Är så lack på mitt kontorsjobb var jag var förra året. På grund av misskommunikation verkar det som att jag inte kan jobba där i år. Hur typiskt?
I alla fall, som tur är detta Antwerpen var det är lättare att hitta småjobb än i Åbo. Finaste V trollade direkt fram två jobbmöjligheter till mig ifall misstaget i min jobbansökan till kontorsjobbet inte går att rätta till.
Det ekar lite tomt på bloggen just nu eftersom det enda som snurrar i huvudet är utställningen. Den 17 juni närmar sig med stormsteg! Efter månader av möten med kuratorer, yrkesverksamma konstnärer, lärare och tidigare elever som nu är ute i arbetslivet känner jag mig säkrare men samtidigt också lite osäkrare i hur jag kommer att bygga upp min utställning. Det största misstaget jag gjort tidigare år för mina juryutställningar (har ju gjort 3 stycken tidigare som övning inför detta år!) är att jag inte frågat efter tillräckligt mycket feedback från proffs och därmed inte lärt mig att öppna upp mina tankar och våga tänka steget längre. När man lärt sig att tänka på ett visst sätt är det svårt att bryta sig fri från det om man inte kommunicerar tillräckligt med andra som kommit längre än en själv.
Kan ibland även känna att det har stjälpt mig många gånger att jag växt upp i en kultur som strävat efter likriktning och "lagom" istället för en kultur som uppmanar till att man får vara eccentrisk och göra saker på sitt eget sätt. Känner dock att jag efter fem år har mognat tillräckligt både vad gäller konceptuellt tänkande, presentation och det visuella för att jag ska känna mig värd att kalla mig själv Master of Fine Arts när jag får min efterlängtade examen i juni. För mig var det en enorm skillnad hur redo jag är att ta mig an världen efter min kandidatexamen och hur jag känner mig nu, nära inpå magisterexamen. Kan lugnt säga att jag knappt hade en aning om vad jag gjorde när jag fick kandidatexamen. När jag tänker på utställningen jag byggde för två år sedan vill jag helst gömma mig i en buske någonstans. Om jag hade byggt den idag hade jag gjort allting t o t a l t annorlunda!
Nu måste jag gå och köpa (dessvärre dyra) ramar. Hela året har jag fått frågor av olika kompisar om vad jag sparar pengar till och då har jag hävdat att det bara är min livsstil. Nu när jag bygger en utställning som kommer kosta mig över tusenlappen kan jag med gott samvete säga att det inte bara handlade om min livsstil, det handlade om hela min framtid, haha. Det här kommer att låta extremt ofinskt, men - det handlar om vad jag känner att mitt arbete från två år tillbaka är värt. Det handlar om att jag inte förmår köpa billiga ikea-ramar till bilderna jag kämpat med så länge, om att jag inte vill att gallerister och kuratorer ska se mitt arbete printat på "första försöket" utan istället på omsorgsfullt utvalt papper med precis rätt känsla, om att jag själv trycker och handbinder alla 100 böcker som kommer bli den första upplagan av "Only Last Year I Started Wearing Pink" istället för att söka efter en lösning som innebär kompromisser.
Nu känner jag mig lite som en konstnärs-Blondinbella som pratar om det jag gör på det här sättet, men ja - det är sen synd! 
.jpg)
.jpg)
