Jag vill bara kunna läsa igen

10.07.2017 kl. 17:19

 

När jag började gå i kbt för ett halvår sedan frågade min terapeut vad jag vill få ut av terapin. Efter en stunds tänkande började jag, oförmögen att hålla någon form av röd tråd, svamla om minst tio olika saker samtidigt. Min enda konkreta tanke minns jag dock med klarhet.

Jag vill bara kunna läsa en bok igen.

Sedan hösten hade jag inte klarat av att läsa. Jag hade inte tillräckligt med ro för att sätta mig ner och ge mig själv tid, eller rättare sagt, fritid. Allt jag tänkte på var att jobba mig framåt, att jag måste vidare i livet, men min koncentration var lika med noll. Min hjärna var slutkörd.

Att läsa en bok är ingen effektiv syssla. Att läsa en bok är något man gör när man har tid, när man är ledig.

Jag var aldrig ledig. Jag hade blivit den typen som inte var ledig. Jag måste göra. Genom att göra fanns jag. Genom att producera fanns jag. Jag var inte värd någon fritid.

Det är inte första gången jag haft problem med det snabba tempot och de höga kraven jag brukar utsätta mig själv för. Detta var dock första gången det gått så långt att det kändes som att jag var som en guldfisk i ett akvarium fyllt av trögflytande vatten. Liksom tidigare började jag glömma bort siffror och koder, men nu var även ljud och röster svåra att lyssna på. Jag kunde inte alltid fokusera blicken. Det hade blivit svårt att läsa, svårt att ta in information. Mina texter hade plötsligt fler stavfel än förut. Destruktiva beteenden hos mig uppenbarade sig. Mina ätstörningar gjorde en comeback.

Jag skulle inte säga att jag direkt var utbränd men min hjärna hade bara antagligen väldigt svårt att bearbeta alla förändringar, alla människor som kommit och gått, alla projekt som avlöst varandra. 

Nu är det i alla fall dags att börja om, tänka om, göra om.

Det låter som ett riktigt bra mål med terapin, Nanó. Ska vi boka in en ny tid till nästa vecka?

Än är det inte dags att börja läsa böcker igen men en dag vet jag att jag kommer vara där. 

 

Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 4 med bokstäver:
Åh, vad jag känner igen det du skriver. För mig var det en kombination av många år av höga krav på mig själv, depression samt en plötsligt fysisk sjukdom.
Jag försökte lyssna på podd, men det gick inte. Jag försökte lyssna på musik, men det gick inte. Oförmågan att ta in och bearbeta yttre stimulin var helt försvunnen. Jag minns en gång då min vän försökte ha en konversation med mig, men jag försod inte ett ord. Jag såg att hennes mun rörde sig, jag hörde att hon pratade men jag visste inte vad hon sade. Otroligt skrämmande känsla.
Det är 9 månader sen nu. Idag lyssnade jag på podd i en timme och är väldigt stolt.
Hedenandis10.07.17 kl. 19:18
tycker också det är ett bra mål :) och ja en dag kommer du att vara där! vet det för har också tagit mig dit, var så stolt i våras första gången jag läste ett kapitel i sängen utan att somna och första gången jag såg på en hel film ensam utan att pausa mitt i och börja med nåt annat. puss!
kunnon bööna aka kaffebönan12.08.17 kl. 18:25

Lärdomar från åren som gått

Det är ju ett tag sedan nu, men när jag frågade er om önskeinlägg i höstas kom en del frågor upp som jag har svarat på men inte publicerat ännu. Eftersom de flesta frågor var rätt "djupa" tänkte jag göra mer enskilda inlägg om dem. Här kommer fråga numero uno:

 

Vad har du lärt dig med åren? Ex. insikter du fått eller åsikter som ändrats då du blivit äldre, vi alla utvecklas ju konstant.

 

  • Insikt nummer 1 - Vi är alla en produkt av vår uppväxtmiljö och vår samtid. Detta är svårt att ändra på, men det går oftast om man vill tillräckligt mycket. Och om det ändå inte går, är det guld värt att inse och hålla i åtanke.

 

God knows att jag har varit arg och ledsen över att alltid ha känt mig utanför och annorlunda. När jag var yngre riktade jag alla dessa känslor inåt - jag tänkte alltid att det var mig det var fel på. I högstadiet och gymnasiet började jag tänka att det var alla andra det var fel på, och jag distanserade mig från hela min årskurs. Var allmänt arg och dömande mot alla i min ålder som festade och var allmänt tonåriga medan jag började hala in skribentjobb,  blev publicerad i en antologi tillsammans med min favoritförfattare och blev inbjuden att tala i Sveriges riksdag för att representera "Sveriges och Finlands framtid" (lol). Alltså gud, jag skulle INTE ha velat vara kompis med mig själv när jag gick i gymnasiet, jag var verkligen sjukt präktig.

När jag var 20-någonting började jag inse att det inte var andra det var fel på, och istället började jag fundera på min uppväxt. Det är väl kanske där jag kom närmast något slags svar på mina känslor av att vara annorlunda. Det är fel att säga att det var något direkt fel på min uppväxt, jag vet att min familj har gjort vad de själva ansett vara rätt, och föräldrar kan omöjligen ge sina barn verktyg de själva saknar. Det krävdes väldigt mycket diskussioner med olika människor, självreflektion och KBT för att komma fram till detta och lära sig acceptera det (är inte riktigt där än). Idag kan jag se mitt eget beteende från ett fågelperspektiv. När jag känner olika jobbiga saker kan jag analysera och förstå varför jag känner som jag gör. Det gör det lättare att acceptera och komma över. Det har också hjälpt otroligt mycket i att förstå andra människor, både hemma i Finland men också människor från andra kulturer. Under årens lopp känns det som att jag utvecklat verktyg som gör att jag egentligen inte känner något utanförskap längre. Jag har utvecklat de verktyg jag saknade och jag dömer inte längre människor bara för att jag inte förstår dem. Men med dessa lärdomar kommer såklart också ett pris. Idag har jag rätt svårt att känna samhörighet med min familj. Jag har utvecklats i en annan riktning och vi delar inte värderingar. Förstår att denna insikt låter lite luddig eftersom jag inte ger några klara exempel, men jag känner också att det är lite av en privatsak. Det är inte min familjs val att nämnas i den här bloggen. Men jag älskar dom såklart massor.

 

  • Insikt nummer 2 - självreflektion är att göra en tjänst både för dig själv och majoriteten av människorna i din omgivning.

 

Hör ihop med ovanstående insikt. Utan självinsikt är man lite av en självgående maskin och man kan göra illa både sig själv och andra människor utan att man inser det. Alla skulle nog må bättre av lite terapi. Och om du inte har råd med terapi - öppna dina sinnen. Fundera över hur andra människor upplever dig. Utveckla dina känselspröt i vad som faktiskt händer runtomkring dig. Lär dig känna av människors energi och utveckla en magkänsla. Läs böcker och se tv-serier där relationer mellan olika människor ingår. Lär dig ta kritik. Våga säga förlåt. Våga säga till (på ett pedagogiskt sätt) när någon annan gör dig illa.

 

  • Insikt nummer 3 - det lönar sig att utbilda och prata om istället för att döma, trots att det ibland är energikrävande. Folk är i allmänhet fast i sina egna tankemönster och idéer, och ingenting blir bättre av att bli arg på dem för att de har fel åsikt. Att folk kommer varifrån de kommer eller saknar utbildning är inte deras fel.

 

I gymnasiet och några år efteråt tyckte jag typ att alla som inte förstod hur jag tänkte, särskilt vad gällande samhällsfrågor och feminism, var knäppa. Det var lätt att avfärda folk som frågade mig varför feminism behövs, och att svara nåt i stil med "Jag är inget vandrande lexikon, det där får du ta reda på själv". För mig handlade det om grundläggande rättigheter, såklart blev jag arg, och jag förstår att man lätt kan reagera med ilska. Och såklart är det ignorant av en vit cis-man att aldrig ha tänkt utanför sin egen lilla bubbla. Men förändring av tankemönster är något som tar tid, Rom byggdes inte på en dag liksom. Idag har jag en mer progressiv approach och det har jag som människa vunnit mycket på. Och det här handlar inte om att jag skulle tycka att kvinnor alltid måste vara tillmötesgående och curla män i deras feministiska utbildning, utan det handlar om att jag personligen tycker det har varit mera rewarding både för den frågande parten och för mig att progressivt bygga upp en icke-dömande diskussion om något som ligger mig nära hjärtat. Det har gett mig energi när en person faktiskt sagt åt mig att jag fått personen i fråga att se frågan från ett nytt perspektiv och att de ändrat åsikt om saken. Att bli arg dränerar mig på energi och resten av min dag skulle få en bitter eftersmak av att jag blev arg på någon som inte förstod mig, för att den personen ju faktiskt - precis som jag - är en produkt av sin uppväxtmiljö. Sen finns de ju personer som på riktigt som inte vill eller ens försöker förstå allas lika värde, men det är en annan historia. Man kan ju omöjligen vara pedagogisk när en person verkligen inte vill lära sig. Men även då finns det oftast en orsak bakom varför en person tycker på ett visst sätt, och då kan man försöka ta reda på vad som ligger bakom och hitta roten till problemet, och försiktigt börja därifrån.

 

  • Insikt nummer 4 - att lära sig influera andra människors energi är något både man själv och andra vinner på. De flesta människor påverkas av andra människors sinnesstämningar och deras energi går lätt att influera.

 

Det här är något jag hade noll koll på innan jag lärde känna Valentina, en av mina bästa vänner. Hon är en expert på detta. Få människor är medvetna om sin egen energi och vet inte vilken kraft det kan vara att använda sig av sinnesstämningar. Det är lite som att spela teater, men också att spela teater med sig själv. För om man själv utstrålar positivitet, lugn, trygghet och självsäkerhet till folk runtomkring en blir man själv gladare, tryggare och säkrare på kuppen. I allmänhet tycker jag finländare är rätt dåliga på detta. Det ska jämt klagas, suras och hållas på. Stelt kroppspråk och man ska gärna oroa sig lite extra. Folk som är negativa påverkar mig verkligen sjukt mycket. Jag har ingen lust med folk som ska hålla på och vara vibe-killers.  Man ska ta hand om sin energi, annars orkar man ju inte? Energi smittar, både från en själv till andra men också från andra till en själv!

 

  • Insikt nummer 5 - rädsla är en känsla som sällan bidrar till något gott. Det finns egentligen få saker man vinner på att vara rädd för.

 

Jag har haft så himla mycket rädslor under mitt liv, och jag är fortfarande en person som kan oroa mig onödigt mycket för saker och ting om jag är i en mindre stabil period. Jag har dock insett att typ de flesta rädslor jag haft verkligen varit onödiga. Rädsla är ju en himla grundläggande känsla vi har för att vi ska vara försiktiga för hot som kan skada oss, men typ inget som vi moderna människor är rädda för skadar ju faktiskt oss! Så mycket energi och tankekraft jag slösat genom åren. Tror inte jag någonsin vunnit något på en enda rädsla jag haft. Däremot har jag vunnit mycket på att komma över dem genom att avsiktligt utsätta mig för dem. Att åka till Kina och bo ensam i ett halvår för några år sedan är ett bra exempel. Det var ett medvetet val jag gjorde för att trotsa alla mina grovaste rädslor (social fobi, tillitsproblem, panikångest m.m.). Mådde fakking apa den första månaden men efter det var det helt fantastiskt.

 

  • Insikt nummer 6 - kärlek är ett val, ett förhållningssätt och ett ständigt pågående arbete.

 

Förälskelse är magiskt och fjäderlätt, någonting som sker utan att man ens försöker, och det är i många fall en bra grogrund för kärlek. Men kärlek i sig är ett val, något två personer måste komma överens om, att ta hand om varandra på samma villkor och med samma effort, för att det ska funka långsiktigt. Om jag haft kärlek, men låtit flyta runt utan att analysera och kommunicera tillräckligt mycket kring hur mycket jag ger och hur mycket jag får tillbaka, har kärleken tappat fotfästet och tagit slut. Kärlek är att ge och ta, att våga visa sina fula sidor och att acceptera det fula hos den andra personen, men också att ta beslutet att göra allt man kan för att förminska sina dåliga sidors negativa inflytande på relationen. 

 

09.01.2019 kl. 15:30

Ny vecka

 

 

 

Jag gillar konceptet med att starta varje måndag med ett inlägg som handlar om vad jag ska göra under kommande vecka. För några år sedan tyckte jag det var pyttelite pretto att skriva såna listor på sin blogg. Men, eftersom jag mer och mer känner att jag bloggar för min egen skull och ingen annans så har jag bestämt att jag kommer köra på i alla fall! Jag kände verkligen att det passar in i hur jag vill ha saker och ting just nu. Trots att det är dödstrist läsning för läsare. Vem vill läsa om att jag borde boka en tid till gynekologen liksom? Haha.

Imorgon ska det bli en "farlig" dag enligt belgiska nyheter. Vindbyar som tydligen kan fälla en person på gatan är att förvänta sig. Märkligt att tänka att det för två veckoslut sedan var 28 grader och sommarväder. Nu är det plötsligt 6 grader och vårt hus radiatorer får verkligen kämpa hårt för att hålla värmen uppe.

Förhoppningsvis är detta sista veckan jag behöver jobba hemifrån. På fredag flyttar jag nämligen in på det nya kontoret!

Vad annat är att förvänta sig denna vecka, förutom vindbyar som kan fälla en omkull på stadens gator? Jo, följande grejer:

 

  • Skriva ett mejl om förra veckans printkvallemöte
  • Fixa min sjukförsäkring i ordning
  • Posta tillbaka headsetet som var trasigt när det postades till mig
  • Boka tid till gynekologen (har skjutit upp detta i typ ett år... Varför är det så läskigt att boka tid hos en ny?!)
  • Formgiva en affisch till en tävling
  • Fortsätta på illustrationerna till skräckbok nr. 2
  • Fortsätta på Ratata-trycksaken
  • Renskriva veckans intervju
  • Flytta in till mitt nya kontor
  • Experimentera med ritplattan! Den kom precis hem till mig på posten. Det är en Huion Inspiroy Q11K. Ifall någon av er har nån erfarenhet med den modellen får ni gärna berätta!

 

För att sparka igång den nya veckan har jag lyssnat på en ny playlist jag satte ihop igår. Ifall någon råkar ha samma musiksmak som jag, d.v.s. en salig blandning av lofi + hiphop + house + elektro + citypop + funk:

 

 

29.10.2018 kl. 17:25

Måndag

 

 

 

 

En ny vecka är här.

Det känns som min skrivna svenska hållits mer flytande sedan jag började blogga mer aktivt. Det är någonting jag är väldigt glad över.

(...och det var väl exakt här som jag tog en paus i inläggsskrivandet när det pep till i min telefon. Fick ett besked som gör att året som kommer blir betydligt mer emotionellt jobbigt än vad jag hade trott. Det här livet alltså. Blir så arg på det ibland. Först hade jag tänkt att jag bara skulle lämna detta inlägg oskrivet, men efter några timmar av telefonsamtal och tårar känns det dock som att jag bara måste fortsätta. Jag tror det är nu det är viktigare än någonsin att fortsätta.

Det kanske låter deprimerande, men jag tänker väldigt ofta på livet som något negativt. Vi föds för att sedan sakta börja dö. Så det är extra viktigt att vi gör precis allt roligt och intressant vi bara kan göra, för annars återstår det bara lidande. Samtidigt måste vi tänka på att göra våra våra liv njutbara utan att orsaka andra lidanden. För det är fan inte schysst.)

Anyhow, vecka 43.

Här är veckans jobbrelaterade to do-list, skriven högst för min egen skull:

 

  • Möte med en printkille för att dubbelkolla kvaliteten på fotografier som ska gå i tryck i en bok.
  • Fick ett erbjudande om att formge ytterligare två böcker förra veckan. Börjar på ett 25-sidors utkast så fort jag fått manuskriptet.
  • Fortsätta på illustrationerna till skräckboken jag illustrerar & formger. Har äntligen fått feedback så jag vet nu ungefär hur jag ska fortsätta.
  • Har påbörjat en trycksak för Ratata som jag tänkte försöka få ordning på denna vecka.
  • Renskriva en intervju.
  • Gå på kontorsvisning.
  • Inhandla en ritplatta.

 

Bring it on.

22.10.2018 kl. 11:05

Mystiken tätnar kring min nya pojkvän

 

Två goda nyheter denna tisdagsmorgon:

1. Rubriken är en clickbait, eftersom:

2. Min pojkvän har gått med på att ställa upp på en intervju i min blogg. 

 

Det slog mig för ett tag sedan att jag knappt skrivit en rad om Bagheera, som han så fint fått heta här på min blogg. Varför jag kallar honom det är på grund av hans namn på insta, var vi träffades. Eftersom jag ändå gick igenom någon slags offentlig* breakup från mitt ex kändes det viktigt att hålla Bagheera för mig själv. Men om ett litet tag får ni alltså veta allt om denna man, han är nämligen den första personen utöver jag själv som någonsin får skriva nåt på min blogg. Då avslöjas äntligen hans riktiga namn, varför han har så seriösa ögonbryn och varför han vill bli rik!

Ifall det finns något som ni mot förmodan undrar över honom så KAN ni såklart lämna en kommentar, men jag har redan skrivit egna frågor.

Tack för övrigt för förslagen på önskeinlägg nedan, det kommer jag definitivt planera in bara jag får lite mera tid.

 

*alltså vad ska man räkna som offentlig? Det blev ju liksom offentligt eftersom jag skrev en del om det på bloggen och det till och med kom spekulerande kommentarer in.

09.10.2018 kl. 11:00

Att lägga konsten på hyllan

En utställning jag besökte i ett riktigt gubbgalleri en gång. Den får representera en hel drös med frustration.

 

Igår var jag på .tiff-talks på fotomuséet i Antwerpen. Det är ett konstevenemang var tio noga utvalda fotografitalanger får utrymme att berätta om sin konst. Jag gick med en kollega för att stöda en av de utvalda, Ulla Deventer, vars konst och arbetstillvägagångssätt jag verkligen respekterar. Det är inte många konstnärer vars arbetsmetoder jag finner lika respektfulla. Hon jobbar med sexarbetare i bland annat Ghana. Sexarbetare är som känt en väldigt utsatt grupp världen över. Dock sätter hon oerhört med tid och ansträngning för att verkligen lära känna personerna hon jobbar med istället för att bara dokumentera från ett ensidigt, eget perspektiv. Hon för även en konstant dialog med dessa personer angående deras liv och historia, och är mycket angelägen med att få deras synpunkter och feedback på vilka bilder som ska användas. Det behövs flera som henne!

Men nu skulle inte inlägget handla om henne, utan om konst. Om mitt val att lägga konsten på hyllan, om att jag inte vill kalla mig konstnär längre. På evenemanget igår fick jag det än en gång bekräftat att jag inte känner särskilt stor samhörighet med många människor som kallar sig konstnärer. Ulla är ett undantag, och såklart finns det "skitstövlar" inom alla arbetsområden, men - för mig är det fortfarande ett rätt infekterat ämne som skaver för mycket hos mig för att jag ska orka ta mig igenom den tankeprocessen som krävs för att jag ska kunna kalla mig det igen. Det fick mig att tänka på ett inlägg som jag skrev på instagram för ett år sedan. Tänkte att det skulle vara på sin plats att publicera det här (med vissa små förändringar).

 

 

Master of Fine Arts.

Fem år har jag spenderat på studier som lett till detta diplom.

Som jag nämnt tidigare här på bloggen har jag tillfälligt tagit en paus från konsten och riktat mig mera in på design. Det är svårt att skriva om detta utan att förminska konst eller säga vad som är rätt eller fel, för det vet jag inte. Det är svårt att ge en offentlig förklaring när det handlar om något mycket personligt. Men jag gör ett försök.

För ett tag sedan började en inre process hos mig som ledde till att jag började se gamla klasskamrater och kollegor från ett annat perspektiv. Efter att jag själv varit mitt i denna konstnärsbubbla och sett allting inifrån, började jag se saker utifrån. Jag började förstå saker jag inte tidigare sett och tänkt på. Jag lärde känna människor som vuxit upp utan kulturellt och ekonomiskt kapital över huvud taget. Det blev lite av en ögonöppnare för mig. Vad är bra konst enligt vem? Vem bestämmer i konstvärlden? Varför behöver jag konst i mitt liv men inte du? Vad är de bakomliggande orsakerna? Vem har råd att skaffa konstutbildning i en så osäker värld? Kan konst vara elitistisk?

Sexismen inom konstvärlden blev även rätt påtaglig för mig. Orkar inte ens gå in på detta. Bara det att en av mina (manliga) favoritlärare drämde till med "Varför ska kvinnliga fotografer alltid fota med sina känslor?" (för att vi lärt oss att kommunicera med känslor unlike många konstnärsmän pga könsstereotypisk uppfostran, you minimalizing jerk).

Jag kan också bli fruktansvärt irriterad på vilken typ av konst som får plats i offentligheten och som anses "bra". Det handlar så mycket om trender och kontakter. Sedan har jag ju även min personliga smak som jag själv också from time to time ifrågasätter efter att jag för ett år sedan började se vilken liten klubb för inbördes beundran jag befann mig i. För det är ju precis det som dom som får plats också befinner sig i, fast med en standard med andra parametrar.

Olika typer av design känns för tillfället som en bekväm tillflyktsort. Såklart finns där också ovan nämnda problem, men det känns mera relevant och nyttigt för mig att fundera på målgrupper, funktion, material och form än på om mitt koncept är tillräckligt konceptuellt och går i linje med min konstnärliga identitet. Jag hade helt enkelt rätt höga krav på mig själv som konstnär. Allting skulle passa ihop, mina koncept skulle vara perfekt komplexa, aldrig för banala och allting måste vara fläckfritt, jämt jämt jämt, annars kunde man lika gärna låta bli. Att skapa konst var inte roligt längre och i slutändan visste jag inte längre vem jag ens skapade konst för. Det betyder såklart inte att jag inte har höga krav på mig som designer, men det känns lättare på något sätt?

Kanske konsten åter gör entré i mitt liv efter ett par år. Antagligen kommer gnistan någon gång tillbaka. Min process är långt ifrån klar. Jag behöver tid till att bearbeta och hitta förhållningssätt till tidigare nämnda tankar. Just nu ger jag formgivningen mera plats.

04.10.2018 kl. 17:35

Vecka 12

 

 

Det här är nog den kallaste vintern/våren i mannaminne här i Antwerpen. De flesta år har påsklovet i Belgien bjudit på 25 grader och sol men den här påsken kommer nog bli kall. Mannen i huset köper hem en ny snittblomma den tjugofemte varje månad för att fira oss. Det gör mig hoppfull. Blommor existerar alltså fortfarande, åtminstone någonstans i ett grått växthus.

För jag vill ha världens bästa vår. Jag menar det, jag behöver det. Jag har haft ett så himla tungt läsår. Jag vill köpa en symaskin, återuppta mitt stora tonårsintresse, att sy. När det blir tillräckligt varmt vill jag gå på picknick med mina bästa kompisar i parken i fina kläder. Jag ska äntligen skura köket och måla om det bara luften blir varmare och torrare. Jag tänker köpa en ny dammsugare (för min nuvarande är djävulens verk, seriöst). Jag tänker fira att jag, trots två virusinfektioner, en kronisk tandinfektion, en operation samt övriga förkylningar och influensor, tog mig igenom halva min lärarutbildning på mitt fjärde språk, nederländska. Att jag orkat med två praktikplatser, frilansjobb, jobb i affären och att (oftast) vara en trevlig person. Bara det sistnämnda tar ibland så mycket energi och det gör mig så ledsen. Jag vill vara mitt energiska, pigga, glada jag men ibland känns bara ett leende som en enorm anstränging när man är så trött i kroppen att det känns som om man håller på falla ihop.

Jag vill aldrig mera vara sjuk. Jag känner inte igen mig i den här personen vissa dagar knappt orkar mer än att gå till mataffären. Det är vidrigt.

Snart kommer våren.

 

22.03.2018 kl. 13:54

10 tankar just nu

 

 

 

1. Efter min magisterexamen konstaterade jag att det var både onjutbart och ohållbart att försöka försörja sig på konst. I ren panik började jag studera igen. Min tredje examen blir alltså i pedagogik. Gjorde min första praktik i december och har precis gjort klart praktik nummer två. Allt går på nederländska och jag är helt utmattad av tempot, det nya studiespråket (studerade tidigare på engelska) och alla sena kvällar (vi har lektioner om kvällarna så att vi kan gå till jobbet på dagen). Nästa år får det bli lite lugnare studietakt!

2. Jag behöver en paus från konstvärlden just nu. Finns så många aspekter i detta som jag kunde skriva om men främsta orsakerna är kanske att jag är trött på alla klubbar för inbördes beundran, rasismen, sexismen och hur jag knappt känner några konstnärer från sämre förhållanden. Tycker också det är jobbigt att se så mycket dålig konst få plats och har ingen lust att ge mig in i debatten om vad som är bra och dålig konst för jag inser ju att vad jag tycker är dålig konst kanske är bra i någon annans ögon för att den har en annan bakgrund än jag etc etc alla kan göra konst etc vad är konst etc BA NEJ. Det blir liksom en subjektiv, oändlig cirkel av detta. Det tar så mycket tankekraft. Orkar inte med det just nu. Just nu vill jag hellre observe än participate.

3. Drömmer secretly om att ba skita i all konst och all utbildning och ge mig in i reklambranschen med min snubbe som studerar reklamdesign. Vi skulle kunna starta en egen branding/design studio och göra sjukt roliga grejer och tjäna fett med pengar. Jaja. Den som lever får se ¯\_(ツ)_/¯.

4. Nästa lägenhet jag bor i ska vara köpt.

5. Försöker säga "nej" oftare än tidigare. Jag vill sluta säga ja till  precis allt som låter kul för i slutändan när man har tio kul saker man borde göra är det inte särskilt kul längre. Det är dags att hitta fokus.

6. Jag jobbar fortfarande deltid på Iittala i Antwerpen men planerar att byta jobb snart med bättre arbetstimmar. Gillar att ha ett sådant deltidsjobb och skulle inte vilja jobba med något annat medan jag studerar.

7. Försöker ha så kravlösa hobbies som möjligt. Just nu vill jag bara matcha färger och material i inredning och kläder. Gillar också att ta långa söndagspromenader med Bagheera.

8. Jag älskar att resa bort i längre perioder men har inte tid för något sånt på ett tag nu. En dröm är att åka tillbaka till Kina på en längre resa snart. Var planerat att jag skulle ha åkt tillbaka i december men studierna tog över.

9. Sedan jag hade mononukleos i höstas har jag varit sjuk och trött jämt (obs på att jag normally har ett kick-ass immunförsvar och oändligt med energi). Om två dagar ska alla mina fyra visdomständer opereras ut. En av dem fick en infektion efter mononukleosen och jag antar att det har lett till att jag varit mottagligare för nya virus och bakterier som har fått fäste under vintern. Har lovat mig själv att äta fucking hälsosamt och ta hand om mig själv efter operationen. Då kanske immunförsvaret äntlligen repar sig, tänker jag.

10. Dagens tips är Netflix serie Queer Eye. Mysig realityserie med fem homosexuella män som gör make-overs på diverse snubbar i USA. Gör gott för din mentala hälsa att se på detta, lovar!

 

04.03.2018 kl. 22:11

Tvåtusenarton

 

Första bilden av mig i år. Klippte av håret sista dagen förra året. Känns klichéaktigt att tänka på det som en symbolisk handling men det kändes i varje fall väldigt skönt att se något nytt i spegelbilden när jag vaknade dagen efter.

Ord som jag vill att ska definiera mitt nya år är struktur, prioriteringar, fokus och stresshantering. Jag vill fortsätta tänka stort men jag vill inte glömma bort vad jag behöver för att må bra. Vill bli bättre på att säga nej. Bättre på att fokusera på vad jag verkligen vill göra, på vem jag vill vara. 

 

02.01.2018 kl. 17:45

Som om jag ömsade sinn


 

Det har ju som ni märkt ekat rätt tomt på min blogg i höst. Kanske för att det återigen känns som jag slungats in i en slags vag identitetskris. När jag precis trodde att jag hade hittat vem jag var och vad jag ville för lite mera än ett år sedan revs mina framtidsplaner i tusen bitar. Det tog slut mellan mig och personen som jag trodde skulle förbli min person.

Jag hann egentligen aldrig ens sörja men å andra sidan vet jag inte om jag är en person som har ett behov av att sörja och älta. Istället för att sörja har jag konsumerat. Konsumerat människor, konsumerat äventyr och konsumerat vin. Kanske det också är en form av bearbetning.

En av de saker som kanske hindrat mig mest från att blogga är att jag nästan skäms för att jag inte bara kan vara samma person jämt. Från ett år till ett annat förändras mina drömmar. När något går i kras förnyar jag mig själv. Det är som om jag ömsade skinn.

 

 

22.12.2017 kl. 17:40

 

 

Nanó

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Norden för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 

 

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången