Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag

26.01.2016 kl. 13:04

 

Jag är 12 år gammal och ligger bredvid min bästis en ljus sommarkväll i den gamla dubbelsängen i gästhuset på släktens sommarö. Vi pratar om framtiden, min bästis och jag. I framtiden drömmer hon om att bli smal. Senast hon var i klädbutiken klagade hennes mamma på att magfettet dallrade över byxkanten. Själv drömmer jag om att få runda, fasta bröst. När jag är 18 tänker jag operera mina bröst, säger jag och stirrar intensivt upp i taket.

När jag är 12 har jag redan hatat mina bröst i två år.

I två år har mina bröst över huvud taget existerat.

När jag var tio började de växa. Istället för att växa utåt började de växa neråt. Långsamt kröp de neråt medan vårtgården växte sig allt större. När jag var 12 skulle alla i sjätte klass gå på en hälsokontroll där man skulle vara helt naken inför hälsosystern. Innan hälsokontrollen satt jag i väntrummet och skakade av nervositet. Sedan de började växa hade jag undvikit att visa mig naken, även i skolans omklädningsrum. Inne hos hälsosystern hände inget märkvärdigt. Hon tittade knappt på mina bröst och konstaterade att jag hade växt normalt. Med en stor klump i halsen frågade jag försiktigt om mina bröst var normala, om det var meningen att de skulle växa neråt och vara platta istället för runda. Hon svarade att det inte är något att oroa sig över, att det är genetiskt hur de ser ut och att de såg friska ut.

Friska, tänkte jag. Inte runda. Mina bröst kommer aldrig att bli runda.

Fyra år senare är jag 14 och ligger i en säng bredvid killen jag är ihop med, fast den här gången är vi inte på sommarön, utan i mitt flickrum i staden. Jag och min kille vill ha varandra. Vi vill ha varandra så mycket att vi nästan rivs sönder inuti, men ännu har vi inte gjort det. Upprepade gånger har han hört mig säga att mina bröst ser missbildade ut. Han säger att det inte spelar någon roll, att jag är vacker ändå. Första gången jag visar mina bröst för honom gråter jag. Jag gråter för alla de år jag hatat, gömt, velat förändra, lyfta, operera.

Gråter för alla de år jag har velat rätta till.

För vad fanns det att rätta till?

Låt mig berätta vad det finns att rätta till.

Det finns ett utseendefixerat samhälle var bara runda eller nätta bröst får plats på bilder, i filmer, serier, konst - ja, precis överallt. Det finns tidningar som Frida och Solo som jag och min bästis lusläste för att lära oss om vad killar gillade och om hur tjejer borde vara. Det finns porr som endast visade runda, fylliga eller små, fasta tuttar. Det finns ett samhälle där kvinnliga bröst utan undantag sexualiseras och därmed är en extremt viktig del i hur en flicka eller kvinna uppfattar sig själv, sin sexualitet och sitt självförtroende.

Det är vad som borde ha rättats till.

 

 **

 

Jag är tjugofyra och återigen förälskad.

Hur ser dina bröst ut, frågar han.

De ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag.

 

 

