

Nästa år kan inte bli värre tänker jag, för 2018 var verkligen ett skitår alltså.

 

03.01.2019 kl. 16:14

På kontoret

 

Det blev inte mycket till bloggande förra veckan. En sämre vecka med mera stress, mera tunga känslor samt en evighetslång väntan på ett operationsdatum. Idag fick vi iaf veta. Fredag denna vecka kommer jag sitta vid en sjukhussäng när en person som står mig nära hjärtat vaknar upp. Och sen håller vi tummarna.

Har iaf idag installerat mig på min nya kontorsplats. Sitter fortfarande och försöker få ihop min stackars gamla imac som både misshandlats av flera flyttar men även tagits gisslan av ett ex en gång. Jösses vad den datorn har varit med om mycket. Försöker uppdatera lite program på den nu.

Måste vara ärlig och säga att jag känner mig extremt låg just nu, så förvänta er inga underverk här på bloggen. Jag behöver fortsätta ta det lite lugnt. Lusten till allt kommer väl tillbaka när allt känns bättre.

Ta hand om varandra.

 

05.11.2018 kl. 15:33

Terrace House-dejten

 

Jag har de senaste månaderna plöjt Terrace House på Netflix och därmed blivit smått besatt av japanska detaljer i livet. Har tjatat så på Bagheera att jag vill åka till Japan men ja, allt är ju inte möjligt här i livet när man vill det som mest. Hur som helst, den förra veckan sade han att han planerat in ett hemligt äventyr på söndagen. Och på söndag morgon var det INTE lätt att veta hurudana kläder man skulle ta på sig när man inte har en aning om vart man är påväg. När vi tog tåget mot Hasselt (en liten stad in the middle of nowhere) förstod jag ännu mindre. Vad för slags dejtdestinationer finns i Hasselt på en söndag?

 

 

När vi väl kommit fram måste jag titta ner i marken medan vi promenerade mot destinationen så att jag inte skulle se någon skylt på vägen. När jag väl tittade upp en halvtimme senare såg jag himlens portar framför mig - portarna till en av Europas största japanska trädgårdar. Alltså gud.

 

 

Med perfekt röda och orangea höstlöv var denna besynnerliga park i sitt esse. Vi vandrade på stora stenblock i vattnet, åt japanska våfflor med bönfyllning, ringde i fredsklockan, beundrade japansk arkitektur och gick på en en timmes introduktion till meditation som gavs i ett av husen eftersom det var buddhismens dag. Hade ingen aning om att den här platsen existerade, men det är tydligen en gåva från Japan till Belgien eftersom länderna haft nåt slags samarbete?

 

 

Folk som kollade på min instastory den dagen trodde på allvar att jag var i Japan. Det trodde jag nästan själv med. Vart man än gick hördes det brusande ljudet av vatten och det doftade höst.

 

 

Det var för övrigt första gången jag någonsin mediterade, där i parken. Jag har aldrig riktigt tänkt att det skulle funka för mig men det var faktiskt väldigt skönt.

Så dagens tips är två grejer - Terrace House på Netflix och denna park, ifall ni någon gång råkar vara i knutarna. Bägge två rogivande och magiska saker.

 

30.10.2018 kl. 10:27

Ny vecka

 

 

 

Jag gillar konceptet med att starta varje måndag med ett inlägg som handlar om vad jag ska göra under kommande vecka. För några år sedan tyckte jag det var pyttelite pretto att skriva såna listor på sin blogg. Men, eftersom jag mer och mer känner att jag bloggar för min egen skull och ingen annans så har jag bestämt att jag kommer köra på i alla fall! Jag kände verkligen att det passar in i hur jag vill ha saker och ting just nu. Trots att det är dödstrist läsning för läsare. Vem vill läsa om att jag borde boka en tid till gynekologen liksom? Haha.

Imorgon ska det bli en "farlig" dag enligt belgiska nyheter. Vindbyar som tydligen kan fälla en person på gatan är att förvänta sig. Märkligt att tänka att det för två veckoslut sedan var 28 grader och sommarväder. Nu är det plötsligt 6 grader och vårt hus radiatorer får verkligen kämpa hårt för att hålla värmen uppe.

Förhoppningsvis är detta sista veckan jag behöver jobba hemifrån. På fredag flyttar jag nämligen in på det nya kontoret!

Vad annat är att förvänta sig denna vecka, förutom vindbyar som kan fälla en omkull på stadens gator? Jo, följande grejer:

 

  • Skriva ett mejl om förra veckans printkvallemöte
  • Fixa min sjukförsäkring i ordning
  • Posta tillbaka headsetet som var trasigt när det postades till mig
  • Boka tid till gynekologen (har skjutit upp detta i typ ett år... Varför är det så läskigt att boka tid hos en ny?!)
  • Formgiva en affisch till en tävling
  • Fortsätta på illustrationerna till skräckbok nr. 2
  • Fortsätta på Ratata-trycksaken
  • Renskriva veckans intervju
  • Flytta in till mitt nya kontor
  • Experimentera med ritplattan! Den kom precis hem till mig på posten. Det är en Huion Inspiroy Q11K. Ifall någon av er har nån erfarenhet med den modellen får ni gärna berätta!

 

För att sparka igång den nya veckan har jag lyssnat på en ny playlist jag satte ihop igår. Ifall någon råkar ha samma musiksmak som jag, d.v.s. en salig blandning av lofi + hiphop + house + elektro + citypop + funk:

 

 

29.10.2018 kl. 17:25

Fredag

 

Igår var en rätt sugig dag. Väntade på livsavgörande besked från en läkare och jag kunde inte koncentrera mig alls och jobbade inget alls, vilket i sin tur fick mig att känna mig oproduktiv och ja ni hör ju. Som tur var läkarens besked inte det värsta jag hade föreställt mig men jag vågar ändå liksom inte lita på att det blir bra? Började gråta när jag hörde nyheterna för att det var så överväldigande. Såg Vivian på kvällen. Vi var båda rätt trötta av allt som pågår i våra liv just nu. Trots trötthet lagade vi helt av misstag den godaste soppan både hon och jag någonsin ätit. Sen låg vi på soffan och värmde varandras fötter tills det blev natt.

 

Hursomhelst, jag ville dela med mig av de senaste intervjuerna som landat på Ratatas framsida!

 

Han har en miljon lyssnare på Spotify

Har du hört om Tomppabeats? Tomi Lahtinen är en beatmaker från Helsingfors med fler lyssnare och följare på Spotify än många kända finska musikartister. Han blev stor genom musikplattformer som Bandcamp & Soundcloud och de flesta lyssnarna bor utomlands, så han är inte direkt någon kändis i Finland. Har själv lyssnat på hans beats i typ två år, men kände att jag ville veta lite mer om vem den här personen faktiskt är. Klicketiklick!

 

Brustna hjärtan och mörka klipprumsnätter

Hanna Nordenswan har precis blivit klar med sin Master i dokumentärfilm i en konstskola i NYC, vunnit Kim Wall-stipendiet och är aktuell med en minidokumentär om brustna hjärtan. Hanna har mycket smart att säga, läs intervjun här.

 

När välmåendet är viktigare än prestation

Corinne Grönholm är f.d. elitidrottare som fick lägga av när kroppen började ge upp. Hon verkar så otroligt harmonisk och ha fokus på vad som är viktigt, läs mera här. 

 

Ha en fin fredag, ni 

26.10.2018 kl. 12:46

Önskeinlägg 1 - Nederländska, Antwerpen & snubbar av andra nationaliteter

 

Det kom några frågor i mitt inlägg om önskeinlägg och såklart ska jag svara på dem! De kommer dock i olika inlägg eftersom det tycks vara omöjligt för mig att svara kort på frågor. Här kommer mina tre första svar 

 

Pluggar själv nederländska nu och undrar hur länge det tog för dig att bli flytande i det språket?

Det tog kanske ett halvår för mig att börja förstå språket eftersom det är så pass likt svenska. Men då bodde jag ju här redan. Sen att börja tala det är en annan sak, jag fortsatte tala engelska så länge jag bara kunde tills jag var tvungen att prata nederländska på mitt jobb. Blev flytande och relativt felfri i talet efter ca ett år då. Vad som hjälpte mig mest med språket var dock min utbildning i pedagogik, där måste jag lära mig skriva akademiska uppsatser och hålla föredrag och dra lektioner på språket. Jag tror det är lättast att lära sig om man både läser, skriver, lyssnar och pratar språket samtidigt! D.v.s. inte bara kombon läsa + skriva, eller bara lyssna + prata. Den ena kombon stöder alltid det andra. Nederländska är ett tacksamt språk att lära sig, det går i allmänhet fort! Lycka till med dina studier!


Hur länge ska du stanna i Antwerpen eller är det oklart?

Det är högst oklart. Jag försöker leva i nuet. Jag trivs här eftersom det är rätt billigt att leva, har mycket vänner, lätt att få jobb ifall det skulle behövas extraknäck och marknaden för konst & design har större framtidsutsikter än i Norden var folk kanske är lite mer försiktiga med att investera visuellt. I Antwerpen tenderas det i högre grad att investera i konst, design, inredning, arkitektur, kommunikation & branding och det är just dessa branscher jag är intresserad av. Diskuterade nyligen detta med en tysk kompis från Berlin. Hon är inredningsarkitekt och menade att hon skulle få noll jobb hemma i Berlin eftersom där mest bor konstnärer, hipsters och vanligt folk. Antwerpen är ett bra ställe om man behöver kundunderlag. Ta t.ex. min hyresvärd, hon anlitade en inredningsarkitekt för att renovera lägenheten vi flyttade in i. Också medelklassen investerar i det visuella på ett annat sätt här, det tycker jag är intressant. Låter kanske krasst att prata om städer från en ekonomisk aspekt men för mig känns det tryggt att ha den vetskapen. Om ingen köper det som kreativa människor gör kommer det inte att gå runt för dem, tyvärr. Men så har jag ju studerat här så länge också, Antwerpen känns som ett hem. Staden är en blandning av lyx och flärd men också mycket fattigdom och folk som fallit utanför samhällets ramar. Min vision är dock att man genom konst kan utbilda och att man genom design underlätta och uppmuntra folk i sin vardag, oberoende av klasstillhörighet.

 

Har det varit några kulturkrockar med att vara tillsammans med en kille med annan nationalitet?

Definitivt! Dock har klassbakgrunden hos mina pojkvänner  och dejter haft en större inverkan på kulturkrockarna än den "nationella" kulturen.  Här är dock en realistisk lista på hur jag och belgiska snubbar i allmänhet har "kulturkrockat":

 

  • Droger. Antwerpen är staden som har en högre kokainhalt i avloppsvattnet än NYC. Jag har inte ännu heller träffat en enda person här som inte har rökt gräs. Man ser det överallt dagtid (det är delvis lagligt) och nattetid ser man hårdare droger på alla fester. Det är en del av livet här. Flera vänner & bekanta har varit och är beroende av olika droger. Menar inte att låta förmildrande angående droger på något sätt men det är bara så det är här. Jag är själv inte intresserad av det och jag ser vilken negativ effekt det har på människor i mitt liv.  Kids från överklassen skickas i allmänhet på lyxrehab till ett och samma ställe i Sydafrika och kids från underklassen får kämpa sig fria på egen hand från sitt beroende. Eller så blir de aldrig fria.

 

  • Allmänbildning. Om man kommer från Finland eller kanske Norden i allmänhet, märker man snabbt att allmänbildningen i just Belgien kan ha stora brister. Mest eftersom den allmänna läroplanen i landet är svag och gäller bara tills man är typ 11-12. Sedan måste barnet välja studieinriktning. Många låginkomsttagarhem sätter sina barn i något som kallas för BSO, som i princip är yrkesskola. Det innebär alltså att många 12-åriga barn slutar få allmänbildning och börjar lära sig att bli t.ex. frisörer eller rörmokare istället. Absolut inget fel på dessa yrken, men att beröva människor på allmänbildning i så låg ålder är enligt mig inte okej. Det betyder alltså att det finns en enorm kunskapsskillnad mellan folk och folk här. Det är sorgligt. Samhället mår bättre av mera allmänbildning.

 

  • Att bo hemma. Ungdomar bor ofta hemma tills de är typ 25. Rätt utvecklingshämmande enligt mig, men antar att det är någonting kulturellt. Tackar dock högre makter att Bagheera flyttade när han var 19. Har dejtat belgiska snubbar som varken vet hur tvättmaskiner, borrmaskiner eller räkningar fungerar...

 

  • Feminism. Räkna inte med att belgiska män har en realistisk bild av feminism. Den diskussionen existerar knappt här.

 

  • Spontanitet. Folk är i allmänhet mer spontana här än i Norden (old news). Det sägs även mycket men menas kanske inte alltid det som sägs. Har stött på mycket intressant i mina dagar. Killar som vill spontantatuera sig med en eller snubbar som reser till andra sidan jorden för att träffa en. Eller som efter första dejten säger att man är wife-material. Tack och hejdå.

 

 

24.10.2018 kl. 11:48

Att bli med kontor

 

Kylan har hittat tillbaka till Antwerpen och jag hackar tänder medan jag skriver detta.

Igår gick jag på kontorsvisning och slog till direkt. Typiskt att jag precis fått i ordning något slags hemmakontor (som ni ser på bilden ovan) när jag hittar det perfekta arbetsrummet någon annanstans. Men sanningen är att jag ogärna sitter hemma ensam och jobbar. Särskilt nu när det är så kallt och håller på bli mörkare och det är mycket som snurrar i tankarna när man är ensam.

Min kontorsplats kommer för övrigt kosta mig 66€ per månad så det var inte heller någon större ekonomisk förlust om man säger så. Plus att jag känner två andra tjejer som kommer jobba där. Det är sammanlagt fyra rum och i mitt rum jobbar en tjej som tillverkar kostymer samt en författare. Resten av tjejerna är grafiska designers, fotografer och illustratörer. Jag ser verkligen fram emot att börja jobba därifrån! Ligger dessutom 4 minuter bort från vår lägenhet med cykel.

Ser redan framför mig hur jag varje morgon packar en liten lunchlåda och cyklar rakt ner för gatan, kommer in till ett färdigt uppvärmt kontor var det finns spår av andra människors existens. Det är väl lite det som känns tungt med att jobba hemifrån, det blir lätt ensamt. Och jag har inte heller någon lust att betala extra för värme som måste sättas på när jag är ensam hemma.

Jag ser fram emot att jobba i en mysigare miljö med kretiva kollegor!

 

23.10.2018 kl. 12:39

Måndag

 

 

 

 

En ny vecka är här.

Det känns som min skrivna svenska hållits mer flytande sedan jag började blogga mer aktivt. Det är någonting jag är väldigt glad över.

(...och det var väl exakt här som jag tog en paus i inläggsskrivandet när det pep till i min telefon. Fick ett besked som gör att året som kommer blir betydligt mer emotionellt jobbigt än vad jag hade trott. Det här livet alltså. Blir så arg på det ibland. Först hade jag tänkt att jag bara skulle lämna detta inlägg oskrivet, men efter några timmar av telefonsamtal och tårar känns det dock som att jag bara måste fortsätta. Jag tror det är nu det är viktigare än någonsin att fortsätta.

Det kanske låter deprimerande, men jag tänker väldigt ofta på livet som något negativt. Vi föds för att sedan sakta börja dö. Så det är extra viktigt att vi gör precis allt roligt och intressant vi bara kan göra, för annars återstår det bara lidande. Samtidigt måste vi tänka på att göra våra våra liv njutbara utan att orsaka andra lidanden. För det är fan inte schysst.)

Anyhow, vecka 43.

Här är veckans jobbrelaterade to do-list, skriven högst för min egen skull:

 

  • Möte med en printkille för att dubbelkolla kvaliteten på fotografier som ska gå i tryck i en bok.
  • Fick ett erbjudande om att formge ytterligare två böcker förra veckan. Börjar på ett 25-sidors utkast så fort jag fått manuskriptet.
  • Fortsätta på illustrationerna till skräckboken jag illustrerar & formger. Har äntligen fått feedback så jag vet nu ungefär hur jag ska fortsätta.
  • Har påbörjat en trycksak för Ratata som jag tänkte försöka få ordning på denna vecka.
  • Renskriva en intervju.
  • Gå på kontorsvisning.
  • Inhandla en ritplatta.

 

Bring it on.

22.10.2018 kl. 11:05

 

 

Nanó

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Norden för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 

 

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången