Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag

26.01.2016 kl. 13:04

 

Jag är 12 år gammal och ligger bredvid min bästis en ljus sommarkväll i den gamla dubbelsängen i gästhuset på släktens sommarö. Vi pratar om framtiden, min bästis och jag. I framtiden drömmer hon om att bli smal. Senast hon var i klädbutiken klagade hennes mamma på att magfettet dallrade över byxkanten. Själv drömmer jag om att få runda, fasta bröst. När jag är 18 tänker jag operera mina bröst, säger jag och stirrar intensivt upp i taket.

När jag är 12 har jag redan hatat mina bröst i två år.

I två år har mina bröst över huvud taget existerat.

När jag var tio började de växa. Istället för att växa utåt började de växa neråt. Långsamt kröp de neråt medan vårtgården växte sig allt större. När jag var 12 skulle alla i sjätte klass gå på en hälsokontroll där man skulle vara helt naken inför hälsosystern. Innan hälsokontrollen satt jag i väntrummet och skakade av nervositet. Sedan de började växa hade jag undvikit att visa mig naken, även i skolans omklädningsrum. Inne hos hälsosystern hände inget märkvärdigt. Hon tittade knappt på mina bröst och konstaterade att jag hade växt normalt. Med en stor klump i halsen frågade jag försiktigt om mina bröst var normala, om det var meningen att de skulle växa neråt och vara platta istället för runda. Hon svarade att det inte är något att oroa sig över, att det är genetiskt hur de ser ut och att de såg friska ut.

Friska, tänkte jag. Inte runda. Mina bröst kommer aldrig att bli runda.

Fyra år senare är jag 14 och ligger i en säng bredvid killen jag är ihop med, fast den här gången är vi inte på sommarön, utan i mitt flickrum i staden. Jag och min kille vill ha varandra. Vi vill ha varandra så mycket att vi nästan rivs sönder inuti, men ännu har vi inte gjort det. Upprepade gånger har han hört mig säga att mina bröst ser missbildade ut. Han säger att det inte spelar någon roll, att jag är vacker ändå. Första gången jag visar mina bröst för honom gråter jag. Jag gråter för alla de år jag hatat, gömt, velat förändra, lyfta, operera.

Gråter för alla de år jag har velat rätta till.

För vad fanns det att rätta till?

Låt mig berätta vad det finns att rätta till.

Det finns ett utseendefixerat samhälle var bara runda eller nätta bröst får plats på bilder, i filmer, serier, konst - ja, precis överallt. Det finns tidningar som Frida och Solo som jag och min bästis lusläste för att lära oss om vad killar gillade och om hur tjejer borde vara. Det finns porr som endast visade runda, fylliga eller små, fasta tuttar. Det finns ett samhälle där kvinnliga bröst utan undantag sexualiseras och därmed är en extremt viktig del i hur en flicka eller kvinna uppfattar sig själv, sin sexualitet och sitt självförtroende.

Det är vad som borde ha rättats till.

 

 **

 

Jag är tjugofyra och återigen förälskad.

Hur ser dina bröst ut, frågar han.

De ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag.

 

 

Kommentarer (35)
Skriv siffran 1 med bokstäver:
Word!
Katja26.01.16 kl. 16:26
Tack! Finfin bloggadress du har!
29.01.16 23:08
Ett jävla bra inlägg! :)
malin26.01.16 kl. 16:33
du, tack så jävla mycket ;)
29.01.16 23:34
Härlig text! Jag hade en annorlunda situation men samma känsla av att något var fel. Mina bröst... de liksom fanns inte. Det tog rysligt länge innan jag fick något slags antydan av dem och de fem första åren av mitt tjugonde decennium har jag prompt pressat på mig gigantiska push ups för att uppleva att jag ser normal ut. Jag drömde om plastikkirurgi också. En modest version men ändå. För att se åtråvärd ut. Jag vet egentligen inte vad som hände, men idag är jag så sjukt glad över att de är just som de är och blir tvärtemot obekväm när jag sätter på min gamla push up. Det är svårt att förstå att jag någonsin ville att brösten skulle vara något annat än det här. Hurra för alla slags bröst!
Satu26.01.16 kl. 16:51
Indeed, hurra för alla bröst! Hade själv push-up i högstadiet och förstår inte riktigt vem jag försökte lura nu i efterhand. Inför vem ville jag se åtråvärd ut? Varför mäter vi oss själva i någon slags åtråvärdhet över huvud taget? Okej, jag måste erkänna att jag fortfarande har en viss bild av hur jag ser ut när jag är "snygg" men det är en betydligt mer realistisk bild än den jag hade som yngre. Trots att jag har en del åldersångest är det skönt att bli äldre eftersom jag accepterar hur jag ser ut mer och mer för varje år.
29.01.16 23:38
Jättebra skrivet! Det är inte våra kroppar som ska rättas till utan människors attityder.
Hoppas många unga tjejer skulle läsa det här. Själv är jag 53 år, mina bröst ser inte ut som de gjorde då jag var 18 och helt nöjd med dem, men nog är jag nöjd i dag också. De är som de är och jag vill bli älskad som jag är.
Kram till dig!
Carita Liljendahl26.01.16 kl. 17:14
Jag skulle älska att jobba med att skriva texter för unga tjejer. När jag skrev denna text föreställde jag mig att mitt 12-åriga jag läste. Och bröst är bröst, det borde vara som vilken annan kroppsdel som helst, inte sant? kram!
29.01.16 23:43
så jävla grym text
lovisa26.01.16 kl. 17:23
tack!!!
29.01.16 23:48
Najs, bra skrivet Nano!
Anna26.01.16 kl. 17:30
Tack Anna! Uppskattar det massor.
29.01.16 23:48
Bra text! Jag minns hur tidningen OKEJ (tidigt 90-tal?) visade bilder på ett Pamela Anderson-utvik, där Pamela stod naken på knä i vattenbrynet, medan hon höll armarna upp och runt sitt hår. Jag försökte förgäves posera likadant framför spegeln och testade hur mycket jag behövde lyfta i huden över bröstbenet, för att brösten skulle få samma silhuett som hennes. Idag ser mina bröst helt fabulous ut, för att jag bestämt att de är det och för att de givit mina barn mat. Den jävel som försöker säga nåt annat är inte värdig att vara i mitt liv. För mig blev det en stor skillnad i att se mina bröst som en del av mig och inte som något som representerade mig. Men det tog många år av OKEJ- och Slitz-hype att komma dit.
Stina26.01.16 kl. 17:35
Men åh, det där har jag också sysselsatt mig med som yngre, att stå framför en spegel och förvridit min kropp i en stilla önskan om att få samma silhuett som någon fyllig modell. Du låter grym! Helt rätt attityd. Heja!! kram!
29.01.16 23:50
Superbra inlägg baserat på en tråkig historia, som säkert känns igen hos många.
Och gällande "bröstförstoringsdebatten" och argumentet om att man vill att brösten ska se ut före man fick barn, det köper jag inte. Kroppen förändras med tiden, oberoende barn eller ej. Skulle ju få operera hela mej, uppifrån och ner och otaligt många gånger under min livsstid, för att se ut som jag gjorde förr.
nadia26.01.16 kl. 18:29
Tack! Ja, det håller inte riktigt hela vägen det där med att vilja se ut som man "alltid gjort", kroppen förändras ju ständigt. Vet inte hur mina tuttar ser ut efter att jag ammat, men min mother-in-law förminskade dom efter en massa nackbesvär och huvudvärk. Har själv dålig nacke eftersom jag spelat violin i tio år och det är väl den enda riktigt giltiga orsaken jag skulle kunna ha för att opereras i framtiden. Hoppas att det inte blir nödvändigt!
29.01.16 23:55
Sjukt bra text! För mig tog det tills jag var kanske 18 innan jag ens kunde acceptera att jag faktiskt hade bröst. Brukade vara avundsjuk på de andra flickorna i skolan som hade runda och fylliga, de som av en händelse också råkade vara de flickor pojkarna slog vad om vem som fick dem först i säng, medan mina egna var alldeles för små i förhållande till min breda röv. Men nu jävlar, nu älskar jag alla bröst, också mina egna! Jag hoppas vi som lärt oss se de idiotiska skönhetsidealen som de begränsningar de faktiskt är, kan lära kommande tonårsgenerationer att deras bröst (och kroppar och själar och allt) också är jävligt fina. Hurra alltså, superbra text!
Fanny26.01.16 kl. 19:27
Tack Fanny :) Du är grym! Alla bröst är mysiga. Synd att man inte fattade det när man behövde den insikten som mest.
29.01.16 23:56
Jag fick bröst jättetidigt. Har inte så värst mycket negativa minnen gällande dem från lågstadietiden, men visst minns jag att pojkarna pekade och tafsade. (Satans äckel. Tycker vissa småpojkar borde låsas in, jag hatar dem verkligen. Skiter i om det är logiskt eller ej.) Jag har ofta fått höra av kompisar att mina bröst är fina, och det är en av få saker jag fått komplimanger för av killar också. Men vad ingendera fattar är ju att de hänger som fan, och allt mer och mer längs med åren :D:D och ju äldre jag blir, desto mer skiter jag i det. Den som är intim med mig får acceptera dem som de är. Tycker inte själv de är så värst fina, men 1. who cares, i längden? och 2. det finns ju bh:n att använda som de ser bra ut i, när det behövs. Bröstoperationer är bland det sjukaste som finns, ber om ursäkt om någon tar illa upp, men det är min åsikt. Kan mycket bra förstå att folk gör dem, med tanke på hur samhället ser ut. Tycker synd om folk som sätter massvis med tid på sitt utseende (och nej, jag är inte själv nån "naturligt snygg" som just woke up like this). Ja, det finns ju liksom så sjukt mycket mer här i livet... men, det är min smått arroganta åsikt.
Läsaren26.01.16 kl. 19:48
Det är helt sjukt att dessa småpojkar på något vänster lyckats lära sig att det är socialt acceptabelt att tafsa, där snackar vi misslyckande av rang. Jag ser behån som ett praktiskt plagg då mina bröst är rätt känsliga och jag inte kan gå utan behå utan att det blir obekvämt och "flängigt", behån håller dem liksom på plats. Jag kan också tycka att bröstoperation är en på sätt och vis sjuk handling när jag tänker vilken påfrestning det är för kroppen och hur mycket pengar man lägger ner på det (jag använder liksom matolja som tvål och återfuktning för att jag är så snål) men förstår ändå att folk tar steget till operation.
30.01.16 00:01
Innan jag började läsa det här som någon rekommenderat varmt på fb, såg jag vad du skrivit under illustrationen du knyckt. Illustrationen som säkert har enorm betydelse för hur många nya gäster du får till bloggen. Du går själv på konstskola. Du vet hur tecknare får jobba för att hitta sitt uttryck. Tycker du att de inte ska få besluta över var deras bilder publiceras? Om du inte hittar upphovspersonen: LÅT BLI ATT PUBLICERA. Jag blev så sur att jag inte orkade läsa texten.
Soffi26.01.16 kl. 20:35
Hej! Jag har gjort mitt bästa för att hitta illustratören och tycker bilden är awesome. Fann t.ex. inte via Google image search. Utgick helt ifrån hur jag själv skulle vilja bli behandlad som konstnär och upphovsmakare på nätet, d.v.s. ifall någon använder min bild och ej vet mitt namn, men skriver t.ex. "ifall nån vet namnet på illustratören, berätta!" skulle det kännas okej för mig och då kan jag ändå ange mig själv som upphovsmakare. Sen hoppas jag ju att det är på grund av min text som folk hittar hit och inte bilden. Har som sagt utgått ifrån hur jag själv som konstnär skulle vilja bli behandlad på nätet. Tog bort bilden och mejlade tecknaren som en annan läsare lyckades klura fram från tumblr :) Ha en bra dag i alla fall och ledsen att du blev sur!
26.01.16 21:31
SÅ BRA!
Lina26.01.16 kl. 20:43
TACK!
30.01.16 00:02
Superbra inlägg, Nanó!
ett ritstift i din rumpa26.01.16 kl. 20:52
tack massor, mikaela!
30.01.16 00:02
Artisten går tydligen under namnet elliebeanz och här är ett exempel på hennes verk :) http://www.redbubble.com/people/elliebeanz/works/17467062-all-boobs-are-good-boobs?c=448554-illutrations
Anna26.01.16 kl. 21:02
Åh, underbart! Ska genast credda henne! Har även mejlat henne för att dubbelkolla.
26.01.16 21:23
Upp till bevis om de nu är så fantastiska.
Farbror Ernst26.01.16 kl. 22:08
Farbror Ernst, ingen bryr sig i din åsikt om nåns bröst hur som helst :D go home!
Läsaren26.01.16 kl. 22:23
<3
30.01.16 00:02
Bra inlägg Nanó! Jag började nästan skriva på ett eget inlägg, men äh. Du och så många andra ha redan skrivit så mycket bra. Jag är sällan den som är snabb på bollen i debatt. Jag tycker om att fundera lite, tugga på tankarna och orden och vara klar ungefär då när dammet just lägger sig i debattem. Men ikväll jag tror jag redan vet vad jag tycker och vad jag ser. Ja ser nämligen att det verkar finns två läger. (och förstås en massa gråzoner där emellan, men _huuvudsakligen_ två läger)
1. De som menar att man inte ska lägga sig andras beslut och sluta shejma andra kvinnor.
2. De som menar att man ska ifrågasätta varför man mår bättre av ett par snygga bröst.

Båda läger håller med varandra i att kvinnor ska själv få bestämma vad dom gör med sin kropp utan och att en bröstoperation _kan_ få en person att känna sig lyckligare.

Jag sällar ju mig till den senare gruppen som vill ifrågasätta, titta närmare på "osynliga" strukturer, men inte ifrågasätta kvinnors beslut, utan vår gemensamma världs- och kroppsbild som även jag delar med både dem som opererar sig och inte opererar sig.

Och fyfan för dig Farbror Ernst. Inte okej.
Bohemian Maggie26.01.16 kl. 22:29
Jag brukar också vanligtvis vilja fundera en stund men inspirationen kom väldigt snabbt denna gång. Jag är också definitivt den som ifrågasätter men tycker samtidigt att man inte ska skuldbelägga kvinnor som valt att operera sig, det känns lite som dubbelbestraffning. På sätt och vis är det synd att det finns "två läger" när det finns viktiga poänger på båda håll!
30.01.16 00:05
Superbra skrivet! Jag har länge haft jobbigt med mina bröst då det alltid varit mindre än de flesta andra, det beror till största del på att jag är smal och det är också något jag fått jobba väldigt mycket med även fast folk säger "åh vad skönt det måste vara att inte behöva tänka på vad man äter osv. " . Men sen träffade jag en äldre tjej som jag idag ser upp till väldigt mycket och hon är också smal och har små bröst vilket har gjort att jag känner mig mycket bättre! Kämpa på alla därute, ni är alla snygga som ni är!!
Jessica27.01.16 kl. 00:07
kram till dig med Jessica!
30.01.16 00:05
Tack för bra inlägg! Jag blev bekväm med mina bröst först då vi började ha bastukvällar o simma näck med mina vänner. Vet inte om jag först då förstod att vi alla ju e olika eller om det var de att ingen sa nåt om att mina bröst såg "konstiga" ut. Idag har jag inga problem med mina bröst, tycker dom e perfekta.
Eva27.01.16 kl. 02:18
Bastukvällar har också gjort mig mer bekväm, eller i alla fall omedveten om hur de ser ut! Förr brukade jag tänka alldeles för mycket på hållningen men nu är det strunt samma liksom. Bra attityd du har, kram!
30.01.16 00:06
Mina bröst ser helt fantastiska ut, De är lite tunga nu när jag är 55 & svalan på det vänstra har fått lite långa vingar sen jag tatuerade den när jag var 18. Men det är mina bröst. Jag är vacker.
Carina27.01.16 kl. 03:49
bästa attityden! heja!
30.01.16 00:06
Hej, jag kan inte beskriva hur glad jag är över denna text. Jag har läst många texter och folk som har komplex över sina bröst för att dom är för små osv. Jag förstår självklar att dom har det jobbigt men jag känner precis som du att mina bröst nästan är missbildade. eller inte mina bröst, snarare bröstvårtan. Jag trivs endast i mina bröst när de bröstvårtan är hård. Jag mår verkligen sjukt sjukt dåligt över dethär och vågar inte berätta för någon. Din text har hjälp mig en liten bit på traven till att jag ska vara minsta lilla bekväm i mina bröst. tack
Sofia27.01.16 kl. 08:46
Tack så jättemycket och varsågod! Jag har faktiskt haft exakt samma, har ogillat när bröstvårtan varit mjuk för då är det ännu mer hängigt liksom. Brukade tänka att det var bra när det var kallt inomhus när man var naken för då var brösten lite fastare (sjukt att man tänkt så, men men). Nu tänker jag knappt på det längre. Det är ju inte boobsen folk i min omgivning kollar på ifall jag är naken inför dem, de brukar oftast se in i mina ögon ju. Och bröst är bröst, inte desto konstigare än en armbåge eller ett nyckelben när man tänker efter. Kämpa på! kram!
30.01.16 00:10
Tack Nanó för ett jättefint inlägg. Jag kommenterar aldrig på bloggar men det här gick rakt in i hjärtat! Mina bröst låter som dina och jag har haft svårt att tycka om dem. Jag tycker inte att de passar min kroppsform och att de är fula och missformade. Men jag tänker samtidigt, att de är mina och att jag hellre vill lära mig att tycka om mig själv så som jag är än att ändra mig för någon annans skull. För jag vet att det som egentligen oroar mig är hur andra ser på mina bröst. Jag hoppas att jag kan ha samma fantastiska attityd som dig en dag :) Ha en bra dag!
Tjej 22 år27.01.16 kl. 15:16
Åh tack så jättemycket! Fattar vad du menar. Du sätter huvudet på spiken där, det är ju just för andra som man oroar sig, aldrig för sig själv! Är säker på att du kommer att få en ännu starkare attityd snart. Detsamma gullis!
30.01.16 00:11
Tack för att du delade med dig och skrev ett fantastiskt inlägg. Vi är helt klart många som kan relatera. Tänk att vi blivit så vana vid opererade bröst att det är de som är normen för hur bröst ska se ut.
Karin27.01.16 kl. 15:51
TACK :)
30.01.16 00:11
Jättebra text! Har haft fruktansvärd ångest för mina bröst. Fick bröst väldigt tidigt 9-10 år åldern och de har alltid varit väldigt hängiga. Så att byta om vid gympan eller badet var en ren mardröm då alla andra tjejer i klassen hade toppiga och snyggar bröst. En kommenterade och undrade varför mina bröst såg ut som en mormors. Tyckte det var hemskt, så jag duschade knappt efter gympan, eller jag sprang ner till omklädningsrummet och snabbt in i duschen och sedan ut. Hade sådan ångest inför att visa mig inför någon så när jag och min kille myste och kelade och han sträckte sig för att ta av min bh trodde jag att det var början på slutet. Han har bara berömt mina bröst, men själv önskar jag att de ville vara lite mindre och mindre hängiga och att jag faktiskt hade bröstvårtor, vilket jag inte har om de inte är hårda. Tack för ett jättebra inlägg :)
Elin27.01.16 kl. 19:12
Ja men exakt, känner så igen mig i din historia. Fast som tur har ingen som sett mig naken ifrågasatt mina bröst, kanske för att jag aldrig visade mig helt naken inför klasskompisarna. Barn kan säga så himla dumma saker ibland. Himla sorgligt att det påverkade dig, men jag förstår exakt. kram!
30.01.16 00:13
Den här texten fläckade ner min tröja med mascaratårar.
Jag har, så länge jag kan minnas, haft grova komplex över mina bröst. Först var de för små, för långt isär. Nu har de fel form och vårtgårdarna är för stora. Jag vägrade visa mig naken för någon i många, många år. Mina bästa vänner i högstadiet kunde liksom vara nakna med varandra, men jag kunde inte vara med, på grund av den otroliga skammen jag kände över min nakna kropp.
Förra året visade jag mig naken framför en annan människa för första gången sedan jag var liten. En person som jag litade på.
Det var så otroligt befriande. Min stora skam, ute i liften, och det spelade liksom ingen roll? Hon brydde sig ju inte! Det var en helt unik lättnad som följde.
En dag så var hon arg på mig, min allra bästa vän. Vi var med några andra kompisar, och jag var väl irriterande, och hon slängde det ur sig.
Att jag har fula bröst.
Att om vårtgårdarna vore lite lite större så hade hon fått lov att ringa efter sjukvård.

Det tog någon sekund. Att förstå. Vad hon nyss sagt, framför alla våra vänner.
Jag tror inte att jag någonsin kommer komma över det här. Jag ser inte en framtid där jag vågar duscha på gymmet. Eller ha sex utan BH.
Jag tror inte att jag någonsin kommer kunna ge någon min tillit på det sättet igen. Jag vet att jag aldrig kommer lita på henne mer.

Tack. Tack för att du skrev det här inlägget. Tack för att jag, för första gången på många år, inte behöver känna mig ensam.
k27.01.16 kl. 21:16
Herregud, kära nån, hur KAN man säga en sådan sak ens till sin värsta fiende? Hoppas du dumpade den "vännen" snabbt. Så där säger man fan inte, blir riktigt arg nu. Vilken fruktansvärd människa! Jag lovar dig att du kommer hitta kompisar som inte kommer yttra ett kritiskt ord om din kropp bara du letar lite till, kompisar du kan lita på. Mina bästa vänner träffade jag först efter att jag fyllt tjugo. Och du är inte ensam, det är flera som kan relatera till dessa enorma bröstkomplex och att inte våga visa sig utan BH, jag har också varit där. Det tar ett tag att komma över, men jag vet att du också kan nå dit om du vill. Du är värd det. KRAM på dig.
30.01.16 00:18
Fin och kraftig text, Nanó! Jag har själv alltid haft mindre bröst och varit okej med dem då jag som yngre ändå aldrig klädde mig så att de framhävdes. (De har aldrig heller varit i vägen när jag tränar eller varit tunga att bära). Jag ville aldrig framhäva dem för blickarna gjorde mig obekväm. Förra våren var jag på en dejt där snubben kommenterade mina bröst på slutet: att de verkade vara små men att han nog skymtade något under blusen i varje fall. Inte så smidigt av honom, för det var sista gången han såg mig och skymten av mina bröst. Det bästa med brösten är ju att de är så mjuka och att det känns bra när en person, som man tycker om, rör dem. Inte sant?
Riina27.01.16 kl. 22:11
Herregud, vilken snubbe. BRA att han inte såg dig nåt mer, vilken jubelidiot. kram.
30.01.16 00:19
Det är tråkigt att du mådde som du gjorde, du borde ha haft någon att prata med och du kanske skulle känna helt annorlunda idag. Problemet är att när man spenderar en massa onödiga pengar på att operera sig för att bli som "alla andra" (vi ser ju alla olika ut och inget varar för evigt), genom att anpassa sig och foga sig efter media så ger man fel signaler till andra unga tjejer. Man säger att det är okej att spendera pengar på att förändra din kropp permanent, att det är normalt och att det är fult att se ut som den man föddes. Man påverkar samhället. Det bästa är om alla hade styrkan att stå emot, att kvinnor tillsammans stod upp mot medias sjuka ideal. Kanske jag inte förstår för att jag alltid har haft bröst (som dessutom är i vägen och ger mig ryggont), men jag har alltid avskytt min näsa och står inte gärna framför kameran pga den. Men om jag opererar den har jag misslyckats och om 10 år kanske jag inte alls bryr mig om hur den ser ut.
Mikaela27.01.16 kl. 22:19
Det är säkert bara du själv som tänker på din näsa, liksom jag endast själv tänker på mina bröst. Tillsammans är vi starka! Screw skönhetsnormer.
30.01.16 00:21
Om jag av någon anledning skulle fråga någon hur hennes bröst såg ut, skulle jag göra det för att få se dem, och avgöra själv. Mitt tycke om utseendet utesluter inte hennes tycke om det och ingen borde tvingas att tycka så heller. Nu skulle jag dock aldrig fråga, och har aldrig gjort det, utan istället vänta/väntat tills jag fick se dem. I slutändan är det så att du får tycka om eller ogilla dina egna bröst (ja, klart som fan man får ogilla estetik på sig själv, smak väljer man inte!). Det är heller inte en jäkel som äger någon rätt att bestämma om jag får ha en smak på utseendet av andras bröst heller - för en smak har jag - oundvikligen och oavsett om det finns eller inte finns normer i samhället.

En smak har vi alla, och kommer för all evig tid ha, om allt. Vare sig smaken tillåter en eller flera saker att gillas på samma gång eller inte.
Bow27.01.16 kl. 22:58
Visst, smaken är delad som baken. Jag tänker inte tvinga någon att gilla mina bröst men tror att det i stor utsträckning är den bildvärld vi omger oss av som formar vår smak, tror inte du?
30.01.16 00:24
WORD!
Frida28.01.16 kl. 03:49
Alltså! Tack.
30.01.16 00:24
Jättebra text. Det är ju så knepigt detta, som "Bohemian Maggie" nämner i kommentaren ovan, med de två lägrena; å ena sidan se som anser att individen ska äga rätten att göra som hen vill och om en bröstoperation är det som får hen att må bättre så är det en given lösning... å andra sidan de som problematiserar de "stereotypa" brösten som gör vår underbara mångfald till "rätt" och "fel". Det är förstås inte fel på att smak och att tycka - men var kommer vår smak ifrån? Ska vi verkligen följa vår smak om den kommer ifrån en så obehaglig källa? ...men samtidigt kan vi inte bara trolla bort vår "smak" och våra stereotyper, bara för att vi ser dem... och om nu dessa "ingrepp" (varken det gäller bröst, könsorgan eller något annat) faktiskt kan få en person som mår jättedåligt att må bra (för sådana historier har jag trots allt hört) - ska jag anse mig ha rätt att säga att det är absolut fel? Ska vi vara pragmatiker eller idealister? Jag vet verkligen inte. Världen är bra knepig.
Johannes28.01.16 kl. 21:56
Ja, visst är den knepig? Och tack.
30.01.16 00:22
verkligen så jävla bra skrivet, behövs inte sägas mer.
:)28.01.16 kl. 22:07
TACK <3
30.01.16 00:22
Så rätt. Du är grym, Nanó. Åh, vad detta behöver höras. Hoppas fler tjejer börjar tänka som du - alla bröst är underbara!
Peter29.01.16 kl. 12:17
Tack bästa Peter! Blir så glad.
30.01.16 00:21
Såå grymt bra skrivet! Jag är mamma till en 2 årig dotter och har redan två bekanta som fyllt brösten efter amning för att få dem att se ut "som före amningen". men ingenting är ju lika som före man fick barn, så varför skulle brösten vara det. Är så trött på detta egocentriska smhälle där det är okej för en mamma till tre flickor att öppet tala om att hon tänker ta silikonbröst! Hur skall vi någonsin kunna ge våra döttrar ett bra självförtroende när det gäller deras kropp, när vi själva står där med silikon tuttar och fyllda läpper! Det är väl lika bra att börja samla till plastikoperationer åt sina flickor istället för körkort nu genast! Blir såå besviken på det här samhället! Hälsningar av en som blev kallad "plankan" flera år i högstadiet (är nog e planka ännu också =) )
Mamman01.02.16 kl. 12:04
TACK! Ja, what's up med denna obsession angående att se ut som "innan man fött barn och ammat"? Blir så ledsen på att samhället vill att kvinnor ska vara evigt unga och orörda. Förstår din tanke angående att det är dumt att prata om skönhetsoperationer inför sina barn, men tycker det är en svår fråga då det redan sätts så mycket krav och press från samhället på vad en bra mamma är! Papporna slipper liksom undan med så många fler misstag! Om du fattar vad jag menar :) High five for plankor by the way!
01.02.16 22:11
Till k
Jag blir så innerligt ledsen, uppgiven och rent ut sagt förbannad av att läsa vad du skriver. Inga bröst är fula, INGA!!! Nu har jag ju inte sett dina, men jag är helt övertygad om att jag skulle tycka att de är vackra! När jag var yngre drömde jag om större vårtgårdar. Mina är så yttepyttesmå att jag länge trodde att jag aldrig skulle kunna amma. Men det gick! För vet du vad, våra bröst är fantastiska!! Jag hoppas och önskar att du någon dag blir bekväm med dina bröst och vågar älska utan BH och duscha på gymmet. Kram!
You go girl!01.02.16 kl. 15:18
Hej, jag är bara 11år jag har blivit retad och mobbad bara för jag har lång näsa jag vill operera min näsa men jag är för ung. Jag gråter också jag lovar du är inte den en da. Plus ingen är perfekt!! Man måste inte bli perfekt för att vara en männiksa! När du är typ 16\18år kan du planera om att du ska operera elr inte? Men du måste inte hata det! Tänk alltid att det fins människor som hatar också nån stans doms kroppsdel! Var inte ledsen!
Inci yeser 13.07.16 kl. 17:24

Fredag

 

Igår var en rätt sugig dag. Väntade på livsavgörande besked från en läkare och jag kunde inte koncentrera mig alls och jobbade inget alls, vilket i sin tur fick mig att känna mig oproduktiv och ja ni hör ju. Som tur var läkarens besked inte det värsta jag hade föreställt mig men jag vågar ändå liksom inte lita på att det blir bra? Började gråta när jag hörde nyheterna för att det var så överväldigande. Såg Vivian på kvällen. Vi var båda rätt trötta av allt som pågår i våra liv just nu. Trots trötthet lagade vi helt av misstag den godaste soppan både hon och jag någonsin ätit. Sen låg vi på soffan och värmde varandras fötter tills det blev natt.

 

Hursomhelst, jag ville dela med mig av de senaste intervjuerna som landat på Ratatas framsida!

 

Han har en miljon lyssnare på Spotify

Har du hört om Tomppabeats? Tomi Lahtinen är en beatmaker från Helsingfors med fler lyssnare och följare på Spotify än många kända finska musikartister. Han blev stor genom musikplattformer som Bandcamp & Soundcloud och de flesta lyssnarna bor utomlands, så han är inte direkt någon kändis i Finland. Har själv lyssnat på hans beats i typ två år, men kände att jag ville veta lite mer om vem den här personen faktiskt är. Klicketiklick!

 

Brustna hjärtan och mörka klipprumsnätter

Hanna Nordenswan har precis blivit klar med sin Master i dokumentärfilm i en konstskola i NYC, vunnit Kim Wall-stipendiet och är aktuell med en minidokumentär om brustna hjärtan. Hanna har mycket smart att säga, läs intervjun här.

 

När välmåendet är viktigare än prestation

Corinne Grönholm är f.d. elitidrottare som fick lägga av när kroppen började ge upp. Hon verkar så otroligt harmonisk och ha fokus på vad som är viktigt, läs mera här. 

 

Ha en fin fredag, ni 

26.10.2018 kl. 12:46

Skitsnack om konstvärlden och andra överlevnadsstrategier

 

Sov extremt dåligt inatt p.g.a. något tråkigt som hände igår kväll men lyckades ändå skriva ihop en artikel till framsidan innan lunch. Visst följer ni artiklarna som dyker upp där två gånger i veckan? Det är så himla kul och intressant att skriva dem!

 

Här är länkar till artiklarna som ligger uppe på framsidan just nu:

 

Foto:Theo Elias

 

Skitsnack om konstvärlden och andra överlevnadsstrategier

 

Pinfärsk intervju med konstnären och konstkritikern Helen Korpak om hennes tankar om konst och övriga aktualiteter. Håller så med Helen om problemen i konstvärlden. Så sjukt att en värld som ska slå ett slag för kreativiteten ändå är precis lika gubbsjuk, rasistisk och kapitalistisk som resten av världen. En av orsakerna till att jag tagit paus från konstvärlden.

 

Foto: Staffan Sundström för Mannström Jewellery

 

Yrket med den mytiska auran

 

Jag bad den otroligt talangfulla smyckesdesignern Matilda Mannström berätta om sitt mytomspunna yrke. Den här tjejen, hon vet exakt vad hon vill göra och hon gör det så himla snyggt. 

 

 

En låt om den krympande människan

 

Poeten och musikern Rickard Eklund har nyligen släppt en himla vacker singel. Förresten - aå himla befriande med människor som testar crowfunding för sina projekt! Tror själv jag är för blyg för att våga en sådan sak.

 

 

"Jag satt ett halvår med uppspärrade ögon och undrade vad jag missat. Varför är alla så arga?"

 

Jag kollade läget med författaren Anna Lindholm. En artikel om att upptäcka feminismen på en arg, feministisk kurs i högskolan. Och vad blir bok nummer två efter Projekt Ines?

 

 

Finlandssvensken som jobbade med Vogue

 

Rubriken säger allt! Vem vill inte veta hur det är att jobba med så tunga namn inom modeindustrin? Plus att Henrika verkar vara en himla trevlig person.

 

 

Jag skulle förpassa mig själv i kategorin mikroinfluencer

 

En snabb koll med vad Ratatas grundare Karin Lindroos håller på med! Hon pratar om sommaren som gått, hösten som kommer emot och lite bloggar såklart!

 

 

20.09.2018 kl. 14:05

Bed Scenes

 

 

Utöver mitt egna magisterarbete har jag också skrivit texterna till Oonas magisterarbete "Bed Scenes" som består av två böcker (hon studerar grafisk design vid Akademin). Texterna har hon mycket snyggt flätat in i sina illustrationer och jag tycker det hon gör är helt fantastiskt vackert och framförallt eget.

Det var första gången jag någonsin skrivit på engelska och jag måste säga att det var en utmaning att skriva på ett språk som inte flöder lika fritt som mitt modersmål. Visst, jag har levt mitt liv på engelska (och nederländska!) i fem år men det var troligen sista gången jag någonsin skrivit något på ett annat språk. Tyckte dock det var ett inspirerande tema att skriva om. Vad händer egentligen i en säng? Det är en plats för kärlek, sex, gräl, sjukdom, lättja, mardrömmar och så himla mycket mer. Jag vet inte ifall jag kommer publicera texterna här på bloggen då jag inte är helt nöjd med dom, men några bilder från  boken kan jag i alla fall bjuda på.

 

28.06.2016 kl. 01:39

Jag behövde dig också, men du behövde mig alldeles för mycket

 

 

Året började inte som vi hade önskat oss. Du var stressad, deprimerad och hade migrän som hade pågått i flera dagar, som kom att pågå i flera veckor. Tur att vi ändå förstår varandra. Jag dras ju själv ner i samma helvete när jag minst anar eller vill.

Vi åkte hem till Belgien och tog motgång efter motgång. Jag fick nog. Skulle tillbaka till Finland, behövde inspiration, behövde frihet. Du protesterade. Jag behövde utrymme. Du behövde mig. Jag behövde dig också, men du behövde mig alldeles för mycket.

Den där morgonen i slutet av januari satt vi på tåget som vanligt, fast den här gången var det bara du som hade  skolväska. Klockan var kvart över åtta, vi hade stigit upp ungefär två timmar tidigare. Jag kände inte så mycket. Vi klev ut vid centralstationen, gick i samma fotspår som alla andra morgonar. Vi kom till rulltrappan som ledde uppåt, iväg från tunnelbanestationen du brukade ta. Vi grälade om något. Vi skildes åt i ilska men jag grät när jag såg dig gå.

Januari var redan mörk men jag reste till mörkare trakter.

Saknade dig hela tiden.

 

(text från 2012)

 

01.02.2016 kl. 02:27

Dinosaurieväldet i Bryssel

 

De senaste dagarna har jag suttit och filat på min portfolio. Medan jag städat min externa hårddisk i jakt på material har gamla texter dykt upp titt som tätt. Idag tänkte jag publicera en text från 2013 när jag blev ombedd av EBL att skriva om min relation till EU inför EU-parlamentsvalet.

 

____________________________________

 

Det var i slutet av april, 2011. Jag hade precis kommit hem efter en två veckor lång vistelse i Belgien och jag hade fortfarande ont i käkmusklerna efter dessa två veckor fyllda av både djupa samtal, skratt och tårar. Min mamma dukade fram nybakat bröd. Pappa hade kokat te. Familjens hundar låg som vanligt och snusade vid våra fötter under matbordet.

“Mamma, jag vill åka tillbaka” började jag.

Min mamma visste. Hon visste att jag ville tillbaka. Hon såg det när jag kom in genom dörren, hon visste det när hon såg mig le. Innan resan hade jag inte lett på månader. Och visst blev det ju så också. Jag åkte tillbaka. Jag inte bara åkte tillbaka - jag flyttade.

 

Det pratas mycket om att Europas invånare inte känner sig särskilt delaktiga i den Europeiska Unionen. På sätt och vis kan jag förstå det. När jag gick i gymnasiet upplyste en kurs i samhällskunskap oss om hur EU fungerade men det kändes ändå ganska långt borta. Nu har den saken förändrats för min del. Att jag blivit mer mottaglig för en europeisk identitet än gemene finländare går dock i parallell linje med att jag flyttade utomlands för ett par år sedan. I Belgien definieras jag som EU-medborgare, en något bredare identitet än finlandssvensk, och som EU-medborgare är jag jämlik med de andra belgiska studerandena i skolan. Var jag än befinner mig inom EU (förutsatt att landet undertecknat Bolognadeklarationen) är jag dessutom mer eller mindre jämlik med de som har samma utbildning.

Min relation till EU är dock av den mer ambivalenta sorten. Jag har alltid varit för öppna gränser och frihet att välja boplats. EU har i mitt fall betytt rörelsefrihet, utbildning, erfarenhet, större kontaktnät, nya vänner och kärlek. Då måste vi komma ihåg att jag har privilegiet att vara född inom EU -  de som är födda utanför är inte nödvändigtvis alltid lika välkomna. Det är också farligt att glömma bort att det inom EU-parlamentet finns ett demokratiskt problem. Medelåldern i EU-parlamentet är väldigt hög, hela 55 år*. Det är närmare tio år äldre än medelåldern i Sveriges och Finlands riksdag. Även andelen kvinnor är betydligt lägre i EU-parlamentet än på hemmafronten. I EU-kommissionen ser det inte alls yngre ut, bara äldre. Det förekommer med andra ord en sorglig enfald av äldre män som styr och ställer i två överstatliga organ vars beslut väger mer än vårt eget lands lagstiftning.

Jag vill verkligen tro på ett europeiskt samarbete. Men för att samarbetet ska gynna framtiden behöver vi ett yngre och mer jämställt EU-parlament - ett parlament som inte röstar för bakåtsträvande beslut, beslut som sätter storföretagens makt över statens, resulterar i försvagad kemikalielagstiftning och minskat fokus på rättigheten till abort, homosexuellas rättigheter, sexuell hälsa och våld mot kvinnor. Detta är exempel på bara några saker som nyligen varit på tapeten. EU har gynnat mig i rörelsefrihet och i mitt val av utbildning, det tänker jag inte förneka. Jag kan inte heller förneka att jag är en privilegierad, vit, frisk kvinna med ekonomisk möjlighet att resa, född inom EU. Men mitt liv handlar inte bara om mig, mitt liv handlar om så himla mycket mer än så. Det handlar om mina systrars rätt till abort, mina barns rätt till en kemikaliefri framtid, mina homosexuella vänners rätt till kärlek, våra länders rätt att säga stopp när ett företag gör någonting som är fel och varje människas rätt till ett tryggt hem.

Som unga EU-medborgare är det vårt ansvar att lära oss om vad som pågår i Bryssel och framförallt att rösta. Samarbetet länder emellan ska vara någonting utvecklande för Europa, något som vi kan se tillbaka på och tycka “det där beslutet förde våra länder i rätt riktning!”. Frågan är bara ifall det går att ta sådana beslut ifall inte dinosaurierna i EU genomgår en extreme makeover först.

