Onsdag

Publicerad 12.10.2016 kl. 12:27

Jag är i en stressig period och minsta lilla extra press är totalt handlingsförlamande just nu. Jag har sovit väldigt dåligt och inte haft aptit på ett tag och trots att genuint gillar att blogga kommer jag att hålla bloggen på sparlåga i en vecka eller två. Egentligen känns det dumt att känna sig tvungen att förklara sin tystnad på bloggen men det känns nästan mer stressande att inte säga någonting alls. Ta hand om er.

 

 

Kommentarer (4)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:
Kämpa på, bra beslut! Jag tycker din blogg blivit så inspirerande på senaste tiden :) sån ljuvlig motvikt till mitt halvtråkiga småbarnsliv just nu hehe.
Johanna12.10.16 kl. 16:01
tack! alltså, det låter kanske inspirerande för att det är lite annorlunda men i slutändan tror jag det är minst lika tråkig vardag som ligger och lurar i mitt liv som i de flesta andras. Fast på annan plats!
23.10.16 18:32
Även om jag blir glad varje gång jag ser ett nytt inlägg av dig på min bloglovin, så är jag en stort förespråkare av att sänka pressen. Det är inte värt att stressa över saker man kan lämna bort. Sköt om dig istället och hoppas stressen lättar snart!
Lina12.10.16 kl. 17:22
Tack! Det börjar kännas bättre. Du är så fin!
23.10.16 18:32
"Egentligen känns det dumt att känna sig tvungen att förklara sin tystnad på bloggen" Jag tror att människor har en tendens att överskatta de förväntningar som andra hyser ang. hur ofta eller regelbundet man borde blogga, logga in på FB osv. De flesta blir glada om de får läsa ett nytt inlägg men ställer inga särkilt stora förväntningar på bloggaren vad det gäller frekvensen av hennes bloggande och så vidare. Jag är också i en väldigt stressig period och känner empati till 100%. Det sämsta är just handlingsförlamningen, och det hjälper inte heller att "anstränga sig för att vilja vilja". Det är något paradoxalt med det: att anstränga sig för att *vilja* göra något som man för närvarande egentligen inte vill. Det är nog bäst all låta bli och sänka pressen en tid... Kanske fundera lite på vilka som är sina *egna* mål, sina egna förväntningar och värderingar, sin egen definition av framgång o.s.v. Ta hand om dig! Stor kram, Giulia :-)
Giulia17.10.16 kl. 17:46
Tack för peppen fina du!
23.10.16 18:33
Skriv när du känner för det! Du blev btw årets bloggveteran och årets blogginlägg för bröstinlägget när jag nominerade! Hoppas att du vinner för du jobbar så hårt för finlandssvenska bloggvärlden! kramar sköt om dig
Grön i Åbo17.10.16 kl. 21:36
åh tack snälla! vågar inte ens hoppas på att vinna något eftersom jag tror de flesta som är intresserade av Galan knappast läser min blogg. Men fint!
23.10.16 18:33

Första lektionen avklarad!

 

 

 

Idag fick jag träffa mina elever för första gången - en snäll grupp med tredjeårsstuderanden vid Akademin här i Guangzhou. Måste erkänna att jag fick lite panik förra veckan när min kinesiska kollega berättade åt mig att jag måste prata så långsamt och med så enkla ord som möjligt. Jag är en van användare av rätt akademiska termer i konstsammanhang men jag fick gott betyg av min kollega efteråt. Han hjälpte även till att översätta det som inte förstods av eleverna. Med mig till lektionen hade jag mina egna arbeten i en mapp, powerpoints med typ 160 slides, schema, hemläxor och mera energi än vad jag hade förväntat mig efter 4 timmar nervositetssömn. Är så himla himla glad över hur bra det gick. Det här kommer låta lite karriärsrunkigt men ingenting ger mig en sådan kick som när jag skapar ett eget jobb åt mig och det lyckas. Har jobbat på detta projekt i två år och nu är det äntligen igång! Fick även bra feedback av eleverna  som verkade entusiastiska inför kursen.

 

 

I övrigt känns det bra att äntligen ha hittat till ett helt okej internet (och kunna ta hand om Ratata igen, kändes så misslyckat att inte kunna ta hand om allting som vanligt) även om det tar minst tio gånger så lång tid som vanligt att ladda.

Åkte ut med Chans bil igår natt och fotograferade i ett område på en ö intill University Island var jag bor. Det var en kväll jag kommer leva på länge. Guangzhous varma, fuktiga nattluft mot min hud är bland det bästa jag vet. Att kombinera detta med bra sällskap och en kamera var så himla fint. Vi kom överens att åka tillbaka en annan natt.

 

 

Nog med dagboksblogg, nu ska jag lämna biblioteket för att gå till mitt rum och byta om och sedan ut och springa. Den fula gröna tapeten i mitt rum på bilden ovan rev jag förresten bort under något slags inredningsanfall jag fick igår kväll. Kanske nästa inlägg får bli ett inlägg som visar hur jag bor!

puss på er ♡

 

Publicerad 07.11.2016 kl. 08:29

Den ofrivilliga internetdetoxen

 

 

En vecka har gått här i Guangzhou.

Det är nog den här veckan som jag har insett hur otroligt internetberoende jag är. Hela första veckan här i GZ kändes otroligt frustrerande p.g.a. avsaknaden av nät. Dock har jag inga planer på någon riktig internetdetox. Det är via nätet jag jobbar, gör research, håller kontakt med vänner och får utlopp för kreativitet. Tyvärr passar det bara inte ihop med min livsstil även om det skulle vara intressant att prova. Jag kommer med högsta sannolikhet inte ens att få något nät till mitt rum p.g.a. kinesisk byråkrati, men har i alla fall nu hittat till ett bibliotek var jag kommer att kunna sitta och jobba varje dag fram till klockan elva på kvällen. Plötsligt känns vardagen hanterbar igen.

Förutom internetpaniken under veckan har jag haft svårt att få någon bra överblick över alla bollar jag har i luften just nu. Det känns tokigt att klaga på saker som i slutändan är bra för mig, men det är bara så himla svårt att få någonting gjort när man måste koncentrera sig på 10 projekt samtidigt. Särskilt efter att ens livsplaner ändrats totalt och hela livet plötsligt blev ett frågetecken samtidigt som man sitter på andra sidan jorden och planerar lektioner utan internet. Känner inte att jag någonsin räcker till, hur jag än försöker.

Hejdå vecka 44. Vecka 45 kommer bli så mycket lättare.

 

Publicerad 06.11.2016 kl. 07:17

Vem du aldrig kommer att vara, vem du alltid kommer att vara

 

 

Det är när jag springer längs sjön som det slår mig varför jag kände en längtan efter att komma tillbaka. Palmbladen blir röda när de torkar ut och längst ut på bladen krullar de sig inåt. Gräset är pastellgrönt och byggnaderna går i ljusa färger. När solen går ner i mittens rike färgas allting runtomkring mig rosa och när det blir mörkt är över hälften av gatubelysningen släckt. Svetten rinner ner för min panna och jag känner hur mina kinder blir rödare för varje kilometer som passerar.

Det är efter att jag stretchat, duschat och lagt mig ner på min säng som jag i mina tankar syr ihop säcken, historien om dig. Vem du var, vem du är, vem du aldrig kommer att vara, vem du alltid kommer att vara. Alltid ute efter att imponera på andra, aldrig för att imponera på dig själv.

Det är när jag släcker lampan som mina tankar vandrar iväg till någon annan.

 

 

Publicerad 06.11.2016 kl. 06:55

Nanowrimo och yolo-cykelutfärd

 

 

Dagarna har hittills bestått av födelsedagsfirande, dagsfylla, yolo-cykelutfärd, fotande, middagar med mina kinesiska bästa vänner, lektionsplanering, nanowrimo, saknad av europeiska vänner samt åtta kilometer löpning. Kan inte vänta på att gå och springa imorgon igen. 

 

Har även lyckats använda upp över en tredjedel av en månads mobilnät på tre dagar och väntar ännu på eget Wifi. Till och med mitt usla gratisnät i Antwerpen känns som en åtråvärd lyx just nu. 

 

 

 

Publicerad 02.11.2016 kl. 17:49

En hälsning från Guangzhou

 

 

 

Jag tror inte någon kan ana hur mycket jag kämpat för att få upp detta blogginlägg. Har rätt dåligt och dyrt mobilnät och nästan samtliga appar och nätsidor jag använder är blockade. För det första är mycket mer blockat än förra gången jag var här och för det andra är skolan inte riktigt villig att ge mig eget Wifi eftersom kön till installationen är tre veckor lång. Aja, man får väl klara sig så gott det går. Det är omöjligt att göra något på egen hand pga hierarkisamhället. Har iaf bett Jenna sköta Ratatas framsida tills jag får ordning på mitt nät.

 

Har grym jetlag och känner mig lite förvirrad i allmänhet. Troligen pga vad som hände precis innan jag kom hit men också av att plötsligt vara tillbaka på en plats jag en gång studerat på och kallat hem och nu är jag plötsligt lärare här. Saknar mina bästa vänner hemma men som tur går det att whatsapp-ringa. Jag skulle nog dö om jag inte kunde ringa med minst en vän om dagen.

 

Allt är bra och jag har väldigt roligt med människorna jag bor med. Hoppas på att jag snart kan börja blogga en gång om dagen igen. Vi hörs snart.

 

Publicerad 01.11.2016 kl. 02:58

21:53

 

 

 

att vänja sig vid en kropp som inte var din får mig att undra vem du egentligen var

måste mitt du alltid vara du? eller kan du vara någon annan?

 

Publicerad 27.10.2016 kl. 21:34

Om att tänka framåt

 

 

 

Hej ni. Ville bara ge ett personligt tack till alla er som var så stöttande och fina i mitt senaste blogginlägg. Jag har nog inte ännu riktigt insett vad som hänt. Vet inte ens hur jag ska kunna berätta nyheten för min familj.

Jag försöker tänka framåt.

Jag törstar efter alla nya förälskelser jag kommer att få vara med om men samtidigt vet jag att någonting alltid kommer vara förändrat inom mig. Kommer jag någonsin att tro på evighetslång kärlek igen?

Jag vet inte.

Jag tänker också att det kanske inte spelar någon roll.

Just nu väljer jag att tro på stunden utan att definiera vad jag egentligen letar efter. Jag väljer att tänka på mina vänner. Mina vänner som skickar oroliga meddelanden, som är glada för min skull, som whatsapp-ringer mig medan jag diskar, som håller om mig om natten och pussar på min panna. Mina vänner som jag kan snacka om snubbar med flera timmar i sträck, som gör små små flätor i mitt hår på en fest, som vill se världen med mig, som vill jobba med mig.

Jag väljer att tro på flyktiga nätter, samtal på min säng fram till klockan tre på morgonen, hans isblåa ögon, starka övrekropp och svarta hår.

Jag väljer att tro på att jag är driven, genial och värd allting och lite till.

Jag väljer att tro på att jag inte alltid behöver veta vad som ska hända.

För det bästa kanske hände igår, kanske händer imorgon, kanske händer precis just nu.

 

Publicerad 23.10.2016 kl. 18:37

Om att göra slut

 

Det är alltid svårt att veta ifall man ska skriva om någonting i bloggen eller inte. Men ikväll känner jag för att skriva.

 

 

I tisdags flög jag till Åbo med en känsla i magen som sade att någonting var fel. Jag hade skjutit på att beställa biljetten till kvällen innan, var inte redo att lämna Antwerpen, hade inte haft aptit på veckor och allting kändes märkligt i allmänhet. Min tidigare enorma iver över att åka till Guangzhou var som bortblåst. Allt jag kunde tänka på var vad han skulle säga när jag skulle se honom på flygplatsen.

Jag fick varken en kram eller en kyss. Han bar min reseväska till bussen och när vi steg på förstod jag att jag nog aldrig kommer att bo i Åbo igen.

När vi kom hem till honom doftade det annorlunda. Han doftade annorlunda. Han var annorlunda. Sänglakanen var bytta. Han sa att jag också doftade annorlunda. Han hade rätt.

 

 

Vi hade samtalet vi båda hade bävat för i månader.

Sedan tog jag mina saker och åkte hem till Julia.

Nu funderar jag mest på vad som händer när man lämnar sitt livs största kärlek bakom sig.

Om någonting någonsin kan bli lika stort som det som en gång var det största.

Om någonting någonsin kan bli lika himlastormande vackert. 

 

 

En dag blir han någon annans du.

Någon annans ögongodis en söndagsmorgon då solljuset träffar hans ansikte där han ligger i sin spritluktande säng i en etta någonstans i Studentbyn.

Någon annans långa, gängliga drasut med sitt flirtiga leende, stadens stiligaste näsa, trygga ögon och ett långt, vågigt hår, tjockare än en hästman.

Någon annans eviga tuggmotstånd - envis som en åsna och stolt som ett fullblod.

Någon annans cigarettändare som kanske blir ett hett engångsligg. Flergångsligg om hon har tur.

Kanske till och med hennes orsak till att en dag skriva om den himlastormande kärleken.

 

Publicerad 21.10.2016 kl. 22:30

när det tar slut / början på något nytt

 

 

Nästa vecka åker jag för att bo på andra sidan jorden fram till jul. 

 

 

Publicerad 20.10.2016 kl. 17:11

 

 

Nanó
// Brabo Babe

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Finland för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 
Kärleksbreven kan ni skicka till
nano@ratata.fi

 

 

Mer information om vad jag gör finns på min hemsida och i min kreativa portfolio.

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången

 

 

Mina bästa 

Astrid

Caroline

Emily

Fia

Hani

Hanna

Julia

Karin

Liisa

Linnéa

Maggie

Mikaela

Milia

Miilo

Peppe

Riina

Rofa

Sara

Satu