Kommentarer (35)
Word!
Katja26.01.16 kl. 16:26
Tack! Finfin bloggadress du har!
29.01.16 23:08
Ett jävla bra inlägg! :)
malin26.01.16 kl. 16:33
du, tack så jävla mycket ;)
29.01.16 23:34
Härlig text! Jag hade en annorlunda situation men samma känsla av att något var fel. Mina bröst... de liksom fanns inte. Det tog rysligt länge innan jag fick något slags antydan av dem och de fem första åren av mitt tjugonde decennium har jag prompt pressat på mig gigantiska push ups för att uppleva att jag ser normal ut. Jag drömde om plastikkirurgi också. En modest version men ändå. För att se åtråvärd ut. Jag vet egentligen inte vad som hände, men idag är jag så sjukt glad över att de är just som de är och blir tvärtemot obekväm när jag sätter på min gamla push up. Det är svårt att förstå att jag någonsin ville att brösten skulle vara något annat än det här. Hurra för alla slags bröst!
Satu26.01.16 kl. 16:51
Indeed, hurra för alla bröst! Hade själv push-up i högstadiet och förstår inte riktigt vem jag försökte lura nu i efterhand. Inför vem ville jag se åtråvärd ut? Varför mäter vi oss själva i någon slags åtråvärdhet över huvud taget? Okej, jag måste erkänna att jag fortfarande har en viss bild av hur jag ser ut när jag är "snygg" men det är en betydligt mer realistisk bild än den jag hade som yngre. Trots att jag har en del åldersångest är det skönt att bli äldre eftersom jag accepterar hur jag ser ut mer och mer för varje år.
29.01.16 23:38
Jättebra skrivet! Det är inte våra kroppar som ska rättas till utan människors attityder.
Hoppas många unga tjejer skulle läsa det här. Själv är jag 53 år, mina bröst ser inte ut som de gjorde då jag var 18 och helt nöjd med dem, men nog är jag nöjd i dag också. De är som de är och jag vill bli älskad som jag är.
Kram till dig!
Carita Liljendahl26.01.16 kl. 17:14
Jag skulle älska att jobba med att skriva texter för unga tjejer. När jag skrev denna text föreställde jag mig att mitt 12-åriga jag läste. Och bröst är bröst, det borde vara som vilken annan kroppsdel som helst, inte sant? kram!
29.01.16 23:43
så jävla grym text
lovisa26.01.16 kl. 17:23
tack!!!
29.01.16 23:48
Najs, bra skrivet Nano!
Anna26.01.16 kl. 17:30
Tack Anna! Uppskattar det massor.
29.01.16 23:48
Bra text! Jag minns hur tidningen OKEJ (tidigt 90-tal?) visade bilder på ett Pamela Anderson-utvik, där Pamela stod naken på knä i vattenbrynet, medan hon höll armarna upp och runt sitt hår. Jag försökte förgäves posera likadant framför spegeln och testade hur mycket jag behövde lyfta i huden över bröstbenet, för att brösten skulle få samma silhuett som hennes. Idag ser mina bröst helt fabulous ut, för att jag bestämt att de är det och för att de givit mina barn mat. Den jävel som försöker säga nåt annat är inte värdig att vara i mitt liv. För mig blev det en stor skillnad i att se mina bröst som en del av mig och inte som något som representerade mig. Men det tog många år av OKEJ- och Slitz-hype att komma dit.
Stina26.01.16 kl. 17:35
Men åh, det där har jag också sysselsatt mig med som yngre, att stå framför en spegel och förvridit min kropp i en stilla önskan om att få samma silhuett som någon fyllig modell. Du låter grym! Helt rätt attityd. Heja!! kram!
29.01.16 23:50
Superbra inlägg baserat på en tråkig historia, som säkert känns igen hos många.
Och gällande "bröstförstoringsdebatten" och argumentet om att man vill att brösten ska se ut före man fick barn, det köper jag inte. Kroppen förändras med tiden, oberoende barn eller ej. Skulle ju få operera hela mej, uppifrån och ner och otaligt många gånger under min livsstid, för att se ut som jag gjorde förr.
nadia26.01.16 kl. 18:29
Tack! Ja, det håller inte riktigt hela vägen det där med att vilja se ut som man "alltid gjort", kroppen förändras ju ständigt. Vet inte hur mina tuttar ser ut efter att jag ammat, men min mother-in-law förminskade dom efter en massa nackbesvär och huvudvärk. Har själv dålig nacke eftersom jag spelat violin i tio år och det är väl den enda riktigt giltiga orsaken jag skulle kunna ha för att opereras i framtiden. Hoppas att det inte blir nödvändigt!
29.01.16 23:55
Sjukt bra text! För mig tog det tills jag var kanske 18 innan jag ens kunde acceptera att jag faktiskt hade bröst. Brukade vara avundsjuk på de andra flickorna i skolan som hade runda och fylliga, de som av en händelse också råkade vara de flickor pojkarna slog vad om vem som fick dem först i säng, medan mina egna var alldeles för små i förhållande till min breda röv. Men nu jävlar, nu älskar jag alla bröst, också mina egna! Jag hoppas vi som lärt oss se de idiotiska skönhetsidealen som de begränsningar de faktiskt är, kan lära kommande tonårsgenerationer att deras bröst (och kroppar och själar och allt) också är jävligt fina. Hurra alltså, superbra text!
Fanny26.01.16 kl. 19:27
Tack Fanny :) Du är grym! Alla bröst är mysiga. Synd att man inte fattade det när man behövde den insikten som mest.
29.01.16 23:56
Jag fick bröst jättetidigt. Har inte så värst mycket negativa minnen gällande dem från lågstadietiden, men visst minns jag att pojkarna pekade och tafsade. (Satans äckel. Tycker vissa småpojkar borde låsas in, jag hatar dem verkligen. Skiter i om det är logiskt eller ej.) Jag har ofta fått höra av kompisar att mina bröst är fina, och det är en av få saker jag fått komplimanger för av killar också. Men vad ingendera fattar är ju att de hänger som fan, och allt mer och mer längs med åren :D:D och ju äldre jag blir, desto mer skiter jag i det. Den som är intim med mig får acceptera dem som de är. Tycker inte själv de är så värst fina, men 1. who cares, i längden? och 2. det finns ju bh:n att använda som de ser bra ut i, när det behövs. Bröstoperationer är bland det sjukaste som finns, ber om ursäkt om någon tar illa upp, men det är min åsikt. Kan mycket bra förstå att folk gör dem, med tanke på hur samhället ser ut. Tycker synd om folk som sätter massvis med tid på sitt utseende (och nej, jag är inte själv nån "naturligt snygg" som just woke up like this). Ja, det finns ju liksom så sjukt mycket mer här i livet... men, det är min smått arroganta åsikt.
Läsaren26.01.16 kl. 19:48
Det är helt sjukt att dessa småpojkar på något vänster lyckats lära sig att det är socialt acceptabelt att tafsa, där snackar vi misslyckande av rang. Jag ser behån som ett praktiskt plagg då mina bröst är rätt känsliga och jag inte kan gå utan behå utan att det blir obekvämt och "flängigt", behån håller dem liksom på plats. Jag kan också tycka att bröstoperation är en på sätt och vis sjuk handling när jag tänker vilken påfrestning det är för kroppen och hur mycket pengar man lägger ner på det (jag använder liksom matolja som tvål och återfuktning för att jag är så snål) men förstår ändå att folk tar steget till operation.
30.01.16 00:01
Innan jag började läsa det här som någon rekommenderat varmt på fb, såg jag vad du skrivit under illustrationen du knyckt. Illustrationen som säkert har enorm betydelse för hur många nya gäster du får till bloggen. Du går själv på konstskola. Du vet hur tecknare får jobba för att hitta sitt uttryck. Tycker du att de inte ska få besluta över var deras bilder publiceras? Om du inte hittar upphovspersonen: LÅT BLI ATT PUBLICERA. Jag blev så sur att jag inte orkade läsa texten.
Soffi26.01.16 kl. 20:35
Hej! Jag har gjort mitt bästa för att hitta illustratören och tycker bilden är awesome. Fann t.ex. inte via Google image search. Utgick helt ifrån hur jag själv skulle vilja bli behandlad som konstnär och upphovsmakare på nätet, d.v.s. ifall någon använder min bild och ej vet mitt namn, men skriver t.ex. "ifall nån vet namnet på illustratören, berätta!" skulle det kännas okej för mig och då kan jag ändå ange mig själv som upphovsmakare. Sen hoppas jag ju att det är på grund av min text som folk hittar hit och inte bilden. Har som sagt utgått ifrån hur jag själv som konstnär skulle vilja bli behandlad på nätet. Tog bort bilden och mejlade tecknaren som en annan läsare lyckades klura fram från tumblr :) Ha en bra dag i alla fall och ledsen att du blev sur!
26.01.16 21:31
SÅ BRA!
Lina26.01.16 kl. 20:43
TACK!
30.01.16 00:02
Superbra inlägg, Nanó!
ett ritstift i din rumpa26.01.16 kl. 20:52
tack massor, mikaela!
30.01.16 00:02
Artisten går tydligen under namnet elliebeanz och här är ett exempel på hennes verk :) http://www.redbubble.com/people/elliebeanz/works/17467062-all-boobs-are-good-boobs?c=448554-illutrations
Anna26.01.16 kl. 21:02
Åh, underbart! Ska genast credda henne! Har även mejlat henne för att dubbelkolla.
26.01.16 21:23
Upp till bevis om de nu är så fantastiska.
Farbror Ernst26.01.16 kl. 22:08
Farbror Ernst, ingen bryr sig i din åsikt om nåns bröst hur som helst :D go home!
Läsaren26.01.16 kl. 22:23
<3
30.01.16 00:02
Bra inlägg Nanó! Jag började nästan skriva på ett eget inlägg, men äh. Du och så många andra ha redan skrivit så mycket bra. Jag är sällan den som är snabb på bollen i debatt. Jag tycker om att fundera lite, tugga på tankarna och orden och vara klar ungefär då när dammet just lägger sig i debattem. Men ikväll jag tror jag redan vet vad jag tycker och vad jag ser. Ja ser nämligen att det verkar finns två läger. (och förstås en massa gråzoner där emellan, men _huuvudsakligen_ två läger)
1. De som menar att man inte ska lägga sig andras beslut och sluta shejma andra kvinnor.
2. De som menar att man ska ifrågasätta varför man mår bättre av ett par snygga bröst.

Båda läger håller med varandra i att kvinnor ska själv få bestämma vad dom gör med sin kropp utan och att en bröstoperation _kan_ få en person att känna sig lyckligare.

Jag sällar ju mig till den senare gruppen som vill ifrågasätta, titta närmare på "osynliga" strukturer, men inte ifrågasätta kvinnors beslut, utan vår gemensamma världs- och kroppsbild som även jag delar med både dem som opererar sig och inte opererar sig.

Och fyfan för dig Farbror Ernst. Inte okej.
Bohemian Maggie26.01.16 kl. 22:29
Jag brukar också vanligtvis vilja fundera en stund men inspirationen kom väldigt snabbt denna gång. Jag är också definitivt den som ifrågasätter men tycker samtidigt att man inte ska skuldbelägga kvinnor som valt att operera sig, det känns lite som dubbelbestraffning. På sätt och vis är det synd att det finns "två läger" när det finns viktiga poänger på båda håll!
30.01.16 00:05
Superbra skrivet! Jag har länge haft jobbigt med mina bröst då det alltid varit mindre än de flesta andra, det beror till största del på att jag är smal och det är också något jag fått jobba väldigt mycket med även fast folk säger "åh vad skönt det måste vara att inte behöva tänka på vad man äter osv. " . Men sen träffade jag en äldre tjej som jag idag ser upp till väldigt mycket och hon är också smal och har små bröst vilket har gjort att jag känner mig mycket bättre! Kämpa på alla därute, ni är alla snygga som ni är!!
Jessica27.01.16 kl. 00:07
kram till dig med Jessica!
30.01.16 00:05
Tack för bra inlägg! Jag blev bekväm med mina bröst först då vi började ha bastukvällar o simma näck med mina vänner. Vet inte om jag först då förstod att vi alla ju e olika eller om det var de att ingen sa nåt om att mina bröst såg "konstiga" ut. Idag har jag inga problem med mina bröst, tycker dom e perfekta.
Eva27.01.16 kl. 02:18
Bastukvällar har också gjort mig mer bekväm, eller i alla fall omedveten om hur de ser ut! Förr brukade jag tänka alldeles för mycket på hållningen men nu är det strunt samma liksom. Bra attityd du har, kram!
30.01.16 00:06
Mina bröst ser helt fantastiska ut, De är lite tunga nu när jag är 55 & svalan på det vänstra har fått lite långa vingar sen jag tatuerade den när jag var 18. Men det är mina bröst. Jag är vacker.
Carina27.01.16 kl. 03:49
bästa attityden! heja!
30.01.16 00:06
Hej, jag kan inte beskriva hur glad jag är över denna text. Jag har läst många texter och folk som har komplex över sina bröst för att dom är för små osv. Jag förstår självklar att dom har det jobbigt men jag känner precis som du att mina bröst nästan är missbildade. eller inte mina bröst, snarare bröstvårtan. Jag trivs endast i mina bröst när de bröstvårtan är hård. Jag mår verkligen sjukt sjukt dåligt över dethär och vågar inte berätta för någon. Din text har hjälp mig en liten bit på traven till att jag ska vara minsta lilla bekväm i mina bröst. tack
Sofia27.01.16 kl. 08:46
Tack så jättemycket och varsågod! Jag har faktiskt haft exakt samma, har ogillat när bröstvårtan varit mjuk för då är det ännu mer hängigt liksom. Brukade tänka att det var bra när det var kallt inomhus när man var naken för då var brösten lite fastare (sjukt att man tänkt så, men men). Nu tänker jag knappt på det längre. Det är ju inte boobsen folk i min omgivning kollar på ifall jag är naken inför dem, de brukar oftast se in i mina ögon ju. Och bröst är bröst, inte desto konstigare än en armbåge eller ett nyckelben när man tänker efter. Kämpa på! kram!
30.01.16 00:10
Tack Nanó för ett jättefint inlägg. Jag kommenterar aldrig på bloggar men det här gick rakt in i hjärtat! Mina bröst låter som dina och jag har haft svårt att tycka om dem. Jag tycker inte att de passar min kroppsform och att de är fula och missformade. Men jag tänker samtidigt, att de är mina och att jag hellre vill lära mig att tycka om mig själv så som jag är än att ändra mig för någon annans skull. För jag vet att det som egentligen oroar mig är hur andra ser på mina bröst. Jag hoppas att jag kan ha samma fantastiska attityd som dig en dag :) Ha en bra dag!
Tjej 22 år27.01.16 kl. 15:16
Åh tack så jättemycket! Fattar vad du menar. Du sätter huvudet på spiken där, det är ju just för andra som man oroar sig, aldrig för sig själv! Är säker på att du kommer att få en ännu starkare attityd snart. Detsamma gullis!
30.01.16 00:11
Tack för att du delade med dig och skrev ett fantastiskt inlägg. Vi är helt klart många som kan relatera. Tänk att vi blivit så vana vid opererade bröst att det är de som är normen för hur bröst ska se ut.
Karin27.01.16 kl. 15:51
TACK :)
30.01.16 00:11
Jättebra text! Har haft fruktansvärd ångest för mina bröst. Fick bröst väldigt tidigt 9-10 år åldern och de har alltid varit väldigt hängiga. Så att byta om vid gympan eller badet var en ren mardröm då alla andra tjejer i klassen hade toppiga och snyggar bröst. En kommenterade och undrade varför mina bröst såg ut som en mormors. Tyckte det var hemskt, så jag duschade knappt efter gympan, eller jag sprang ner till omklädningsrummet och snabbt in i duschen och sedan ut. Hade sådan ångest inför att visa mig inför någon så när jag och min kille myste och kelade och han sträckte sig för att ta av min bh trodde jag att det var början på slutet. Han har bara berömt mina bröst, men själv önskar jag att de ville vara lite mindre och mindre hängiga och att jag faktiskt hade bröstvårtor, vilket jag inte har om de inte är hårda. Tack för ett jättebra inlägg :)
Elin27.01.16 kl. 19:12
Ja men exakt, känner så igen mig i din historia. Fast som tur har ingen som sett mig naken ifrågasatt mina bröst, kanske för att jag aldrig visade mig helt naken inför klasskompisarna. Barn kan säga så himla dumma saker ibland. Himla sorgligt att det påverkade dig, men jag förstår exakt. kram!
30.01.16 00:13
Den här texten fläckade ner min tröja med mascaratårar.
Jag har, så länge jag kan minnas, haft grova komplex över mina bröst. Först var de för små, för långt isär. Nu har de fel form och vårtgårdarna är för stora. Jag vägrade visa mig naken för någon i många, många år. Mina bästa vänner i högstadiet kunde liksom vara nakna med varandra, men jag kunde inte vara med, på grund av den otroliga skammen jag kände över min nakna kropp.
Förra året visade jag mig naken framför en annan människa för första gången sedan jag var liten. En person som jag litade på.
Det var så otroligt befriande. Min stora skam, ute i liften, och det spelade liksom ingen roll? Hon brydde sig ju inte! Det var en helt unik lättnad som följde.
En dag så var hon arg på mig, min allra bästa vän. Vi var med några andra kompisar, och jag var väl irriterande, och hon slängde det ur sig.
Att jag har fula bröst.
Att om vårtgårdarna vore lite lite större så hade hon fått lov att ringa efter sjukvård.

Det tog någon sekund. Att förstå. Vad hon nyss sagt, framför alla våra vänner.
Jag tror inte att jag någonsin kommer komma över det här. Jag ser inte en framtid där jag vågar duscha på gymmet. Eller ha sex utan BH.
Jag tror inte att jag någonsin kommer kunna ge någon min tillit på det sättet igen. Jag vet att jag aldrig kommer lita på henne mer.

Tack. Tack för att du skrev det här inlägget. Tack för att jag, för första gången på många år, inte behöver känna mig ensam.
k27.01.16 kl. 21:16
Herregud, kära nån, hur KAN man säga en sådan sak ens till sin värsta fiende? Hoppas du dumpade den "vännen" snabbt. Så där säger man fan inte, blir riktigt arg nu. Vilken fruktansvärd människa! Jag lovar dig att du kommer hitta kompisar som inte kommer yttra ett kritiskt ord om din kropp bara du letar lite till, kompisar du kan lita på. Mina bästa vänner träffade jag först efter att jag fyllt tjugo. Och du är inte ensam, det är flera som kan relatera till dessa enorma bröstkomplex och att inte våga visa sig utan BH, jag har också varit där. Det tar ett tag att komma över, men jag vet att du också kan nå dit om du vill. Du är värd det. KRAM på dig.
30.01.16 00:18
Fin och kraftig text, Nanó! Jag har själv alltid haft mindre bröst och varit okej med dem då jag som yngre ändå aldrig klädde mig så att de framhävdes. (De har aldrig heller varit i vägen när jag tränar eller varit tunga att bära). Jag ville aldrig framhäva dem för blickarna gjorde mig obekväm. Förra våren var jag på en dejt där snubben kommenterade mina bröst på slutet: att de verkade vara små men att han nog skymtade något under blusen i varje fall. Inte så smidigt av honom, för det var sista gången han såg mig och skymten av mina bröst. Det bästa med brösten är ju att de är så mjuka och att det känns bra när en person, som man tycker om, rör dem. Inte sant?
Riina27.01.16 kl. 22:11
Herregud, vilken snubbe. BRA att han inte såg dig nåt mer, vilken jubelidiot. kram.
30.01.16 00:19
Det är tråkigt att du mådde som du gjorde, du borde ha haft någon att prata med och du kanske skulle känna helt annorlunda idag. Problemet är att när man spenderar en massa onödiga pengar på att operera sig för att bli som "alla andra" (vi ser ju alla olika ut och inget varar för evigt), genom att anpassa sig och foga sig efter media så ger man fel signaler till andra unga tjejer. Man säger att det är okej att spendera pengar på att förändra din kropp permanent, att det är normalt och att det är fult att se ut som den man föddes. Man påverkar samhället. Det bästa är om alla hade styrkan att stå emot, att kvinnor tillsammans stod upp mot medias sjuka ideal. Kanske jag inte förstår för att jag alltid har haft bröst (som dessutom är i vägen och ger mig ryggont), men jag har alltid avskytt min näsa och står inte gärna framför kameran pga den. Men om jag opererar den har jag misslyckats och om 10 år kanske jag inte alls bryr mig om hur den ser ut.
Mikaela27.01.16 kl. 22:19
Det är säkert bara du själv som tänker på din näsa, liksom jag endast själv tänker på mina bröst. Tillsammans är vi starka! Screw skönhetsnormer.
30.01.16 00:21
Om jag av någon anledning skulle fråga någon hur hennes bröst såg ut, skulle jag göra det för att få se dem, och avgöra själv. Mitt tycke om utseendet utesluter inte hennes tycke om det och ingen borde tvingas att tycka så heller. Nu skulle jag dock aldrig fråga, och har aldrig gjort det, utan istället vänta/väntat tills jag fick se dem. I slutändan är det så att du får tycka om eller ogilla dina egna bröst (ja, klart som fan man får ogilla estetik på sig själv, smak väljer man inte!). Det är heller inte en jäkel som äger någon rätt att bestämma om jag får ha en smak på utseendet av andras bröst heller - för en smak har jag - oundvikligen och oavsett om det finns eller inte finns normer i samhället.

En smak har vi alla, och kommer för all evig tid ha, om allt. Vare sig smaken tillåter en eller flera saker att gillas på samma gång eller inte.
Bow27.01.16 kl. 22:58
Visst, smaken är delad som baken. Jag tänker inte tvinga någon att gilla mina bröst men tror att det i stor utsträckning är den bildvärld vi omger oss av som formar vår smak, tror inte du?
30.01.16 00:24
WORD!
Frida28.01.16 kl. 03:49
Alltså! Tack.
30.01.16 00:24
Jättebra text. Det är ju så knepigt detta, som "Bohemian Maggie" nämner i kommentaren ovan, med de två lägrena; å ena sidan se som anser att individen ska äga rätten att göra som hen vill och om en bröstoperation är det som får hen att må bättre så är det en given lösning... å andra sidan de som problematiserar de "stereotypa" brösten som gör vår underbara mångfald till "rätt" och "fel". Det är förstås inte fel på att smak och att tycka - men var kommer vår smak ifrån? Ska vi verkligen följa vår smak om den kommer ifrån en så obehaglig källa? ...men samtidigt kan vi inte bara trolla bort vår "smak" och våra stereotyper, bara för att vi ser dem... och om nu dessa "ingrepp" (varken det gäller bröst, könsorgan eller något annat) faktiskt kan få en person som mår jättedåligt att må bra (för sådana historier har jag trots allt hört) - ska jag anse mig ha rätt att säga att det är absolut fel? Ska vi vara pragmatiker eller idealister? Jag vet verkligen inte. Världen är bra knepig.
Johannes28.01.16 kl. 21:56
Ja, visst är den knepig? Och tack.
30.01.16 00:22
verkligen så jävla bra skrivet, behövs inte sägas mer.
:)28.01.16 kl. 22:07
TACK <3
30.01.16 00:22
Så rätt. Du är grym, Nanó. Åh, vad detta behöver höras. Hoppas fler tjejer börjar tänka som du - alla bröst är underbara!
Peter29.01.16 kl. 12:17
Tack bästa Peter! Blir så glad.
30.01.16 00:21
Såå grymt bra skrivet! Jag är mamma till en 2 årig dotter och har redan två bekanta som fyllt brösten efter amning för att få dem att se ut "som före amningen". men ingenting är ju lika som före man fick barn, så varför skulle brösten vara det. Är så trött på detta egocentriska smhälle där det är okej för en mamma till tre flickor att öppet tala om att hon tänker ta silikonbröst! Hur skall vi någonsin kunna ge våra döttrar ett bra självförtroende när det gäller deras kropp, när vi själva står där med silikon tuttar och fyllda läpper! Det är väl lika bra att börja samla till plastikoperationer åt sina flickor istället för körkort nu genast! Blir såå besviken på det här samhället! Hälsningar av en som blev kallad "plankan" flera år i högstadiet (är nog e planka ännu också =) )
Mamman01.02.16 kl. 12:04
TACK! Ja, what's up med denna obsession angående att se ut som "innan man fött barn och ammat"? Blir så ledsen på att samhället vill att kvinnor ska vara evigt unga och orörda. Förstår din tanke angående att det är dumt att prata om skönhetsoperationer inför sina barn, men tycker det är en svår fråga då det redan sätts så mycket krav och press från samhället på vad en bra mamma är! Papporna slipper liksom undan med så många fler misstag! Om du fattar vad jag menar :) High five for plankor by the way!
01.02.16 22:11
Till k
Jag blir så innerligt ledsen, uppgiven och rent ut sagt förbannad av att läsa vad du skriver. Inga bröst är fula, INGA!!! Nu har jag ju inte sett dina, men jag är helt övertygad om att jag skulle tycka att de är vackra! När jag var yngre drömde jag om större vårtgårdar. Mina är så yttepyttesmå att jag länge trodde att jag aldrig skulle kunna amma. Men det gick! För vet du vad, våra bröst är fantastiska!! Jag hoppas och önskar att du någon dag blir bekväm med dina bröst och vågar älska utan BH och duscha på gymmet. Kram!
You go girl!01.02.16 kl. 15:18
Hej, jag är bara 11år jag har blivit retad och mobbad bara för jag har lång näsa jag vill operera min näsa men jag är för ung. Jag gråter också jag lovar du är inte den en da. Plus ingen är perfekt!! Man måste inte bli perfekt för att vara en männiksa! När du är typ 16\18år kan du planera om att du ska operera elr inte? Men du måste inte hata det! Tänk alltid att det fins människor som hatar också nån stans doms kroppsdel! Var inte ledsen!
Inci yeser 13.07.16 kl. 17:24

Hejdå Ratata ♥

It's an end of an era.

Det är verkligen så. Den här bloggportalen har betytt enormt mycket för mig. Jag har träffat så många fina människor och utvecklats så himla mycket som person under de år jag använt bloggen som en kreativ kanal. Men visst har vi alla känt av hur det sociala medieklimatet förändrats. Det är få bloggar som faktiskt överlever och har läsare. Instagram och Youtube har tagit över när det kommer till vardagsreflektioner. Bloggen har blivit som ett magasin som man läser när man vill unna sig en längre läsestund. Dessvärre har ju dock Ratata inte haft budgeten för att skaffa den teknik som behövts för att stay up-to-date i användarvänlighet.

Det är alltså dags för mig att säja adjö till Ratata. Jag har tackat nej till att ta över plattformen efter KSF Media eftersom jag helt enkelt inte har tid. För en månad sedan blev jag befodrad på Arket. Just nu jobbar jag heltid och jag får träning i Visual Merchandising. Utöver mitt heltidsjobb jobbar jag dessutom som grafisk designer för ett par bokprojekt. Jag har för många åtaganden just nu även om det skulle ha varit kul att fortsätta här med såklart.

Om DU däremot känner dig manad att ta över Ratata så finns den möjligheten. Mejla ant@webbhuset.fi för mer information.

Jag kommer finnas tillgänglig fram till september för er bloggare för frågor och dylikt på adressen nanowallenius@icloud.com. Dessvärre har jag inte fått alla tekniska detaljer ännu, så ifall du har frågor om just detta (t.ex. export av bloggen) så kommer svaret dröja. Mer information kommer på Ratatas framsida när jag väl fått all information jag efterfrågat.

Det är verkligen lätt att bli sentimental över den här fina platsen! Så många fina minnen. Jag kommer alltid att titta tillbaka på Ratata-tiden med ett leende på läpparna.

Så var hittar ni mig framöver? Inte på särskilt många platser faktiskt. De enda platserna jag använder just nu är Instagram, Spotify och Pinterest. Ni kan klicka på logona nedan för att följa mig där istället.

 

  

 

 

18.06.2019 kl. 18:09

Tankar från sjukstugan

 

Vi har precis kommit hem från en lång weekend i Paris. Har alltid tyckt att det är en mysig stad men jag började faktiskt sakna Antwerpen redan på lördagen. Snacka om att först vara hemmablind och sedan inse hur hemkär man är haha. Men vad är grejen med att varenda cappuccino i Paris kostar 4,5€ och att samtliga baristaställen är lite trashigt inredda liksom? Jag saknade fina Bart Vert här i Antwerpen med sin cappuccino på 2,8€. Ifall ni missade mitt inlägg om välinredda kaffeställen i Antwerpen kan ni catch up on it här.

Morgonen vi skulle ta tåget hem blev jag dock akut sjuk. Tyckte synd om de andra tågresenärerna som fick äran att vittna mig i detta tillstånd. När vi kom hem började jag kaskadspy och sedan sov jag från klockan två på eftermiddagen fram till klockan tio i morse. Nästan 24 timmar. Spännande saker. Febern har i alla fall gått ner och jag kunde äta frukost i morse utan att kräkas. Och så har jag tappat rösten på toppen av detta. Hoppas den är tillbaka nästa vecka, för då börjar vårt Arket-team bygga upp affären här i Antwerpen! Ser fram emot att vara med och bygga upp en affär från grunden, särskilt så tidigt i märkets historia (Arket är bara två år gammalt).

Det känns bra att ha gjort ett hopp från Iittala till Arket. Till brandingen påminner de lätt om varandra. Både Iittala och Arket fokuserar på long-lasting materials och klassiska modeller istället för överdrivet trendiga. En gemensam värdepunkt de också delar är att informera kunden om hur de tar hand om sin produkt så att den ska hålla så länge som möjligt. Sen har ju Iittala en mycket tyngre och kulturellt intressantare historia än Arket såklart. Arket är mer eller mindre skapat av H&M group för att passa den moderna och något mer kritiska konsumenten som är mån om vilka leverantörer och material som används (dvs motsatsen till den vanliga H&M-kunden). Anyways. Lärde mig massor av att jobba med Iittala och tror Arket kan bli minst lika lärorikt. Tycker dessutom det är extremt intressant vilka detaljer de valt att satsa på för att nå sin målgrupp. Tänker på deras egen grotesque-font, deras perfektionistiska organiserande i affärerna som ger en känsla av att Marie Kondo varit i farten samt deras sportkläder som främst är inriktade på Yogis. Att de även säljer produkter från andra märken som enligt dem "redan är perfekta" och inte behöver skapas igen (tänk Serax-tallrikar, Nike-skor och Aaltovaser) passar också in i deras branding vad gällande klassiska och tidlösa produkter.

Extremt luddigt och spretigt inlägg detta men jag skyller det på febern. Trots plötslig sjukdom är jag fortfarande pepp på att återgå till mitt 2019. Men just nu känner jag mig dock mest så här:

 

 

 

29.01.2019 kl. 17:03

Inspirationen till vårt vardagsrum

 

Alltså jag har tappat räkningen hur många gånger Bagheera och jag grälat om inredningen i vår lägenhet innan vi kom fram till vad som passar oss båda två. Vi är båda väldigt visuella personer som är måna om hur det ser ut runtomkring oss, men med helt olika bakgrund. Mina tidigare sambor har  inte lagt någon större vikt vid just inredning och då har jag gått loss vad gällande inredningen själv. Nu när jag för första gången bor med någon med lika snäva åsikter som jag så var det ärligt talat rätt svårt att acceptera att jag var tvungen att kompromissa angående precis allt. Men vi hittade i alla fall gemensamma nämnare och satt och pinterestade tillsammans (se kollaget ovan).

Vi båda gillar Alvar Aalto, tydliga material, överraskande former, hellre några stora prylar än många småprylar och tydliga "statement pieces".  Bagheera är dock mera av en minimalist än vad jag är, men jag har det senaste halvåret verkligen har vuxit in i tankesättet att det är onödigt att äga saker jag inte använder.

Jag tror det fortfarande kommer ta ett tag tills vårt vardagsrum vuxit fram till 100%. Än så länge saknar vi mattor, tavlor och så skulle vi gärna köpa ett runt Artekbord och sälja vårt HAY-bord. Men det får gärna ta tid.

Anyways, nästa inredningsinlägg får kanske behandla hur vårt vardagsrum ser ut just nu som jämförelse!

 

 

23.01.2019 kl. 17:45

Det nya året

 

2019.

Jag är så taggad för det är i år som allting ska bli bättre. Det. Måste. Bli. Bättre.

2016 var mitt sista studieår, men även hjärtesorgens år som dock snabbt förvandlades till en blandning av vilt singelliv, rebound och jobb i Kina.

2017 började med mera singelliv men är även året jag träffade min andra halva Bagheera (som fortfarande inte svarat på mina intervjufrågor till denna blogg!!). Och sen blev jag ju sjuk.

2018 var jag fortfarande sjuk, men vilade och blev friskare. Jag började jobba med grafisk design och fokuserade främst på vad kunderna var ute efter.

 

Nu bestämmer jag att 2019 blir året då jag:

  • börjar jobba deltid på ARKET i Antwerpen
  • startar mitt egna företag
  • fortsätter springa varannan dag (är så glad att det äntligen går att göra igen, första gången efter mononukleosen)
  • fortsätter dansa ballet (bästa dansen som kommit in i mitt liv, älskar det)
  • fortsätter utveckla min näsa och mitt parfymintresse. Vill också göra min första parfym i år!
  • utvecklar min egen stil vad gällande design
  • fortsätter gå i KBT
  • tar upp kameran igen, den har vilat färdigt nu
  • släpper en fotobok jag gjort med en kollega
  • fortsätter teckna

 

22.01.2019 kl. 23:33

Lärdomar från åren som gått

Det är ju ett tag sedan nu, men när jag frågade er om önskeinlägg i höstas kom en del frågor upp som jag har svarat på men inte publicerat ännu. Eftersom de flesta frågor var rätt "djupa" tänkte jag göra mer enskilda inlägg om dem. Här kommer fråga numero uno:

 

Vad har du lärt dig med åren? Ex. insikter du fått eller åsikter som ändrats då du blivit äldre, vi alla utvecklas ju konstant.

 

  • Insikt nummer 1 - Vi är alla en produkt av vår uppväxtmiljö och vår samtid. Detta är svårt att ändra på, men det går oftast om man vill tillräckligt mycket. Och om det ändå inte går, är det guld värt att inse och hålla i åtanke.

 

God knows att jag har varit arg och ledsen över att alltid ha känt mig utanför och annorlunda. När jag var yngre riktade jag alla dessa känslor inåt - jag tänkte alltid att det var mig det var fel på. I högstadiet och gymnasiet började jag tänka att det var alla andra det var fel på, och jag distanserade mig från hela min årskurs. Var allmänt arg och dömande mot alla i min ålder som festade och var allmänt tonåriga medan jag började hala in skribentjobb,  blev publicerad i en antologi tillsammans med min favoritförfattare och blev inbjuden att tala i Sveriges riksdag för att representera "Sveriges och Finlands framtid" (lol). Alltså gud, jag skulle INTE ha velat vara kompis med mig själv när jag gick i gymnasiet, jag var verkligen sjukt präktig.

När jag var 20-någonting började jag inse att det inte var andra det var fel på, och istället började jag fundera på min uppväxt. Det är väl kanske där jag kom närmast något slags svar på mina känslor av att vara annorlunda. Det är fel att säga att det var något direkt fel på min uppväxt, jag vet att min familj har gjort vad de själva ansett vara rätt, och föräldrar kan omöjligen ge sina barn verktyg de själva saknar. Det krävdes väldigt mycket diskussioner med olika människor, självreflektion och KBT för att komma fram till detta och lära sig acceptera det (är inte riktigt där än). Idag kan jag se mitt eget beteende från ett fågelperspektiv. När jag känner olika jobbiga saker kan jag analysera och förstå varför jag känner som jag gör. Det gör det lättare att acceptera och komma över. Det har också hjälpt otroligt mycket i att förstå andra människor, både hemma i Finland men också människor från andra kulturer. Under årens lopp känns det som att jag utvecklat verktyg som gör att jag egentligen inte känner något utanförskap längre. Jag har utvecklat de verktyg jag saknade och jag dömer inte längre människor bara för att jag inte förstår dem. Men med dessa lärdomar kommer såklart också ett pris. Idag har jag rätt svårt att känna samhörighet med min familj. Jag har utvecklats i en annan riktning och vi delar inte värderingar. Förstår att denna insikt låter lite luddig eftersom jag inte ger några klara exempel, men jag känner också att det är lite av en privatsak. Det är inte min familjs val att nämnas i den här bloggen. Men jag älskar dom såklart massor.

 

  • Insikt nummer 2 - självreflektion är att göra en tjänst både för dig själv och majoriteten av människorna i din omgivning.

 

Hör ihop med ovanstående insikt. Utan självinsikt är man lite av en självgående maskin och man kan göra illa både sig själv och andra människor utan att man inser det. Alla skulle nog må bättre av lite terapi. Och om du inte har råd med terapi - öppna dina sinnen. Fundera över hur andra människor upplever dig. Utveckla dina känselspröt i vad som faktiskt händer runtomkring dig. Lär dig känna av människors energi och utveckla en magkänsla. Läs böcker och se tv-serier där relationer mellan olika människor ingår. Lär dig ta kritik. Våga säga förlåt. Våga säga till (på ett pedagogiskt sätt) när någon annan gör dig illa.

 

  • Insikt nummer 3 - det lönar sig att utbilda och prata om istället för att döma, trots att det ibland är energikrävande. Folk är i allmänhet fast i sina egna tankemönster och idéer, och ingenting blir bättre av att bli arg på dem för att de har fel åsikt. Att folk kommer varifrån de kommer eller saknar utbildning är inte deras fel.

 

I gymnasiet och några år efteråt tyckte jag typ att alla som inte förstod hur jag tänkte, särskilt vad gällande samhällsfrågor och feminism, var knäppa. Det var lätt att avfärda folk som frågade mig varför feminism behövs, och att svara nåt i stil med "Jag är inget vandrande lexikon, det där får du ta reda på själv". För mig handlade det om grundläggande rättigheter, såklart blev jag arg, och jag förstår att man lätt kan reagera med ilska. Och såklart är det ignorant av en vit cis-man att aldrig ha tänkt utanför sin egen lilla bubbla. Men förändring av tankemönster är något som tar tid, Rom byggdes inte på en dag liksom. Idag har jag en mer progressiv approach och det har jag som människa vunnit mycket på. Och det här handlar inte om att jag skulle tycka att kvinnor alltid måste vara tillmötesgående och curla män i deras feministiska utbildning, utan det handlar om att jag personligen tycker det har varit mera rewarding både för den frågande parten och för mig att progressivt bygga upp en icke-dömande diskussion om något som ligger mig nära hjärtat. Det har gett mig energi när en person faktiskt sagt åt mig att jag fått personen i fråga att se frågan från ett nytt perspektiv och att de ändrat åsikt om saken. Att bli arg dränerar mig på energi och resten av min dag skulle få en bitter eftersmak av att jag blev arg på någon som inte förstod mig, för att den personen ju faktiskt - precis som jag - är en produkt av sin uppväxtmiljö. Sen finns de ju personer som på riktigt som inte vill eller ens försöker förstå allas lika värde, men det är en annan historia. Man kan ju omöjligen vara pedagogisk när en person verkligen inte vill lära sig. Men även då finns det oftast en orsak bakom varför en person tycker på ett visst sätt, och då kan man försöka ta reda på vad som ligger bakom och hitta roten till problemet, och försiktigt börja därifrån.

 

  • Insikt nummer 4 - att lära sig influera andra människors energi är något både man själv och andra vinner på. De flesta människor påverkas av andra människors sinnesstämningar och deras energi går lätt att influera.

 

Det här är något jag hade noll koll på innan jag lärde känna Valentina, en av mina bästa vänner. Hon är en expert på detta. Få människor är medvetna om sin egen energi och vet inte vilken kraft det kan vara att använda sig av sinnesstämningar. Det är lite som att spela teater, men också att spela teater med sig själv. För om man själv utstrålar positivitet, lugn, trygghet och självsäkerhet till folk runtomkring en blir man själv gladare, tryggare och säkrare på kuppen. I allmänhet tycker jag finländare är rätt dåliga på detta. Det ska jämt klagas, suras och hållas på. Stelt kroppspråk och man ska gärna oroa sig lite extra. Folk som är negativa påverkar mig verkligen sjukt mycket. Jag har ingen lust med folk som ska hålla på och vara vibe-killers.  Man ska ta hand om sin energi, annars orkar man ju inte? Energi smittar, både från en själv till andra men också från andra till en själv!

 

  • Insikt nummer 5 - rädsla är en känsla som sällan bidrar till något gott. Det finns egentligen få saker man vinner på att vara rädd för.

 

Jag har haft så himla mycket rädslor under mitt liv, och jag är fortfarande en person som kan oroa mig onödigt mycket för saker och ting om jag är i en mindre stabil period. Jag har dock insett att typ de flesta rädslor jag haft verkligen varit onödiga. Rädsla är ju en himla grundläggande känsla vi har för att vi ska vara försiktiga för hot som kan skada oss, men typ inget som vi moderna människor är rädda för skadar ju faktiskt oss! Så mycket energi och tankekraft jag slösat genom åren. Tror inte jag någonsin vunnit något på en enda rädsla jag haft. Däremot har jag vunnit mycket på att komma över dem genom att avsiktligt utsätta mig för dem. Att åka till Kina och bo ensam i ett halvår för några år sedan är ett bra exempel. Det var ett medvetet val jag gjorde för att trotsa alla mina grovaste rädslor (social fobi, tillitsproblem, panikångest m.m.). Mådde fakking apa den första månaden men efter det var det helt fantastiskt.

 

  • Insikt nummer 6 - kärlek är ett val, ett förhållningssätt och ett ständigt pågående arbete.

 

Förälskelse är magiskt och fjäderlätt, någonting som sker utan att man ens försöker, och det är i många fall en bra grogrund för kärlek. Men kärlek i sig är ett val, något två personer måste komma överens om, att ta hand om varandra på samma villkor och med samma effort, för att det ska funka långsiktigt. Om jag haft kärlek, men låtit flyta runt utan att analysera och kommunicera tillräckligt mycket kring hur mycket jag ger och hur mycket jag får tillbaka, har kärleken tappat fotfästet och tagit slut. Kärlek är att ge och ta, att våga visa sina fula sidor och att acceptera det fula hos den andra personen, men också att ta beslutet att göra allt man kan för att förminska sina dåliga sidors negativa inflytande på relationen. 

 

09.01.2019 kl. 15:30

Det börjar kännas som hemma

 

Under den tysta tiden här har vi hunnit både skaffa soffa, soffbord och lampa till soffan. Vi har varit utan ordentligt vardagsrum i flera månader och soffan levererades över en månad för sent från fabriken. I början undrade jag mest hur vi nu riktigt hade tänkt. Soffan kändes enorm. Den tar upp halva vardagsrummet liksom. Men ju mer tid vi spenderar på den, desto mera rätt känns den. Gillar också att man skamlöst kan bre sig ut över den eftersom den är så stor och många kompisar får plats. Älskar även texturen på lädret, svårt att se på bilden ovan som är tagen i kvällsmörkret dock. Får visa en annan gång.

Bordet är gjort i terramarmor och har blivit mitt favoritföremål i vårt hem! Är verkligen ingen marmortjej men är frälst av vårt sandfärgade älsklingsbord. De rundade kanterna är en subtil detalj som hamnar i fin balans med den annars rektangulära och kantiga soffan. Bagheera var sugen på ett glasbord men jag kände att den tunga soffan skulle dominera över både trä och glas eftersom de är mer lätta och fragila material. Vi blev  dock störtförälskade och bestämde oss direkt när vi såg bordet i en andrahandsaffär vid motorvägen förra veckan. 35€ var det facila priset vi fick betala. Tror inte att de som hade loppiset förstod att stenborden som säljs inne i Antwerpen ligger i prisklassen 1000€+.

Båglampan är inte så speciell, det är väldigt vanligt här. Tror de flesta hus i vårt område har båglampor, men vi tyckte det passade in hos oss också. Varför finns det inte mer av dem i Norden egentligen?

 

07.01.2019 kl. 21:14

Summering av 2018

 

Hej. Det har varit rätt tyst här. Det har sina orsaker. Främst var det en kombination av att jag jobbade ett par månader otroligt intensivt med ett två kunder och så insjuknade två nära familjemedlemmar allvarligt, varav ena, min älskade farmor, dog dagen innan julafton. Det gjorde ont och det gör fortfarande ont. Jag har ändå varit med om en del dödsfall i min familj men man vänjer sig verkligen aldrig.

Det känns så märkligt att skriva igen. Det känns som att min skrivförmåga rostat lite? Men nu är jag här igen. Och det är nytt år och allt.

Så vad förde 2018 med sig?

Jag var megasjuk (mononukleos), överstressad p.g.a. skolan och fick en drös med allergier. Jag bodde vägg i vägg med en komplett galning och fick ringa polisen för första gången här. Jag var för första gången också rädd i mitt eget hem. Jag fick även en slags tyngre ångestattack som varade tre-fyra dagar. Har seriöst inte mått så dåligt sedan det tog slut med min första pojkvän när jag var 19! Hade inte trott att det gick att må så dåligt som vuxen men tydligen är det mycket här i världen som är möjligt. Hela vintern-våren-sommaren är som en dimma. Jag var ju bara sjuk jämt och fick opereras också. Min läkare ordinerade vila över sommaren för att min immunförsvar skulle kunna repa sig, så jag vilade.

Alltså gud vad deppigt det här låter? Som tur hände lite roligare saker också. 

Jag fick ett beställningsjobb på en större mängd skräckillustrationer som var kul att göra och som jag lärde mig mycket av. Jag formgav tre böcker och fick beställningar på två böcker till som jag formger 2019. Jag lärde känna Egil, min inofficiella mentor här i Antwerpen. Det var sommar fram till oktober typ. Jag fick flytta in i världens bästa och lyxigaste lägenhet i Antwerpen Zuid. Jag känner att jag kommit lite närmare vad jag verkligen vill göra i och med bokformgivningen. Jag har hittat mera hem vad gällande min stil på både kläder och inredning. Jag blev friskare efter mononukleosen. Jag började teckna igen. Jag fann ett nytt intresse i nischade parfymer. Jag fick vara mycket med min älskade Bagheera 

Nästa år kan inte bli värre tänker jag, för 2018 var verkligen ett skitår alltså.

 

03.01.2019 kl. 16:14

På kontoret

 

Det blev inte mycket till bloggande förra veckan. En sämre vecka med mera stress, mera tunga känslor samt en evighetslång väntan på ett operationsdatum. Idag fick vi iaf veta. Fredag denna vecka kommer jag sitta vid en sjukhussäng när en person som står mig nära hjärtat vaknar upp. Och sen håller vi tummarna.

Har iaf idag installerat mig på min nya kontorsplats. Sitter fortfarande och försöker få ihop min stackars gamla imac som både misshandlats av flera flyttar men även tagits gisslan av ett ex en gång. Jösses vad den datorn har varit med om mycket. Försöker uppdatera lite program på den nu.

Måste vara ärlig och säga att jag känner mig extremt låg just nu, så förvänta er inga underverk här på bloggen. Jag behöver fortsätta ta det lite lugnt. Lusten till allt kommer väl tillbaka när allt känns bättre.

Ta hand om varandra.

 

05.11.2018 kl. 15:33

Terrace House-dejten

 

Jag har de senaste månaderna plöjt Terrace House på Netflix och därmed blivit smått besatt av japanska detaljer i livet. Har tjatat så på Bagheera att jag vill åka till Japan men ja, allt är ju inte möjligt här i livet när man vill det som mest. Hur som helst, den förra veckan sade han att han planerat in ett hemligt äventyr på söndagen. Och på söndag morgon var det INTE lätt att veta hurudana kläder man skulle ta på sig när man inte har en aning om vart man är påväg. När vi tog tåget mot Hasselt (en liten stad in the middle of nowhere) förstod jag ännu mindre. Vad för slags dejtdestinationer finns i Hasselt på en söndag?

 

 

När vi väl kommit fram måste jag titta ner i marken medan vi promenerade mot destinationen så att jag inte skulle se någon skylt på vägen. När jag väl tittade upp en halvtimme senare såg jag himlens portar framför mig - portarna till en av Europas största japanska trädgårdar. Alltså gud.

 

 

Med perfekt röda och orangea höstlöv var denna besynnerliga park i sitt esse. Vi vandrade på stora stenblock i vattnet, åt japanska våfflor med bönfyllning, ringde i fredsklockan, beundrade japansk arkitektur och gick på en en timmes introduktion till meditation som gavs i ett av husen eftersom det var buddhismens dag. Hade ingen aning om att den här platsen existerade, men det är tydligen en gåva från Japan till Belgien eftersom länderna haft nåt slags samarbete?

 

 

Folk som kollade på min instastory den dagen trodde på allvar att jag var i Japan. Det trodde jag nästan själv med. Vart man än gick hördes det brusande ljudet av vatten och det doftade höst.

 

 

Det var för övrigt första gången jag någonsin mediterade, där i parken. Jag har aldrig riktigt tänkt att det skulle funka för mig men det var faktiskt väldigt skönt.

Så dagens tips är två grejer - Terrace House på Netflix och denna park, ifall ni någon gång råkar vara i knutarna. Bägge två rogivande och magiska saker.

 

30.10.2018 kl. 10:27

Ny vecka

 

 

 

Jag gillar konceptet med att starta varje måndag med ett inlägg som handlar om vad jag ska göra under kommande vecka. För några år sedan tyckte jag det var pyttelite pretto att skriva såna listor på sin blogg. Men, eftersom jag mer och mer känner att jag bloggar för min egen skull och ingen annans så har jag bestämt att jag kommer köra på i alla fall! Jag kände verkligen att det passar in i hur jag vill ha saker och ting just nu. Trots att det är dödstrist läsning för läsare. Vem vill läsa om att jag borde boka en tid till gynekologen liksom? Haha.

Imorgon ska det bli en "farlig" dag enligt belgiska nyheter. Vindbyar som tydligen kan fälla en person på gatan är att förvänta sig. Märkligt att tänka att det för två veckoslut sedan var 28 grader och sommarväder. Nu är det plötsligt 6 grader och vårt hus radiatorer får verkligen kämpa hårt för att hålla värmen uppe.

Förhoppningsvis är detta sista veckan jag behöver jobba hemifrån. På fredag flyttar jag nämligen in på det nya kontoret!

Vad annat är att förvänta sig denna vecka, förutom vindbyar som kan fälla en omkull på stadens gator? Jo, följande grejer:

 

  • Skriva ett mejl om förra veckans printkvallemöte
  • Fixa min sjukförsäkring i ordning
  • Posta tillbaka headsetet som var trasigt när det postades till mig
  • Boka tid till gynekologen (har skjutit upp detta i typ ett år... Varför är det så läskigt att boka tid hos en ny?!)
  • Formgiva en affisch till en tävling
  • Fortsätta på illustrationerna till skräckbok nr. 2
  • Fortsätta på Ratata-trycksaken
  • Renskriva veckans intervju
  • Flytta in till mitt nya kontor
  • Experimentera med ritplattan! Den kom precis hem till mig på posten. Det är en Huion Inspiroy Q11K. Ifall någon av er har nån erfarenhet med den modellen får ni gärna berätta!

 

För att sparka igång den nya veckan har jag lyssnat på en ny playlist jag satte ihop igår. Ifall någon råkar ha samma musiksmak som jag, d.v.s. en salig blandning av lofi + hiphop + house + elektro + citypop + funk:

 

 

29.10.2018 kl. 17:25

 

 

Nanó

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Norden för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 

 

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången