Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag

Publicerad 26.01.2016 kl. 13:04

 

Jag är 12 år gammal och ligger bredvid min bästis en ljus sommarkväll i den gamla dubbelsängen i gästhuset på släktens sommarö. Vi pratar om framtiden, min bästis och jag. I framtiden drömmer hon om att bli smal. Senast hon var i klädbutiken klagade hennes mamma på att magfettet dallrade över byxkanten. Själv drömmer jag om att få runda, fasta bröst. När jag är 18 tänker jag operera mina bröst, säger jag och stirrar intensivt upp i taket.

När jag är 12 har jag redan hatat mina bröst i två år.

I två år har mina bröst över huvud taget existerat.

När jag var tio började de växa. Istället för att växa utåt började de växa neråt. Långsamt kröp de neråt medan vårtgården växte sig allt större. När jag var 12 skulle alla i sjätte klass gå på en hälsokontroll där man skulle vara helt naken inför hälsosystern. Innan hälsokontrollen satt jag i väntrummet och skakade av nervositet. Sedan de började växa hade jag undvikit att visa mig naken, även i skolans omklädningsrum. Inne hos hälsosystern hände inget märkvärdigt. Hon tittade knappt på mina bröst och konstaterade att jag hade växt normalt. Med en stor klump i halsen frågade jag försiktigt om mina bröst var normala, om det var meningen att de skulle växa neråt och vara platta istället för runda. Hon svarade att det inte är något att oroa sig över, att det är genetiskt hur de ser ut och att de såg friska ut.

Friska, tänkte jag. Inte runda. Mina bröst kommer aldrig att bli runda.

Fyra år senare är jag 14 och ligger i en säng bredvid killen jag är ihop med, fast den här gången är vi inte på sommarön, utan i mitt flickrum i staden. Jag och min kille vill ha varandra. Vi vill ha varandra så mycket att vi nästan rivs sönder inuti, men ännu har vi inte gjort det. Upprepade gånger har han hört mig säga att mina bröst ser missbildade ut. Han säger att det inte spelar någon roll, att jag är vacker ändå. Första gången jag visar mina bröst för honom gråter jag. Jag gråter för alla de år jag hatat, gömt, velat förändra, lyfta, operera.

Gråter för alla de år jag har velat rätta till.

För vad fanns det att rätta till?

Låt mig berätta vad det finns att rätta till.

Det finns ett utseendefixerat samhälle var bara runda eller nätta bröst får plats på bilder, i filmer, serier, konst - ja, precis överallt. Det finns tidningar som Frida och Solo som jag och min bästis lusläste för att lära oss om vad killar gillade och om hur tjejer borde vara. Det finns porr som endast visade runda, fylliga eller små, fasta tuttar. Det finns ett samhälle där kvinnliga bröst utan undantag sexualiseras och därmed är en extremt viktig del i hur en flicka eller kvinna uppfattar sig själv, sin sexualitet och sitt självförtroende.

Det är vad som borde ha rättats till.

 

 **

 

Jag är tjugofyra och återigen förälskad.

Hur ser dina bröst ut, frågar han.

De ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag.

 

 

Nanó Wallenius
Kommentarer (35)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver?
Word!
Katja26.01.16 kl. 16:26
Tack! Finfin bloggadress du har!
29.01.16 23:08
Ett jävla bra inlägg! :)
malin26.01.16 kl. 16:33
du, tack så jävla mycket ;)
29.01.16 23:34
Härlig text! Jag hade en annorlunda situation men samma känsla av att något var fel. Mina bröst... de liksom fanns inte. Det tog rysligt länge innan jag fick något slags antydan av dem och de fem första åren av mitt tjugonde decennium har jag prompt pressat på mig gigantiska push ups för att uppleva att jag ser normal ut. Jag drömde om plastikkirurgi också. En modest version men ändå. För att se åtråvärd ut. Jag vet egentligen inte vad som hände, men idag är jag så sjukt glad över att de är just som de är och blir tvärtemot obekväm när jag sätter på min gamla push up. Det är svårt att förstå att jag någonsin ville att brösten skulle vara något annat än det här. Hurra för alla slags bröst!
Satu26.01.16 kl. 16:51
Indeed, hurra för alla bröst! Hade själv push-up i högstadiet och förstår inte riktigt vem jag försökte lura nu i efterhand. Inför vem ville jag se åtråvärd ut? Varför mäter vi oss själva i någon slags åtråvärdhet över huvud taget? Okej, jag måste erkänna att jag fortfarande har en viss bild av hur jag ser ut när jag är "snygg" men det är en betydligt mer realistisk bild än den jag hade som yngre. Trots att jag har en del åldersångest är det skönt att bli äldre eftersom jag accepterar hur jag ser ut mer och mer för varje år.
29.01.16 23:38
Jättebra skrivet! Det är inte våra kroppar som ska rättas till utan människors attityder.
Hoppas många unga tjejer skulle läsa det här. Själv är jag 53 år, mina bröst ser inte ut som de gjorde då jag var 18 och helt nöjd med dem, men nog är jag nöjd i dag också. De är som de är och jag vill bli älskad som jag är.
Kram till dig!
Carita Liljendahl26.01.16 kl. 17:14
Jag skulle älska att jobba med att skriva texter för unga tjejer. När jag skrev denna text föreställde jag mig att mitt 12-åriga jag läste. Och bröst är bröst, det borde vara som vilken annan kroppsdel som helst, inte sant? kram!
29.01.16 23:43
så jävla grym text
lovisa26.01.16 kl. 17:23
tack!!!
29.01.16 23:48
Najs, bra skrivet Nano!
Anna26.01.16 kl. 17:30
Tack Anna! Uppskattar det massor.
29.01.16 23:48
Bra text! Jag minns hur tidningen OKEJ (tidigt 90-tal?) visade bilder på ett Pamela Anderson-utvik, där Pamela stod naken på knä i vattenbrynet, medan hon höll armarna upp och runt sitt hår. Jag försökte förgäves posera likadant framför spegeln och testade hur mycket jag behövde lyfta i huden över bröstbenet, för att brösten skulle få samma silhuett som hennes. Idag ser mina bröst helt fabulous ut, för att jag bestämt att de är det och för att de givit mina barn mat. Den jävel som försöker säga nåt annat är inte värdig att vara i mitt liv. För mig blev det en stor skillnad i att se mina bröst som en del av mig och inte som något som representerade mig. Men det tog många år av OKEJ- och Slitz-hype att komma dit.
Stina26.01.16 kl. 17:35
Men åh, det där har jag också sysselsatt mig med som yngre, att stå framför en spegel och förvridit min kropp i en stilla önskan om att få samma silhuett som någon fyllig modell. Du låter grym! Helt rätt attityd. Heja!! kram!
29.01.16 23:50
Superbra inlägg baserat på en tråkig historia, som säkert känns igen hos många.
Och gällande "bröstförstoringsdebatten" och argumentet om att man vill att brösten ska se ut före man fick barn, det köper jag inte. Kroppen förändras med tiden, oberoende barn eller ej. Skulle ju få operera hela mej, uppifrån och ner och otaligt många gånger under min livsstid, för att se ut som jag gjorde förr.
nadia26.01.16 kl. 18:29
Tack! Ja, det håller inte riktigt hela vägen det där med att vilja se ut som man "alltid gjort", kroppen förändras ju ständigt. Vet inte hur mina tuttar ser ut efter att jag ammat, men min mother-in-law förminskade dom efter en massa nackbesvär och huvudvärk. Har själv dålig nacke eftersom jag spelat violin i tio år och det är väl den enda riktigt giltiga orsaken jag skulle kunna ha för att opereras i framtiden. Hoppas att det inte blir nödvändigt!
29.01.16 23:55
Sjukt bra text! För mig tog det tills jag var kanske 18 innan jag ens kunde acceptera att jag faktiskt hade bröst. Brukade vara avundsjuk på de andra flickorna i skolan som hade runda och fylliga, de som av en händelse också råkade vara de flickor pojkarna slog vad om vem som fick dem först i säng, medan mina egna var alldeles för små i förhållande till min breda röv. Men nu jävlar, nu älskar jag alla bröst, också mina egna! Jag hoppas vi som lärt oss se de idiotiska skönhetsidealen som de begränsningar de faktiskt är, kan lära kommande tonårsgenerationer att deras bröst (och kroppar och själar och allt) också är jävligt fina. Hurra alltså, superbra text!
Fanny26.01.16 kl. 19:27
Tack Fanny :) Du är grym! Alla bröst är mysiga. Synd att man inte fattade det när man behövde den insikten som mest.
29.01.16 23:56
Jag fick bröst jättetidigt. Har inte så värst mycket negativa minnen gällande dem från lågstadietiden, men visst minns jag att pojkarna pekade och tafsade. (Satans äckel. Tycker vissa småpojkar borde låsas in, jag hatar dem verkligen. Skiter i om det är logiskt eller ej.) Jag har ofta fått höra av kompisar att mina bröst är fina, och det är en av få saker jag fått komplimanger för av killar också. Men vad ingendera fattar är ju att de hänger som fan, och allt mer och mer längs med åren :D:D och ju äldre jag blir, desto mer skiter jag i det. Den som är intim med mig får acceptera dem som de är. Tycker inte själv de är så värst fina, men 1. who cares, i längden? och 2. det finns ju bh:n att använda som de ser bra ut i, när det behövs. Bröstoperationer är bland det sjukaste som finns, ber om ursäkt om någon tar illa upp, men det är min åsikt. Kan mycket bra förstå att folk gör dem, med tanke på hur samhället ser ut. Tycker synd om folk som sätter massvis med tid på sitt utseende (och nej, jag är inte själv nån "naturligt snygg" som just woke up like this). Ja, det finns ju liksom så sjukt mycket mer här i livet... men, det är min smått arroganta åsikt.
Läsaren26.01.16 kl. 19:48
Det är helt sjukt att dessa småpojkar på något vänster lyckats lära sig att det är socialt acceptabelt att tafsa, där snackar vi misslyckande av rang. Jag ser behån som ett praktiskt plagg då mina bröst är rätt känsliga och jag inte kan gå utan behå utan att det blir obekvämt och "flängigt", behån håller dem liksom på plats. Jag kan också tycka att bröstoperation är en på sätt och vis sjuk handling när jag tänker vilken påfrestning det är för kroppen och hur mycket pengar man lägger ner på det (jag använder liksom matolja som tvål och återfuktning för att jag är så snål) men förstår ändå att folk tar steget till operation.
30.01.16 00:01
Innan jag började läsa det här som någon rekommenderat varmt på fb, såg jag vad du skrivit under illustrationen du knyckt. Illustrationen som säkert har enorm betydelse för hur många nya gäster du får till bloggen. Du går själv på konstskola. Du vet hur tecknare får jobba för att hitta sitt uttryck. Tycker du att de inte ska få besluta över var deras bilder publiceras? Om du inte hittar upphovspersonen: LÅT BLI ATT PUBLICERA. Jag blev så sur att jag inte orkade läsa texten.
Soffi26.01.16 kl. 20:35
Hej! Jag har gjort mitt bästa för att hitta illustratören och tycker bilden är awesome. Fann t.ex. inte via Google image search. Utgick helt ifrån hur jag själv skulle vilja bli behandlad som konstnär och upphovsmakare på nätet, d.v.s. ifall någon använder min bild och ej vet mitt namn, men skriver t.ex. "ifall nån vet namnet på illustratören, berätta!" skulle det kännas okej för mig och då kan jag ändå ange mig själv som upphovsmakare. Sen hoppas jag ju att det är på grund av min text som folk hittar hit och inte bilden. Har som sagt utgått ifrån hur jag själv som konstnär skulle vilja bli behandlad på nätet. Tog bort bilden och mejlade tecknaren som en annan läsare lyckades klura fram från tumblr :) Ha en bra dag i alla fall och ledsen att du blev sur!
26.01.16 21:31
SÅ BRA!
Lina26.01.16 kl. 20:43
TACK!
30.01.16 00:02
Superbra inlägg, Nanó!
ett ritstift i din rumpa26.01.16 kl. 20:52
tack massor, mikaela!
30.01.16 00:02
Artisten går tydligen under namnet elliebeanz och här är ett exempel på hennes verk :) http://www.redbubble.com/people/elliebeanz/works/17467062-all-boobs-are-good-boobs?c=448554-illutrations
Anna26.01.16 kl. 21:02
Åh, underbart! Ska genast credda henne! Har även mejlat henne för att dubbelkolla.
26.01.16 21:23
Upp till bevis om de nu är så fantastiska.
Farbror Ernst26.01.16 kl. 22:08
Farbror Ernst, ingen bryr sig i din åsikt om nåns bröst hur som helst :D go home!
Läsaren26.01.16 kl. 22:23
<3
30.01.16 00:02
Bra inlägg Nanó! Jag började nästan skriva på ett eget inlägg, men äh. Du och så många andra ha redan skrivit så mycket bra. Jag är sällan den som är snabb på bollen i debatt. Jag tycker om att fundera lite, tugga på tankarna och orden och vara klar ungefär då när dammet just lägger sig i debattem. Men ikväll jag tror jag redan vet vad jag tycker och vad jag ser. Ja ser nämligen att det verkar finns två läger. (och förstås en massa gråzoner där emellan, men _huuvudsakligen_ två läger)
1. De som menar att man inte ska lägga sig andras beslut och sluta shejma andra kvinnor.
2. De som menar att man ska ifrågasätta varför man mår bättre av ett par snygga bröst.

Båda läger håller med varandra i att kvinnor ska själv få bestämma vad dom gör med sin kropp utan och att en bröstoperation _kan_ få en person att känna sig lyckligare.

Jag sällar ju mig till den senare gruppen som vill ifrågasätta, titta närmare på "osynliga" strukturer, men inte ifrågasätta kvinnors beslut, utan vår gemensamma världs- och kroppsbild som även jag delar med både dem som opererar sig och inte opererar sig.

Och fyfan för dig Farbror Ernst. Inte okej.
Bohemian Maggie26.01.16 kl. 22:29
Jag brukar också vanligtvis vilja fundera en stund men inspirationen kom väldigt snabbt denna gång. Jag är också definitivt den som ifrågasätter men tycker samtidigt att man inte ska skuldbelägga kvinnor som valt att operera sig, det känns lite som dubbelbestraffning. På sätt och vis är det synd att det finns "två läger" när det finns viktiga poänger på båda håll!
30.01.16 00:05
Superbra skrivet! Jag har länge haft jobbigt med mina bröst då det alltid varit mindre än de flesta andra, det beror till största del på att jag är smal och det är också något jag fått jobba väldigt mycket med även fast folk säger "åh vad skönt det måste vara att inte behöva tänka på vad man äter osv. " . Men sen träffade jag en äldre tjej som jag idag ser upp till väldigt mycket och hon är också smal och har små bröst vilket har gjort att jag känner mig mycket bättre! Kämpa på alla därute, ni är alla snygga som ni är!!
Jessica27.01.16 kl. 00:07
kram till dig med Jessica!
30.01.16 00:05
Tack för bra inlägg! Jag blev bekväm med mina bröst först då vi började ha bastukvällar o simma näck med mina vänner. Vet inte om jag först då förstod att vi alla ju e olika eller om det var de att ingen sa nåt om att mina bröst såg "konstiga" ut. Idag har jag inga problem med mina bröst, tycker dom e perfekta.
Eva27.01.16 kl. 02:18
Bastukvällar har också gjort mig mer bekväm, eller i alla fall omedveten om hur de ser ut! Förr brukade jag tänka alldeles för mycket på hållningen men nu är det strunt samma liksom. Bra attityd du har, kram!
30.01.16 00:06
Mina bröst ser helt fantastiska ut, De är lite tunga nu när jag är 55 & svalan på det vänstra har fått lite långa vingar sen jag tatuerade den när jag var 18. Men det är mina bröst. Jag är vacker.
Carina27.01.16 kl. 03:49
bästa attityden! heja!
30.01.16 00:06
Hej, jag kan inte beskriva hur glad jag är över denna text. Jag har läst många texter och folk som har komplex över sina bröst för att dom är för små osv. Jag förstår självklar att dom har det jobbigt men jag känner precis som du att mina bröst nästan är missbildade. eller inte mina bröst, snarare bröstvårtan. Jag trivs endast i mina bröst när de bröstvårtan är hård. Jag mår verkligen sjukt sjukt dåligt över dethär och vågar inte berätta för någon. Din text har hjälp mig en liten bit på traven till att jag ska vara minsta lilla bekväm i mina bröst. tack
Sofia27.01.16 kl. 08:46
Tack så jättemycket och varsågod! Jag har faktiskt haft exakt samma, har ogillat när bröstvårtan varit mjuk för då är det ännu mer hängigt liksom. Brukade tänka att det var bra när det var kallt inomhus när man var naken för då var brösten lite fastare (sjukt att man tänkt så, men men). Nu tänker jag knappt på det längre. Det är ju inte boobsen folk i min omgivning kollar på ifall jag är naken inför dem, de brukar oftast se in i mina ögon ju. Och bröst är bröst, inte desto konstigare än en armbåge eller ett nyckelben när man tänker efter. Kämpa på! kram!
30.01.16 00:10
Tack Nanó för ett jättefint inlägg. Jag kommenterar aldrig på bloggar men det här gick rakt in i hjärtat! Mina bröst låter som dina och jag har haft svårt att tycka om dem. Jag tycker inte att de passar min kroppsform och att de är fula och missformade. Men jag tänker samtidigt, att de är mina och att jag hellre vill lära mig att tycka om mig själv så som jag är än att ändra mig för någon annans skull. För jag vet att det som egentligen oroar mig är hur andra ser på mina bröst. Jag hoppas att jag kan ha samma fantastiska attityd som dig en dag :) Ha en bra dag!
Tjej 22 år27.01.16 kl. 15:16
Åh tack så jättemycket! Fattar vad du menar. Du sätter huvudet på spiken där, det är ju just för andra som man oroar sig, aldrig för sig själv! Är säker på att du kommer att få en ännu starkare attityd snart. Detsamma gullis!
30.01.16 00:11
Tack för att du delade med dig och skrev ett fantastiskt inlägg. Vi är helt klart många som kan relatera. Tänk att vi blivit så vana vid opererade bröst att det är de som är normen för hur bröst ska se ut.
Karin27.01.16 kl. 15:51
TACK :)
30.01.16 00:11
Jättebra text! Har haft fruktansvärd ångest för mina bröst. Fick bröst väldigt tidigt 9-10 år åldern och de har alltid varit väldigt hängiga. Så att byta om vid gympan eller badet var en ren mardröm då alla andra tjejer i klassen hade toppiga och snyggar bröst. En kommenterade och undrade varför mina bröst såg ut som en mormors. Tyckte det var hemskt, så jag duschade knappt efter gympan, eller jag sprang ner till omklädningsrummet och snabbt in i duschen och sedan ut. Hade sådan ångest inför att visa mig inför någon så när jag och min kille myste och kelade och han sträckte sig för att ta av min bh trodde jag att det var början på slutet. Han har bara berömt mina bröst, men själv önskar jag att de ville vara lite mindre och mindre hängiga och att jag faktiskt hade bröstvårtor, vilket jag inte har om de inte är hårda. Tack för ett jättebra inlägg :)
Elin27.01.16 kl. 19:12
Ja men exakt, känner så igen mig i din historia. Fast som tur har ingen som sett mig naken ifrågasatt mina bröst, kanske för att jag aldrig visade mig helt naken inför klasskompisarna. Barn kan säga så himla dumma saker ibland. Himla sorgligt att det påverkade dig, men jag förstår exakt. kram!
30.01.16 00:13
Den här texten fläckade ner min tröja med mascaratårar.
Jag har, så länge jag kan minnas, haft grova komplex över mina bröst. Först var de för små, för långt isär. Nu har de fel form och vårtgårdarna är för stora. Jag vägrade visa mig naken för någon i många, många år. Mina bästa vänner i högstadiet kunde liksom vara nakna med varandra, men jag kunde inte vara med, på grund av den otroliga skammen jag kände över min nakna kropp.
Förra året visade jag mig naken framför en annan människa för första gången sedan jag var liten. En person som jag litade på.
Det var så otroligt befriande. Min stora skam, ute i liften, och det spelade liksom ingen roll? Hon brydde sig ju inte! Det var en helt unik lättnad som följde.
En dag så var hon arg på mig, min allra bästa vän. Vi var med några andra kompisar, och jag var väl irriterande, och hon slängde det ur sig.
Att jag har fula bröst.
Att om vårtgårdarna vore lite lite större så hade hon fått lov att ringa efter sjukvård.

Det tog någon sekund. Att förstå. Vad hon nyss sagt, framför alla våra vänner.
Jag tror inte att jag någonsin kommer komma över det här. Jag ser inte en framtid där jag vågar duscha på gymmet. Eller ha sex utan BH.
Jag tror inte att jag någonsin kommer kunna ge någon min tillit på det sättet igen. Jag vet att jag aldrig kommer lita på henne mer.

Tack. Tack för att du skrev det här inlägget. Tack för att jag, för första gången på många år, inte behöver känna mig ensam.
k27.01.16 kl. 21:16
Herregud, kära nån, hur KAN man säga en sådan sak ens till sin värsta fiende? Hoppas du dumpade den "vännen" snabbt. Så där säger man fan inte, blir riktigt arg nu. Vilken fruktansvärd människa! Jag lovar dig att du kommer hitta kompisar som inte kommer yttra ett kritiskt ord om din kropp bara du letar lite till, kompisar du kan lita på. Mina bästa vänner träffade jag först efter att jag fyllt tjugo. Och du är inte ensam, det är flera som kan relatera till dessa enorma bröstkomplex och att inte våga visa sig utan BH, jag har också varit där. Det tar ett tag att komma över, men jag vet att du också kan nå dit om du vill. Du är värd det. KRAM på dig.
30.01.16 00:18
Fin och kraftig text, Nanó! Jag har själv alltid haft mindre bröst och varit okej med dem då jag som yngre ändå aldrig klädde mig så att de framhävdes. (De har aldrig heller varit i vägen när jag tränar eller varit tunga att bära). Jag ville aldrig framhäva dem för blickarna gjorde mig obekväm. Förra våren var jag på en dejt där snubben kommenterade mina bröst på slutet: att de verkade vara små men att han nog skymtade något under blusen i varje fall. Inte så smidigt av honom, för det var sista gången han såg mig och skymten av mina bröst. Det bästa med brösten är ju att de är så mjuka och att det känns bra när en person, som man tycker om, rör dem. Inte sant?
Riina27.01.16 kl. 22:11
Herregud, vilken snubbe. BRA att han inte såg dig nåt mer, vilken jubelidiot. kram.
30.01.16 00:19
Det är tråkigt att du mådde som du gjorde, du borde ha haft någon att prata med och du kanske skulle känna helt annorlunda idag. Problemet är att när man spenderar en massa onödiga pengar på att operera sig för att bli som "alla andra" (vi ser ju alla olika ut och inget varar för evigt), genom att anpassa sig och foga sig efter media så ger man fel signaler till andra unga tjejer. Man säger att det är okej att spendera pengar på att förändra din kropp permanent, att det är normalt och att det är fult att se ut som den man föddes. Man påverkar samhället. Det bästa är om alla hade styrkan att stå emot, att kvinnor tillsammans stod upp mot medias sjuka ideal. Kanske jag inte förstår för att jag alltid har haft bröst (som dessutom är i vägen och ger mig ryggont), men jag har alltid avskytt min näsa och står inte gärna framför kameran pga den. Men om jag opererar den har jag misslyckats och om 10 år kanske jag inte alls bryr mig om hur den ser ut.
Mikaela27.01.16 kl. 22:19
Det är säkert bara du själv som tänker på din näsa, liksom jag endast själv tänker på mina bröst. Tillsammans är vi starka! Screw skönhetsnormer.
30.01.16 00:21
Om jag av någon anledning skulle fråga någon hur hennes bröst såg ut, skulle jag göra det för att få se dem, och avgöra själv. Mitt tycke om utseendet utesluter inte hennes tycke om det och ingen borde tvingas att tycka så heller. Nu skulle jag dock aldrig fråga, och har aldrig gjort det, utan istället vänta/väntat tills jag fick se dem. I slutändan är det så att du får tycka om eller ogilla dina egna bröst (ja, klart som fan man får ogilla estetik på sig själv, smak väljer man inte!). Det är heller inte en jäkel som äger någon rätt att bestämma om jag får ha en smak på utseendet av andras bröst heller - för en smak har jag - oundvikligen och oavsett om det finns eller inte finns normer i samhället.

En smak har vi alla, och kommer för all evig tid ha, om allt. Vare sig smaken tillåter en eller flera saker att gillas på samma gång eller inte.
Bow27.01.16 kl. 22:58
Visst, smaken är delad som baken. Jag tänker inte tvinga någon att gilla mina bröst men tror att det i stor utsträckning är den bildvärld vi omger oss av som formar vår smak, tror inte du?
30.01.16 00:24
WORD!
Frida28.01.16 kl. 03:49
Alltså! Tack.
30.01.16 00:24
Jättebra text. Det är ju så knepigt detta, som "Bohemian Maggie" nämner i kommentaren ovan, med de två lägrena; å ena sidan se som anser att individen ska äga rätten att göra som hen vill och om en bröstoperation är det som får hen att må bättre så är det en given lösning... å andra sidan de som problematiserar de "stereotypa" brösten som gör vår underbara mångfald till "rätt" och "fel". Det är förstås inte fel på att smak och att tycka - men var kommer vår smak ifrån? Ska vi verkligen följa vår smak om den kommer ifrån en så obehaglig källa? ...men samtidigt kan vi inte bara trolla bort vår "smak" och våra stereotyper, bara för att vi ser dem... och om nu dessa "ingrepp" (varken det gäller bröst, könsorgan eller något annat) faktiskt kan få en person som mår jättedåligt att må bra (för sådana historier har jag trots allt hört) - ska jag anse mig ha rätt att säga att det är absolut fel? Ska vi vara pragmatiker eller idealister? Jag vet verkligen inte. Världen är bra knepig.
Johannes28.01.16 kl. 21:56
Ja, visst är den knepig? Och tack.
30.01.16 00:22
verkligen så jävla bra skrivet, behövs inte sägas mer.
:)28.01.16 kl. 22:07
TACK <3
30.01.16 00:22
Så rätt. Du är grym, Nanó. Åh, vad detta behöver höras. Hoppas fler tjejer börjar tänka som du - alla bröst är underbara!
Peter29.01.16 kl. 12:17
Tack bästa Peter! Blir så glad.
30.01.16 00:21
Såå grymt bra skrivet! Jag är mamma till en 2 årig dotter och har redan två bekanta som fyllt brösten efter amning för att få dem att se ut "som före amningen". men ingenting är ju lika som före man fick barn, så varför skulle brösten vara det. Är så trött på detta egocentriska smhälle där det är okej för en mamma till tre flickor att öppet tala om att hon tänker ta silikonbröst! Hur skall vi någonsin kunna ge våra döttrar ett bra självförtroende när det gäller deras kropp, när vi själva står där med silikon tuttar och fyllda läpper! Det är väl lika bra att börja samla till plastikoperationer åt sina flickor istället för körkort nu genast! Blir såå besviken på det här samhället! Hälsningar av en som blev kallad "plankan" flera år i högstadiet (är nog e planka ännu också =) )
Mamman01.02.16 kl. 12:04
TACK! Ja, what's up med denna obsession angående att se ut som "innan man fött barn och ammat"? Blir så ledsen på att samhället vill att kvinnor ska vara evigt unga och orörda. Förstår din tanke angående att det är dumt att prata om skönhetsoperationer inför sina barn, men tycker det är en svår fråga då det redan sätts så mycket krav och press från samhället på vad en bra mamma är! Papporna slipper liksom undan med så många fler misstag! Om du fattar vad jag menar :) High five for plankor by the way!
01.02.16 22:11
Till k
Jag blir så innerligt ledsen, uppgiven och rent ut sagt förbannad av att läsa vad du skriver. Inga bröst är fula, INGA!!! Nu har jag ju inte sett dina, men jag är helt övertygad om att jag skulle tycka att de är vackra! När jag var yngre drömde jag om större vårtgårdar. Mina är så yttepyttesmå att jag länge trodde att jag aldrig skulle kunna amma. Men det gick! För vet du vad, våra bröst är fantastiska!! Jag hoppas och önskar att du någon dag blir bekväm med dina bröst och vågar älska utan BH och duscha på gymmet. Kram!
You go girl!01.02.16 kl. 15:18
Hej, jag är bara 11år jag har blivit retad och mobbad bara för jag har lång näsa jag vill operera min näsa men jag är för ung. Jag gråter också jag lovar du är inte den en da. Plus ingen är perfekt!! Man måste inte bli perfekt för att vara en männiksa! När du är typ 16\18år kan du planera om att du ska operera elr inte? Men du måste inte hata det! Tänk alltid att det fins människor som hatar också nån stans doms kroppsdel! Var inte ledsen!
Inci yeser 13.07.16 kl. 17:24

19:20

 

 

Jag kommer på mig själv att åtminstone ett par tio gånger per dag fundera på olika saker jag måste planera ihop i höst. Det är intressant hur hjärnan inte tar ledigt trots att man själv bestämt att det nu är okej att lapa sol, äta stekt abborre och läsa böcker (och ta webcambilder av sig själv på sängen såklart). Samtidigt har jag typ dåligt samvete för att jag inte kollar jobbmejlen varje dag och jag har ont i magen över att jag borde betala elräkningarna min underhyresgäst skickat mig. 

Det slår mig att många av mina senaste blogginlägg innehåller bilder av mig själv och då börjar jag febrilt söka efter något annat att lägga upp än just en bild av mig själv.

 Då tänker jag att nej. Nu slutar jag tänka. Nu går jag ut i den sista kvällssolen istället.

 

Publicerad igår kl. 18:54

Ett brev till Nanó, 18 år.

 

 

Bästa Nanó,

Jag vet att du undrar vad som får dig att skapa och skriva så mycket och så ofta. Nu jag 25 och därmed sju år äldre än du. Och jag tror mig ha ett svar.

Du skapar för att det känns.

Det känns för mycket.

Oftast känns det ensamt.

Du skriver för att du inte alltid vågar tala. När rösten sviker dig är det skrivna ordet din ledstjärna. Du skriver för att komma till olika insikter, för att få utlopp för en hel värld inom dig som fräser, bubblar och pyser, en värld som behöver komma ut ut ut och få andas in och fyllas ut. Men du vågar inte visa den världen åt någon. Det är just den världen som gör så himla ont i dig, som får det att kännas. Den världen får dig att skämmas när dina kompisar tycker du är "too much" och får dig att känna att de inte accepterar dig som du är. Den världen som får dig att isolera dig socialt för att du inte vågar lita på någon längre. Den världen som gjorde att du tvingades ta sjukledigt hela sista veckan från skolan när du gick i nian för att du inte kunde sluta gråta.

Sju år senare kan jag meddela att det fortfarande känns.

Det känns.

Men det känns annorlunda.

Jag skriver för att det känns när jag träffar nya människor som accepterar mig från första stund. För att det känns när någon tänder på mitt intellekt. För att det känns när jag älskar med någon. För att det känns när jag får mitt hjärta krossat. För att det känns när en kompis säger att hon älskar mig. För att det känns när mamma och pappa blir mer förstående med åren. För att det känns när världen brinner. För att det känns när jag äntligen får utlopp för den värld inom mig jag aktivt förtryckt för att jag en gång ville passa in.

 

Det sista jag vill säga innan jag ska gå och innan du fortsätter skriva på dina ansökningsbrev är följande fyra punkter:

 

1. Bo själv så mycket du kan. Jag vet att du ofta är kär och jag vet hur tryggt det är att bo med någon som får dig att känna dig meningsfull, men vem du än är kär i kommer det att hindra dig från att göra det du drömmer om. Ett par killar senare kommer du märka att kärleken dessvärre inte kommer ge dig något annat än en emotionellt säkrare framtid men inte nödvändigtvis det liv du vill leva.

 

2. Fake it until you make it. För visst drömmer du om att få ett bättre självförtroende? Det enda som hjälper är att låtsas vara självsäker tills du en vacker dag börjar tro på det själv. Låtsas att du vet exakt vad du pratar om när den där läraren börjar ifrågasätta konceptet för din konst, det är så alla killar gör. Så länge du inte ger vika kommer de att tro på dig oberoende om du hade rätt eller inte. För vet du vad? Världen är ändå inte svartvit, det finns inget som är rätt och fel, bara en grå massa som skiftar beroende på situation.

 

3. Ursäkta inte dig själv när du tar plats och för att du visar känslor. Jag vet att du blivit lärd av omvärlden att du ska vara tyst och att det också känns trivsamt att vara tyst i en finsk kultur osv men goddammit du kommer behöva våga ta plats om du någonsin ska synas! Skäms inte när du märker att du blir lika högljudd som din mamma kan bli, var glad att du blivit så fantastisk. Skäms inte när du öppet visar att du är arg, skäms inte när du gråter, skäms inte när du skrattar högt. Du kommer behöva detta när du flyttar utomlands för resten av världen fungerar inte som Finland.

 

4. Andra människor är inte lika farliga som du tror. Du har bara inte hittat rätt människor än. Tro mig, dom kommer. Och du kommer att älska dem.

 

Ps. Angående dina ansökningsbrev ska du inte bli ledsen när du inte blir antagen till Konstindustriella Högskolan i Helsingfors. Du kommer hitta en mycket friare konstutbildning utomlands. Och du vill egentligen inte bo i Helsingfors, det är en fasansfullt kall stad.

 

Publicerad 21.07.2016 kl. 21:15

Tisdag

 

 

Att batteriet på ens laptop tar slut är kanske ett tecken på att man ska ta en paus från jobbet på datorn.

 

Publicerad 19.07.2016 kl. 13:51

Hösten och framtiden

 

Typ så här proffsig kan jag se ut ibland.

 

Just nu funderar jag mycket på framtiden. Kanske inte särskilt märkvärdigt med tanke på att jag precis tagit magisterexamen.

En av mina största farhågor angående beslutet att stanna i Antwerpen ett tag till var att jag skulle gå runt sysslolös med ett tråkigt deltidsjobb (för att finansiera mina första projekt) utan att bli uppmärksammad för det jag egentligen gör. Det låter kanske egoistiskt att säga rakt ut att man vill synas, men uppmärksamhet leder till att det är lättare att hitta finansiering och att folk inom branschen tar kontakt med en och vill samarbeta på olika sätt. Om man syns tillräckligt kan man alltså i slutändan dumpa det där servitrisjobbet och jobba med konsten på heltid. Jag och min kollega brukar skämta ganska rått om våra totalt värdelösa magisterpapper. Ingen anställer en konstnär för att skapa konst - det är ju tur att restaurangerna anställer oss som servitriser i alla fall.

Sedan finns det ju hela det där kapitlet med stipendier, men ibland funderar jag på vem dessa människor egentligen är som beviljar pengar till vissa men inte till andra. Det hela känns lite för gåtfullt för att jag ska känna mig helt bekväm med att ett sådant system ska finansiera framtidens konstnärer. Känner dessutom ett omedelbart behov av frihet när jag inser att jag måste anpassa mig efter vissa ramar och planera varenda liten detalj i förväg när jag läser vad fonderna önskar veta om vad jag vill göra.

I alla fall - det gick snabbare än vad jag trodde att fylla hösten helt utan krångliga stipendieansökningar. I september pendlar jag till Nederländerna för att jobba med fotofestivalen i Breda. I oktober planerar jag ett boksläpp och en gemensam utställning med min kollega. I början av november ska jag bygga en utställning med en del av mitt magisterprojekt i Mayer van den Bergh-muséet och sedan ska jag åka till Guangzhou Academy of Fine Arts (samma universitet där jag var på utbyte för några år sedan) för vara lärare i fem veckor! Att dra en kurs vid GAFA i Kina är någonting som jag och min kollega tillsammans har försökt förverkliga i snart två år. Just idag fick jag faktiskt äntligen beskedet om att vi får finansiering. Jag har inte riktigt smält det ännu men känner ett fantastiskt pirr i magen! December månad hade jag tänkt spendera i Guangzhou för att förverkliga ett eget projekt men vi får se hur det blir, skulle gärna fira jul hemma i Europa.

Dessutom smider jag och Oona planer på att fortsätta samarbeta som en duo med henne som illustratör/grafisk designer och jag som författare. Ps ni MÅSTE kolla hennes nyuppdaterade tumblr, hon är SÅ bra!

Vill tillägga att jag känner mig äckligt effektiv och prestationsprinsessig när jag läser igenom detta blogginlägg. Samtidigt är jag så himla glad att jag faktiskt kommit till en punkt där jag inte längre är rädd för mig själv eller rädd för framtiden. För några år sedan låg jag på min säng i föräldrarnas lägenhet i Åbo och fyllde i ansökningsblanketter helt fel* till olika konsthögskolor och förstod inte hur jag någonsin skulle komma någon vart utan kontakter och ifall jag någonsin skulle våga flytta utomlands helt själv. Idag har jag skapat mitt eget kontaktnät och jag tar tag i saker och tror alltid på mig själv.

Det kan faktiskt till och med vara den bästa känslan jag vet.

 

*hur man fyller i en ansökan till en konsthögskola fel? Jo, man läser inte igenom instruktionerna alls utan skickar bara in en inträdesuppgift när de egentligen ville ha fem...

 

Publicerad 17.07.2016 kl. 17:14

Update

Som bäst befinner jag mig i Åbolands skärgård var jag ska sommarjobba med att bygga trädgårdsmöbler för min famljs nystartade snickeriföretag.

Jag kan ännu inte sätta fingret på varför, men det känns lite ångestfullt att vara tillbaka i Finland, även om det bara är för ett litet tag. Antar att det tar tid att vänja sig. Btw, i början av september flyttar jag nämligen in till en fin (och billig!) tvåa på översta våningen i ett hus i Berchem = PEPPEN  

 

En lista på saker som slagit mig de två första dagarna i landet:

 

- Både Kimitoön och Åbo har ett digert utbud spelmässigt vad gällande Pokémon Go. Hitis däremot - not so much.

- Jag är väldigt avundsjuk på alla som klarar av att vistas länge i närheten av sin familj, mvh misslyckad dotter

- Att gå in på t.ex. S-market och kolla på matpriserna ger mig panik. Hur har folk råd att köpa mat någon annanstans än Lidl?

- Landsvägarna här är så himla tomma! När jag kör bil mellan olika städer i Belgien är det alltid fullt med bilar på körbanan oberoende tid på dygnet.

- Min hund har fått gråa tassar och min farmors bästa väninna har dessvärre gått bort. Känner mig som en desertör som inte kunnat vara där för de som betyder något. 

 

Publicerad 15.07.2016 kl. 23:56

Bourlaschooltje

 

 

Fler installation shots från Bourlaschooltje finns att se på min hemsida! Var mycket nöjdare med känslan av utrymme här än i Antwerp Tower.

 

Publicerad 07.07.2016 kl. 23:28

absolut ingenting

 

 

Detta är första veckoslutet på ett halvår då jag har absolut ingenting att göra. Jag medger motvilligt att dessa två dagar känns en aningen meningslösa men försöker övertyga mig själv om att man behöver dagar då man inte gör någonting alls trots. Det enda jag planerat göra är att tappa upp ett bad, lägga ansiktsmask och sysselsätta mig med porrengöring. Totalt onödiga saker som ändå känns väldigt nödvändiga en söndag utan sommarväder.

På tisdag har jag min sista jury.

Vad händer sedan?

 

Publicerad 03.07.2016 kl. 16:52

Second hand-utmaningen

 

 

Är sen med att hänga på second hand-utmaningen jag fick av Julia eftersom jag varit alldeles för upptagen de senaste månaderna. Igår när jag byggde inför min sista jury råkade jag dock ha på mig mestadels andrahandskläder. Det får bli mitt bidrag! Hängselbyxor, magkort topp och sneakers med rosa detaljer.

Hängselbyxorna är årets bästa andrahandsfynd! Kommer ha dom hela sommaren. Mycket bekvämare än vanliga jeans och varken skaver eller spänner när min mage sväller upp på grund av mens eller matkoma.

Publicerad 02.07.2016 kl. 17:32

What is home anyway?

 

 

 

Typ hela året har jag gått runt och haft ont i magen över att detta skulle bli mitt sista år i Belgien. Tanken på att åka tillbaka till Finland och börja om där lockar inte alls. Jag vill inte söka jobb jag aldrig kommer att få, vill inte leva med ett språk som min hjärna inte är kompatibel med.

Tycker inte heller att det känns bra att jag skulle flytta tillbaka för min partners skull trots att det är vad folk verkar förvänta sig. Ingendera av oss är intresserade av ett traditionellt vovve, villa & volvo-liv trots att det fanns en tid då vi trodde att det var just det livet vi ville ha. Idag vill vi leva på olika platser och då får det vara så. Just nu är jag lyckligare och allt känns klarare än vad det kanske någonsin gjort och att flytta hem då vore konstigt.

Det hela känns inte så dramatiskt om jag ska vara helt ärlig. Internet gör alla avstånd kortare och jag trivs så himla himla bra här borta. Ni fattar inte vilken tyngd som föll från mina axlar när jag kom fram till att jag inte behöver åka tillbaka bara för att det var min ursprungliga plan.

Njae. Jag blir kvar i Belgien ett tag till. Och det känns väldigt fint!

 

Publicerad 01.07.2016 kl. 19:36

Proklamation + Amsterdam

Idag var jag av och an till Amsterdam med den här bönan.

Två timmar.

Två timmar tog det att åka från Antwerpen till Amsterdam. Typ Åbo-Helsingfors fast mycket billigare biljettpris. Borde helt klart åka till Nederländerna oftare. Varje gång jag är i Amsterdam känns det lite som när man som finländare åker till Stockholm. Folket i Amsterdam är lite längre, lite snyggare och lite gladare än folket hemma i Antwerpen.

Hade proklamationen igår kväll och nu börjar det kännas som att jag faktiskt är färdigstuderad trots att det känns underligt att lämna skolan och börja med nästa kapitel.

I morgon släpper jag en liten nyhet på bloggen. God natt <3

 

Publicerad 01.07.2016 kl. 00:59
 

 

ag är Nanó Wallenius, innehållsansvarig på bloggtjänsten Ratata. I övrigt är jag skribent,
konstnär 
och gravt internetskadad. Lever i princip på avokado och äger för många växter. Denna blogg fungerar som mitt anteckningsblock. Mig kan ni alltid mejla på nano@ratata.fi.

Är nybliven magister i konst från Koninklijke Academie voor Schone Kunsten. Hamnar då och då i Åbo var jag även studerat konstvetenskap, genusvetenskap & kinesiska. Arbetar och bor i Antwerpen. Mer information om vad jag gör finns på min hemsida och i min kreativa portfolio.

 

Follow

 

____________________________________

Arkiv

____________________________________

Favoitinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången

 

____________________________________

Mina bästa 

Astrid

Caroline

Emily

Fia

Hani

Hanna

Jenna

Julia

Karin

Liisa

Linnéa

Maggie

Mikaela

Miilo

Peppe

Riina

Rofa

Sara

Satu

Vanessa

 

____________________________________

RATATAPODDEN #4 - Menssnack, bristfällig utbildning och sexuella trakasserier

Nanó kröner sig själv till Svenskfinlands underlivssvampqueen och berättar om hur det lektes gruppvåldtäkt på skolgården under lågstadietiden, Julia berättar om Kamratpostens roll i sitt liv och Astrid jämför finska polischefers uttalanden om sexuella trakasserier med svenska.

 

____________________________________

© Nanó Wallenius 2016