Epstein Barr-viruset och jag

23.09.2017 kl. 19:49

 

I förrgår fick jag veta att jag testat positivt för mononukleos. Detta gör mig tydligen till en av tio personer som inte bär på antikroppar mot detta vidriga.

Hela slutet av sommaren och början av hösten har jag mått uselt. Först tänkte jag att det säkert hade med utbrändheten att göra. Symptom efter symptom uppenbarade sig och jag fortsatte tvinga mig själv till jobbet. Och en dag orkade jag inte bara längre.

Nu har jag legat två veckor i sängen och jag är fortfarande kaputt. Tydligen hade jag varit sjuk i en till två månader innan jag ens fick resultatet från blodprovet.

Vet inte vart jag vill komma med detta inlägg. Orkar inte ens gå in på vad som varit fel på mig men just nu önskar jag bara att jag ska få min vanliga hudfärg tillbaka. Och att energin ska komma tillbaka. Jag gjorde en pizzadeg för några timmar sedan och det var liksom allt jag orkade med för idag.

Girls and boys, ta hand om er.

 

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 7 med bokstäver:
Nej så jobbigt! Jag hade det för några år sedan och var helt kaputt i ett halvår minst! Det tog jättelänge att få någon diagnos då. Det värsta var över efter några månader, men det tar verkligen ner på orken en lång tid framöver. Önskar jag hade några tips på hur man kan underlätta känslan, men jag lovar att det blir bättre. Sakta, men det blir bättre. Så otroligt jobbigt att vi inte dreglade till oss den här sjukan som små när symptomen var mycket lindrigare. Krya på dig i lugn och ro!
Satu26.09.17 kl. 19:07
Jag har också hört om vänner och bekanta som har dragits med mono i upp till ett halvår :/ Vi får se hur det blir med mig, jag hoppas verkligen det blir bättre snart jag med.
27.09.17 12:18

På kontoret

 

Det blev inte mycket till bloggande förra veckan. En sämre vecka med mera stress, mera tunga känslor samt en evighetslång väntan på ett operationsdatum. Idag fick vi iaf veta. Fredag denna vecka kommer jag sitta vid en sjukhussäng när en person som står mig nära hjärtat vaknar upp. Och sen håller vi tummarna.

Har iaf idag installerat mig på min nya kontorsplats. Sitter fortfarande och försöker få ihop min stackars gamla imac som både misshandlats av flera flyttar men även tagits gisslan av ett ex en gång. Jösses vad den datorn har varit med om mycket. Försöker uppdatera lite program på den nu.

Måste vara ärlig och säga att jag känner mig extremt låg just nu, så förvänta er inga underverk här på bloggen. Jag behöver fortsätta ta det lite lugnt. Lusten till allt kommer väl tillbaka när allt känns bättre.

Ta hand om varandra.

 

05.11.2018 kl. 15:33

Terrace House-dejten

 

Jag har de senaste månaderna plöjt Terrace House på Netflix och därmed blivit smått besatt av japanska detaljer i livet. Har tjatat så på Bagheera att jag vill åka till Japan men ja, allt är ju inte möjligt här i livet när man vill det som mest. Hur som helst, den förra veckan sade han att han planerat in ett hemligt äventyr på söndagen. Och på söndag morgon var det INTE lätt att veta hurudana kläder man skulle ta på sig när man inte har en aning om vart man är påväg. När vi tog tåget mot Hasselt (en liten stad in the middle of nowhere) förstod jag ännu mindre. Vad för slags dejtdestinationer finns i Hasselt på en söndag?

 

 

När vi väl kommit fram måste jag titta ner i marken medan vi promenerade mot destinationen så att jag inte skulle se någon skylt på vägen. När jag väl tittade upp en halvtimme senare såg jag himlens portar framför mig - portarna till en av Europas största japanska trädgårdar. Alltså gud.

 

 

Med perfekt röda och orangea höstlöv var denna besynnerliga park i sitt esse. Vi vandrade på stora stenblock i vattnet, åt japanska våfflor med bönfyllning, ringde i fredsklockan, beundrade japansk arkitektur och gick på en en timmes introduktion till meditation som gavs i ett av husen eftersom det var buddhismens dag. Hade ingen aning om att den här platsen existerade, men det är tydligen en gåva från Japan till Belgien eftersom länderna haft nåt slags samarbete?

 

 

Folk som kollade på min instastory den dagen trodde på allvar att jag var i Japan. Det trodde jag nästan själv med. Vart man än gick hördes det brusande ljudet av vatten och det doftade höst.

 

 

Det var för övrigt första gången jag någonsin mediterade, där i parken. Jag har aldrig riktigt tänkt att det skulle funka för mig men det var faktiskt väldigt skönt.

Så dagens tips är två grejer - Terrace House på Netflix och denna park, ifall ni någon gång råkar vara i knutarna. Bägge två rogivande och magiska saker.

 

30.10.2018 kl. 10:27

Ny vecka

 

 

 

Jag gillar konceptet med att starta varje måndag med ett inlägg som handlar om vad jag ska göra under kommande vecka. För några år sedan tyckte jag det var pyttelite pretto att skriva såna listor på sin blogg. Men, eftersom jag mer och mer känner att jag bloggar för min egen skull och ingen annans så har jag bestämt att jag kommer köra på i alla fall! Jag kände verkligen att det passar in i hur jag vill ha saker och ting just nu. Trots att det är dödstrist läsning för läsare. Vem vill läsa om att jag borde boka en tid till gynekologen liksom? Haha.

Imorgon ska det bli en "farlig" dag enligt belgiska nyheter. Vindbyar som tydligen kan fälla en person på gatan är att förvänta sig. Märkligt att tänka att det för två veckoslut sedan var 28 grader och sommarväder. Nu är det plötsligt 6 grader och vårt hus radiatorer får verkligen kämpa hårt för att hålla värmen uppe.

Förhoppningsvis är detta sista veckan jag behöver jobba hemifrån. På fredag flyttar jag nämligen in på det nya kontoret!

Vad annat är att förvänta sig denna vecka, förutom vindbyar som kan fälla en omkull på stadens gator? Jo, följande grejer:

 

  • Skriva ett mejl om förra veckans printkvallemöte
  • Fixa min sjukförsäkring i ordning
  • Posta tillbaka headsetet som var trasigt när det postades till mig
  • Boka tid till gynekologen (har skjutit upp detta i typ ett år... Varför är det så läskigt att boka tid hos en ny?!)
  • Formgiva en affisch till en tävling
  • Fortsätta på illustrationerna till skräckbok nr. 2
  • Fortsätta på Ratata-trycksaken
  • Renskriva veckans intervju
  • Flytta in till mitt nya kontor
  • Experimentera med ritplattan! Den kom precis hem till mig på posten. Det är en Huion Inspiroy Q11K. Ifall någon av er har nån erfarenhet med den modellen får ni gärna berätta!

 

För att sparka igång den nya veckan har jag lyssnat på en ny playlist jag satte ihop igår. Ifall någon råkar ha samma musiksmak som jag, d.v.s. en salig blandning av lofi + hiphop + house + elektro + citypop + funk:

 

 

29.10.2018 kl. 17:25

Fredag

 

Igår var en rätt sugig dag. Väntade på livsavgörande besked från en läkare och jag kunde inte koncentrera mig alls och jobbade inget alls, vilket i sin tur fick mig att känna mig oproduktiv och ja ni hör ju. Som tur var läkarens besked inte det värsta jag hade föreställt mig men jag vågar ändå liksom inte lita på att det blir bra? Började gråta när jag hörde nyheterna för att det var så överväldigande. Såg Vivian på kvällen. Vi var båda rätt trötta av allt som pågår i våra liv just nu. Trots trötthet lagade vi helt av misstag den godaste soppan både hon och jag någonsin ätit. Sen låg vi på soffan och värmde varandras fötter tills det blev natt.

 

Hursomhelst, jag ville dela med mig av de senaste intervjuerna som landat på Ratatas framsida!

 

Han har en miljon lyssnare på Spotify

Har du hört om Tomppabeats? Tomi Lahtinen är en beatmaker från Helsingfors med fler lyssnare och följare på Spotify än många kända finska musikartister. Han blev stor genom musikplattformer som Bandcamp & Soundcloud och de flesta lyssnarna bor utomlands, så han är inte direkt någon kändis i Finland. Har själv lyssnat på hans beats i typ två år, men kände att jag ville veta lite mer om vem den här personen faktiskt är. Klicketiklick!

 

Brustna hjärtan och mörka klipprumsnätter

Hanna Nordenswan har precis blivit klar med sin Master i dokumentärfilm i en konstskola i NYC, vunnit Kim Wall-stipendiet och är aktuell med en minidokumentär om brustna hjärtan. Hanna har mycket smart att säga, läs intervjun här.

 

När välmåendet är viktigare än prestation

Corinne Grönholm är f.d. elitidrottare som fick lägga av när kroppen började ge upp. Hon verkar så otroligt harmonisk och ha fokus på vad som är viktigt, läs mera här. 

 

Ha en fin fredag, ni 

26.10.2018 kl. 12:46

Önskeinlägg 1 - Nederländska, Antwerpen & snubbar av andra nationaliteter

 

Det kom några frågor i mitt inlägg om önskeinlägg och såklart ska jag svara på dem! De kommer dock i olika inlägg eftersom det tycks vara omöjligt för mig att svara kort på frågor. Här kommer mina tre första svar 

 

Pluggar själv nederländska nu och undrar hur länge det tog för dig att bli flytande i det språket?

Det tog kanske ett halvår för mig att börja förstå språket eftersom det är så pass likt svenska. Men då bodde jag ju här redan. Sen att börja tala det är en annan sak, jag fortsatte tala engelska så länge jag bara kunde tills jag var tvungen att prata nederländska på mitt jobb. Blev flytande och relativt felfri i talet efter ca ett år då. Vad som hjälpte mig mest med språket var dock min utbildning i pedagogik, där måste jag lära mig skriva akademiska uppsatser och hålla föredrag och dra lektioner på språket. Jag tror det är lättast att lära sig om man både läser, skriver, lyssnar och pratar språket samtidigt! D.v.s. inte bara kombon läsa + skriva, eller bara lyssna + prata. Den ena kombon stöder alltid det andra. Nederländska är ett tacksamt språk att lära sig, det går i allmänhet fort! Lycka till med dina studier!


Hur länge ska du stanna i Antwerpen eller är det oklart?

Det är högst oklart. Jag försöker leva i nuet. Jag trivs här eftersom det är rätt billigt att leva, har mycket vänner, lätt att få jobb ifall det skulle behövas extraknäck och marknaden för konst & design har större framtidsutsikter än i Norden var folk kanske är lite mer försiktiga med att investera visuellt. I Antwerpen tenderas det i högre grad att investera i konst, design, inredning, arkitektur, kommunikation & branding och det är just dessa branscher jag är intresserad av. Diskuterade nyligen detta med en tysk kompis från Berlin. Hon är inredningsarkitekt och menade att hon skulle få noll jobb hemma i Berlin eftersom där mest bor konstnärer, hipsters och vanligt folk. Antwerpen är ett bra ställe om man behöver kundunderlag. Ta t.ex. min hyresvärd, hon anlitade en inredningsarkitekt för att renovera lägenheten vi flyttade in i. Också medelklassen investerar i det visuella på ett annat sätt här, det tycker jag är intressant. Låter kanske krasst att prata om städer från en ekonomisk aspekt men för mig känns det tryggt att ha den vetskapen. Om ingen köper det som kreativa människor gör kommer det inte att gå runt för dem, tyvärr. Men så har jag ju studerat här så länge också, Antwerpen känns som ett hem. Staden är en blandning av lyx och flärd men också mycket fattigdom och folk som fallit utanför samhällets ramar. Min vision är dock att man genom konst kan utbilda och att man genom design underlätta och uppmuntra folk i sin vardag, oberoende av klasstillhörighet.

 

Har det varit några kulturkrockar med att vara tillsammans med en kille med annan nationalitet?

Definitivt! Dock har klassbakgrunden hos mina pojkvänner  och dejter haft en större inverkan på kulturkrockarna än den "nationella" kulturen.  Här är dock en realistisk lista på hur jag och belgiska snubbar i allmänhet har "kulturkrockat":

 

  • Droger. Antwerpen är staden som har en högre kokainhalt i avloppsvattnet än NYC. Jag har inte ännu heller träffat en enda person här som inte har rökt gräs. Man ser det överallt dagtid (det är delvis lagligt) och nattetid ser man hårdare droger på alla fester. Det är en del av livet här. Flera vänner & bekanta har varit och är beroende av olika droger. Menar inte att låta förmildrande angående droger på något sätt men det är bara så det är här. Jag är själv inte intresserad av det och jag ser vilken negativ effekt det har på människor i mitt liv.  Kids från överklassen skickas i allmänhet på lyxrehab till ett och samma ställe i Sydafrika och kids från underklassen får kämpa sig fria på egen hand från sitt beroende. Eller så blir de aldrig fria.

 

  • Allmänbildning. Om man kommer från Finland eller kanske Norden i allmänhet, märker man snabbt att allmänbildningen i just Belgien kan ha stora brister. Mest eftersom den allmänna läroplanen i landet är svag och gäller bara tills man är typ 11-12. Sedan måste barnet välja studieinriktning. Många låginkomsttagarhem sätter sina barn i något som kallas för BSO, som i princip är yrkesskola. Det innebär alltså att många 12-åriga barn slutar få allmänbildning och börjar lära sig att bli t.ex. frisörer eller rörmokare istället. Absolut inget fel på dessa yrken, men att beröva människor på allmänbildning i så låg ålder är enligt mig inte okej. Det betyder alltså att det finns en enorm kunskapsskillnad mellan folk och folk här. Det är sorgligt. Samhället mår bättre av mera allmänbildning.

 

  • Att bo hemma. Ungdomar bor ofta hemma tills de är typ 25. Rätt utvecklingshämmande enligt mig, men antar att det är någonting kulturellt. Tackar dock högre makter att Bagheera flyttade när han var 19. Har dejtat belgiska snubbar som varken vet hur tvättmaskiner, borrmaskiner eller räkningar fungerar...

 

  • Feminism. Räkna inte med att belgiska män har en realistisk bild av feminism. Den diskussionen existerar knappt här.

 

  • Spontanitet. Folk är i allmänhet mer spontana här än i Norden (old news). Det sägs även mycket men menas kanske inte alltid det som sägs. Har stött på mycket intressant i mina dagar. Killar som vill spontantatuera sig med en eller snubbar som reser till andra sidan jorden för att träffa en. Eller som efter första dejten säger att man är wife-material. Tack och hejdå.

 

 

24.10.2018 kl. 11:48

Att bli med kontor

 

Kylan har hittat tillbaka till Antwerpen och jag hackar tänder medan jag skriver detta.

Igår gick jag på kontorsvisning och slog till direkt. Typiskt att jag precis fått i ordning något slags hemmakontor (som ni ser på bilden ovan) när jag hittar det perfekta arbetsrummet någon annanstans. Men sanningen är att jag ogärna sitter hemma ensam och jobbar. Särskilt nu när det är så kallt och håller på bli mörkare och det är mycket som snurrar i tankarna när man är ensam.

Min kontorsplats kommer för övrigt kosta mig 66€ per månad så det var inte heller någon större ekonomisk förlust om man säger så. Plus att jag känner två andra tjejer som kommer jobba där. Det är sammanlagt fyra rum och i mitt rum jobbar en tjej som tillverkar kostymer samt en författare. Resten av tjejerna är grafiska designers, fotografer och illustratörer. Jag ser verkligen fram emot att börja jobba därifrån! Ligger dessutom 4 minuter bort från vår lägenhet med cykel.

Ser redan framför mig hur jag varje morgon packar en liten lunchlåda och cyklar rakt ner för gatan, kommer in till ett färdigt uppvärmt kontor var det finns spår av andra människors existens. Det är väl lite det som känns tungt med att jobba hemifrån, det blir lätt ensamt. Och jag har inte heller någon lust att betala extra för värme som måste sättas på när jag är ensam hemma.

Jag ser fram emot att jobba i en mysigare miljö med kretiva kollegor!

 

23.10.2018 kl. 12:39

Måndag

 

 

 

 

En ny vecka är här.

Det känns som min skrivna svenska hållits mer flytande sedan jag började blogga mer aktivt. Det är någonting jag är väldigt glad över.

(...och det var väl exakt här som jag tog en paus i inläggsskrivandet när det pep till i min telefon. Fick ett besked som gör att året som kommer blir betydligt mer emotionellt jobbigt än vad jag hade trott. Det här livet alltså. Blir så arg på det ibland. Först hade jag tänkt att jag bara skulle lämna detta inlägg oskrivet, men efter några timmar av telefonsamtal och tårar känns det dock som att jag bara måste fortsätta. Jag tror det är nu det är viktigare än någonsin att fortsätta.

Det kanske låter deprimerande, men jag tänker väldigt ofta på livet som något negativt. Vi föds för att sedan sakta börja dö. Så det är extra viktigt att vi gör precis allt roligt och intressant vi bara kan göra, för annars återstår det bara lidande. Samtidigt måste vi tänka på att göra våra våra liv njutbara utan att orsaka andra lidanden. För det är fan inte schysst.)

Anyhow, vecka 43.

Här är veckans jobbrelaterade to do-list, skriven högst för min egen skull:

 

  • Möte med en printkille för att dubbelkolla kvaliteten på fotografier som ska gå i tryck i en bok.
  • Fick ett erbjudande om att formge ytterligare två böcker förra veckan. Börjar på ett 25-sidors utkast så fort jag fått manuskriptet.
  • Fortsätta på illustrationerna till skräckboken jag illustrerar & formger. Har äntligen fått feedback så jag vet nu ungefär hur jag ska fortsätta.
  • Har påbörjat en trycksak för Ratata som jag tänkte försöka få ordning på denna vecka.
  • Renskriva en intervju.
  • Gå på kontorsvisning.
  • Inhandla en ritplatta.

 

Bring it on.

22.10.2018 kl. 11:05

Kastanjer och superris

 

En av mina favoritsaker med att bo i mellaneuropa under hösten är att plocka kastanjer. Så länge jag bodde i Norden kopplade jag inte kastanjer till mat. Det enda kastanjeträdet jag kände till var det vid konstmuséet i Puolalaparken i Åbo. Under hösten när mormor hämtade mig från skolan låg det  alltid en massa taggiga små bollar under trädet som min bacillskräcksmormor såg till att jag absolut inte vidrörde.

Så hur kommer det sig att det inte plockas kastanjer i Norden? Helt enkelt för att det är av en annan sort. Det finns den giftiga hästkastanjen (den kastanj som överlever i Finland) och så finns det den ätliga äkta kastanjen (och säkerligen också fler sorter!). Äkta kastanj känner man igen på den lilla fluffiga tofsen högst upp på kastanjen:

 

 

När vi var i Bornem i söndags plockade vi äkta kastanjer i parken. Ser fram emot att rosta dem under helgen. I Paris ser man ju rätt ofta rostade kastanjer säljas på gatan, otroligt gott. I Guangzhou såldes det också mycket kastanj överallt. Rätt så underskattad är den ju iaf hemma i Norden med tanke på alla andra icke-nordiska nötter som säljs i varje mataffär.

Vilket ord förresten - Kastanj. Smaka på ordet, så himla osvenskt. Gillar det.

 

 

Sen har jag ett annat litet köksprojekt på gång. När jag var i Finland i somras hade mamma köpt vad de kallar "superriisi" eller superris. Det är i princip ett rätt dyrt paket med fullkornsris, diverse linser, quinoa-sorter och olika frön. Det smaksätts med olika kryddor och torkade örter. Man kokar det i 25 minuter och äter det som ris, dvs som tillbehör till vad man nu kan tänkas vara sugen på. Bagheera blev frälst av detta och vi bestämde oss för att testa att blanda ihop vårt eget superris i Antwerpen. Jag sökte upp innehållsförteckningen på Paulúns hemsida och sedan gick vi och handlade.

Resultatet (brunt ris, gröna och röda linser, quinoa, solrosfrön, pumpakärnor, torkad vitlök + torkad lök, gurkmeja & torkade örter) ser ni i glasburken ovan. Vi har dock inte hunnit tillaga det ännu. Återkommer med recension i följande matinlägg 

 

19.10.2018 kl. 10:35

Scrollkulturen & Instagrampaus

Nu är den stora deadlinen äntligen förbi! Nästa större deadline för detta projekt är i december och sen borde det vara tryckdags. Tänker inte avslöja helt ännu vad det handlar om, med det är ett roligt jobb som involverar en bloggkollega! Vad jag gillar med detta på sätt och vis kommit till via nätet och faktiskt just via bloggar.

Vet att instagram tagit över bloggarna rätt mycket, men jag tycker fortfarande att man har mera tid för eftertanke och kvalitet på bloggar framför instagram. Dessutom är Instagrams skrivfunktion under all kritik, har ingen lust att sitta och peta ihop texter på en mobilskärm. Nej, tacka vet jag bloggarna. Jag är inte något stort fan av Instagram och gillar inte i vilken riktning det utvecklas. Snart kommer de säkert ta bort flödesfunktionen helt eftersom folk kollar mer på stories och mindre på flödet p.g.a. flödet suger balle efter att man tog bort kronologisk ordning av bilder och lade till en algoritm som visar gamla bilder som "nyheter". Såklart kollar folk på stories hellre då. Och så kommer de säkert göra algoritmen ännu snävare för stories, och lägga till lite ytterligare location-based reklam som the cherry on top. Nej, jag kommer stanna kvar som en envis åsna på mina långsamma favoritbloggar var man får längre texter, bilder av bättre kvalitet och reklam i form av trovärdiga samarbeten. Märks det att jag är trött på scrollkulturen eller?

Det var ett tag jag tog paus från Instagram i somras när det kändes som att det blev en allt mer destruktiv plats för mig. Instagram är som en snabbmatsrestaurang. Du går in för ofta trots att du vet att det inte kommer ge dig särskilt mycket. Informationen är lättsmält. Visst är det kul att ha någonstans att publicera fina bilder, men av den tiden man är på Instagram är man ändå till 95% passiv.

Kanske det bara är jag, men jag mår nog inte så bra av att passivt matas med information. Varesig det handlar om vad kompisar gör, reklam eller vad som pågår på platser där jag inte befinner mig. Jag har redan tillräckligt problem med att känna mig närvarande och fokuserad i stunden här och nu, mår jag verkligen bättre av flera gånger om dagen veta vad som händer i andras liv?

Nu är jag ju verkligen inte den första på jorden som upptäckt att det gör gott att ta en paus från sociala medier. Men jag mår så himla mycket bättre och känner mig mer närvarande i mig själv och miljön runt omkring mig av att inte ha Instagram installerad på min mobiltelefon. Precis som jag inte kollar på TV eller spelar datorspel hela dagen lång behöver jag inte scrolla på Instagram jämt och ständigt. Jag mår bäst av att ha det installerat på min platta var jag en eller två gånger per dag hemma i soffan laddar upp en bild eller kollar på saker. Precis som med annan snabbmatskultur.

Tänk att man brukade se bloggar som ett snabbt socialt medium back in the days. Nu är det som att läsa en tidning. Jag läser bloggar på morgonen och på kvällen, precis som en tidning eller en bok. Gillar det formatet så himla mycket. Gillar eftertanke, reflektion och kvalitet. Gillar ljudet av mina fingrar klapprandes mot tangentbordet. Gillar att ha kontroll över vad jag ser, läser och skriver utan någon form av flödesfunktion som tror sig veta bättre.

Tror jag kommer hålla mig kvar i bloggvärlden ett bra tag ännu.

18.10.2018 kl. 12:50

Stress och 28 grader

Bornem i söndags.

 

Layar plötsligt 40+ sidor av en bok på bara sju arbetsdagar, så bloggrytmen fick sig en liten törn. Försöker få allting klart i morgon.

 

Vad har hänt här emellan?

- Det har varit val i Belgien och valresultatet var skandalöst i Antwerpen. Extremhögern har fortfarande makten. Fruktansvärt.

- 28 grader och sol i söndags. Vi tog tåget till Bornem och vandrade längs De Schelde och åt middag med mina fina ex-svärisar. Det är verkligen människor som alltid kommer ha en plats i mitt hjärta!

- Workdates, workdates, workdates. Har jobbat häcken av mig men har som tur haft sällskap av vänner som jobbat lika mycket som jag.

- Kollade in Arkets nyaste kollektion och dog. Om jag fick välja bara ett märke som jag skulle köpa alla mina kläder från skulle det vara Arket. Trist att det inte finns i Finland ännu.

 

Vi hörs lite senare i veckan.

 

16.10.2018 kl. 14:08

 

 

Nanó

 

Ekonomerna kallar mig hipster med quarter-life crisis. Konststuderanden slåss om att få ha mig som deras mentor. Vännerna säger att jag måste dricka mera vin med dem och mindre vin framför min dator. Flydde Norden för att putsa Aalto-vaser i en affär i Antwerpen var jag inte har råd att köpa något av det jag säljer.
 

 

 


 

 

Arkiv

 

Favoritinlägg

☾  Mina bröst ser helt jävla fantastiska ut, svarar jag
☾  Sex saker jag lärde mig för sent om mens och preventivmedel
☾  Jag är alltid otillräcklig
☾  Det var en gång jag ville avsäga mig finlandssvenskheten
☾  Att jobba icke-prestationsinriktat
☾  I den västerländska kulturen existerar inget magfett
☾  Klänningar och klass
☾  Ta rosa tillbaka!
☾  Hem till Bornem
☾  Jag minns inte den sista ögonkontakten
☾  Älska mig
☾  Tårar rinner ner för Danfeis kinder
☾  Feminismen och kärleken
☾  Det stora inlägget om Kina
☾  Du, jag och trappuppgången