Nu är den stora deadlinen äntligen förbi! Nästa större deadline för detta projekt är i december och sen borde det vara tryckdags. Tänker inte avslöja helt ännu vad det handlar om, med det är ett roligt jobb som involverar en bloggkollega! Vad jag gillar med detta på sätt och vis kommit till via nätet och faktiskt just via bloggar.

Vet att instagram tagit över bloggarna rätt mycket, men jag tycker fortfarande att man har mera tid för eftertanke och kvalitet på bloggar framför instagram. Dessutom är Instagrams skrivfunktion under all kritik, har ingen lust att sitta och peta ihop texter på en mobilskärm. Nej, tacka vet jag bloggarna. Jag är inte något stort fan av Instagram och gillar inte i vilken riktning det utvecklas. Snart kommer de säkert ta bort flödesfunktionen helt eftersom folk kollar mer på stories och mindre på flödet p.g.a. flödet suger balle efter att man tog bort kronologisk ordning av bilder och lade till en algoritm som visar gamla bilder som "nyheter". Såklart kollar folk på stories hellre då. Och så kommer de säkert göra algoritmen ännu snävare för stories, och lägga till lite ytterligare location-based reklam som the cherry on top. Nej, jag kommer stanna kvar som en envis åsna på mina långsamma favoritbloggar var man får längre texter, bilder av bättre kvalitet och reklam i form av trovärdiga samarbeten. Märks det att jag är trött på scrollkulturen eller?

Det var ett tag jag tog paus från Instagram i somras när det kändes som att det blev en allt mer destruktiv plats för mig. Instagram är som en snabbmatsrestaurang. Du går in för ofta trots att du vet att det inte kommer ge dig särskilt mycket. Informationen är lättsmält. Visst är det kul att ha någonstans att publicera fina bilder, men av den tiden man är på Instagram är man ändå till 95% passiv.

Kanske det bara är jag, men jag mår nog inte så bra av att passivt matas med information. Varesig det handlar om vad kompisar gör, reklam eller vad som pågår på platser där jag inte befinner mig. Jag har redan tillräckligt problem med att känna mig närvarande och fokuserad i stunden här och nu, mår jag verkligen bättre av flera gånger om dagen veta vad som händer i andras liv?

Nu är jag ju verkligen inte den första på jorden som upptäckt att det gör gott att ta en paus från sociala medier. Men jag mår så himla mycket bättre och känner mig mer närvarande i mig själv och miljön runt omkring mig av att inte ha Instagram installerad på min mobiltelefon. Precis som jag inte kollar på TV eller spelar datorspel hela dagen lång behöver jag inte scrolla på Instagram jämt och ständigt. Jag mår bäst av att ha det installerat på min platta var jag en eller två gånger per dag hemma i soffan laddar upp en bild eller kollar på saker. Precis som med annan snabbmatskultur.

Tänk att man brukade se bloggar som ett snabbt socialt medium back in the days. Nu är det som att läsa en tidning. Jag läser bloggar på morgonen och på kvällen, precis som en tidning eller en bok. Gillar det formatet så himla mycket. Gillar eftertanke, reflektion och kvalitet. Gillar ljudet av mina fingrar klapprandes mot tangentbordet. Gillar att ha kontroll över vad jag ser, läser och skriver utan någon form av flödesfunktion som tror sig veta bättre.

Tror jag kommer hålla mig kvar i bloggvärlden ett bra tag ännu.

Det är nu några månader sedan jag och koltrast slog våra kloka huvuden ihop och bestämde oss för att starta en hashtag för april på Instagram, nämligen #AxillaryApril. Medan andra odlar påskgräs odlar vi hår i armhålorna denna månad. Vi vill uppmana kvinnor att lära känna sina kroppar genom att låta armhålehåret vara i april. När månaden är slut kan man ju göra hur man vill, såklart. Det intressanta är ju ens relation och syn på armhålan som kroppsdel och hur den förändras när man slutar med någonting som är en del av kvinnoidealet i vårt västerländska samhälle.

Jag började själv raka bort armhålehåret eftersom alla andra tjejer i klassen gjorde det. Ville inte sticka ut mer än någon annan vilket var dödssynden nr.1 under min skoltid. Under tonåren började jag experimentera med att låta det växa men det var inte förrän våren 2013 som jag började låta det vara helt. Ibland har jag rakat, ibland inte, beroende på humör och hur mycket blickar jag är beredd att ta.

I början upplevde jag att jag luktade mer med hår under armarna men jag tror mycket av det sitter i huvudet. Alla killar jag någonsin varit intim med har ju armhålehår och dom doftade alla skitgott. Doften av en person är ju det hetaste som finns. Väldigt mycket av vad vi upplever som snyggt/icke-snyggt och äckligt/icke-äckligt kan modifieras om vi börjar analysera och ifrågasätta (i alla fall är det så med mig). Det fanns ju en tid då jag själv tyckte det var sunkigt för att man lärt sig att det är äckligt men idag tycker jag det är sjukt tändande med armhålehår hos tjejer. Hår på kroppen får man ju för att man blir vuxen. Är rätt trött på att tjejer jämt ska modifiera sina kroppar mot något slags ungdoms/barnideal. Jag vill inte känna mig tvungen applicera detta barnideal på mig liksom bara för att resten av det västerländska samhället gör det. Jag går hellre min egen väg.

Nanó 11 år.

Det gör ont i mig när min kompis säger att hennes arm ser fet ut på bilden vi precis tog ihop. Det gör ont när jag säger åt henne att hon ser fucking perfekt ut men jag vet att mina ord inte når fram. Det gör ont när jag ser min kompis fasta och sedan hetsäta för att hungern är outhärdig. Det gör ont när jag tänker på hur många timmar, dagar, veckor, månader, kanske år min väninna hade kunnat tänka på andra, mycket viktigare saker än på sitt kaloriintag.

Jag lärde mig mycket tidigt att det inte var okej att ha fett på min kropp. Om och om fick jag höra det. Jävla fläskberg. Som den där killen som sa åt mig att jag borde köpa ett fat-burning belt från TV shop. Eller som när han som skulle föreställa min bästa vän bestämde sig för att klättra i klassens hierarki och drog undan stolen under mig och skrek "Titta på fläskberget, hon hålls ju inte ens på sin stol!" medan hela klassen skrattade. Som när killen jag gillade pekade på min bak, grimaserade och viskade till tjejen bredvid när jag gick för att hämta en ordbok längst bak i klassen. Under tonåren kom ätstörningarna som ett brev på posten men idag kan jag äntligen förstå och analysera strukturerna, prata om dem och skriva om dem. 

Ibland när jag pratar om något utseenderelaterat, t.ex. något simpelt som vilket nagellack jag ska ta på mig eller något så tungt som min krokiga väg till att lära mig acceptera min egen kropp får jag höra de mest obehagliga kommentarer som i grund och botten går ut på samma sak;"Har du inget intelligentare att prata om?"

Detta gör mig så innerligt förbannad.

Skuldbelägg aldrig någonsin kvinnor för att de bryr sig om hur de ser ut. Det vi måste göra är att reflektera, diskutera, och prata om varifrån fixeringen kommer - men aldrig skuldbelägga.

Jag uppfattar utseendehetsen som ett inlärt beteende från omgivningen. I ett samhälle där barn tycker det är okej att utseendemobba sina klasskompisar finns det nämligen mer än bara elaka barn. Det finns en könsmaktsordning, det finns reklam, det finns ideal, vithetsnorm, transförtryck, homofobi och det finns barbie för tjejer och action man för killar. Det finns tajta tjejkläder och lösa killkläder. Det finns killar som visslar åt mig på gatan och det finns oändliga mängder av komplimanger som fokuserar på hur jag ser ut och inte på vad jag gör. Herregud, det finns så många exempel att det är omöjligt att ens räkna upp.

Straffa inte kvinnor som lärt sig att hata sitt utseende.

Vidrigare dubbelbestraffning får man leta efter.

Jag hade egentligen inte ens läst de femtioelva bloggåsikterna om bröst som tydligen cirkulerade i den Österbottniska bloggalaxen då jag igår kom att tänka på hur det kändes att vara 12 och hata sin kropp efter att ha sett Smoukahontas youtubevideo om hennes bröstförstoring. Vill förtydliga att jag är tämligen åsiktslös i denna debatt (kan man ens kalla det debatt?) då jag tycker det är rätt uppenbart hur samhällsstrukturerna fungerar och påverkar människor att göra förändringar med sina kroppar. Det är bara dumt att skuldbelägga kvinnor om att de önskar förändra sina bröst när samhällsekonomin delvis lever på att hjärntvätta människor att uppnå vissa ideal genom konsumtion. Hur människor uppfattar sig själva är samhällets förtjänst och vårt samhälle går ut på att förtjäna pengar på precis allting, inklusive människors dåliga självförtroenden. Hej reklamer liksom.

På något vänster (d.v.s. internet, haha) lyckades dock min text nå till andra sidan pölen och Jeroens kommentar var "Du är som Pamela Andersson, hon blev också känd för sina bröst". Lustigkurren. Tycker även det är lite märkligt att vissa eventuellt suckar åt att denna bröstdebatt är ett faktum och att alla snackar om det då det uppenbarligen behöver snackas om. Ifall man bara är tyst om saken förändras ingenting. I 25 år har jag hållit tyst om mina bröst. Nu räckte det.

De senaste dagarna har jag suttit och filat på min portfolio. Medan jag städat min externa hårddisk i jakt på material har gamla texter dykt upp titt som tätt. Idag tänkte jag publicera en text från 2013 när jag blev ombedd av EBL att skriva om min relation till EU inför EU-parlamentsvalet.

____________________________________

Det var i slutet av april, 2011. Jag hade precis kommit hem efter en två veckor lång vistelse i Belgien och jag hade fortfarande ont i käkmusklerna efter dessa två veckor fyllda av både djupa samtal, skratt och tårar. Min mamma dukade fram nybakat bröd. Pappa hade kokat te. Familjens hundar låg som vanligt och snusade vid våra fötter under matbordet.

“Mamma, jag vill åka tillbaka” började jag.

Min mamma visste. Hon visste att jag ville tillbaka. Hon såg det när jag kom in genom dörren, hon visste det när hon såg mig le. Innan resan hade jag inte lett på månader. Och visst blev det ju så också. Jag åkte tillbaka. Jag inte bara åkte tillbaka - jag flyttade.

Det pratas mycket om att Europas invånare inte känner sig särskilt delaktiga i den Europeiska Unionen. På sätt och vis kan jag förstå det. När jag gick i gymnasiet upplyste en kurs i samhällskunskap oss om hur EU fungerade men det kändes ändå ganska långt borta. Nu har den saken förändrats för min del. Att jag blivit mer mottaglig för en europeisk identitet än gemene finländare går dock i parallell linje med att jag flyttade utomlands för ett par år sedan. I Belgien definieras jag som EU-medborgare, en något bredare identitet än finlandssvensk, och som EU-medborgare är jag jämlik med de andra belgiska studerandena i skolan. Var jag än befinner mig inom EU (förutsatt att landet undertecknat Bolognadeklarationen) är jag dessutom mer eller mindre jämlik med de som har samma utbildning.

Min relation till EU är dock av den mer ambivalenta sorten. Jag har alltid varit för öppna gränser och frihet att välja boplats. EU har i mitt fall betytt rörelsefrihet, utbildning, erfarenhet, större kontaktnät, nya vänner och kärlek. Då måste vi komma ihåg att jag har privilegiet att vara född inom EU -  de som är födda utanför är inte nödvändigtvis alltid lika välkomna. Det är också farligt att glömma bort att det inom EU-parlamentet finns ett demokratiskt problem. Medelåldern i EU-parlamentet är väldigt hög, hela 55 år*. Det är närmare tio år äldre än medelåldern i Sveriges och Finlands riksdag. Även andelen kvinnor är betydligt lägre i EU-parlamentet än på hemmafronten. I EU-kommissionen ser det inte alls yngre ut, bara äldre. Det förekommer med andra ord en sorglig enfald av äldre män som styr och ställer i två överstatliga organ vars beslut väger mer än vårt eget lands lagstiftning.

Jag vill verkligen tro på ett europeiskt samarbete. Men för att samarbetet ska gynna framtiden behöver vi ett yngre och mer jämställt EU-parlament - ett parlament som inte röstar för bakåtsträvande beslut, beslut som sätter storföretagens makt över statens, resulterar i försvagad kemikalielagstiftning och minskat fokus på rättigheten till abort, homosexuellas rättigheter, sexuell hälsa och våld mot kvinnor. Detta är exempel på bara några saker som nyligen varit på tapeten. EU har gynnat mig i rörelsefrihet och i mitt val av utbildning, det tänker jag inte förneka. Jag kan inte heller förneka att jag är en privilegierad, vit, frisk kvinna med ekonomisk möjlighet att resa, född inom EU. Men mitt liv handlar inte bara om mig, mitt liv handlar om så himla mycket mer än så. Det handlar om mina systrars rätt till abort, mina barns rätt till en kemikaliefri framtid, mina homosexuella vänners rätt till kärlek, våra länders rätt att säga stopp när ett företag gör någonting som är fel och varje människas rätt till ett tryggt hem.

Som unga EU-medborgare är det vårt ansvar att lära oss om vad som pågår i Bryssel och framförallt att rösta. Samarbetet länder emellan ska vara någonting utvecklande för Europa, något som vi kan se tillbaka på och tycka “det där beslutet förde våra länder i rätt riktning!”. Frågan är bara ifall det går att ta sådana beslut ifall inte dinosaurierna i EU genomgår en extreme makeover först.

* Siffror från det förra parlamentsvalet. I det senaste parlamentsvalet sänktes medelåldern till 51 och andelen kvinnor höjdes till 37%. Vi går åt rätt håll, men alldeles för långsamt.

(text publicerad i EBL 5/2013)