 

* Siffror från det förra parlamentsvalet. I det senaste parlamentsvalet sänktes medelåldern till 51 och andelen kvinnor höjdes till 37%. Vi går åt rätt håll, men alldeles för långsamt.

 

(text publicerad i EBL 5/2013)

 

10.01.2016 kl. 13:49

Solen har redan varit uppe i tre timmar

 

 

När jag tar mina första fotografier av Danfei och hennes pojkvän säger hon tyst åt mig att hon aldrig kommer kunna visa dessa fotografier till sina föräldrar. Mina bilder är tagna i hennes pojkväns lägenhet, var de bor tillsammans. Nej, det är helt otänkbart! säger hon. Par som inte är gifta får inte bo ihop och ska inte sova ihop, så är det helt enkelt. Det är inte första gången jag hör detta. Trots det är den lilla byn intill universitetet fylld av par som smakar på sambolivet. De har alla dubbla bostäder, varav ena bostaden alltid står tom. Sunmeng, en 30-årig vän till mig som också bor med sin flickvän, använder endast sin lägenhet när flickvännens föräldrar är i stan. Då får han ta sitt pick och pack och gömma sig där han är skriven.

Vi har bestämt att hon ska komma över klockan åtta på kvällen. Det är mörkt utanför och termometern visar plus 28 grader. Jag sitter i mitt rum på internatet vid Konstakademin i Guangzhou, sydöstra Kina.

Det knackar på dörren. In kommer Danfei, som jag tidigare fotograferat, iförd pyamas. Hon överräcker en typisk gatukökspåse. "Har du ätit middag redan, Nanó?" frågar hon. Det har jag inte. Jag äter glatt av hennes hämtmat och lagar kvällste åt oss båda. Vi pratar om allting mellan himmel och jord och skrattar åt våra kommunikationsproblem. Min kinesiska är nästintill obefintlig och Danfeis engelska är si och så. Hon spenderar nästan varje eftermiddag i skolbiblioteket för att öva och går en kurs i engelska som ska hjälpa henne att klara av det stora engelskaprovet. Danfei har ett mål. En vacker dag ska hon komma in på New York Universitys magisterprogram för filmfotografi. En dröm för vilken ambitiös studerande som helst och en dröm för en ung kvinna som vill förverkliga sig själv. Men först måste hon lära sig engelska.

"Varför vill du studera i USA?" frågar jag henne. Jag anar plötsligt allvar i hennes ögon.

"Jag älskar såklart att göra film. Men, ifall jag kommer in vid universitetet i New York så kan min pojkvän följa med. Och sedan kan vi stanna där."

Min följdfråga blir varför hon vill stanna i USA. Amerika är väl inte så speciellt längre, tänker jag. Det Kina som Danfei och jag befinner oss i idag är väldigt annorlunda från det Kina som fanns för 30 år sedan. Kinas fasad utåt har moderniserats. Landet är en stark utmanare på världsmarknaden och inom många industrier upprepas orden – framtiden finns i Kina.

“Min pojkväns föräldrar... de är konservativa. Ifall vi gifter oss får vi inte heller bo tillsammans, de vill att vi flyttar in med dem under samma tak. Ingen av oss vill bo med hans föräldrar, vi vill ju ha vårt eget liv. Jag bryr mig inte ens om jag inte får något jobb efter studierna, vi kan väl öppna ett kinesiskt matställe i New York ifall inget annat fungerar. Men det är ju inte ens säkert om jag någonsin kommer iväg, på engelskaprovet får jag bara hälften rätt...”

Tårar rinner ner för Danfeis kinder. Hon torkar dem med en pappersnäsduk. Jag lägger handen på hennes axel och säger att allt ordnar sig. Det kommer alltid en ny chans. Om hon inte klarar av engelskaprovet i år så kan hon försöka nästa år igen. Inombords är jag omtumlad.

“Jag planerar att åka till min mormor om fyra veckor så jag får studiero. Då kan jag öva engelska från morgon till kväll i ett par veckor. Jag ska vakna klockan sex varje morgon, när alla andra ännu sover. Det är då jag lär mig engelska bäst, när jag precis har vaknat.”

Lite senare följer jag henne till busshållplatsen var pojkvännen väntar med sin cykel, som så många gånger förut. Han hämtar alltid henne trots att deras lägenhet bara ligger tio minuter bort. Jag säger hejdå till mina vänner och börjar vandra hemåt. Jag vänder mig om iakttar paret. Danfei skrattar och pratar, pojkvännen lyssnar och klappar henne ömt på ryggen. Han har saknat henne. Hon märker att jag tittar, och vinkar en gång till. Jag vinkar tillbaka.

En månad senare vaknar jag på den hårda madrassen i mitt rum på internatet. Klockan är nio. Jag öppnar förstrött en ny förpackning med grönt te och kokar upp nytt tevatten i vattenkokaren. Jag drar undan gardinerna och låter ljuset komma in i rummet.

Solen har redan varit uppe i tre timmar.

Danfei likaså.

 

(bild & text från 2013)

 

14.12.2015 kl. 19:45

.


jag begick det största brottet av alla
jag får tacka och ta emot
"vet du hur ont det gjorde?
att hänga på en lina mellan allt eller inget?"

jag har också fått mina drömmar krossade,
jag har fått min beskärda del av smärta, tack
mera ont ville jag aldrig ha
men mera ont kom jag att orsaka
och mera ont kom jag att få

 

11.11.2015 kl. 14:34

.

 

Även de vackraste av personer
kan bära på ljuva synder

 

19.10.2015 kl. 20:25

Ingenting

 

 

När man går igenom sina nyaste fotografier och insikten väller över en som en våg. Vilken fuck-up man är, vilka misstag man har begått, hur mycket dumt som sagts och gjorts.

När man inser att du ännu är där.

Ingenting går att jämföra med det.

 

 

03.10.2015 kl. 14:48

 

 

Nanó

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Norden för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 

 

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången